Förintelsens minnesdag – varje dag

Jag och Anna Jacobsson fick inleda SvD:s artikelserie om Förintelsen i torsdags med en artikel om det judiska Ukraina och deras situation där idag. Den finns här för den som är e-prenumerant av SvD (den som inte är det lär kunna bli det gratis i 2 månader).

Artikelserien i SvD avslutades igår och det är lite märkligt att tidningen idag inte har minsta notis om evenemangen igår, på själva minnesdagen. I Stockholm hölls en ceremoni vid Raoul Wallenberg-monumentet med ljuständning och en därpå följande minnesstund i såväl Jacobs kyrka (till minne av de romer som mördades) som i den stora synagogan alldeles i närheten. Jag var där och tog del av programmet i en mer än fullsatt synagoga, befolkad av bland andra drottningen, statsminister, kulturministern samt alla oppositionspartiledare utom Jimmie Åkesson. Det blev förstås många tal om att inte låta detta hända igen, att vi måste lära av det som hänt för att något liknande inte ska kunna upprepas i framtiden. Det har sagts många tusen gånger förr men är kanske viktigare nu än någonsin efter kriget.

Egen bild. Ljuständning vid Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag 27/1-2018.

Egen bild. Statsministern i kvällskylan vid Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår.

Egen bild. Stora Synagogan i Stockholm igår. En byggnad som blev klar 1870, samma år som judar fick fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Egen bild. Interiör från Stora Synagogan i Stockholm igår. Ett byggnadsverk inspirerat av s.k. tysk reformjudendom och som sådant en av få kvarvarande originalsynagogor i Europa, om jag förstått rätt.

Förintelse-överlevaren Hedi Fried satt några bänkrader framför mig i synagogan igår och i SvD:s temaserie om Förintelsen levererade just hon i gårdagens tidning precis det här budskapet till oss som är yngre. Hon vill lämna stafettpinnen till oss som tillhör en yngre generation och hon har i artikeln ytterligare ett, enligt min mening, oerhört viktigt budskap. Hon är 93 år och kan se tillbaka på ett långt liv, som innehåller fruktansvärda lägervistelser i Auschwitz, i flera nazityska arbetsläger, samt i Bergen-Belsen. Men hon är också tillräckligt gammal för att komma ihåg vad som hände dessförinnan, under 1930-talet. Det gör att hennes ord väger alldeles särskilt tungt när det gäller vad vi bör lära av Förintelsen. Hon redogör för det så fantastiskt klartänkt och klokt i gårdagens SvD. Huvudbudskapet är detta, som jag läser det: ” Små, små steg – ett steg tillbaka om det behövs – här har vi mönstret”. Just det här med de små stegen är så viktigt att jag måste återge ett längre stycke där hon talar om vad hon tycker sig se i dagens värld:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag. Vem hade kunnat tänka sig att ett nazistbaserat parti skulle ingå i riksdagen? Vem hade kunnat tänka sig att våldsverkande nazister skulle osäkra gatorna? Bara för 20 år sedan var könsord tabu, idag används det i vardagslag. Uniformerade orosstiftare, som tidigare omedelbart skulle omhändertas av polisen, får marschera fritt. Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem. I Tyskland talade man om judar som råttor, som en cancer på samhällets rena kropp. I Rwanda kallades tutsi för kackerlackor. Sen kom isoleringen i getton, varefter det var lätt att iscensätta den så kallade Endlösung – gasandet och förbrännandet av kroppar. Hände det där, kan det hända här. Och på ett mycket enklare och effektivare sätt dessutom. Med hjälp av datorns ettor och nollor tar det ingen tid att isolera misshagliga grupper.”

Det är precis de här små stegen Hedi Fried talar om som vi inte ser så tydligt. Efter några år börjar vi ställas oss själva frågor som; hur gick det här till? Hur kunde det gå så långt? Vad hände egentligen?

Hur blev det så att en i övrigt tämligen respekterad författare och samhällsdebattör som Katerina Janouch plötsligt släpper ut allt hon har av sina fördomar och avsky gentemot grupper av invandrare? Nyligen twittrade hon en länk med en fejkad valaffisch för Miljöpartiet där Isabella Lövin flankerar ett antal punkter som den fejkade affischen förespeglar skulle vara Miljöpartiets (Lövins?). Bland annat att Mp skulle vilja att terrorismen ska ”gro sig starkare” och att ”hatet ska blomstra”. Sedan följer nästa punkt: ”Därför vill vi fortsätta att importera terrorister, mördare, våldtäktsmän, pedofiler samt fysiskt och psykiskt sjuka människor från tredje världen”.

Det kan knappast tolkas på annat sätt än att dessa uppfattningar är några som Katerina Janouch själv bär på och får ge utlopp för. Alltså att ”människor från tredje världen” bär på egenskaper, kulturer eller sjukdomar som ”vi” måste skydda oss mot, vi som är de ”normala” eller lite mer civiliserade. 

De små, små stegen…

Det är i och för sig inget nytt fenomen. Under 1930-talet och 40-talets början tog de flesta svenskar avstånd från nazismen men ansåg ändå att judisk invandring hotade ”svensk kultur” och ”den svenska rasen”, eller också gav folk uttryck för en, för att citera Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, ”vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett problem”  (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997).

Efter andra världskriget sjönk de här uppfattningarna ned till bottensedimenten i våra kollektiva minnen för att på senare år återigen flyta upp till ytan. Att peka ut en grupp som alldeles särskilt skuldbelagd är något som allt fler idag skyndar sig att göra. Sverigedemokraterna har lyckats vrida diskursen och debattnivån åt sitt håll och nu förbereder exempelvis moderate Ann Heberlein ett bokprojekt om gruppvåldtäkter (arbetsnamn för boken "Våldtäkt och kultur") med syfte att kartlägga samtliga gruppvåldtäkter i Sverige mellan 2012 och 2017 men också samtliga förövares ålder och födelseland, i hopp om att kunna peka ut en viss grupp förstås.

De små, små stegen…

Det är inte alltid i de grövsta lögnerna djävulen gömmer sig utan i de faktiska sanningar som tolkas och framställs i syfte att peka ut vissa grupper.

Det är ungefär så det fungerar också med de ukrainare (får jag förmoda) som nu på SvD:s facebook-sida kommenterat min och Anna Jacobssons artikel i SvD från i torsdags. En av dem tycker att vi istället borde ha skrivit om den stora svälten på 30-talet i Ukraina (Holodomor) men hon lägger också till att denna svältkatastrof skedde ”under ledning av juden Lazar Kaganovich”. Förvisso en jude med ledande befattning i Sovjetunionen på 1930-talet men det är en typisk anmärkning som belägger skulden till inte bolsjevikerna utan judiska bolsjeviker eller i förlängningen judar i största allmänhet. Det är samma effekt som jag tror att Ann Heberlein är ute efter i exemplet ovan. 

