Allan Widmans vändning om Afghanistan – anmärkningsvärd men välkommen

Allan Widman, fp, har varit en av de främsta förespråkarna för att Sverige bör skicka än fler soldater till Afghanistan. Så här lät det exempelvis för bara två år sedan:



När han nu gör sin vändning i frågan och på sin blogg uttalar att det är ”nog nu” och att han vill kalla hem soldaterna är det i ett anmärkningsvärt kort inlägg utan att utveckla särskilt mycket.

Icke desto mindre välkommet med en folkpartist som tagit sitt förnuft till fånga och vågar gå emot partilinjen och sin egen tidigare argumentation. Det hedrar honom och förtjänar respekt. Men det reser också ett par frågor.

Hur ser den folkpartistiska linjen ut egentligen när deras försvarspolitiske talesperson uttalar sig på det här sättet i sin blogg? Den frågan återstår att få svar på.

Men en egentligen intressantare fråga (det är ju trots allt redan beslutat att den svenska truppen ska tas hem) är hur Folkpartiets och regeringens politik avseende Afghanistan ska se ut? Vilket arv kommer vi att lämna till afghanerna när det sista svenska stridsfordonet rullar mot Hercules-planen?

När Widman, i en kommentar till sitt inlägg, talar om att Sveriges Afghanistaninsats är ett politiskt misslyckande och inte ett militärt tror jag faktiskt han har väldigt rätt. Sent ska syndaren vakna, brukar det ju heta. Det är bara synd att insikten kommer så fruktansvärt sent.

Så många år av kostsamt militärt engagemang har gått förlorade på bekostnad av en civil insats som hade kunnat fokusera på att bygga upp det oerhört förstörda och krigshärjade landet.

Med det goda anseende Sverige haft tack vare decennier av mödosamt, långsiktigt arbete av Svenska Afghanistankommittén kunde en kraftfull civil insats (med SAK:s hjälp) kunnat bli mycket lyckosam. Om inte annat hade den varit det afghanska folket till större glädje och nytta än det den lilla svenska soldatkontingenten kunnat bidra med.

Frågan är alltså om vi nu drar oss ur med svansen mellan benen och lämnar landet åt sitt öde igen? Tyvärr är det mycket troligt.

Mitt eget önsketänkande och fromma förhoppning är att den framtida politiken kommer att bli mer fokuserad på uppbyggnad av civil infrastruktur än militär närvaro. Då bör regeringen lyssna noggrant till den grundmurade erfarenhet och kunskap som Svenska Afghanistankommittén besitter och låta dem bli en resurs att anlita betydligt mer än hittills.



Andra blogginlägg om Widman och Afghanistan:

http://rodaberget.wordpress.com/2012/04/08/centern-afghanistan-nollkoll/

http://staffandanielsson.blogspot.se/2012/04/afghanistaninsats-kraver-varsamhet-med.html

http://chefsingenjoren.blogspot.se/2012/04/gastinlagg-theres-officer-on-deck.html

http://rodaberget.wordpress.com/2012/04/07/fp-gor-180-grader-om-afghanistan/

http://mitt-i-steget.blogspot.se/2012/04/titanen.html

http://martinmobergsblogg.blogspot.se/2012/04/ja-vem-fn-ar-det-som-styr-fp-egentligen.html