Fred i Ukraina – är den möjlig och vad krävs i så fall?

Det är påfallande få i Sverige som talar om hur en fredsuppgörelse ska kunna nås mellan Ukraina och Ryssland och hur Sverige eller EU ska kunna bidra till att få en sådan till stånd. Det är mer av sådan debatt utanför våra gränser och det ser åtminstone ut att formeras en folklig opinion som blir alltmer inriktad på att hoppas på en fredlig uppgörelse snarast medan en krympande del av allmänheten i EU tycker att Ryssland ska bekämpas med alla medel tills det står på knä, kosta vad det kosta vill av människoliv och ekonomiska uppoffringar.

Opinionsundersökningen om européers åsikter om kriget i Ukraina

Den sistnämnda linjen verkar för närvarande vara den officiella EU-hållningen. Men hur starkt stöd har denna linje avseende kriget i Ukraina och explicit hur man önskar att det avslutas?

En opinionsundersökning, genomförd av Ivan Krastev och Mark Leonard i mitten av maj och publicerad i juni 2022 för European Council on Foreign Relations, ecfr.eu, ger en indikation.

Undersökningen, som genomfördes i tio EU-länder samt Storbritannien, rubriceras Peace versus Justice: The Coming European Split Over The War in Ukraine och Krastev/Leonard menar att den visar att Europa är delat opinionsmässigt i en Peace Camp samt en Justice Camp.

Dess huvudsakliga resultat och slutser är följande (väljer att ej översätta för att inte förvanska alltför mycket):

ECFR’s research shows that, while Europeans feel great solidarity with Ukraine and support sanctions against Russia, they are split about the long-term goals. They divide between a “Peace” camp (35 per cent of people) that wants the war to end as soon as possible, and a “Justice” camp that believes the more pressing goal is to punish Russia (22 per cent of people).

In all countries, apart from Poland, the “Peace” camp is larger than the “Justice” camp. European citizens worry about the cost of economic sanctions and the threat of nuclear escalation. Unless something dramatically changes, they will oppose a long and protracted war. Only in Poland, Germany, Sweden, and Finland is there substantial public support for boosting military spending.

Governments will need to find a new language to bridge the gap between these emerging camps, in order to strengthen European unity and avoid polarisation between and within countries. The key will be to present arms deliveries and sanctions as part of a defensive war”.

Analys av materialet

Krastev/Leonard skriver i en artikel som analyserar undersökningen att debatten om kriget i mitten av maj, då undersökningen genomfördes, hade ändrat karaktär:

“The public debate was turning away from events on the battlefield and towards questions of how the conflict will end, as well as its impact on people’s lives, on their countries, and on the EU. It was also a moment when Europeans were becoming much more aware of the global economic and social consequences of the war: high inflation, and energy and food crises”.

Och vidare, skriver de:

”The survey reveals a growing gap between the stated positions of many European governments and the public mood in their countries. The big looming divide is between those who want to end the war as quickly as possible and those who want to carry on fighting until Russia has been defeated”.

De noterar också att Polen och Rumänien, som allmänt ses som orubbliga i sin solidaritet med Ukraina, är de två länder där befolkningarna tycks visa tydligast tecken på irritation med sina regeringar:

“Romania and Poland – are the only countries where more than 50 per cent of people say that their governments are focusing too much on the war at the expense of other pressing issues”.

Polen sticker ändå ut som de främsta ”hökarna” i materialet, dvs. har störst majoritet som tillhör den grupp de kallat Justice camp.

Rumänien sticker ut också men åt andra hållet, bland annat genom att bara 58 % anser att Ryssland bär ansvar för konflikten och endast 42 % ser Ryssland som största hindret för fred.

En intressant notering gör Krastev/Leonard också avseende könsfördelningen inom de två huvudgrupperna, som de benämner the Peace camp respektive the Justice camp:

”the Peace camp is equally divided between men and women, there is a clear dominance of men in the Justice camp: by a proportion of 62 per cent men to 38 per cent women”.

Man kan alltså fundera över om män möjligen är mer positiva till våldsanvändning och det lär väl finnas mycket forskning som tyder på det. Kanske är det ett uttryck för en manlig dominans inom EU när författarna diskuterar hur undersökningens resultat ska tolkas och bemötas? Alltså vilka åtgärder som föreslås.

