Ekonomiska beslut bättre utan folkvalda?

Jag fortsätter här mina resonemang om bristen på demokratisk legitimitet som jag påbörjade i mitt förra inlägg. 

Jag tar lite avstamp i Andreas Cervenkas artikel om just detta i gårdagens SvD. Han tar där upp hur EU rör sig i snabb takt mot en federation där ”så litet som möjligt ska underställas direkt folklig bedömning” för att ”det skulle oroa marknaden”.

Han tar i första hand upp Riksbankens beslut att låna upp 100 miljarder till sin valutareserv och ECB:s krisåtgärder som inneburit en slalomfärd genom EU:s fördragstexter och, med Cervenkas ord, inneburit en potentiell ”förmögenhetsöverföring från några invånare till andra” och detta ”helt utan politisk process”. Han menar att centralbankerna tvingats agera eftersom parlamentarikerna inte gör det. Det kan han säkert ha rätt i. Samtidigt som det kanske är lätt att glömma att självständiga riksbanker mycket länge varit ett krav som i Milton Friedmans anda genomdrivits i EU och genom IMF/Världsbankens strukturprogram. Det har blivit en av den liberala demokratins hörnstenar att riksbanker ska undandras parlamentarikernas kontroll och kunna sätta ränta oberoende av regeringars finanspolitik.

Den ekonomiska politiken är alltså något som avgörs utanför de folkstyrda institutionerna. Idén med detta framgår exempelvis i en publikation som den svenska Riksbanken utgav 1998 (Sveriges Riksbank 1998:2) inför ikraftträdandet av nyordningen för bankens ledning som innebar att riksbanksfullmäktige ersattes med en från politiker självständig direktion. 

Det första kapitlet har titeln ”Varför är det bra med en självständig riksbank?”. Författarna till den deklarerar tidigt i texten att de institutionella förändringarna inte bara handlar om en EU-anpassning utan skulle vara ”väl motiverade även ur rent samhällsekonomisk synvinkel” och understryker att deras syn på centralbankens roll ”representerar huvudfåran inom det nationalekonomiska tänkandet på detta område”. Den historiska tillbakablicken klargör också att centralbankernas roll strax efter andra världskrigets slut blev fokuserat på penningpolitiken som blev ett verktyg för att påverka den samlade efterfrågan i ekonomin. Erfarenheter av sårbarheten i det finansiella systemet föranledde alltså regleringar och ett genombrott för keynesiansk stabiliseringspolitik. Samtidigt glömdes inflationen bort, enkelt uttryckt, vilket öppnade för en revansch för finansmarknadens aktörer genom att trumma på om vikten av Friedmanska idéer om den självständiga riksbankens huvuduppgift; prisstabilitet. En kompletterande grundidé (Kydland/Prescott 1977 samt Barro/Gordon 1983) är också att, med kapitelförfattarnas ord, ”en omotiverat hög inflation, en inflationsbias, kan uppkomma som ett resultat av att det föreligger en ständig frestelse för ekonomisk-politiska beslutsfattare att kortsiktigt stimulera ekonomin”.

Med andra ord att politiker, exempelvis inför val, skulle avvika från inflationsmål för att kortsiktigt stimulera ekonomin genom expansiv politik för att på så sätt få ned arbetslösheten och därmed förefalla attraktiva för stora grupper vid valurnorna. Enligt denna grundidé finns också inbyggt i detta en medvetenhet om detta fenomen hos exempelvis arbetsmarknadernas parter vid löneförhandlingar. Det vill säga att man där tar höjd för inflationen vilket i sig blir inflationsdrivande. Det här kan då undvikas genom en självständig centralbank med inflationsstabilitet som huvudmål. 1998 tog också den svenska riksdagen beslutet att genom lag fastslå att Riksbankens övergripande uppdrag är att just ”värna penningvärdet genom att skapa prisstabilitet” och att den i sitt beslutsfattande inte får ta emot instruktioner utifrån.

Kapitlet fortsätter med att ta upp farhågor om att centralbankens ensidiga fokus på prisstabilisering leder till ”volatilitet i den reala ekonomin med snabba kast i penningpolitiken” samt ”volatilitet i sysselsättning och produktion” (min anm/ volatilitet är ungefär detsamma som rörlighet eller variation och hög volatilitet blir då ungefär detsamma som ryckighet eller instabilitet).

En annan kritik som tas upp är just det demokratiska problemet. Att de folkvaldas beslutsmakt delegeras till en expertstyrd myndighet. I det sammanhanget påpekas att uppdraget faktiskt kan ändras av riksdagen genom att den fattar beslut om ändring av den ovan nämnda lagen.

Nu när vi kan konstatera hur kriserna avlöst varandra sedan 1990-talets början måste kanske frågan ändå ställas om inte centralbankernas roll bör omvärderas och modifieras? Är det självklart så att ECB i det läge som nu råder i delar av euroområdet har fattat de optimala ekonomiska besluten för att råda bot på situationen? Eller har de agerat utifrån sitt huvudmål utan att ta någon som helst hänsyn till realekonomin? Eller är de kanske inte så alldeles självständiga som de förutses vara? Är exempelvis banklobbyn helt utan inflytande över centralbanksdirektörers beslut att skapa digitala pengar för att rädda finansmarknaden från total kollaps?

Är det självklart att centralbankerna agerar klokare i alla lägen än folkvalda institutioner? Hur har exempelvis Island på så kort tid tagit sig ur en kris lika allvarlig som Greklands? IMF betonar i en rapport ägarskapet av krishanteringen som en framgångsfaktor för Island. Med ekonomen Stefan de Vylders ord var det ”Islands folk och regering som satt i förarsätet” när de kritiska besluten om krisåtgärder togs. 

Det är lite av samma logik/filosofi bakom idén om den fria rörligheten för kapital, varor och tjänster som (tillsammans med personer) fastslogs som mål för EEC redan i Romfördraget 1957 och fullbordades i och med Maastricht-fördraget (den inre marknaden). Syftet med detta var just att stärka den västeuropeiska industrins konkurrenskraft och vrida den keynesianska efterfrågestyrda ekonomiska politiken till en mer utbudsinriktad ekonomisk politik. Det fastställde också dessa friheters primat och politiker i EU-länderna fick i fortsättningen finna sig i att ta hänsyn till dessa i alla beslut som kunde tänkas ställa upp s.k. handelshinder, vilket kunde handla inte bara om tullar och gränskontroller utan också krav på varors beskaffenhet, regler för yrkesutövare/branscher, skatter och avgifter för företag och produkter/tjänster. Mindre politiskt inflytande alltså över produktion och konsumtion samt kapitalets rörelser över gränserna.  

Det måste vara relevant att fråga sig om inte politiken måste ta tillbaka en del av förlorad mark (bortskänkt mark) och sätta sig i förarsätet igen? 

Eller är det möjligen så att politiker vant sig vid att hävda att finansiella kriser är lika omöjliga att värja sig ifrån som naturkatastrofer? 

Det är ju lättare att friskriva sig från allt ansvar än att börja motivera för sina väljare varför det är så självklart att finansmarknadens vinster ska vara förbehållna aktieägare men förlusterna socialiseras. Kanske är det just för att slippa sådana bekymmer som det ekonomiska beslutsfattandet i så hög grad har lagts i andras händer och att de stannat där trots att det inte fungerar så linjärt gnisselfritt som nationalekonomerna hade ritat upp det?