Sträck på er, Peter och Mehmet!

Bostäder är det stora samtalsämnet i Stockholm. Gå till vilken sorts bjudning som helst hos vilken medelklassfamilj som helst i staden och ni kan vara säkra på att samtalsämnet bostäder kommer att komma upp. Ibland är det inte annat som pratas om än bostadspriser, lägen, hyror och bristen på lägenheter. Varför görs inget åt det?

Samtidigt har, enligt en undersökning i SvD Näringsliv, försäljning av byggbar mark ökat med raketfart de senaste två åren. Under 2016 en ökning med 100 % sedan 2014. Går man tillbaka till 2013 är ökningen flera hundra procent. En "explosiv" ökning, konstaterar SvD. Det är ju inte givet att köparen vill bygga just bostäder på den förvärvade marken men enligt undersökningen är det i 70 % av fallen just det som är köparens avsikt. Det ligger dock i sakens natur att det tar tid för själva byggandet att ta fart, men det är ändå ett faktum att bostadsbyggandet tagit rejäl fart. Förra året påbörjades byggandet av 65000 bostäder i landet. Boverket spår att siffran för i år kommer att stanna vid 67000. Så många bostäder har inte byggts under ett år sedan 1991 som var toppåret i en byggboom som pågick några år. I Stockholm finns nu dessutom dubbelt så många studentlägenheter jämfört med 2013. Byggstarter av studentbostäder har ökat med 2300 % sedan 2013. Fortsätter den här takten är vi nästan uppe i ett nytt miljonprogram. Det lär i alla fall vara fullt möjligt att nå det ambitiösa målet på 250000 nya lägenheter till år 2020.

Det är förvisso så att det är kommunerna som har ansvar för att förse sina invånare med bostäder, men det statliga åtgärderna kan underlätta och stimulera byggande, bland annat att upplåta statlig mark för byggande eller ge statliga stöd till byggprojekt. Eller också kan den välja att sitta med armarna i kors och hoppas att marknadens krafter ska göra hela jobbet medan man samtidigt upprepar mantrat "marknadshyror", "marknadshyror", marknadshyror" och möjligen ser till att det byggs en eller annan stuga för uthyrning till bostadstörstande studenter att hyra till... "marknadshyror".

Det är som sagt mycket kommunernas sak att förse invånarna med bostäder. I Stockholm, som har högst efterfrågan och störst brist på bostäder, har Allianspartierna sett till att göra situationen än mer krisartad. De allmännyttiga bolagens "högsta prioritet" blev 2007 att blåsa på ombildningsprocesser från hyresrätt till bostadsrätt. Efter ett antal år var allmännyttans bestånd minskat med en tredjedel. En del privatpersoner och privata hyresvärdar gjorde klipp, men fler lägenheter blev det ju inte av detta förstås. Däremot en klart avläsbar segregation, har bland annat undersökningar av SCB visat. Under samma period som den här politiken i Stockholm bedrevs så kom en ny lag (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, AKBL. Med den nya lagen ställdes krav på att bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer och med avkastningskrav. Statliga och kommunala åtgärder för att förändra ägandeformer alltså, inte utöka antalet bostäder. Under de här åren byggdes som regel omkring 20000 bostäder varje år, ibland något mindre och ibland mer, med toppår 2006-2008 runt 30-35000/år. Även under toppåren låg svenskt bostadsbyggande i botten i jämförelse med de övriga nordiska länderna. I rättvisans namn är det många faktorer som spelar in som påverkar de här siffrorna, men det vore vågat att påstå att de borgerliga regerandet på kommunal och statlig nivå lyckades vända siffrorna uppåt. Om man ens haft ambitionen? Omvandlingen av ägarformer tycks ha varit det allom överskuggande. Trots att många röster höjdes för att bostadsbristen ledde (leder) till lägre tillväxt, sämre fungerande arbetsmarknad, svårigheter att delta i utbildningar och hinder för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden.

Nu pekar alltså alla siffror åt andra hållet. Så hur reagerar Allianspartierna på detta?

Jo, i somras hoppade Alliansen av förhandlingarna om en bred uppgörelse om bostadspolitiken. Regeringens förslag var "för försiktiga", sa man om regeringens 22-punktsprogram med bland annat högre krav på kommuner att bygga, förenklade byggregler, kortare planprocesser och åtgärder för att göra mer byggbar mark tillgänglig för byggande. Jag förstår att Alliansen vill sätta käppar i hjulen för regeringens bostadspolitik nu när den ser ut att rulla på med sån fart. Så Alliansen "bidrar" nu med att hota bostadsminister Eriksson med en KU-anmälan och därmed göra gemensam sak med SD. Ännu en konstruktiv åtgärd för att stimulera bostadsbyggandet...

Själv kan jag tycka att det finns fog för att ge lite beröm till nuvarande bostadsministern Peter Eriksson och hans föregångare Mehmet Kaplan.

Sträck på er, Peter och Mehmet!

Bromma flygplats försvaras i bisarra bröst- och falsettoner

En plan som Miljöpartiet haft i bakfickan i ett par år ser nu ut att kunna realiseras. Än är det flera hinder i vägen men det politiska beslutet är i alla fall taget. Jag talar förstås om att lägga ned Bromma flygplats senast 2022 och istället bygga bostäder på marken. Det lär kunna bli 50000 bostäder för kanske så många som 100000 människor. En stadsdel ungefär av Östermalms storlek. Snacka om tillväxt. Det borde väl vara någonting oerhört efterlängtat i bostadsbristens Stockholm, kan man tycka? Det borde väl nästan alla gilla, i alla läger?

Men om man ska tro tidningarnas rubriker och det ramaskri som hörs från allianspolitiker och näringslivsföreträdare så verkar en nedläggning av Bromma flygplats betraktas som en katastrof i nivå med ett vulkanutbrott. Massor av NEJ och INTE strömmar nu ur munnar som annars älskar tillväxt.

Bisarrt, kommer det från Visitas vd Eva Östling, som tycker att ”hela Sverige måste leva”. Jacob Wallenberg, ordförande i Investor, kallar beskedet ett dråpslag och menar att ”Sverige kommer att få svårare att skapa ekonomisk tillväxt”. Moderaten Catharina Elmsäter-Svärd säger till DN att det är ”en örfil i ansiktet på hela Sverige”. Till Aftonbladet kallar hon det ”en knytnäve rakt i magen på svenska folket”.

Det är ingen ände på hur lumpet det här tilltaget verkar vara. Att ta klimatmålen på allvar samtidigt som man förser huvudstaden med ett väsentligt tillskott oerhört efterlängtade bostäder. 

Tillväxten

Som Miljöpartist är man naturligtvis väldigt skeptiskt inställd till detta med tillväxtens lovsång. Men det är ändå viktigt att skärskåda vilken trovärdighet tillväxtargumentet emot att lägga ned har. Det har talats om att 24000 jobb hotas. Det där är alltid vanskligt att bedöma men låt oss ta fasta på den siffran. Vad kommer då istället? Tja, 50000 bostäder som i sin tur innehåller butiker i gatuplan och kontor med cirka 30000 arbetsplatser. Ja, redan där kan det vara möjligt att vi har passerat de förlorade jobben. Nu kan det förstås bli så att redan befintliga företag flyttar dit men det lämnar plats på andra ställen åt andra som vill etablera sig i Stockholm men har svårt att finna kontorsyta eller bostäder åt anställda.

Länge har bostadsbristen bedömts vara ett hinder för tillväxt i Stockholm. Erik Ullenhag höjde för ett par år sedan rösten och pekade på just denna brist som ett betydande hinder för nyanlända invandrares etablering på arbetsmarknaden. Det kan tilläggas att detta inte bara gäller invandrare från andra länder.  Studentorganisationer har länge sjungit en klagolåt om hur svårt det är att bli student i Stockholm om man inte redan bor där. Förra året satte Swedbanks ekonomer siffror på det hela. Deras beräkningar talade om 21 miljarder kronor i utebliven tillväxt under 20 års tid. Ungefär hälften var av direkta och indirekta kostnader. HSB och Riksbyggen höjer budet när de hävdar kostnader uppemot 660 miljarder under 20 års tid i produktionsbortfall. Stockholms Handelskammare talar om en brist på 70000 högutbildade personer i Stockholmsregionen år 2030 om ingenting görs.

Nå, nu görs det något men då gapar alla för full hals att det hotar tillväxten. Det är inte trovärdigt.

Hela samhällsbygget i status quo?

Alla skräcksiffror om 24000 förlorade jobb och en död landsbygd där företagare inte längre kan åka till Stockholm förutsätter ju att ingenting annat händer i samhället. Att vi i åtta år, två mandatperioder, sitter med armarna i kors och väntar på att marknaden ska sköta allt. Det kanske är så många har vant sig vid att det går till men nu finns en ny majoritet i både regeringen och Stockholms Stadshus så om inte dessa nej-sägare sätter käppar i hjulen lär det kunna bli satsningar på tågtrafik exempelvis. Dagens besked om just sådana är förhoppningsvis bara en rivstart på en sådan långsiktig satsning.

Bättre underhåll och ännu snabbare tåg mellan Stockholm-Gbg och Stockholm-Malmö lär göra behovet av flygtrafik till dessa orter mindre betydelsefulla. Det är (trots allt tal om att Trollhättan och andra mindre orter skulle dö) till dessa städer den största delen av Bromma-trafiken går. Att dags- och veckopendling till orter som ligger inom 40-50 mil från Stockholm måste ske med flyg är att tänka inom snäva ramar. Varför skulle inte tågtrafiken kunna ersätta detta om tio år? Det kräver förstås en politisk vilja men den finns ju nu. Nej-sägarna är ute ur Stadshuset och Rosenbad och står lyckligtvis utanför och skriker.

Det tycks också som om dessa nej-sägare förutsätter att det är otänkbart att bygga ut Arlanda vid behov. Andra tycker det är oerhört långt till Arlanda. De har förmodligen inte upptäckt att det finns snabbtåg som kör dit på 20 minuter. Tror inte det tar särskilt mycket kortare tid att tuffa i buss över Tranebergsbron i rusningstid.

Nej-sägarna tycks inte heller ha fantasi nog att tänka sig andra lösningar för de flyg som trafikerar de mindre orterna som Trollhättan. En sak den förra regeringen faktiskt tog beslut om var att bygga höghastighetsbana till Nyköping och Skavsta. Så varför skulle inte en satsning på den flygplatsen vara det naturligaste i världen? Inte minst för att få maximal nytta för investerade medel i detta höghastighetståg. Nyköping-Skavsta skulle naturligtvis behöva byggas ut men det bör vara positivt för kommunen och flygplatsen att minska beroendet av Ryanair och dess flåbuse till VD Michael O´Leary vars nyckfullhet mycket väl kan få flygplatsen att vara nästan utan trafik om han plötsligt sluter avtal med någon annan.

Närmiljö...

Jag arbetar själv inom resebranschen och just igår när beslutet om Bromma flygplats släpptes hade vi besök av Malmö Aviation som ägnade halva tiden åt att lobba för flygplatsens bevarande. Ett av de sämre argumenten var att Arlanda är ett dåligt alternativ eftersom där var så mycket skog. Nu vet jag inte om det var så representanten menade men om det händer en olycka så föredrar jag nog att det är grantoppar som knäcks än huskroppar. Faktum är ju att just trädtoppar bromsade farten för det SAS-plan som störtade vid ”miraklet i Gottröra” utanför Rimbo 1991.

Lika bra gick det inte för de 22 som omkom 1977 när ett plan från Linjeflyg störtade i Vinsta. Ett mirakel var det däremot att ingen på marken blev skadad. För bara några år sedan störtade ett mindre plan inte långt från samma plats.

De boendes åsikter om buller och säkerhet har kommit i skuggan av all argumentation om tillväxt. Vi får hoppas att det inte ska krävas en allvarligare olycka (utan mirakel) för att de boendes argument ska vägas in i debatten. Förutom olycksrisken är det bullret som är mest plågsamt. Av de 100000 människor i Sverige som är allvarligt störda av flygbuller bor 80000 i närheten av Bromma flygplats. Aktionsgruppen Stoppa Bromma gläds nu försiktigt åt nedläggningsplanerna efter åratal av kämpande för att höras.

... och global

Nej-sägarna förutsätter också att vi inte kommer att ändra våra resvanor. De ser förmodligen inte behovet ens. Eller har hållit för både öron och ögon i flera år.