De små, små stegen…

Sakta men säkert närmar vi oss ett alltmer intolerant och utstötande samhälle där minoriteter pekas ut och hatet flödar i kommentarsfälten och på stan där hatbrotten sker. Det är just därför vi måste komma ihåg Förintelsen och inte bara det som hände i lägren eller i det tyskockuperade Europas judiska ghetton, utan också vad som föregick det hela. Och inte heller bara för en dag, utan varje dag. Förintelsens minnesdag måste vara varje dag.

Hedi Fried uppmanar oss att inte blunda, men samtidigt inte heller att bli rädda. Den aggressivitet jag ser på nätet är ett sätt att tysta. De som vill att vi ska blunda försöker skrämma till blindhet och stumhet. Då är Hedi Frieds ord trösterika att luta sig mot och ett rättesnöre att följa. Hon säger så här i gårdagens SvD:

”Rädslan förlamar, och det är också vad dessa grupper väntar sig. Vi får inte låta oss skrämmas. Nu, om någonsin, måste vi ingripa. Var och en av oss, både individ och samhälle, måste agera. Det viktiga är att vi inte låter oss irriteras av högerpopulisterna, utan istället stärker individerna i tron på demokratin. Var och en av oss har möjlighet att göra något litet. Till att börja med – medvetandegöra våra egna fördomar så att vi slipper agera ut dem. ”

Ukraina och yttrandefriheten – sammanfattning av Human Rights Watch rapport

Det talas mycket om att i demokratins namn, och till och med i yttrandefrihetens namn, att motverka ”falska nyheter” och desinformation genom att kontrollera flödet av information på nätet. Om detta skrev jag om nyligen på denna blogg. Nyligen har Human Rights Watch släpp sin årliga rapport för 2018. Det vill säga en genomgång av läget baserat på händelser under år 2017. Den visar att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl.

Ett flertal åtgärder togs av den ukrainska regeringen för att begränsa yttrandefriheten och pressfriheten, officiellt som motåtgärd till den ”ryska militära aggressionen i östra Ukraina” och ”anti-ukrainsk propaganda”.

De här åtgärderna innefattade exempelvis en lag som kräver att aktivister och journalister som undersöker korruptionen i landet måste deklarera sina personliga tillgångar. En lag som senare annullerades medan istället en ny introducerades som innebar vad HRW kallar ”betungande och orättfärdiga rapporteringskrav” för alla NGO:er och individer som arbetar för dem. Liknande lagar finns i Ryssland som begränsar NGO:ers frihet att verka och existera.

President Porosjenko utfärdade också en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte, som påminner starkt om Facebook, för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd bör med andra ord ha stängt ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned i Ukraina. De två sistnämnda var bland de mest använda i landet.

Den nationella säkerhetstjänsten SBU har också utvisat ur eller nekat inresa till Ukraina ett flertal utländska journalister, de flesta ryssar men även spanjorer, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till sajten Myrotvorets (Fredsmäklaren) som under 2016-17 offentliggjorde namn och personuppgifter på hundratals journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringen ledde till ett flertal hot mot dessa journalister och en Kiev-baserad ukrainsk journalist, Oles Buzina, blev också mördad några dagar efter publiceringen. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU.

Inte heller har brandbombsattacken år 2016 mot tv-stationen Inter blivit utrett och inte heller har mordet på journalisten Pavel Sheremet blivit löst. Den sistnämnde var starkt kritisk mot makthavarna i synnerhet avseende deras inställning till pressfrihet och yttrandefrihet och mördades av en bilbomb år 2016. Enligt organisationen Committee to Protect Journalists talar det mesta för att mordet utförts av inhemska krafter och i en film ”Killing Pavel” producerad av Organized Crime and Corruption Reporting Project hävdas att en anställd vid ukrainska säkerhetstjänsten SBU ska ha befunnit sig vid bilen när bomben placerades där. Filmen finns tillgänglig i sin helhet på Youtube. Den framhåller allvarliga brister i polisutredningen. Det går inte att slå sig fri från tanken att bristerna varit avsiktliga, i synnerhet som det framkommer i filmen att Sheremet och andra journalister på nättidningen Ukrayinska Pravda planerade artiklar som var komprometterande för flera regeringsföreträdare, bland andra inrikesminister Avakov. Brister i polisutredningar eller bristen på polisutredning tycks för övrigt vara ett ukrainskt fenomen som är återkommande när det gäller viktiga händelser som exempelvis skjutningarna på Majdan i Kiev i februari 2014 och mordbranden vid fackföreningshuset i Odessa i maj samma år. Inkompetens eller politik? Kanske lite av både och?

Ett annat känt fall som tas upp av HRW är gällande journalisten Ruslan Kotsaba som släpptes fri under 2016 men vars frisläppande under 2017 annullerades för att inleda en ny rättegång mot honom. Han anklagas för landsförräderi och kallas enligt regeringspropagandan för ”Moskvaagent”. Något han skulle betraktat som ett dåligt skämt om det inte vore för att det kan innebära minst 13 års fängelse för honom. Han slogs för ukrainsk självständighet under Sovjettiden och har alltid varit liberal och pro-EU, aktivt deltagit vid Orangerevolutionen liksom Euromajdan 2014. Nu är han besviken över resultatet av Majdan-protesterna och vad han menar var en ”naiv tro på väst”. Kotsaba menar att det var EU och USA ”som tillät politiker från yttersta högerkanten att förvandla en fredlig medborgarrörelse till en blodig statskupp”. En uppfattning som uppenbarligen uppfattas som Kreml-propaganda i dagens Ukraina. Mer om detta går att läsa i hans egen artikel i Aftonbladet.

På Krim har på motsvarande sätt framför allt pro-ukrainska tatarer av ryska myndigheter anklagats för terroristverksamhet eller för separatism och journalister har ställts inför rätta för att ha skrivit artiklar kritiska mot den ryska ockupationen av Krim. Det är spegelvända fenomen vi ser. Statliga eller statligt stödda förföljelser av journalister och andra regimkritiker, vilket visar vad som kan hända om stater ges legala verktyg att inskränka det fria ordet utan att behöva ange andra motiv än svepande formuleringar som ”för nationens säkerhet” eller att ”motverka utländsk propaganda” och liknande. Förutom att det leder till allvarliga följder för enskilda journalister och politiker som anklagas så tystar det också kritik av regimerna rent generellt, när rädslan sprider sig för konsekvenserna. Ryssland rankas enligt den nyligen släppta årsrapporten från Freedom House som ”Not free” och Ukraina som ”Partly free”.

Det är därför mina invändningar är så starka mot Löfvens och Macrons nylanserade idéer om lagar som ska ”förbjuda” eller ”motverka” så kallade ”falska nyheter”. Det som är falskt i den enes ögon kan vara precis det motsatta i den andres. Med legala verktyg i händerna på statens företrädare öppnas portarna för godtycklighet och statligt tolkningsföreträde när det gäller vad som är ”falska nyheter” och vad som inte är det.

Det är väl inte så vi vill ha det?

Fake News – nyord för censur?

