Per Gudmundsons ledare – den kryper in under mitt skinn

Per Gudmundson frågar sig, i en ledare i SvD den 11 december, hur många städer som ska bli obeboeliga för judar då de utsätts för en ”ny antisemitism”. Resten av artikeln är en uppräkning av undersökningar som ska visa att det är muslimer som är de främsta antisemiterna, inte högerextremister. Själv skulle jag förklara detta med att många högerextremister har övergått till en idag mer ”gångbar” antimuslimsk retorik, men jag återkommer till det. Gudmundson sticker däremellan in sitt konstaterande av ”fakta”: ”Antisemitiska incidenter härrör numera ofta från muslimska förövare”. Han aktar sig förvisso att säga ”oftast”, men budskapet ligger på lut. Det som ger mig kalla kårar är emellertid avslutningen av ledaren. Där tar han upp tråden från Eurabia-diskursens tes om den europeiska civilisationens undergång när han återger Pew Research Centers undersökning som han menar visar att Sverige ”med en migration på samma nivå som under asylkrisen” antas hysa 30,6 % muslimer år 2050 medan Sverige med ”helt strypt asylinvandring” istället skulle innehålla endast 11,1 procent medborgare med muslimskt ursprung. Han avslutar på detta sätt:

”Långt ifrån alla – om än en stor andel – muslimer hyser antijudiska åsikter. Det är vidare relativt få som går från fullt lagliga fördomar i det tysta till fientliga uttryck. Ändå kan man anta att poolen av potentiella förövare kommer att öka som ett resultat av vår politik”.

Det är en dubiös formulering. Å ena sidan har ”långt ifrån alla” muslimer antijudiska åsikter, men å andra sidan ”en stor andel”, och slutligen kan vi, menar Gudmundson, förväntas allt fler ”potentiella förövare”. Tillägget ”som ett resultat av vår politik” skulle mycket väl kunnat vara hämtat från Sverigedemokraternas partiprogram. I ett flertal ledare har han också visat sin avsky för den svenska migrationspolitiken, bland annat 26 juli 2017, då med rubriken ”Nästan ett nytt Malmö på fem år”. Djävulen ligger ofta i rubriken till Gudmundsons ledare i SvD. Med vetskap att många inte läser mer än så. Huvudbudskapet går därmed fram till fler läsare, som dessutom inte får med sig eventuella nyanser i själva artikeln i den mån Gudmundson nu lyfter fram sådana. Exempelvis att ”Invandring ska inte vara politiskt tabu” (17nov2017), en vanlig uppfattning inom SD exempelvis, eller ”Ett smörgåsbord för kriminella” (3nov2017), ett citat som lyfts ur sitt sammanhang men som blir tema för ledaren. Att muslimer är terrorister är en annan ”sanning” som bekräftas av Gudmundson vid upprepade tillfällen. Förvisso också det ett fenomen som innehåller ett korn av sanning, men som blir befäst som en allmän uppfattning om muslimer när det repeteras med sådan enveten frekvens och frenesi utan att nyanseras i andra inlägg. Att ensidigt lyfta fram negativa bilder av islam och muslimer och projicera dem för hundratusentals läsare nästan varje vecka ger onekligen effekter. Det är bara att lyssna på konversationen i fikarummen för att få exempel på reproduktionen av uppfattningar om invandring, islam och muslimer. Diskursanalys är inte längre riktigt på mode men det kan här vara relevant att lyfta fram exempelvis van Dijks ord om mediernas makt:

”These news production strategies involve ideologically shared values and routines of attention allocation, institutional access, selection, summarizatíon, relevance assignment, stylistic (re)formulation, and exclusion […] And because the media provide the daily discourse input for most adult citizens, their role as a prevailing discourse and attitude context for thought and talk about ethnic groups is probably unsurpassed by any other institutional or public source of communication” (Teun A. van Dijk ”Communicating racism – Ethnic Prejudice in Thought and Talk”, Sage Publications 1987).

