Den alldeles särdeles osynliga handen

Det talas och skrivs mycket nu om hur vår statsminister Fredrik Reinfeldt traskar runt och ser sig om bland nyborrade gruvhål i Norrland. Han verkar vara förundrad över aktiviteten kring fyndigheterna och förvånad över bostadsbristen där i glesbygden. Han undrar kanske också vad allt detta har med regeringen att göra. Det där sköter ju marknaden.

Att bostäder behövs för alla de arbetare som gruvindustrin gapar efter tar han med sedvanligt likgiltigt lugn. Kanske trygg i sin förvissning att den osynliga handen kommer att börja mura och snickra. Bostadsbristen är stor i Stockholm också. Inflyttningen är massiv och åratal av byggande har gått förlorade i väntan på den där osynliga handen.

Inte heller hinner den där handen med alla nödvändiga förbättringar av tågnätet och underhåll av växlar och banvallar så att tågen kan gå oftare, snabbare, säkrare och framför allt i tid.

På samma sätt är elnätet fullt av onödiga flaskhalsar som gör att landet fått delas in i regioner med olika priser i förhållande till tillgången. Vind- och solkraftssatsningarna går med snigelfart medan klimatproblemet blir allt akutare. Allt i väntan på den där osynliga handen.

Och finansministern Anders Borg står handfallen inför bankernas kundovänlighet och försöker med hjälp av retoriska trollformler förmå denna osynliga hand att framträda för att rätta till bankernas beteende. De följer ju inte mönstret för den klassiska ekonomiska teorin.

Regeringen underlåter på område efter område att använda de instrument staten har eller har makt att skapa för att åstadkomma bättre förutsättningar för en utbyggnad av en hållbar infrastruktur och välfungerande institutioner till gagn för människoliv och näringsliv. Den förutsättningen bör rimligen vara större om staten tar initiativ och styr utvecklingen dit man vill (om den nu vill något) än att öppna den osynliga handen och se vad den bär med sig.
Men det börjar bli ett allt tydligare mönster av passivitet som präglar regeringspolitiken. Den bygger nämligen på en klassisk ekonomisk teori som alltmer visat sig vara felaktig eller möjligen misstolkad.

Detta insåg en gång Socialdemokraterna som knöt samman fack, arbetsgivare och stat i en gemensam satsning för att bygga landet till gagn för alla parter. Det tillhör det förgångna nu och inget att kopiera. Men en lärdom finns att hämta i insikten om helheten, att saker och ting hör ihop och långsiktigheten och det strategiska byggandet av framtiden.

Men, som sagt, den nuvarande regeringen har en annan filosofi. Den väntar på att saker och ting ska hända av sig självt. Väntar på den där osynliga handen. Om den nu alls finns?

Diskrimineringsombudsmannen – myndigheten som tystnade

Någon som hört något från DO det senaste året? Nej, skulle inte tro det. En del kanske tycker det är bra. Sverigedemokraterna till exempel som helst vill lägga ned myndigheten. Men DO har i sitt uppdrag att informera och sprida kunskap om diskrimineringsförbud och även att skapa debatt kring frågor om mänskliga rättigheter. Därför är tystnaden under det senaste året anmärkningsvärd och väcker en del frågor.

Under hösten och vintern 2010/11 gick ett närmast hatiskt mediedrev mot DO som myndighet, och i synnerhet mot dess chef Katri Linna. Enskilda fall kommenterades och kritiserades och ryktesspridning och anonyma baktalanden ingick som metod för att misskreditera myndigheten och Katri Linna som person och yrkesmänniska. I det mediebuller som uppstod passade regeringen på att använda sin utnämningsmakt.

Det ingrepp i DO:s verksamhet som regeringen utförde i februari 2011 bröt mot de principer som diskrimineringslagen och dess förarbeten föreskriver om att regeringen inte själv ska kunna ändra på ombudsmannens uppdrag. Detta för att, som det står i regeringens egen proposition om den nya diskrimineringslagen, därigenom garantera DO ”en hög grad av självständighet och oberoende i förhållande till regeringen...” DO Katri Linna fråntogs sitt uppdrag och regeringen tog initiativ till vad statsrådet Erik Ullenhag kallade ”en nystart för ett starkare arbete mot diskriminering” genom rekrytering av ny chef för myndigheten, genomförandet av en myndighetsanalys och ett förtydligande av DO:s uppgifter genom ett regleringsbrev vari det bland annat betonades att myndigheten skulle minska ärendebalanserna och redovisa åtgärder som vidtagits vad gäller tillsynen över aktiva åtgärder.