I Helsingfors sitter ett antal personer i en NATO- och EU-finansierad grupp med den långa benämningen the European Centre of Excellence for Countering Hybrid Threats. Med en budget på ca 15 miljoner kronor om året förväntas de hitta vägar att skydda oss (i väst) mot vad som kallas hybrid krigsföring/hybrid warfare.

Detta med hybridkrig i sig är ett omstritt begrepp. Enligt vissa forskare, som Försvarshögskolans Ilmari Käihkö, är all krigföring i någon mening hybrid. Han har svårt att se att begreppet gör något annat än beskriver normen och därför inte tillför något för ökad förståelse av krigföring, för dagens försvarspolitiska debatt, eller att det skulle leda till bättre beslutsfattande. Käihkö menar också att uttrycket riskerar att leda till resursslöseri.

Det är därför intressant att notera vad det Finlandsbaserade centret har uträttat för att hitta ”motgift” mot ”hybridhot”. Efter fyra månader (det öppnades i oktober 2017) förefaller det oklart om något meningsfullt kommit ut från centret alls, skriver Reid Standish i nätpublikationen Foreign Policy den 18/1-2018, med tillägget ”trots högt uppskruvade förväntningar”. Dess aktiviteter beskriver artikelförfattaren som fortsatt ”dunkelt” och att det är oklart vad de ska ge för resultat. 

Ja, det tycks vara en svår uppgift att förklara även för centrets anställda, av artikeln att döma. Men det tycks ha mycket mindre att göra med att spåra hackers än att diskutera lagar och regleringar i olika länder och producera rapporter och anordna seminarier, work-shops och utbildningar för politiska beslutsfattare och byråkrater. ”Det handlar om att identifiera ett mönster”, säger en av de anställda. Det verkar inte ha gått fram ens till initierade utomstående dock vad de pysslar med. Janne Riihelainen, finsk säkerhetsexpert, säger att han inte har en aning om vad de verkligen gör, något han menar att ingen verkar ha vetskap om. I finsk press kritiseras institutionen för att inta en ”byråkratisk approach till ett icke-byråkratiskt problem”.

Kanske är centret ett exempel på det resursslöseri som Käihkö menar att lanserandet av begreppet hybridkrigföring riskerar att föra med sig?

Vid invigningen av centret talade NATO-chefen Stoltenberg och EU:s höga företrädare för utrikesfrågor Federica Mogherini. De betonade att det skulle utgöra en del av ”Europas svar till Ryssland” och att det i allokeringen till just Finland låg en stor dos symbolik. Troligen en betydande del av avsikten, som symbolåtgärd och för att visa att ”man gör något” åt den ”nya” typen av hot. Den amerikanske försvarsministern James Mattis kallade det ”an institution fit for our time”.

Måhända ligger det i tiden att begränsa yttrandefrihet och den fria opinionsbildningen på nätet? Ett verktyg som annars skulle kunna sägas bidrar till att försvåra för diktatorer och diktaturer att införa och vidmakthålla totalitära system. Här balanseras det på gränsen till totalitära staters metoder i syfte att skydda frihet och demokrati. Ett fenomen som fick fart efter ”nine-eleven” och Bush-doktrinen om ”korståg mot terrorismen”.

I Frankrike lanserar president Macron idén att ge domstolar makt att stänga medier som publicerar ”falska nyheter” i valtider. Det är oklart varför lagen endast skulle gälla i valtider och än mer oklart hur dessa domstolar ska avgöra vad som är falskt och sant. Var det inte just en sådan politisk kontroll av opinionsbildning och debatt som Sovjetunionen byggde på? Att kontrollera åsikter och påståenden och kalla vissa för falska och andra för sanna? TV-kanaler som ”kontrolleras eller påverkas av utländska stater” ska dessutom kunna bli av med sändningstillstånd. Hur långtgående ska detta tolkas? Kommer det utestänga kanaler som Al-jazeera, Fox News eller Russia Today för att ta några exempel? Olika perspektiv på komplexa konflikter ska inte längre kunna framföras? Det känns synnerligen svårsmält och tveksamt framför allt som det framförs av Macron som en åtgärd ”för att skydda demokratin”.

Här i Sverige har statsminister Löfven nyligen aviserat inrättandet av en ny myndighet för psykologiskt försvar.  ”Det finns en uppenbar risk att utomstående vill blanda sig i hur vi fattar våra beslut”, säger han. Vad myndigheten ska ägna sig åt förefaller oklart men enligt statsministern ska dess utgångspunkt vara att ”bevara det öppna samhällets fria kunskaps- och informationsutbyte”. Det låter väldigt tvetydigt och luddigt. Kan (och ska) myndigheten exempelvis förhindra ytterligare amerikanska påtryckningar mot svenska beslutsfattare att avstå från att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud?

Det går dock helt i linje med Vinnovas utvecklande av en digital plattform för att ”förebygga att falska nyheter får stor spridning och spelar en avgörande roll” i årets val. Tillsammans med de stora mediehusen ska de granska att ”ogrundade påståenden får spridning” och får betydelse i valet 2018. Återigen en uppgift som dels hämmas av oklarheten om vem som ska avgöra vad som är falska nyheter eller ej, men också möjliggör för de stora mediehusen att styra debatten i en för dem önskad riktning. För vem som prenumererar på SvD eller DN exempelvis (ägarna Schibsted respektive Bonniers deltar i Vinnovas projekt) kan ha undgått att notera, gillande eller inte, att de för en kampanj för svenskt NATO-medlemskap? Eller att SvD ända sedan årsskiftet bitvis har liknat en valkampanj-kick off för Moderaterna? I artikel efter artikel snart sagt varje dag (ibland ett par-tre i samma nummer) har nye partiledaren Ulf Kristersson fått bre ut sig och redogöra för Moderaternas politik och ondgöra sig över andra partiers. Det står naturligtvis tidningen fritt att publicera vad man vill och vinkla det som man finner önskvärt men när de ingår i projekt med uppgiften att söka upp och förhindra att ”ogrundade påståenden” får genomslag i valet blir i vart fall jag mycket misstänksam. Något jag gav uttryck för i mitt förra inlägg på denna blogg.

Naturligtvis ska uppenbart falska påståenden bemötas. Vi har också redan lagar som kan tillämpas mot de som ägnar sig åt förtal eller hets mot folkgrupp och vi har pressetiska regler och institutioner som ser över att dessa följs. När det gäller nätet så florerar det sannerligen en mängd smörja där som gott kunde raderas för evigt. Enligt min mening. Men vem är jag att sätta mig över andras åsikter eller berättelser om sin verklighet? Däremot kan jag, om jag vill, bemöta påståenden genom att blogga exempelvis, och på så sätt påverka debatten och tillföra argument osv.

Det vill säga; så länge ingen beskyller mig för att sprida ogrundade påståenden och stänger min blogg. Vad har jag för garanti mot det när institutioner som ska ägna sig åt åsiktsgranskning har blivit ”fit for our time”?

Hoten från USA ökar medan Rysslands militärutgifter minskar kraftigt

Ja, där hajade nog många till över rubriksättningen till detta inlägg (?).

- Vad är detta? Fake News, tänker säkert några. Här sprids ”vinklade nyheter”, tänker säkert flera. Kanske något för Vinnova att titta närmare på?   

Hur kommer ett eventuellt framtida digitalt granskningsverktyg att reagera på en sådan rubrik som så totalt avviker från de etablerade mediernas narrativ? Med böter kanske? Det är hur som helst betänkligt att det läggs så stort krut på att avväpna alternativa opinionsbildare medan de etablerade mediehusen i stort sett fritt kan styra debatt och opinion med mer eller mindre subtila former av vinklade nyheter. Framför allt då med en rubriksättning som leder läsarna in i vissa tankebanor. 

Jo, min rubrik är förstås avsiktligt vinklad för att illustrera en poäng. Men den är i sak helt riktig. Den som tvivlar kan ju bara titta in på twitter-kontot för USA:s överbefälhavare Donald Trump, och notera USA:s ”hemliga brev” som med vagt förtäckta hot varnade Sverige från att skriva på FN:s konvention om kärnvapenförbud. Att Rysslands försvarsutgifter minskar, såväl i faktiska tal som i andel av BNP, är faktauppgifter från flera erkända källor. Min rubrik är också konstruerad enligt samma strategi som de etablerade mediehusen har använt i årtionden åtminstone. De har blivit allt skickligare bara, väl medvetna om rubrikens makt.

En studie genomförd vid Columbia University ifjol visar att 59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas utan att läsas. Det vill säga att läsaren nöjer sig med rubriken/ingressen. Fenomenet bör inte skilja sig väsentligt mellan nyheter i papperstidningar respektive nätversioner. Det är rubriken som majoriteten kommer ihåg och som bidrar starkt till skapandet, alternativt befästandet, samt spridningen av en uppfattning eller en viss diskurs eller narrativ. 

En annan rubrik som skulle ha kunnat florera på sistone är ”Svenskarnas Nato-motstånd ökar”, eller något liknande. Någon sådan har jag inte sett bland de stora mediehusens publikationer, men däremot följande:

”Nato-motståndarna tror på hjälp från Nato om Sverige hotas” (rubrik DN 2018-01-06)

”Hälften hoppas på hjälp från Nato” (Sydsvenskan 2018-01-06)

”Hälften av svenskarna hoppas på hjälp av Nato” (SvD 2018-01-06)

”Cyniskt Nato-nej” (Smålandsposten 2018-01-08)

Det är en intressant rubriksättning. DN/Ipsos undersökning av den svenska Nato-opinionen visar att 4 % fler är motståndare till svenskt Nato-medlemskap än vid samma tidpunkt för ett år sedan. Det är en ganska kraftig tillbakagång för Nato-förespråkarna, med DN och SvD i spetsen, tillsammans med flera partier på högerkanten anförda av Moderater och Liberaler. Men i de stora tidningarnas rubriker är det den sekundära följdfrågan som projiceras, och till och med förvanskas. Ipsos följdfråga lyder:

”Om Sverige utsattes för ett akut militärt hot av främmande makt, tror du då att Nato skulle komma till Sveriges hjälp, eller tror du inte det?”.

Här har ungefär hälften svarat att de tror att Nato skulle ”komma till Sveriges hjälp”. 

”Paradoxalt”, säger David Ahlin vid Ipsos till DN. Det ligger något i det men så som frågan formulerats kan det finnas flera olika skäl att svara ja. Att tro är inte heller detsamma som hoppas. Trots det har rubriksättaren vid SvD och Sydsvenskan gjort den tolkningen och förvandlat tron till hopp. Dessutom bygger hela frågeställningen på ett antagande, nämligen att främmande makt aldrig skulle kunna vara Nato. Om vi utgår ifrån att Sverige faktiskt ÄR alliansfritt måste vi också räkna in alla främmande makters ”akuta militära hot”. Vem vet vad som händer om tio år? Hur tillförlitlig är Donald Trump som överbefälhavare för det ledande Nato-landet USA? Hotbrevet till Sveriges regering angående den eventuella underskriften av FN:s konvention om kärnvapenförbud visar att det inte bara är Ryssland som bryr sig om vad vi gör. Kanske blir Sverige snart av USA betraktat som ett ”skithålsland”? Ett land man kan hotamed förgörelse? OK, det är kanske idag inte särskilt sannolikt, men vem kan förutse framtiden helt och hållet? I ett alliansfritt land bör alla tänkbara möjliga utvecklingar finnas med i planeringen. Ipsos har uppenbarligen redan tagit ställning varifrån eventuella framtida ”akuta militära hot” INTE kan komma ifrån. Det är också ett sätt att leda diskursen in på ett visst spår och cementera en verklighetsuppfattning. DN är också snabba med att följa upp det hela, som i gårdagens ledare med rubriken ”Inga garantier utan medlemskap, i vilken Gunnar Jonsson skriver att ”Nato är det naturliga steget”. Med hänvisning alltså till Ipsos undersökning och ”tron” på Nato-hjälp. Att Nato-motståndet ökat föranleder alltså ingen reflektion utan svenskt medlemskap i Nato är den enda väg som är tänkbar för DN, SvD och andra ledande publikationer. Möjligen har de fastnat i en filterbubbla? 

Smålandsposten drar hur som helst än mer långtgående slutsatser av Ipsos undersökningsresultat och visar dessutom öppet förakt för motståndet:

”Natos kritiker tar för givet att Sverige skall åka militär snålskjuts på andra länder. Det är inte någon särskilt hedersam inställning”.

Ingen gör någon analys av varför motståndet ökat trots intensivt kampanjande från politiker och media. Det är förstås ett bittert piller att svälja för opinionsmakarna (Mikael Holmström är författare till DN-artikeln om Ipsos undersökning och en av de ivrigaste Nato-förespråkarna) som därför skyndar förbi det hela och koncentrerar sig på sura kommentarer om undersökningens fråga 2. Dessutom är rubriksättningen som innehåller ordet ”hoppas” närmast bedräglig. Kanske inte riktigt ”Fake News” men åtminstone helt klart ”vinklade nyheter”. Det vill säga något som nu statliga Vinnova, i samarbete med SvT/SR, Bonnierhuset och Schibsted, har sagt sig vilja motarbeta. Det kan ju bli lite knepigt eftersom SvD ägs av Schibsted. SvD som idag fortsätter på linjen ”vinklade nyheter” och strategin med vinklad rubriksättning.

Nyheten i dagens SvD, uppslaget stort på förstasidan, är enligt rubriksättningen att ”Ryssland storsatsar på modernare kärnvapen”. Förvisso sannolikt, vilket för övrigt visar hur viktigt det vore med ett kärnvapenförbud, men inte helt säkert sant eftersom det bygger på kvalificerade gissningar. Om det är det är det kanske ett ryskt svar på att USA påbörjat en liknande uppdatering av sin kärnvapenarsenal, vilket lett till en ökning av USA:s militärutgifter 2016, i motsats till Rysslands nedåtgående kurva. Vilket leder in oss på rubrikuppgiftens källa, en undersökning av Rysslands militärutgifter som, framgår det av artikelns brödtext, minskat sedan 2015 och förväntas minska ytterligare de kommande två åren, räknat i andel av BNP. I miljarder dollar beräknas de gå ned från 86,3 miljarder år 2015 till 66 miljarder år 2019. En ganska rejäl minskning alltså. Att jämföras med USA:s 611 miljarder dollar år 2016 eller för den delen Nato-ländernas samlade utgifter samma år på 881 miljarder dollar. Inuti tidningen, uppslagen över två sidor, är artikeln om Ryssland rubricerad: ”Putins tioårsplan: Rustar med kärnvapenstyrkor och robotar”. Om det är sant bör alltså minskningen totalt av de ryska militära utgifterna innebära en kraftig nedskärning av de konventionella militära styrkorna? Här sätter jag frågetecken eftersom ingen egentligen riktigt vet. Den som orkar läsa den tvåsidiga artikeln får nämligen veta att det ryska beväpningsprogrammet är hemligt och att rubrikerna bygger på läckor och skärvor av uppgifter som analytiker i väst har pusslat ihop för att komma fram till slutsatsen om kärnvapensatsningen. Detta enligt Tomas Malmlöf på FOI, expert på rysk försvarsmateriel. Trots osäkerheten skriver artikelförfattaren Jonas Gummesson: ”Klart är att den massiva militära upprustningen fortsätter även om ekonomin är en bromskloss”. En märklig slutsats givet de faktauppgifter om kraftigt minskande andel av BNP för de ryska militärutgifterna, som trots allt förekommer i samma tidning, men som i själva artikeln inte kommenteras alls. Istället tillägger Gummesson: ”Fortsatt militär upprustning på den ryska sidan innebär också att det militära trycket skärps ytterligare i Sveriges närområde runt Östersjön”.

Tidningen innehåller förutom detta idag också en ledare med rubriken ”Militära hot i Norden kan inte uteslutas” skriven av översten Bo Hugemark, som menar att ”slutsatsen är given”: ”Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i Nato”.  

Vinklade nyheter handlar för det mesta ganska lite om falska påståenden utan mer om rubriksättning, urval av fakta och källor och frekvens av artiklar som bara varieras i enlighet med ett visst narrativ. Något som troligen påverkar opinionsbildningen betydligt mer än uppenbart falska nyheter som oftast snabbt avslöjas och drar ett löjets skimmer över de som tagit dem på allvar. Men som förmodligen inte kan matas in i Vinnovas digitala verktyg som ska skydda oss från ”filterbubblor”. Det kan vara värt att tänka på. Inte minst när det gäller debatten om ett svenskt Nato-medlemskap.

Gott Nytt År – i valet och kvalet?

Då var det strax dags att fira nyår igen. Det brukar bära med sig ett sammanfattande och summerande av smått som stort. Det är sannerligen mycket som hänt under året som gått och dessvärre en hel del negativt. De stora katastroferna undantagna så handlar det mycket om tendenser och trender.

En mycket uppenbar sådan är att falla Sverigedemokraterna i talet. En ledande trendsättare i det sammanhanget är förstås Ulf Kristersson, vars Moderater åtminstone till synes också tycks ha vunnit stöd genom att marknadsföra Jimmie Åkessons käpphästar. Men snart sagt alla partier ser ut att ha flyttat sig ett eller ett halv steg i riktning mot SD:s position på diskurskartan; Stefan Löfven vill se ”hårdare tag mot brottslingar och en fortsatt stram flyktingpolitik”; finansminister Andersson kompletterar med att uppmana flyktingar att söka sig till andra länder, där de har ”större möjligheter” än i Sverige; Ebba Busch-Thor kräver att invandrare ska ta till sig den svenska litteraturskatten (bättre än hon själv gjort?!?) osv. Men Moderaterna tar som sagt i ända från tårna. Exempelvis när Hanif Bali säger att det ”kommer att bli en smäll” om tio-femton år när de ”sociala konsekvenserna av den migrationsvåg som varit nu” visar sig, eller när Kristersson i sitt jultal finner det nödvändigt att i detta väva in att vi ”talar svenska” i Sverige och att ”svenska lagar” gäller i Sverige. En självklarhet givetvis, så truismer av det här slaget är endast till för att plocka populistiska poäng i fiskevatten där det nappar. Men det blir också ett sätt att vrida diskursen åt ett håll där SD intar sin position, alldeles oavsett om den egentliga meningen kanske mer handlar om röstmaximering.

Det tål i vart fall att tänka på inför de svenska val som ska hållas under kommande år 2018.

Nu är ju inte vi i Sverige direkt inblandade i valet av amerikansk president, men det borde rimligen vara så att det som händer där inverkar på våra val här när det gäller säkerhetspolitiken. Jag tänker då främst på ett svenskt samarbete med USA och eventuellt Nato-medlemskap. Alla vet att det är de facto USA som styr och är den avgörande militära makten i Nato och därmed den stat som vi huvudsakligen litar på som garant för säkerheten om vi går med. Än så länge är detta ett perspektiv som inte fått något genomslag alls i media där det bara talas om Putins oberäknelighet. Själv har jag alltid hävdat att Putins Ryssland är tämligen förutsägbart medan Trumps USA verkar kunna svaja både fram och tillbaka mellan avgörande ståndpunkter, bland annat i förhållandet till Ryssland.

Året som gått har varit fyllt av exempel, vilket väl knappast undgått någon? Men en sammanfattning och summering ingår ju som sagt i årskrönikor och i samlad form ger det onekligen en bild som borde besvära även den främste av USA-vänner. Eller vad sägs om följande?

Senast tillkännagav Trump att USA skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Ett tillkännagivande som mötte stort motstånd och fördömanden världen över och resulterade i en FN-resolution med stöd av en majoritet av FN-länderna. Men USA ser sig alltmer som världens egentliga maktcentrum som inte kan utmanas utan straff eller hot om straff. I detta fall hotar USA med indraget ekonomiskt stöd till nationer som röstat emot USA.

”Vi kommer att spara mycket. Vi bryr oss inte”, säger Trump.

”På torsdag kommer det hållas en votering om kritik mot vårt val. USA kommer att notera namnen”, twittrade USA:s FN-ambassadör Nikki Haley.

Som vanligt lite dubbla budskap. Vi bryr oss inte men bryr oss i så hög grad att vi noterar namnen på de som röstar emot oss?!?

