söndag 17 juni 2012

Rio +20 en arena för svenskt duperande hållbarhetsprat utan substans


När regeringen talar om Rio +20 låter de mycket kloka och eftertänksamma. Fredrik Reinfeldt (se klippet nedan) talar exempelvis om att överlämna världen till våra barn i ett bättre skick än vi fick den av våra föräldrar. 

video


Det är en gammal klyscha som låter mjuk och trevlig. Lite mer konkret blir han när han talar om att Sverige kan agera förebild eftersom vi visat att man kan växa ekonomiskt samtidigt som man minskar sin klimatpåverkan. Han talar då alltså om för oss att vi visst kan fortsätta att jaga tillväxtsiffror och konsumera utan att bekymra oss alltför mycket över klimatet eftersom vi i Sverige har visat att det går.

Uppsalaforskare har dock visat att denna ”sanning” i själva verket är en bedövande lögn som, menar jag, vi snabbt måste skaka av oss för att inte vaggas till ro i någon sorts sagotro. De har visat att de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser har ökat med 20 % mellan 1993-2005 till skillnad från den officiella siffran på minus 10 % som nu regeringen strör omkring sig som en storslagen framgångssaga. Det avgörande är om man räknar med konsumtion eller inte. Regeringen har valt det senare och för alltså fortfarande ut dessa amsagor till svenska folket och har uppenbarligen bestämt sig för att ta med sig dem till Rio. Trots att de fått rapporten och alla siffror av forskarna vid Globala Energisystem vid Uppsala Universitet redan i höstas.

Naturvårdsverket har dessutom redan i november 2008 gett ut en rapport, Konsumtionens klimatpåverkan (rapport 5903), där konsumtionsperspektiv har undersökts. Den drog slutsatsen att ”det är viktigt att analysera växthusgasutsläppen också från ett konsumtionsperspektiv och inte enbart utifrån de utsläpp som sker inom landet”. 

Bakgrunden till verkets rapport var också att både Klimatberedningen och Miljömålsrådet uppmärksammat behovet av att ”komplettera och bredda den rapportering som görs av utsläppen inom landet”. 


Att formulera miljömål

En av de saker Reinfeldt anför som sin stora förhoppning inför Rio-mötet (i klippet ovan) är att man under mötet kan enas om att ta steg mot att formulera globala hållbarhetsmål för att kanske (!) fastställa dessa mål under 2015. Han säger då också att dessa måste vara uppföljningsbara.

Intressant att notera är då alltså för det första vad regeringen tar med sig för uppfattning om mätmetoder. Det vill säga, om man nu ska sätta mål och sedan följa upp dem, är det också viktigt vad det är man mäter och att de indikerar rätt saker. Uppenbarligen har svenska regeringen bestämt sig för att ignorera konsumtionsperspektivet och följaktligen, får vi förmoda, plädera för att mäta på ett sätt som leder oss till fel slutsatser.

Ytterligare en intressant sak att notera är att just Miljömålsrådet, som hade till uppgift att utvärdera och följa upp de svenska nationella målen (de 16 nationella miljökvalitetsmålen) lades ned 2010 och att dess näst sista ordförande Bengt K.Å. Johansson avgick i protest med orden:

”Nu har regeringens besked till Rådet och till svenska folket kommit. Det är inte alls bråttom. Rapporten med alla dess förslag och med utarbetade strategier för miljöinsatser skjuts åt sidan. I stället tillsätts en utredning som skall se över hela miljömålssystemet. Jag är djupt kritisk till vad som sker. Vi förlorar tempo i miljöarbetet och systematiken i miljöarbetet ser ut att brytas sönder.”


Den politiska viljan

Vad konsumtionsperspektivet handlar om är alltså (enligt Naturvårdsverkets rapport ovan) att räkna med ”den slutliga användningen eller förbrukningen av varor eller tjänster” oavsett var i världen (i produktionskedjan) utsläppen har skett.  

Främst gäller det då fem aktiviteter som har stor klimatpåverkan och som alltså bör ägnas stort fokus; hur mycket och vilken bil vi åker, hur vi värmer våra bostäder, hur mycket el vi använder, hur mycket och vilket kött vi äter, hur lång och ofta vi flyger.

Allianspartiernas förmåga och vilja att genomföra konkreta åtgärder som dämpar denna konsumtion och mildrar eller eliminerar dess klimatpåverkan har inte imponerat, på någon nivå. För att bara nämna ett par exempel kan man ju framhålla projektet Förbifart Stockholm och beslutet att undanta miljöklassade bilar från vägtullarna. 

Det finns alltså fog för den pessimism som många uttrycker gällande den politiska viljan att verkningsfullt ta itu med klimatproblemen. Alden Meyer från amerikanska Union of concerned scientists menar exempelvis att vi har tekniken, sakkunskapen och förmågan att möta utmaningen, men att ”den politiska viljan saknas”.


Fagert tal

Statsministerns fagra ord om att åstadkomma en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar värld är alltså tämligen tomma på innehåll och det bådar inte särskilt gott inför Rio +20-mötet. Dåvarande miljöministern Andreas Carlgren reste till Durban i höstas med budskapet att Sverige lyckats förena ekonomisk tillväxt med minskad klimatpåverkan och det ser ut som att den nya ministern Lena Ek får göra detsamma.

Regeringens förmåga att följa upp miljömål har alltså visat sig mycket svag och deras mätmetoder för att visa klimatpåverkan bristfällig. Med den lama vilja att konkret ta tag i miljöpolitiken som alliansregeringe visat tidigare förefaller alltså hoppet tämligen litet att de ska kunna åstadkomma något positivt med sin medverkan i Rio.

Snarare kan de ställa till stor skada om de, genom att slå i övriga länder sina sagor om sambandet mellan tillväxt och klimatpåverkan, bidrar till att sätta mål som är otillräckliga och missvisande. Det skulle allvarligt avleda världens nationer från verkligheten och ett nyktert seende på problemen. 




Andra gröna bloggare om Rio +20:














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar