Hans lilla gröna: Dags att lämna EU?

lördag 26 januari 2013

Dags att lämna EU?

Den gångna veckan har handlat mycket om David Camerons utspel om att låta det brittiska folket rösta om EU-medlemskapet. En del är förvånade medan andra är närmast förnärmade eller ilskna, inte minst EU-kompisarna i Tyskland och Frankrike.

En blick över EU-landskapet kan annars lätt framkalla de tankegångar David Cameron släpper ut ur Pandoras box, att det är dags att lämna EU eller lägga ned hela projektet. Själv är jag, så Nej till EU-räv jag är, inte lika övertygad om detta. Kanske är det snarare så att läget just nu är det minst lämpliga att nedmontera den europeiska gemenskapen?

Det Cameron gör är ju att avisera en folkomröstning om ett annat EU än det vi har idag. Han säger sig vilja förhandla om Storbritanniens villkor och har ett antal krav som sedan skulle ge britterna ett mer aptitligt EU att rösta för. Hans plan är, gissar jag, att framstå inför sina väljare som en hårding, kasta lite ben åt de mest EU-skeptiska konservativa vargarna inom sitt eget parti och bland allmänheten, sätta press på EU-kärnan för att förhandla sig till bättre villkor för Storbritannien, ge sig in i folkomröstningen som stor EU-vän (men hans ”eget” framförhandlade EU) och komma ut på andra sidan som nationens hjälte, EU:s räddande riddare och en stor och stark ledare. Ett högt spel i så fall. Men han är förmodligen medveten om att Storbritannien är alldeles för ”systemviktigt” för att slängas ut ur gemenskapen om de sätter sig för mycket på tvären. Lite grann samma förhållningssätt till risk som storbankerna har, väl medvetna om sin ”systemviktighet”.

Hur det än är behövs verkligen en EU-debatt. Det är ju lite ironiskt att det är högermannen David Cameron som initierar en sådan. Det borde vara vänsterns (hallå Hollande!) största uppgift just nu. Det som inte behövs just nu är ett strömhopp där land efter land lämnar gemenskapen. Euro-projektet är en katastrof från början och detta skulle många sydliga euroländer tjäna på att träda ur. Däremot borde de europeiska vänsterpartierna (om socialdemokrater längre kan räknas in som vänster är möjligen öppet för diskussion) samlas för att förändra EU. Vad EU behöver i det bekymmersamma läge som råder är faktiskt vänsterpolitik, eller kanske man borde kalla det keynesianism? Numera ungefär samma sak, trots att Keynes var liberal vilket kanske många har glömt. Förvisso har exempelvis Jonas Sjöstedt börjat röra på sig i den här frågan. Det vore dock olyckligt om det stannade vid en förhandlingsfråga ur nationella perspektiv.

Som grön kan jag ju tycka att det är en helt annan diskussion som behövs där tillväxten i sig och mätinstrumenten, som BNP, på allvar ifrågasätts. Men den bör kunna föras parallellt med en återuppbyggnadspolitik som syftar till att få igång hjulen. Det torde vara lättare att prata om gröna lösningar inför mätta åhörare. När nästan halva Greklands befolkning står på knäna och skriker efter mat är inte läget det allra bästa för diskussion om hållbar energianvändning etc. Mottagligheten är större för mer gripbara åtgärder om man säger så. Därför är det så farligt med fascistisk populism som säger sig erbjuda sådana. Det måste då finnas andra, mer attraktiva, alternativ än fortsatta nedskärningar av offentliga utgifter.

Tyvärr är väl risken stor att sådana inte kommer att erbjudas utan att den s.k. trojkan fortsätter fläska på med mer av samma sak. Misslyckanden brukar ju ofta behandlas på detta fantasilösa och prestigebemängda sätt.