Jonas Åkerman, trafikforskare vid KTH, skickade för ett par år sedan ett budskap till alliansregeringen:

”Begränsa bil- och flygtrafiken eller missa klimatmålen”

Miljökonsulten Magnus Nilsson, tidigare trafikexpert vid Naturskyddsföreningen, framhåller också att även med nya bränsletyper som biobränsle är flygets klimatpåverkan väsentlig. Han menar att;

 ”massflyg av den typ som utvecklats under de senaste decennierna verkar omöjligt att förena med strävan att hejda den globala uppvärmningen”

Energi- och klimatrådgivningen (som är samordnad av Kommunförbundet Stockholms län och i huvudsak finansierad av Energimyndigheten) påpekar att ”den största delen av vår klimatpåverkan kommer från våra resor, maten vi äter och vårt boende”. De ger oss rådet att:

”Ta tåget istället för flyget”

 Vi vet allt det här. Våra politiker vet allt det här. Nej-sägarna vet allt det här. Det bisarra i den här debatten är därför inte att föreslå en nedläggning av Bromma flygplats utan att sätta sig med armarna i kors och tro att allt kan förbli status quo. En sådan politik skulle verkligen vara ”en örfil” eller ”knytnävsslag i magen” på hela världens kommande generationer.

Det är faktiskt fullt möjligt att nå klimatmålen säger Thomas Sterner, en av författarna till rapporten om hur vi kan hejda utsläppen av växthusgaser som FN:s klimatpanel tog ställning till i Berlin i våras. Men han tillägger:

”Det är viktigare att rösta fram politiker som arbetar för högre koldioxidskatt än att själv välja att cykla.”

Brist på bostäder eller brist på känslor eller bådadera? – Liberal kommunmoral!

En undersökning SvT genomfört visar att borgerligt styrda kommuner är sämst på att ta emot flyktingar. Siffrorna är oerhört tydliga och svåra för borgerliga politiker att förklara. 

- Brist på bostäder, säger ett par av dem som intervjuats av SvT. Det skulle alltså vara så att det generellt i borgerligt styrda kommuner är en mycket större bostadsbrist än i röd-grönt styrda? Ja, så kan det förstås vara, vilket i så fall ger två sanningar som borde stämma till väljarnas eftertanke inför höstens kommunval.

Eller kan det vara en djupare liggande orsak som ligger bakom siffrorna? En NIMBY-känsla som är mer framträdande hos de individualistiskt skolade borgerliga politikerna och deras väljare? Den egna plånboken, tomten och huset är viktigare än att solidariskt bereda plats för människor på flykt undan krig och förföljelse? Är det inte oftast i villaområden som protesterna är som störst när exempelvis boenden för ensamkommande flyktingbarn förs på tal?

Har jag fel där? Tja, bevisbördan bör då ligga hos dessa borgerliga kommuner som nu talar om bostadsbrist. Kanske är det samma NIMBY-känslor som ligger bakom det sparsamma bostadsbyggandet? Har den postmoderna/liberala individualiseringen slagit igenom så kraftigt att det bara finns utrymme för individuellt förverkligande och den egna täppans och plånbokens intressen? De borgerligt styrda kommunerna driver ofta en gentrifieringsprocess i samverkan med privata företag där bostadsfrågan överlämnas till de senare och där kommunpolitikernas roll blir att främja det lokala näringslivet och locka skattekraft till kommunen. Det vill säga folk som har råd att köpa sig sin bostad. Övriga får klara sitt boende bäst de vill. Den gettofiering som detta samtidigt leder till innebär att höginkomsttagare ansamlas på ett visst begränsat geografiskt område vilket är en process som det talas väldigt lite om men som jag har skrivit om tidigare.

Eller vad säger kommunordföranden i Täby exempelvis? Det här budskapet finns i alla fall på kommunens hemsida till bostadssökande som saknar pengar att satsa på ett hus eller en bostadsrätt:

”Täby kommun äger inga egna hyreslägenheter för uthyrning och har därför ingen kommunal bostadskö”.

Någon som ser ett samband? Mellan ideologin och bristen på bostäder såväl som bristen på vilja och förmåga att ta emot flyktingar.

Kvantifierat i undersökningen positionerar sig Täby så här (bland 290 undersökta kommuner):

Medianinkomst (tkr): 275,2 (näst högst av alla)

Antal flyktingar/1000 inv: 3,2 (10:e lägsta siffran)

Antal hyresrätter/1000 inv: 29,8 (näst lägst av alla)