Det är anmärkningsvärda hot som riktas mot FN-församlingen hur som helst. Men hot riktas också specifikt till Sverige har vi noterat under året. Också det angående ett FN-beslut, det om kärnvapenförbud. Ett ”hemligt” brev från USA:s försvarsminister James Mattis till svenska regeringen läckte till media (DN om jag minns rätt). I brevet klargjorde Mattis att USA skulle få svårigheter att samarbeta säkerhetspolitiskt med Sverige såväl i fredstid som i krigssituationer. Det väckte förstås viss uppståndelse. Men de stora drakarna bekymrade sig mest för innehållet i hotet och inte hotet som sådant. Den naturliga reaktionen hade förstås varit den som bland andra Maj-Britt Theorin gav uttryck för när hon i ETC påpekade att det faktum att ”ett Natoland nu går in och hotar Sverige och försöker påverka säkerhetspolitiken” är ”fullkomligt otänkbart”. Hade det varit Rysslands försvarsminister som undertecknat något liknande i ett ”hemligt” brev till svenska regeringen hade vi fått domedagsrubriker kan jag med säkerhet lova. Av någon anledning ses det med helt andra ögon när det kommer från den största militärmakten i världen. Som leds av en oberäknelig och ”triggerhappy” populist med dunkel agenda. Vad garanterar att Trump bara snackar och att han inte gör verklighet av de hot som sprids runt klotet? Det handlar ju inte enbart om ekonomiska hot. Nordkorea skulle ju få smaka på ”fire and fury like the world has never seen", hette det i augusti och i en tweet i september antydde Trump att Nordkorea ”won't be around much longer". Han lär vid ett utrikespolitiskt möte vid inte mindre än tre tillfällen (enligt uppgift från MSNBC) otåligt (?) ha ställt frågan:

“Why can’t we use nuclear weapons?”

Vi kan bara hoppas att han fick det nogsamt förklarat för sig.

Ett hot mot hela jordklotet som redan är effektuerat skulle man kunna säga är avhoppet från Paris-avtalet om att få ned utsläppen av växthusgaser. Det kom i ett läge där rapporter talar om att det troligen är mer bråttom att minska utsläppen än vad som tidigare anats. Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet. Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Jag skrev om detta i oktober för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Avhoppet från Paris-avtalet är alltså i sig ett hot mot hela världen men i allra högsta grad även mot den egna befolkningen. Siffror från schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re visar på kostnader på 3000 miljarder kronor för katastrofer orsakade av människan… bara under år 2017! En ökning med 60 % jämfört med föregående år 2016. Men de visar också att det är USA som påverkats mest. Möjligen har Trump drabbats av Guds vrede över den vårdslöshet med planeten han uppvisar? Eller vad sägs om följande ”seriösa” Trump-citat:

“It’s freezing and snowing in New York – we need global warming!”

USA:s arrogans och raljerande om den kanske största ödesfrågan för mänsklighetens existens som vi i nuläget står inför, och dessutom har möjlighet att påverka, är minst sagt provocerande. USA distanserar sig med sitt avhopp från i stort sett hela övriga världen (möjligen undantaget Nordkorea!??). USA distanserar sig också, rent fysiskt, mot sina närmaste grannar. I synnerhet den södra, eller vad sägs om följande Trump-citat?:

”I will build a great wall – and nobody builds walls better than me, believe me – and I’ll build them very inexpensively. I will build a great, great wall on our southern border, and I will make Mexico pay for that wall. Mark my words”.

Avgörande beslut om utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder från världens största militärmakt vilar nu i händerna på en gambler vars utrikespolitiska fingerspetskänsla inte sträcker sig längre än till sänd-knappen till twitter-kontot. Känns det tryggt? En fråga att fundera över när vi ska ta ställning till eventuellt svenskt Nato-medlemskap eller ytterligare närmande till USA säkerhetspolitiskt. Frågor som jag är övertygad om lär dyka upp inför svenska valet nästa höst.

Vi står inför ett 2018 med viktiga val att göra. Om jag vore Trump skulle jag nu önska Happy New Year inbäddat med hot om att göra rätta val, men det tänker jag inte göra utan önskar alla läsare, helt utan villkor:  

ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild: Rolling Stone/PAUL J. RICHARDS/AFP/Getty. Donald Trump, en man att luta sig emot när det blåser?

PS) Fler Trump-quotes, för den som orkar med dem, finns bland annat på bloggen marieclaire

Här finns bland annat en nyårsönskning med för Trump sedvanlig ”generositet”:

”Happy New Year to all, including to my many enemies and those who have fought me and lost so badly they just don’t know what to do. Love!”

Samt några andra som antingen är världsrekord i provokation eller också i brist på självdistans. Ens egen dagsform avgör väl om en skrattar eller gråter inför de här gobitarna:

”My fingers are long and beautiful, as, it has been well documented, are various other parts of my body”

“I think the only difference between me and the other candidates is that I’m more honest and my women are more beautiful”

“My IQ is one of the highest — and you all know it! Please don’t feel so stupid or insecure; it’s not your fault”

“Number one, I have great respect for women. I was the one that really broke the glass ceiling on behalf of women, more than anybody in the construction industry”

… vilket skulle bevisas:

“You know, it really doesn’t matter what the media write as long as you’ve got a young, and beautiful, piece of ass”

… och om du inte är övertygad ännu:

“You know, I’m automatically attracted to beautiful — I just start kissing them. It’s like a magnet. Just kiss. I don’t even wait. And when you’re a star, they let you do it. You can do anything….Grab them by the pussy. You can do anything”.

Per Gudmundsons ledare – den kryper in under mitt skinn

Per Gudmundson frågar sig, i en ledare i SvD den 11 december, hur många städer som ska bli obeboeliga för judar då de utsätts för en ”ny antisemitism”. Resten av artikeln är en uppräkning av undersökningar som ska visa att det är muslimer som är de främsta antisemiterna, inte högerextremister. Själv skulle jag förklara detta med att många högerextremister har övergått till en idag mer ”gångbar” antimuslimsk retorik, men jag återkommer till det. Gudmundson sticker däremellan in sitt konstaterande av ”fakta”: ”Antisemitiska incidenter härrör numera ofta från muslimska förövare”. Han aktar sig förvisso att säga ”oftast”, men budskapet ligger på lut. Det som ger mig kalla kårar är emellertid avslutningen av ledaren. Där tar han upp tråden från Eurabia-diskursens tes om den europeiska civilisationens undergång när han återger Pew Research Centers undersökning som han menar visar att Sverige ”med en migration på samma nivå som under asylkrisen” antas hysa 30,6 % muslimer år 2050 medan Sverige med ”helt strypt asylinvandring” istället skulle innehålla endast 11,1 procent medborgare med muslimskt ursprung. Han avslutar på detta sätt:

”Långt ifrån alla – om än en stor andel – muslimer hyser antijudiska åsikter. Det är vidare relativt få som går från fullt lagliga fördomar i det tysta till fientliga uttryck. Ändå kan man anta att poolen av potentiella förövare kommer att öka som ett resultat av vår politik”.