Krastev/Leonard föreslår i vart fall EU-regeringarna att ”hitta ett nytt språk” för att sälja in den officiella linjen med vapenhjälp och sanktioner. Det finns inga reflektioner över om oron ska mötas med fredssträvande diplomati eller andra alternativa lösningar för att få ett snabbt slut på kriget.

De säger så här i sina ”conclusions”:

”The key to maintaining European unity in support of Ukraine is to take the fears of escalation seriously and to present the conflict as a defensive struggle against Russian aggression rather than talking about Ukrainian victory and defeating Russia.”

Och slutligen:

“Finding a language that appeals to the Swing voters – tough on Russia, but cautious about the dangers of escalation – could provide a way of squaring the circle of public opinion.”

Ukraina och Ryssland – hur är intresset för fredsuppgörelse?

Det är förvisso enklare att sitta i tryggheten utanför Ukraina och resonera om hur kriget ska få ett slut. Det är ju inte heller i första hand de europeiska hushållens ekonomi det handlar om utan framför allt det ukrainska folkets lidande och den förstörelse som riskerar att bli nära nog total om kriget drar ut på tiden och sprider sig till nya regioner och städer.

Till syvende och sist är det förstås Ukraina samt Ryssland som är de parter som måste komma överens om någon form av fredsuppgörelse. Just detta pekar dessvärre på att kriget blir långt.

En nyligen genomförd opinionsundersökning utförd av Wall Street Journal och NORC (University of Chicago) visar att 81 % av ukrainarna själva ser det som oacceptabelt att avstå Krim och Donbass för att få slut på kriget. Att Ryssland å andra sidan skulle ge sig och acceptera ett totalt nederlag ser jag själv dessutom som helt uteslutet inom överskådlig framtid.

WSJ/NORC-undersökningen visar också att ukrainarna är till största del nöjda med Zelenskijs sätt att leda landet och inte minst att sköta kriget, och 97 % säger sig vara nöjda med den ukrainska militären.

Däremot svarar 66 % att deras personliga ekonomi är klart sämre än tidigare och endast 34 % att de är beredda att göra framtida stora ekonomiska uppoffringar för att stödja den ukrainska militära kampen mot Ryssland.

Intressant att notera är också inställningen till skuldfrågan för kriget. Att 85 % tycker Ryssland har stor eller någon del av skulden är inte förvånansvärt, men däremot att 70 % anser att även den ukrainska regeringen har del av skulden, att 58 % anser att också USA har del i skulden, och 55 % menar att NATO har detsamma. Landets ultranationalistiska högerextrema falang tillskrivs också del av skulden av 35 % av de tillfrågade.

Att avstå Krim i en uppgörelse med Ryssland tror 21 % av ukrainarna är det mest förhandlingsbara medan de områden som är under rysk kontroll till följd av det nuvarande kriget anses minst förhandlingsbart att avstå.

Nu är ju ukrainarnas åsikter och val av ledare inte alltid helt balanserade, för att uttrycka det snällt. I vart fall inte helt lätta att tolka. Vad betyder det t.ex. att 79 % av de tillfrågade tycker att ”the direction in which things in the country are going is right”, som framgick av en annan undersökning publicerad 25 maj?? Jämfört med innan kriget då betydligt färre tyckte saker och ting gick i rätt riktning i landet. Har man önskat krig länge? Förbryllande. Eller att, i samma undersökning, 59 % är tämligen nöjda med sina levnadsvillkor jämfört med före kriget (slutet av 2021) då endast 34 % var nöjda. De bodde då ändå i ett land utan krig. Återigen förbryllande. Möjligen ett sätt på vilket folk uttrycker sin patriotism under kriget?

 Med tanke på att det i Ryssland kan leda till fängelse att visa bristande patriotism och kritisera den ryska krigföringen är det kanske mindre mening med att jämföra det ryska folkets eventuella stöd för krigföringen, eller ”specialoperationen” som det där kallas. Men Levada Centre, som traditionellt varit ett hyggligt tillförlitligt opinionsinstitut, utförde i maj en undersökning som visade att 77 % av ryska folket stödde den ryska arméns aktioner i Ukraina medan 17 % var emot. Detta enligt magasinet New Eastern Europe, som drivs av universitetet i Wroclaw och delfinansieras av polska staten.

 Något inre tryck för att snabbt få slut på kriget verkar alltså inte finnas i något av länderna och allra minst i Ukraina som det verkar.

