Fascismen tågar in i den politiska glipan

Bodil Ceballos (mp) framhåller, i ett inlägg på politikerbloggen, också detta med människors vikande tilltro till de etablerade demokratiska partierna (eller demokratin som samhällets styrsystem) som ett säkerhetspolitiskt problem;

” I södra Europa växer det fram en ny samhällsklass som inte räknar med att någonsin få ett fast arbete, med allt vad det innebär för trygghet och stabilitet i tillvaron. Både där och här växer det fram grupper som har förlorat förtroendet för samhällets institutioner och för det demokratiska systemet”.

Hon är inte först på banan att oroa sig för denna utveckling. Många börjar också notera problemet med att de politiska alternativen tycks begränsas till olika versioner av samma politik. ”Olika nyanser av samma färg” kallade nyligen Mauricio Rojas denna tendens i en artikelserie i SvD. 

Mark Fisher sammanfattar hela det politiska klimatet med begreppet Kapitalistisk realism. Förvisso inte hans egenfunna begrepp då det användes redan på 60-talet men i Fishers vidgade begreppsbruk ses den kapitalistiska realismen som ”en omslutande atmosfär som bestämmer villkoren... för regleringen av arbete och utbildning, samt fungerar som en sorts osynlig barriär som begränsar tankar och handlingar”.

Chantal Mouffe talar om nödvändigheten av ”agonistisk konfrontation”. Hon ser den rent av som ett existensvillkor för demokratin. För flera år sedan varnade hon (i boken Om det politiska) för tendensen till samförståndspolitik som ersättning för den förment obsoleta höger-vänsterpolitiken; ”En välfungerande demokrati kräver en sammandrabbning mellan legitima demokratiska politiska ståndpunkter”. Hon tillägger:

”Ett demokratiskt samhälle kräver att det förs en debatt om möjliga alternativ, samtidigt som det måste tillhandahålla kollektiva identifikationsformer av politisk natur som utgår från tydligt åtskilda ståndpunkter”.

Stefan de Vylder konstaterar, i sin Eurokrisen, att politikerföraktet och maktlösheten breder ut sig i Europa;

”I EMU:s medlemsländer är skillnaden i ekonomisk politik mellan ´högerregeringar´och ´vänsterregeringar´försumbar...”

Han ser det som sannolikt att det blir främlingsfientliga partier som kommer att utnyttja det folkliga missnöjet med krishanteringen och ”de etablerade partiernas bedövande samsyn när det gäller EMU”.

Alexandra Pascalidou skriver i en mycket bra artikel i Fria Tidningen 5/1-13 (tidigare publicerad i tidskriften Bang) med fokus på grekisk fascism:

”Nazism, fascism, rasism är ingen tsunami som plötsligt väller in. Det kommer stegvis, systematiskt, smygande. Det tränger genom samhällets porer, genom små vardagliga samtal som om någon lyft locket till Pandoras ask och släppt ut allt stinkande elände. Locklyftandet föregicks av honnörsord som yttrandefrihet. Ord som kidnappades av antidemokrater som gömde sig under demokratins mantel... Toleransen för intoleransen ökar. Plötsligt blir rasisterna rumsrena. Plötsligt normaliseras deras existens. De är med i tv, radio, tidningar”.

Uppenbarligen har den smygande rasismens fanbärare kommit fram till att tiden är mogen för att lyfta locket till asken. Att de gör det i det extremt krisdrabbade Grekland och vinner stora framgångar är inte förvånande. Den föreskrivna bantningskuren för Grekland omöjliggör vanlig demokratisk debatt om handlingsalternativ. Med kniven mot strupen säljs landets tillgångar ut till vrakpriser och samtidigt knackar människor på flykt - från krig, förtryck, naturkatastrofer och än värre fattigdom - på dörren till Schengen-fästningen just i Grekland. Någonstans kommer förstås bitterheten att riktas och de enkla offren har valts ut.

Dokument Utifrån i SvT visade för någon vecka sedan en film, ”Europas extremister”, om de framväxande högerextremistiska och rasistiska partierna och rörelserna i snart sagt alla europeiska länder (finns tillgänglig i ett par veckor till på svt play). Ett uttalande, av ledaren för franska Troisiéme voie (Tredje vägen) Serge Ayoub, har etsat sig fast;

”Vi vill att våra krav uppmärksammas och att vi blir tagna för dem vi är: Politiska aktivister, förbannade arbetare. Vi har rätt att vara förbannade. Den aktuella krisen ger oss rätt att vara förbannade”.

  

Det är alldeles för enkelt att avfärda dessa högerextrema partier och dess växande anhängarskara (liksom SD här hemma) som stolliga, korkade eller onda. Eller att bara skrika att de har fel. Det underliggande missnöjet är djupliggande och framväxten av och framgången för rasistiska högerpartier kräver därför betydligt djupare analyser. Människor som dras till dem är förbannade och de vet inte vart de ska rikta ilskan när de skedmatats i 25 år med att alla alternativ till global marknadsekonomisk politik är utesluten.

Jag håller alltså helt med Bodil Ceballos att detta börjar bli ett säkerhetspolitiskt problem. Det är också ett demokratiskt problem. Utöver att det givetvis är ett oerhört problem för de muslimer, romer och andra grupper som blir utsatta för både psykisk och fysisk terror. 

Men det är de etablerade politiska partiernas uppgift att erbjuda nya vägar ut. De bör med andra ord helst se helt olika ut och bygga på helt olika problembeskrivningar. Men de måste kunna uppfattas som olika. Annars träder dessa extremer in och fyller igen luckan.

”Hur mycket blod krävs innan fredspristagaren EU börjar agera mot den blodtörstiga rasismen?”, undrar Pascalidou i slutet av ovan nämnda artikel. 

Svaret kanske är att EU är en del av problemet? När politik lagfästs och policyskapandet utgår ifrån krav från de europeiska storföretagen (ERT, European Round Table of Industrialists) blir innehållet i verktygslådan reducerat. Då återstår endast, som lösningar på snart sagt alla problem; åtstramningar av offentliga utgifter (drabbar den enskilde individen i form av försämrade trygghetssystem etc), strukturreformer (i klartext; försvagad arbetsrätt, sänkt a-kassa o.d.) och avregleringar för finansmarknaden. Medan arbetslösheten tillåts stiga till allt högre nivåer.