Kan man vara muslim i Sverige?

Debatten om Omar Mustafa har pågått ganska länge nu och visar inga tecken på att dö ut. Ibland kan det vara svårt att påminna sig hur det hela började, vad saken egentligen gäller och vad det egentligen är som diskuteras. 

Många brösttoner har hörts (inom Socialdemokraterna inte minst) vilket har skruvat upp tonläget. Mustafa har påklistrats epitet som antisemit, islamist, homofob etc. Allt för att få honom att framstå som en ful fisk som smitit igenom ett alltför stormaskigt nät ända in i S partistyre.

Debatten lever vidare och har lämnat personen Omar Mustafa och börjat handla om islam och muslimer i allmänhet. På ett sätt är det välgörande men samtidigt tydliggör det något oroande. Jag får en gnagande känsla av att diskursen har ändrats och förflyttat oss mot Sverigedemokraternas problembeskrivningar och verklighetsbild. Frågor har rests som aldrig borde behöva ställas; Kan man vara muslim och aktiv i Socialdemokraterna? Kan man vara religiös och aktiv i Socialdemokraterna? Kan man vara muslim och politiskt aktiv alls? Därifrån börjar avståndet bli kortare till frågan om man kan vara muslim i Sverige över huvud taget? För muslimer är sannerligen inte religionsfriheten villkorslös åtminstone.

SD måtte mysa i sitt kansli när det blivit uppenbart att det finns en särskild måttstock för muslimer. SvD Insikt hade igår en intressant djupgående artikel om frågans religiösa och kulturella sprängkraft i Socialdemokratiska partiet. Ett exempel där tydliggör detta med olika måttstockar. Metodistpastorn Pär Axel Sahlberg har suttit 12 år i riksdagen för S och har aldrig behövt redogöra för sina värderingar trots att hans kyrka förbjudit honom att viga homosexuella par. Den ryggmärgsreaktion som utlöser hela ”guilt-by-association”-spåret bottnar troligen i rädslan för islam. Sahlberg själv uttrycker det så här i SvD-artikeln:

”Jag är lite rädd att det här inte handlar om religion, utan om islam, och det bekymrar mig mycket.”

Jag delar hans känsla och jag hoppas att fler börjar tänka i större banor. Vad händer om vi börjar särskilja/avskilja/selektera för mycket? Är det inte precis så det började i Tyskland på 1930-talet när judar successivt fick uppleva en alltmer kränkande särbehandling? Jag var nyligen i Warszawa och promenerade runt i det som en gång var det judiska ghettot och såg bland annat minnesmonumentet vid ”Umschlagplatz” där den slutliga transporten mot Treblinka påbörjades, den slutliga selekteringen och avskiljandet.

 

Absurd liknelse? Jag hoppas det, men det var nog inte många som på 1920-talet såg framför sig att den nationalsocialistiska retoriken skulle övergå i den vettlösa utrensningen av judar femton-tjugo år senare. 

Kanske är det mitt besök i Warszawa som förmörkat mina tankar? Jag ska hur som helst fundera vidare över detta med ordens makt, eufemismernas försåtlighet och den diskursiva verklighetens fysiska spårbildningar.

Warszawa – uppror, murar och vikten av en levande historia

Just hemkommen från en weekend i Warszawa. Anlände 19/4 på 70-årsdagen av utbrottet av upproret i det judiska ghettot under andra världskriget. De som fortfarande fanns kvar där då slogs förtvivlat för sina liv. Vägrade deporteras som alla de övriga (totalt minst 300.000). De höll ut längre än vad som borde varit mänskligt möjligt sett till förutsättningarna. Monumentet över upproret står nu i vad som en gång var de judiska kvarteren. Dagen till ära brinner en låga av eld och en stor minnesstund hålls intill monumentet. Det stora nya museet, Museum of the History of Polish Jews, invigs också denna dag officiellt. Jag och mitt ressällskap gör ett besök i det imponerande bygget. Det kommer dock att ta ytterligare ett år innan det är färdigställt med sitt innehåll.

Vi går sedan längs vägen som ghettots invånare tvangs vandra upp till Umschlagplatz där de samlades ihop för vidare deportation till dödslägren. Svarta granitstenar med namn på några av dem har placerats med jämna mellanrum. De hjälper bara vagt att begripa denna ohyggliga hantering som då ägde rum, mellan 1942-43.

Inne på museet fick jag se ett foto. Det judiska ghettot som det såg ut efter upproret när tyskarna jämnat det med marken. BOKSTAVLIGEN jämnat med marken. Bara grus är kvar. Inte ruiner eller stenhögar utan grus. Mitt i detta hav av ingenting en kyrka som tyskarna sparade. Inte av religiösa skäl utan för att den användes som lagerlokal för konfiskerat stöldgods från ghettots dödsdömda invånare.

En bit längre söderut i staden står en liten del av muren som inneslöt ghettot kvar. Den är inte lätt att hitta. Inga skyltar anger positionen och den står inne på ett skolområde. En minnesplakett anger dock murens historia.

Allt detta känns svårt att greppa nu. Nästan ingenting finns alltså kvar av de dåvarande husen och gatorna som en gång utgjorde en synnerligen livlig del av Warszawa med ungefär en tredjedel av dess invånare. Det nybyggda museet kommer att berätta om judarnas tusenåriga polska historia. Det är mycket bra. Historien får aldrig raderas. Den måste hållas levande så att nya generationer kan lära av svunna tiders misstag och inspireras av mod och klokskap.

Jag tänker på Palestina idag och vilka obehagliga paralleller som kan dras, utan att för den skull driva jämförelsen alltför långt. Ockupation – uppror – murar – raderandet av historia – förstörandet av byar.

Vart har all lärdom tagit vägen?

”Där det en gång måste ha funnits en plats som den här finns nu bara tystnad.

Tystnad och skuggor.

Vilka skärvor av en sådan plats som än ligger gömda någonstans, och ingen människa lever utan sådana skärvor, så har någon eller något alltför omsorgsfullt krossat dem, och alltför djupt grävt ner dem, i alltför breda stråk av mörker.”

(Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz)