Västvärldens luftslott – ska vi verkligen bygga vidare på det?

Andreas Cervenka lyfte, i SvD igår, fram en rapport från konsultföretaget Boston Consulting Group som bär det ödesmättade namnet ”Ending the Era of Ponzi Finance”. Ponzi är bedragaren Charles Ponzi som gav upphov till begreppet och konceptet pyramidspel. Titeln antyder det som är huvudpoängen i rapporten, det vill säga det orimliga i det växande skuldberg som västvärlden byggt upp för att hålla hjulen igång. ”Konsumera nu och betala senare” har, som Cervenka formulerar det i sin artikel, varit de senaste decenniernas motto.

Det är intressant att en välrenommerad konsult lyfter fram detta som ett av vår tids stora problem. Intressant, men märkligt, är också att deras analys talar om att skuldberget hämmar tillväxten och mynnar ut i förslag som inte bara går ut på att betala av skulderna, utan också uppmanar till investeringar i infrastruktur och annat som kan stimulera tillväxten och satsningar på innovationer, entreprenörskap och risktagande. Dessutom uppmanas regeringar att satsa på utbildning och öka effektiviteten i råvaruanvändningen. Alla dessa åtgärder kräver kapital. Det är lite svårt att se hur skulderna ska kunna avbetalas samtidigt som alla dessa tillväxtstimulerande investeringar ska göras.

 

Kontentan blir förstås att konsulterna försöker visa sätt att möjliggöra ett system som fortsätter att eftersträva ”evig tillväxt”. Samtidigt som hela rapporten påtalar att vi försatt oss i en omöjlig ekonomisk sits genom att göra just detta, genom den konsumtionsstimulerande utlåningen eller skapandet av pengar om man så vill. Denna eviga tillväxt har Cervenka själv i en lysande artikel avfärdat som en omöjlighet.

Han har också tidigare skrivit om detta med metoden att med frikostiga lån utan kapitaltäckning hålla denna tillväxt vid liv. David Harvey tillhandahåller också en grundlig beskrivning i sin bok ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser”. Harvey menar att när låglönepolitik och ökad arbetslöshet till följd av nedskärningar i offentlig sektor minskat köpkraften hos människor var det tvunget att täppa till glappet vilket då skedde genom kreditkortsindustrin och den växande skuldsättningen. 

Alltså, när västvärlden inte längre kan eller egentligen behöver producera mer så blir lösningen att konsumera mer. Mer av sådant vi egentligen inte behöver. Till detta får vi låna och på detta sätt hålls sådant som fastighetspriser också uppe på en hög nivå och tvingar oss till att arbeta än mer för att dra in pengar till räntor och kanske eventuellt amorteringar. 

Det är inte någon matematisk prestation värt nobelpris precis att räkna ut, vilket många har gjort numera, att det om 100 år kommer att behövas ungefär nio jordklot (nio gånger så mycket råvaror) för att hålla produktionen igång om tillväxten tillåts öka med cirka tre procent varje år. Pål Steigan framhåller i sin bok ”En gång skall jorden bliva vår” att det enda som fått utsläppen att reduceras på senare år är ekonomiska kriser. Alla löften om minskande av klimatgaser med 80 % till år 2050 förefaller i ljuset av detta fullständigt omöjligt om vi inte drabbas av en ekonomisk kris av tidigare aldrig skådat slag. 

Nina Björk refererar till detta när hon, i sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar”, formulerar den givna slutsatsen på detta sätt; ”Tillväxtens ekonomiska system står i motsats till jordens överlevnad”. Men påminner samtidigt om, å andra sidan, att ”när tillväxten uteblir drabbas människor direkt genom arbetslöshet och fattigdom”. Hon menar att det därför måste vara dags att byta system. Jag kan ju tycka att det åtminstone borde ingå i en diskussion om framtiden.

Något sådant har emellertid inte Boston Consulting Group tänkt sig. De föreslår istället, förutom de tidigare nämnda åtgärderna, att pensionsåldern måste höjas, välfärdsförmåner sänkas och att minska antalet offentligt anställda. Absolut ingenting om att fundera över om den tillväxt vi eftersträvar hela tiden leder till fördärv och att hela det konceptet bör överges.

Men det inger ändå ett visst hopp att allt fler börjar tala om att något är fundamentalt fel med dagens ekonomiska system. Därifrån blir det förstås lättare att börja tala om verklig förändring. 

 

Riktigt så långt har åtminstone inte Boston Consulting Group ännu kommit.