Som
idrottsintresserad kommer jag naturligtvis följa sommar-OS en del under de
kommande veckorna. Jag är särskilt förtjust i friidrotten, inte minst
löpgrenarna, höjdhopp och min egen gamla paradgren spjut. Men det är med kluvet
hjärta jag tar del av de idrottsliga höjdpunkterna numera. Arrangemangen har
svällt utom alla rimliga proportioner.
Gunilla
Lindberg, SOK-bas och medlem av IOK-styrelsen, utesluter att Sverige skulle
kunna klara av att arrangera ett sommar-OS, läser jag i Aftonbladets OS-bilaga. Det
måste starkt ifrågasättas om det är hållbart ekonomiskt, ekologiskt och
socialt, menar jag. Gunilla Lindberg framhåller också att en OS-arrangör inte
bara har att ordna med arenor och OS-byar utan att det handlar om ”en komplex
organisation och världens största evenemang”. ”Inte ens de som söker OS förstår
hur stort evenemanget är”, menar hon. Kanske
därför så ofta den ekonomiska, ekologiska och sociala notan blir så
överraskande dyr för många av senare decenniers arrangörer, tänker jag. Gunilla
Lindberg fortsätter sin beskrivning och kommer in på årets arrangemang i London
och påpekar att en helt ny stadsdel har byggts:
”När vi var i London efter att de
fått spelen 2012 var området en stor soptipp, men det var en av tankarna med OS
där, att fräscha upp East End, och nu har man fått möjlighet att förbättra
området”.
Jag undrar just
vad invånarna i Bow, Homerton, Stratford och Leyton säger om att de skulle ha
bott på en soptipp? Ha bott är
för övrigt en alldeles särskilt träffande formulering gällande en hel del
boende och företagare som numera tvångsförflyttats från området där OS-byn och
andra anläggningar numera huserar. En gentrifiering av de nämnda områdena har
pågått sedan det blev klart att London skulle arrangera OS 2012, vilket bland
annat framgick av SvT:s dokumentär, ”När de rika flyttade in”, om gentrifiering
som finns tillgängligt ännu på SvT Play.
På den
officiella hemsidan för spelen sägs att de tänkt på morgondagen och att spelen
kommer att bli ihågkomna inte bara för idrottens skull utan också:
“as the catalyst for the regeneration of one of
the most underdeveloped areas of the UK”.
De
företagare och boende som blivit tvångsförflyttade kommer sannolikt att minnas
spelen av helt andra skäl.
Om detta och
mycket annat kan man läsa på en intressant hemsida för Spectacle, ett oberoende
tv-produktionsbolag, som har följt utvecklingen för London-OS ända sedan före
staden vann budgivningen för spelen.
Kritiska
röster har höjts mot de omfattande förändringarna av östra London. Dock utan
att få någon som helst gehör för sina invändningar. En av de mer ihärdiga
kritikerna, Iain Sinclair, fick till och med förbud att föreläsa om sina
åsikter på bibliotek av höga tjänstemän i östra London. I en artikel
i London Review of Books skrev han bland annat: ”All civil hederlighet, varje
känslomässig anknytning, åsidosätts för det viktiga strategiska målet: the big
bang of the starter’s pistol”.
Det är små
företag och den fattigare befolkningen i London som får flytta på sig när det
gigantiska OS-byggnationerna breder ut sig för ett par veckor i rampljuset. De
små idrottarna får också flytta på sig. Enligt IOK:s egen formulering är deras roll
och uppgift bland annat att de ska: “Encourage
and support the development of sport for all”. Det gäller uppenbarligen inte de lokala fotbollsklubbar som fått
sina spelplaner omvandlade till parkeringsplatser.
Det är inte
många decennier sedan som det var otillåtet att vara proffs som deltagare i ett
OS. Amatörismen som dygd blev till slut omöjlig att upprätthålla. Ett olympiskt
ideal som övergivits och blivit utbytt mot professionalism och kommersialism.
Ett OS är ”big business” och när stora affärer står på spel väger den lilla
människans ord väldigt lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar