Jag har inte skrivit på ett tag. Varit borta från nätet, telefoner och andra moderniteter. Den lilla finska ön utan el är min och familjens tillflyktsort sedan några år. Där är de största bekymren knutna till vattenpumpen som ledet sjövatten till bastun, bryggans läge efter vinterns isvandring och jordkällarens förmåga att kyla smör och mjölk. Kanske sätter vi upp solceller på taket och skaffar ett litet kylskåp, kanske inte.
Att vara så här avskärmad från omvärlden förefaller för många en aning suspekt, närapå brottsligt. Många reagerar med nästan ilsken förvåning över att inte säkert få tag i en under tre veckor av året. Tiden före mobiltelefonernas och datorernas existens verkar vara lika avlägsen som en fjärran galax.
Jag tänker att det är en bra övning för den stressade storstadsmänniskan att koppla ur sig en längre tid nån gång om året. Kanske är det också en bra övning för framtiden? Möjligen kommer vi att tvingas leva mycket enklare inom en inte alltför avlägsen framtid när peak-oil och peak-allting ligger lite längre bakom oss? Det kan framstå som en undergångsprofetia men kanske inte behöver vara det. Minnet är kort och kanske tar det inte längre tid att vänja sig av med det än det tagit att bli beroende av den ständiga uppkopplingen? Som då möjligen kommer att kännas som en tid lika avlägsen som en fjärran galax.
Hur som helst är jag nu tillbaka vid datorn, uppkopplad igen. Bäst att skriva medan tid är. Imorgon kommer boktips från hängmattan. Det har blivit mycket läsning på sistone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar