Fake News – nyord för censur?

I Helsingfors sitter ett antal personer i en NATO- och EU-finansierad grupp med den långa benämningen the European Centre of Excellence for Countering Hybrid Threats. Med en budget på ca 15 miljoner kronor om året förväntas de hitta vägar att skydda oss (i väst) mot vad som kallas hybrid krigsföring/hybrid warfare.

Detta med hybridkrig i sig är ett omstritt begrepp. Enligt vissa forskare, som Försvarshögskolans Ilmari Käihkö, är all krigföring i någon mening hybrid. Han har svårt att se att begreppet gör något annat än beskriver normen och därför inte tillför något för ökad förståelse av krigföring, för dagens försvarspolitiska debatt, eller att det skulle leda till bättre beslutsfattande. Käihkö menar också att uttrycket riskerar att leda till resursslöseri.

Det är därför intressant att notera vad det Finlandsbaserade centret har uträttat för att hitta ”motgift” mot ”hybridhot”. Efter fyra månader (det öppnades i oktober 2017) förefaller det oklart om något meningsfullt kommit ut från centret alls, skriver Reid Standish i nätpublikationen Foreign Policy den 18/1-2018, med tillägget ”trots högt uppskruvade förväntningar”. Dess aktiviteter beskriver artikelförfattaren som fortsatt ”dunkelt” och att det är oklart vad de ska ge för resultat. 

Ja, det tycks vara en svår uppgift att förklara även för centrets anställda, av artikeln att döma. Men det tycks ha mycket mindre att göra med att spåra hackers än att diskutera lagar och regleringar i olika länder och producera rapporter och anordna seminarier, work-shops och utbildningar för politiska beslutsfattare och byråkrater. ”Det handlar om att identifiera ett mönster”, säger en av de anställda. Det verkar inte ha gått fram ens till initierade utomstående dock vad de pysslar med. Janne Riihelainen, finsk säkerhetsexpert, säger att han inte har en aning om vad de verkligen gör, något han menar att ingen verkar ha vetskap om. I finsk press kritiseras institutionen för att inta en ”byråkratisk approach till ett icke-byråkratiskt problem”.

Kanske är centret ett exempel på det resursslöseri som Käihkö menar att lanserandet av begreppet hybridkrigföring riskerar att föra med sig?

Vid invigningen av centret talade NATO-chefen Stoltenberg och EU:s höga företrädare för utrikesfrågor Federica Mogherini. De betonade att det skulle utgöra en del av ”Europas svar till Ryssland” och att det i allokeringen till just Finland låg en stor dos symbolik. Troligen en betydande del av avsikten, som symbolåtgärd och för att visa att ”man gör något” åt den ”nya” typen av hot. Den amerikanske försvarsministern James Mattis kallade det ”an institution fit for our time”.

Måhända ligger det i tiden att begränsa yttrandefrihet och den fria opinionsbildningen på nätet? Ett verktyg som annars skulle kunna sägas bidrar till att försvåra för diktatorer och diktaturer att införa och vidmakthålla totalitära system. Här balanseras det på gränsen till totalitära staters metoder i syfte att skydda frihet och demokrati. Ett fenomen som fick fart efter ”nine-eleven” och Bush-doktrinen om ”korståg mot terrorismen”.

I Frankrike lanserar president Macron idén att ge domstolar makt att stänga medier som publicerar ”falska nyheter” i valtider. Det är oklart varför lagen endast skulle gälla i valtider och än mer oklart hur dessa domstolar ska avgöra vad som är falskt och sant. Var det inte just en sådan politisk kontroll av opinionsbildning och debatt som Sovjetunionen byggde på? Att kontrollera åsikter och påståenden och kalla vissa för falska och andra för sanna? TV-kanaler som ”kontrolleras eller påverkas av utländska stater” ska dessutom kunna bli av med sändningstillstånd. Hur långtgående ska detta tolkas? Kommer det utestänga kanaler som Al-jazeera, Fox News eller Russia Today för att ta några exempel? Olika perspektiv på komplexa konflikter ska inte längre kunna framföras? Det känns synnerligen svårsmält och tveksamt framför allt som det framförs av Macron som en åtgärd ”för att skydda demokratin”.

Här i Sverige har statsminister Löfven nyligen aviserat inrättandet av en ny myndighet för psykologiskt försvar.  ”Det finns en uppenbar risk att utomstående vill blanda sig i hur vi fattar våra beslut”, säger han. Vad myndigheten ska ägna sig åt förefaller oklart men enligt statsministern ska dess utgångspunkt vara att ”bevara det öppna samhällets fria kunskaps- och informationsutbyte”. Det låter väldigt tvetydigt och luddigt. Kan (och ska) myndigheten exempelvis förhindra ytterligare amerikanska påtryckningar mot svenska beslutsfattare att avstå från att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud?

Det går dock helt i linje med Vinnovas utvecklande av en digital plattform för att ”förebygga att falska nyheter får stor spridning och spelar en avgörande roll” i årets val. Tillsammans med de stora mediehusen ska de granska att ”ogrundade påståenden får spridning” och får betydelse i valet 2018. Återigen en uppgift som dels hämmas av oklarheten om vem som ska avgöra vad som är falska nyheter eller ej, men också möjliggör för de stora mediehusen att styra debatten i en för dem önskad riktning. För vem som prenumererar på SvD eller DN exempelvis (ägarna Schibsted respektive Bonniers deltar i Vinnovas projekt) kan ha undgått att notera, gillande eller inte, att de för en kampanj för svenskt NATO-medlemskap? Eller att SvD ända sedan årsskiftet bitvis har liknat en valkampanj-kick off för Moderaterna? I artikel efter artikel snart sagt varje dag (ibland ett par-tre i samma nummer) har nye partiledaren Ulf Kristersson fått bre ut sig och redogöra för Moderaternas politik och ondgöra sig över andra partiers. Det står naturligtvis tidningen fritt att publicera vad man vill och vinkla det som man finner önskvärt men när de ingår i projekt med uppgiften att söka upp och förhindra att ”ogrundade påståenden” får genomslag i valet blir i vart fall jag mycket misstänksam. Något jag gav uttryck för i mitt förra inlägg på denna blogg.

Naturligtvis ska uppenbart falska påståenden bemötas. Vi har också redan lagar som kan tillämpas mot de som ägnar sig åt förtal eller hets mot folkgrupp och vi har pressetiska regler och institutioner som ser över att dessa följs. När det gäller nätet så florerar det sannerligen en mängd smörja där som gott kunde raderas för evigt. Enligt min mening. Men vem är jag att sätta mig över andras åsikter eller berättelser om sin verklighet? Däremot kan jag, om jag vill, bemöta påståenden genom att blogga exempelvis, och på så sätt påverka debatten och tillföra argument osv.

Det vill säga; så länge ingen beskyller mig för att sprida ogrundade påståenden och stänger min blogg. Vad har jag för garanti mot det när institutioner som ska ägna sig åt åsiktsgranskning har blivit ”fit for our time”?