Det är en dubiös formulering. Å ena sidan har ”långt ifrån alla” muslimer antijudiska åsikter, men å andra sidan ”en stor andel”, och slutligen kan vi, menar Gudmundson, förväntas allt fler ”potentiella förövare”. Tillägget ”som ett resultat av vår politik” skulle mycket väl kunnat vara hämtat från Sverigedemokraternas partiprogram. I ett flertal ledare har han också visat sin avsky för den svenska migrationspolitiken, bland annat 26 juli 2017, då med rubriken ”Nästan ett nytt Malmö på fem år”. Djävulen ligger ofta i rubriken till Gudmundsons ledare i SvD. Med vetskap att många inte läser mer än så. Huvudbudskapet går därmed fram till fler läsare, som dessutom inte får med sig eventuella nyanser i själva artikeln i den mån Gudmundson nu lyfter fram sådana. Exempelvis att ”Invandring ska inte vara politiskt tabu” (17nov2017), en vanlig uppfattning inom SD exempelvis, eller ”Ett smörgåsbord för kriminella” (3nov2017), ett citat som lyfts ur sitt sammanhang men som blir tema för ledaren. Att muslimer är terrorister är en annan ”sanning” som bekräftas av Gudmundson vid upprepade tillfällen. Förvisso också det ett fenomen som innehåller ett korn av sanning, men som blir befäst som en allmän uppfattning om muslimer när det repeteras med sådan enveten frekvens och frenesi utan att nyanseras i andra inlägg. Att ensidigt lyfta fram negativa bilder av islam och muslimer och projicera dem för hundratusentals läsare nästan varje vecka ger onekligen effekter. Det är bara att lyssna på konversationen i fikarummen för att få exempel på reproduktionen av uppfattningar om invandring, islam och muslimer. Diskursanalys är inte längre riktigt på mode men det kan här vara relevant att lyfta fram exempelvis van Dijks ord om mediernas makt:

”These news production strategies involve ideologically shared values and routines of attention allocation, institutional access, selection, summarizatíon, relevance assignment, stylistic (re)formulation, and exclusion […] And because the media provide the daily discourse input for most adult citizens, their role as a prevailing discourse and attitude context for thought and talk about ethnic groups is probably unsurpassed by any other institutional or public source of communication” (Teun A. van Dijk ”Communicating racism – Ethnic Prejudice in Thought and Talk”, Sage Publications 1987).

Kan det då inte vara bra att lyfta fram problem med islamistiska fanatiker, antisemiter och terrorister? Jodå, det måste naturligtvis låta sig göras. Men det blir otäckt när det övergår i en besatthet, en sorts ”pilgrimsfärd” mot islam och mot muslimer. Gudmundson befinner på gränsen för vad som kan anses vara sund kritik och antimuslimsk hets.

Han har nämligen i många år skrivit åtskilligt om islam och muslimer och alltid i negativa termer, gärna sammankopplat med antisemitism eller till och med nazism. Kanske inte så mycket att förvånas över? För några år sedan tillkännagav han att han tecknat prenumeration för tidskriften Dispatch International, ett av de främsta och mest aggressiva språkrören för antimuslimsk agitation och ovan nämnda Eurabia-tes. Detta för att visa sitt stöd för dess chefredaktör som emottagit mordhot. En måste fråga sig hur många olika muslimska församlingar och föreningar han skulle behöva teckna stödmedlemskap i med den typen av motiv? Ingen ska förstås förlora sitt liv för sina åsikter och det står förvisso var och en fritt att bestämma gränsen för sin solidaritet. Kanske hade Gudmundson tecknat medlemskap i NSDAP om han levat när ledande nazister hängdes efter Nürnbergrättegångarna också? Hur som helst säger det en del om Gudmundsons böjelser och troligen har han smygläst med stort intresse och hämtat stoff till sina artiklar (även om han hävdat motsatsen). Bland annat den aktuella ledaren som mitt inlägg handlar om. Han klär bara konspirationsteorierna i en vetenskaplig dräkt och bäddar in dem i den stora tidningens legitimitetssäng. Om SvD skriver så här kan det ju inte vara helt galet?

Gudmundson har både före och efter sin prenumeration på den antimuslimska tidskriften själv producerat mängder av inlägg i samma anda. De är bara mer subtila och till synes ”oantastliga”. Droppar som urholkar stenen, så att säga.

Dispatch International jämför bland annat islam med nazism. Kanske är det därför ingen slump att Gudmundson något år senare (1jan2015) släppte ifrån sig artikeln ”Hakkorset och halvmånen” i vilken han framför just den här kopplingen? 

På sin blogg gudmundson skriver han alldeles särskilt mycket om islam och muslimer.

13jul2011 skrev han om ” Det skattefinansierade hatet i Sveriges Imam Förbund”.

15maj2015 skrev han om ”17-årig predikant från Lund poserar med AK47 i Syrien”. En 17-åring har anslutit sig till IS vilket givetvis är högst tragiskt. Gudmundson räknar upp en mängd framträdande pojken gjort i sociala medier och gör ingen analys varför han tagit detta synnerligen sorgliga beslut mer än att: ”Han har uppfostrats som muslim. På hans Facebooksida kan man höra när han som tioåring reciterar verser ur koranen, en inspelning hans pappa gjort i Lunds moské. I Sydsvenskan kan man hitta en artikel om hur hans mor grundade Lunds islamiska scoutkår”.

Den 12 juni 2015 skrev han om en extrem muslimsk predikant på Folkets Hus och i Stockholmsmoskén.

Metoden på bloggen är annars ofta att citera andra och lägga som rubrik, som exempel:

6dec2009: ”Evin Rubar – islam är islamism”

30nov2009: ”Pernilla Ouis: ”islam är problemet”

Gudmundson refererar i den aktuella ledarartikeln, för att nu återgå till den, till Pew Research Centers undersökning om tillväxten av europeiska invånare med muslimsk bakgrund. En undersökning han skulle kunna lyfta fram är en annan från samma institut, genomförd tidigare i år. En undersökning som visar att anti-muslimska uttryck blir vanligare i USA. Washington Post har tittat närmare på den och citerar ur undersökningen oroliga muslimers vittnesmål:

”One immigrant Muslim man, who spoke to Pew on the condition of anonymity, said that the start of Trump’s “Muslim ban” — a travel ban that the president sought to enforce against the citizens of seven majority-Muslim countries — felt like the official launch of a campaign of anti-Muslim persecution”.

Och fortsätter:

“Because we had read the history of Europe and what happened to the Jewish people in Germany,” he said. “These little steps lead to bigger issues later on. So, we really felt we were threatened.”

Sådant skriver inte gudmundson om. Han lyfter istället metodiskt och systematiskt fram allt negativt han kan hitta om islam och muslimer som utmärkt sig i negativ bemärkelse. Det är svårt att formulera en kritik mot hans artiklar och blogginlägg då de för det mesta håller sig inom ramarna för vad som är sant eller i vart fall vilar på vetenskaplig grund. Men det är en mycket selektiv sanning som undanhåller det som skulle kunna läggas i den positiva vågskålen. Som exempelvis alla initiativ som på sistone tagits från muslimska församlingar och föreningar för att uttrycka sin solidaritet med svenska judar och de judiska församlingar som angripits på sistone. Sådant skriver inte heller gudmundson om. Det är en bild som inte platsar i hans kanonad av negativa islam-bilder.