Bild: Hans Wåhlberg. Zelenskij paraderar på Kievs huvudgata Chresjtjatyk (storbilden) tillsammans med trupper av alla slag. På självständighetsdagen 24 augusti 2021. Patriotismen då har förstås inte falnat i krigets Ukraina.

Hur kan en fredsförhandling under medling komma igång och vad kan en sådan leda till?

Jag får ibland frågan vilken slags kompromiss man då ska tänka sig att göra, men jag menar att detta givetvis är något som själva medlandet och den diplomatiska diskussionen parterna emellan måste komma fram till och det i sig lär vara en långvarig process. Desto mer angeläget att den börjar snart, att en kanal hålls öppen.

Det har förts vissa förhandlingar ända sedan 28 februari men det tycks inte ha lett till något som helst resultat och i nuläget verkar det stängt framför allt från ukrainsk sida om man ska tolka utrikesminister Kuleba, som enligt en tweet från Kyiv Independent säger att Ukraina ”has nothing to discuss” i fredsförhandlingar med Ryssland.

Ryske utrikesministern Lavrov å sin sida stormade ut från G20-mötet i Indonesien för en vecka sedan då han fick veta att ukrainske kollegan Kuleba skulle tala. Han ser dessutom västländerna som största hinder för fredssamtal.

I en BBC-intervju i juni motiverade Lavrov den ryska ”specialoperationen” med att ”[…] we had absolutely no other way of explaining to the West that dragging Ukraine into Nato was a criminal act."

Kremls talesman Dmitrij Peskov uttryckte dessutom för en månad sedan att Ukrainas sätt att förhandla inte leder till något gott för Ukraina och underförstått inte heller för Ryssland.

En annan rysk toppdiplomat menade nyligen att Ukraina måste acceptera ”territoriala realiteter” vilket förstås innebär någon form av eftergifter avseende åtminstone Krim och Donbass. Något som från ukrainsk sida har ansetts oacceptabelt.

Således två oförenliga poler som det nu ser ut.

Vad som kunde få Ryssland till förhandlingsbordet och vad de ser som förhandlingsbart verkar dock tämligen höljt i dunkel. Det är ju inte ens klarlagt vad det slutliga ryska målet med kriget är egentligen.

Många menar dock att en neutralitetsstatus för Ukraina är det mest gångbara lockbetet för att locka Ryssland till förhandlingsbordet och det förefaller också vara det huvudsakliga motivet för den ryska invasionen, vilket Lavrovs uttalande ovan också antyder, liksom ett otal tidigare uttalanden från Putin/Lavrov och andra ryska officiella företrädare. Det borde också för Ukraina vara den absolut minst smärtsamma eftergiften att utstå. Dessutom är det inte större support för NATO-medlemskap i Ukraina än det är i Finland, enligt en färsk undersökning.

Ett sätt att testa det är förstås att få igång någon form av dialog och samtal om saken. En sådan lär dock knappast ske utan diplomatiska ansträngingar utifrån. Alltså från FN, EU eller enskilda länder som erbjuder och ger medlingshjälp.

Det börjar också höjas röster på flera håll som indikerar en viss insikt om detta.

I The Guardian skriver Jonathan Powell (tidigare diplomat under Tony Blairs regering och chefsförhandlare i Nordirland) om nödvändigheten att åtminstone ha förberett sådana samtal.

United States Institute Of Peace uttrycker något liknande i en artikel skriven av dess acting director Juan Diaz-Prinz, som är specialiserad på medling och dialog. Det är ”ett annat sätt att hjälpa Ukraina”, menar han.

De tre amerikanska röster, framför allt Noam Chomsky, jag redogjorde för i mitt förra inlägg delar också den uppfattningen.

Att få slut på ett för alla parter förödande krig torde emellertid vara önskvärt för de direkt inblandade såväl som för övriga världen som annars riskerar att bli indragna i ett världskrig eller åtminstone dras ned i en världsomfattande ekonomisk recession som kan bli långvarig. Det märkliga är att det numera tycks mer kontroversiellt att önska sig fred än krig. Vi har rört oss långt ifrån den självklara uppfattningen som fick Sven Melander att i en sketch i Nöjesmassakern 1985 upprört utbrista: ”Är du dum i huvudet?!”, när lilla Anna inte kunde förmås svara att det var fred på jorden hon önskade mest av allt.