Kan det då inte vara bra att lyfta fram problem med islamistiska fanatiker, antisemiter och terrorister? Jodå, det måste naturligtvis låta sig göras. Men det blir otäckt när det övergår i en besatthet, en sorts ”pilgrimsfärd” mot islam och mot muslimer. Gudmundson befinner på gränsen för vad som kan anses vara sund kritik och antimuslimsk hets.

Han har nämligen i många år skrivit åtskilligt om islam och muslimer och alltid i negativa termer, gärna sammankopplat med antisemitism eller till och med nazism. Kanske inte så mycket att förvånas över? För några år sedan tillkännagav han att han tecknat prenumeration för tidskriften Dispatch International, ett av de främsta och mest aggressiva språkrören för antimuslimsk agitation och ovan nämnda Eurabia-tes. Detta för att visa sitt stöd för dess chefredaktör som emottagit mordhot. En måste fråga sig hur många olika muslimska församlingar och föreningar han skulle behöva teckna stödmedlemskap i med den typen av motiv? Ingen ska förstås förlora sitt liv för sina åsikter och det står förvisso var och en fritt att bestämma gränsen för sin solidaritet. Kanske hade Gudmundson tecknat medlemskap i NSDAP om han levat när ledande nazister hängdes efter Nürnbergrättegångarna också? Hur som helst säger det en del om Gudmundsons böjelser och troligen har han smygläst med stort intresse och hämtat stoff till sina artiklar (även om han hävdat motsatsen). Bland annat den aktuella ledaren som mitt inlägg handlar om. Han klär bara konspirationsteorierna i en vetenskaplig dräkt och bäddar in dem i den stora tidningens legitimitetssäng. Om SvD skriver så här kan det ju inte vara helt galet?

Gudmundson har både före och efter sin prenumeration på den antimuslimska tidskriften själv producerat mängder av inlägg i samma anda. De är bara mer subtila och till synes ”oantastliga”. Droppar som urholkar stenen, så att säga.

Dispatch International jämför bland annat islam med nazism. Kanske är det därför ingen slump att Gudmundson något år senare (1jan2015) släppte ifrån sig artikeln ”Hakkorset och halvmånen” i vilken han framför just den här kopplingen? 

På sin blogg gudmundson skriver han alldeles särskilt mycket om islam och muslimer.

13jul2011 skrev han om ” Det skattefinansierade hatet i Sveriges Imam Förbund”.

15maj2015 skrev han om ”17-årig predikant från Lund poserar med AK47 i Syrien”. En 17-åring har anslutit sig till IS vilket givetvis är högst tragiskt. Gudmundson räknar upp en mängd framträdande pojken gjort i sociala medier och gör ingen analys varför han tagit detta synnerligen sorgliga beslut mer än att: ”Han har uppfostrats som muslim. På hans Facebooksida kan man höra när han som tioåring reciterar verser ur koranen, en inspelning hans pappa gjort i Lunds moské. I Sydsvenskan kan man hitta en artikel om hur hans mor grundade Lunds islamiska scoutkår”.

Den 12 juni 2015 skrev han om en extrem muslimsk predikant på Folkets Hus och i Stockholmsmoskén.

Metoden på bloggen är annars ofta att citera andra och lägga som rubrik, som exempel:

6dec2009: ”Evin Rubar – islam är islamism”

30nov2009: ”Pernilla Ouis: ”islam är problemet”

Gudmundson refererar i den aktuella ledarartikeln, för att nu återgå till den, till Pew Research Centers undersökning om tillväxten av europeiska invånare med muslimsk bakgrund. En undersökning han skulle kunna lyfta fram är en annan från samma institut, genomförd tidigare i år. En undersökning som visar att anti-muslimska uttryck blir vanligare i USA. Washington Post har tittat närmare på den och citerar ur undersökningen oroliga muslimers vittnesmål:

”One immigrant Muslim man, who spoke to Pew on the condition of anonymity, said that the start of Trump’s “Muslim ban” — a travel ban that the president sought to enforce against the citizens of seven majority-Muslim countries — felt like the official launch of a campaign of anti-Muslim persecution”.

Och fortsätter:

“Because we had read the history of Europe and what happened to the Jewish people in Germany,” he said. “These little steps lead to bigger issues later on. So, we really felt we were threatened.”

Sådant skriver inte gudmundson om. Han lyfter istället metodiskt och systematiskt fram allt negativt han kan hitta om islam och muslimer som utmärkt sig i negativ bemärkelse. Det är svårt att formulera en kritik mot hans artiklar och blogginlägg då de för det mesta håller sig inom ramarna för vad som är sant eller i vart fall vilar på vetenskaplig grund. Men det är en mycket selektiv sanning som undanhåller det som skulle kunna läggas i den positiva vågskålen. Som exempelvis alla initiativ som på sistone tagits från muslimska församlingar och föreningar för att uttrycka sin solidaritet med svenska judar och de judiska församlingar som angripits på sistone. Sådant skriver inte heller gudmundson om. Det är en bild som inte platsar i hans kanonad av negativa islam-bilder.

Det är förvisso bra att antisemitism uppmärksammas och bekämpas varhelst den uppträder och vem som än ger uttryck för den. Men när en skribent vid en av landets ledande tidningar så envetet och ihärdigt bara pumpar ut rubriker som misstänkliggör en stor religiös minoritet på det här sättet blir det till slut ett inlägg i en mycket farligare och mer aggressiv kampanj som exempelvis Behring Breivik anslöt sig till innan han tog sitt gevär och sköt ihjäl runt hundra norska ungdomar och lät sina bomber brisera i de norska regeringskvarteren. Inläggen blir en del av en Eurabia-diskurs som handlar om att den västerländska kulturen och Europas civilisation håller på att gå under och översvämmas av muslimska massor som väller in över gränserna och att sharia-lagar snart har ersatt våra nuvarande lagar. Politiska högerpopulistiska partier runtom i Europa driver aggressivt tesen vidare och det är inte heller många som talar om hur Sverigedemokraterna övergivit sina antisemitiska rötter för att istället göra Eurabia-diskursen till sin. Numera i aningen mer rumsren ton. En ton som ligger gudmundson nära.

Detta handlar om en diskursförändring och en normförskjutning som kryper inpå tämligen obemärkt för stunden, men över tid klart märkbar. Det som för tiotalet år sedan var oacceptabelt blir sakta men säkert helt accepterat och Eurabia-diskursen har idag fått fäste i kulturella och intellektuella kretsar. Och i våra största dagstidningar, uppenbarligen.

Likheterna med de antisemitiska teorierna om judars strategi för att uppnå världsherravälde är ganska slående. Som det konstateras i Forum för levande historias utredning ”Antisemitism och Islamofobi” så beskrivs den judiska gruppen som ”de yttre konspiratörerna” som (dolt) styr skeendet i världen medan muslimer tillskrivs rollen som ”fysiska ockupanter” som försöker ta över genom massinvandring och barnafödande. Gudmundsons artikel bryter ett tabu som tidigare har hållit ledande skribenter ifrån den här diskursen. Isen är bruten och nu kan fler följa. Det är så normförskjutningar går till och i dess spår följer värre överträdelser.

Om detta har bland andra Hedi Fried, nyligen Palme-pristagare, talat. Den ståndaktiga Förintelseöverlevaren skrev i somras att gränsen mellan det fria ordet och propaganda är ”mycket skör” och att det bara är ”en tunn hinna som skiljer dem åt”. I detta har hon helt rätt och när det fria ordet behandlas i de mest respekterade publikationerna blir den desto svårare att upptäcka, vill jag tillägga. Hedi Fried höjer också ett mycket erfaret men varnande finger när hon säger så här:

”Jag har varit med om dessa normförskjutningar tidigare och de slutade inte väl”.

Det gäller naturligtvis såväl antijudisk propaganda som antimuslimsk. Vad säger att gårdagens offer och morgondagens nödvändigtvis blir desamma även om tecknen i skyn är det?

Not: SvD-artiklarna har bara prenumeranter tillgång till, men kan enkelt hittas bland dem som är det.

När det gäller bloggen gudmundson har jag ingen lust att bidra till reproduktionen mer än så här, men den som är nyfiken kan lätt googla fram inläggen.