Det är förvisso bra att antisemitism uppmärksammas och bekämpas varhelst den uppträder och vem som än ger uttryck för den. Men när en skribent vid en av landets ledande tidningar så envetet och ihärdigt bara pumpar ut rubriker som misstänkliggör en stor religiös minoritet på det här sättet blir det till slut ett inlägg i en mycket farligare och mer aggressiv kampanj som exempelvis Behring Breivik anslöt sig till innan han tog sitt gevär och sköt ihjäl runt hundra norska ungdomar och lät sina bomber brisera i de norska regeringskvarteren. Inläggen blir en del av en Eurabia-diskurs som handlar om att den västerländska kulturen och Europas civilisation håller på att gå under och översvämmas av muslimska massor som väller in över gränserna och att sharia-lagar snart har ersatt våra nuvarande lagar. Politiska högerpopulistiska partier runtom i Europa driver aggressivt tesen vidare och det är inte heller många som talar om hur Sverigedemokraterna övergivit sina antisemitiska rötter för att istället göra Eurabia-diskursen till sin. Numera i aningen mer rumsren ton. En ton som ligger gudmundson nära.

Detta handlar om en diskursförändring och en normförskjutning som kryper inpå tämligen obemärkt för stunden, men över tid klart märkbar. Det som för tiotalet år sedan var oacceptabelt blir sakta men säkert helt accepterat och Eurabia-diskursen har idag fått fäste i kulturella och intellektuella kretsar. Och i våra största dagstidningar, uppenbarligen.

Likheterna med de antisemitiska teorierna om judars strategi för att uppnå världsherravälde är ganska slående. Som det konstateras i Forum för levande historias utredning ”Antisemitism och Islamofobi” så beskrivs den judiska gruppen som ”de yttre konspiratörerna” som (dolt) styr skeendet i världen medan muslimer tillskrivs rollen som ”fysiska ockupanter” som försöker ta över genom massinvandring och barnafödande. Gudmundsons artikel bryter ett tabu som tidigare har hållit ledande skribenter ifrån den här diskursen. Isen är bruten och nu kan fler följa. Det är så normförskjutningar går till och i dess spår följer värre överträdelser.

Om detta har bland andra Hedi Fried, nyligen Palme-pristagare, talat. Den ståndaktiga Förintelseöverlevaren skrev i somras att gränsen mellan det fria ordet och propaganda är ”mycket skör” och att det bara är ”en tunn hinna som skiljer dem åt”. I detta har hon helt rätt och när det fria ordet behandlas i de mest respekterade publikationerna blir den desto svårare att upptäcka, vill jag tillägga. Hedi Fried höjer också ett mycket erfaret men varnande finger när hon säger så här:

”Jag har varit med om dessa normförskjutningar tidigare och de slutade inte väl”.

Det gäller naturligtvis såväl antijudisk propaganda som antimuslimsk. Vad säger att gårdagens offer och morgondagens nödvändigtvis blir desamma även om tecknen i skyn är det?

Not: SvD-artiklarna har bara prenumeranter tillgång till, men kan enkelt hittas bland dem som är det.

När det gäller bloggen gudmundson har jag ingen lust att bidra till reproduktionen mer än så här, men den som är nyfiken kan lätt googla fram inläggen.

Lägg ner skiten

Det har stormat kring den s.k. kulturprofilen, som alla tidigt visste var Jean-Claude Arnault, och som nu äntligen har blivit Jean-Claude Arnault. Uppenbarligen en kultursnobb av den slemmigaste sorten. Men hans smutsiga labbar har också svärtat ned Svenska Akademien och fått pressen att syna deras förehavanden. Fram träder en bild av finkulturellt fraterniserande på Forum, tete-a-tete i Paris-våningen och dessutom väntjänster med pengabidrag till kulturverksamhet och utnyttjande av ställning till att förse sig själv, anhöriga och vänner med lägenheter. ”En feodal rest” som ”gynnar sig själva”, säger Per Sundgren, fd ordf i Bostadsförmedlingen, och kallar det ”moralisk korruption”.

Det har han alldeles rätt i. Själv har jag börjat fundera på vad Svenska Akademien är till för egentligen, mer än att öppna en stor dörr en gång om året och utropa ett författarnamn som ingen känner igen. Ja, Gustav III som grundade Akademien på slutet av 1700-talet gjorde det i syfte att:

”… arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”

Det var väl det som akademiledamoten Peter Englund ägnade sig åt när han om ovan nämnde Arnault slängde ur sig; - Den jäveln! (?)

Valspråket är ”snille och smak”. Det kan ju diskuteras med tanke på ledamoten Frostensons val av äkta make och hennes aggressiva försvar av dennes kvinnokladdande. Smak? Om ledamöterna har varit vittne till denne kulturprofils agerande i ett par decennier är det också anmärkningsvärt att de nu säger sig vara så förvånade. Snille…?

Nå, ledamöterna kan ju alltid bytas ut… Nej, visst ja, de sitter ju på livstid om de inte ägnat sig åt något brottsligt. Nya ledamöter väljs dessutom genom sluten omröstning inom den egna besuttna gruppen. En sluten krets, sektliknande och utan någon som helst insyn eller möjlighet till demokratisk påverkan.

Dessa personer utser inte bara Nobelpristagare i litteratur utan ger omkring femtio olika priser och stipendier. Enligt vad jag förstår utan tävling eller ansökan, som annars är brukligt när det handlar om stipendier. Det bäddar med andra ord för kameraderi och nepotism och om jag förstått rätt har väl ett och annat ”bidrag” hamnat i kulturprofilen Arnaults ficka (126000 årligen sedan 2010 är en siffra jag har sett). Hur som helst har vi ingen som helst möjlighet att kontrollera vilka kriterier som legat bakom pengabidragen. Akademiens möten sker bakom lyckta dörrar och en av få saker som kan leda till uteslutning av en ledamot är om denne bryter tystnadsplikten gällande Akademiens inre angelägenheter.

Så var har vi; brist på smak, brist på omdöme/snille (kan vara både och), nepotism, total slutenhet och brist på insyn, moralisk korruption, tystnadskultur…

Listan kan säkert förlängas men det bör räcka. Jag säger numera; Lägg ned skiten! 

Vad är det Akademin gör som inte kan göras av andra eller på annat sätt? Vad är dess existensberättigande mer än att arton kultursnobbar får känna sig förmer än andra?

De priser och stipendier som delas ut kan andra sköta, och då med transparenta villkor och kriterier och efter ansökningsförfarande. Bokutgivningen sker redan genom befintliga förlag och i den mån det behövs kan beslut om utgivningar förvaltas av lämpligt departement exempelvis. Akademiens ordlista, tänker nog någon? Ja, vi har ju en myndighet som heter Språkrådet. Akademins lägenhet i Paris och övriga tillgångar kan säljas och vinsten av försäljningarna läggas till stiftelser att förvalta och (transparent) dela ut till kulturell verksamhet.

Nä, lägg ner skiten!

Någon som tycker mitt språk är grovt? Svenska Akademien har lagt ribban ungefär där.