Att den tillförordnade DO som tog vid, Håkan Sandesjö, höll låg profil kanske inte är så märkligt. Han satt bara i drygt ett halvår tills nuvarande chefen för myndigheten, Agneta Broberg, tillträdde i oktober 2011. Att det varit minst lika tyst sedan dess är desto mer anmärkningsvärt. Men möjligen förståeligt. Agneta Broberg är nämligen säkert en duktig jurist men hon har inga som helst kunskaper om myndighetens verksamhetsfält, mänskliga rättigheter och diskriminering. Även om hon enligt egen utsago har läst 10 kilo böcker i ämnet för att lära sig.

Troligen är det så regeringen vill ha det. En foglig tjänsteman som inte bedriver mycket informations- och upplysningsarbete och inte har så många synpunkter på diskriminering. I synnerhet när de blottar svagheter i den egna partipolitiken. Folkpartiet håller i trådarna i den del av arbetsmarknadsdepartementet som sorterar under integrationsministern och har motarbetat myndigheten ända från starten under denna indelning; efter valet 2010.

Det hör ju till saken att den för myndigheten ansvarige ministern, Erik Ullenhag, offentligt gav uttryck åt sitt ogillande av ombudsmannens yttrande i det s.k. niquab-ärendet. DO menade att det inte gick att införa något generellt förbud mot heltäckande klädsel i skolan. Erik Ullenhag framförde i en artikel kritik mot detta och utlovade att han och Folkpartiet skulle driva på för en lagändring.

Redan ett år tidigare hade skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (fp), på sin blogg och i andra sammanhang, uttryckt sin åsikt att skolor ska ha rätt att vägra kvinnor med heltäckande huvudduk att delta i undervisning och drivit på för att få fram ett beslut i just detta enskilda fall där Stockholms Stad stod som den anmälda parten. Det var också hon som JO-anmälde DO för att handläggningen av ärendet varit långsam.

Under sommaren 2010 försökte också Jan Björklund (fp) lansera ett förslag om ”slöjförbud” i skolor. Erik Ullenhag figurerade även där i lanserandet av ”reformen” inför pressen. Jan Björklund tog för övrigt återigen upp detta ärende nyligen vilket jag skrivit om tidigare.

Till detta kan läggas att den myndighetsansvarige statssekreteraren Jasenko Selimovic (fp) ett halvår innan han tillträdde den posten, uttryckt sitt starka ogillande av DO:s beslut att driva ett annat uppmärksammat fall, det s.k. ”handskakningsfallet”.

Så vad vill då egentligen departementet att myndigheten DO ska vara? Ja, knappast en stark och av regeringen oberoende röst som tar upplysningsdelen av sitt uppdrag på allvar och håller debatten igång om den diskriminering som finns. Inte minst inom offentliga verksamheter. En del svar kanske kommer av Riksrevisionens granskning ”Statens arbete med diskrimineringsfrågor” som ska publiceras 8 mars. Förhoppningsvis utmynnar granskningen i en del rekommendationer till regeringen som kan vägleda dem tillbaka till förarbetena till diskrimineringslagen och dess texter om oberoende som jag nämnde tidigare. Riksrevisionen har ju själva bytt huvudman från att ha sorterat under regeringen till att numera vara en myndighet under riksdagen. För att blir mer oberoende från regeringen. Kanske det kan vara en rekommendation? Låta Diskrimineringsombudsmannen ta sig ur regeringskansliets grepp och inrättas under riksdagen istället. Gärna med en grundlagsskyddad uppgift. Det skulle följa internationella principer för MR-byråer.

Ironiskt nog säger DO Agneta Broberg på myndighetens hemsida att hon ”ser som en viktig uppgift att lyfta upp diskrimineringsfrågorna i samhällsdebatten”.

Vi väntar och väntar...

Bio-bananer och PR-påtryckare

I dagarna gick Fredrik Gerttens film ”Big boys gone bananas” upp på svenska biografer. Hans förra film ”Bananas”, om nicaraguanska fruktarbetare som skadats av växtgiftet DBCP, blev föremål för förtalsanklagelser från Dole. En smutskastningskampanj inleddes mot filmen och Gertten och det är det som hans nya film handlar om. Dole lade till slut ned stämningsansökan och dömdes själva för ett par månader sedan till skadestånd av en amerikansk domstol. I en ledare i dagens Aftonbladet skriver Eva Franchell att han ”räddades av journalister”. Det förefaller vara en beskrivning som kanske lite väl skönmålar journalistkåren.

Däremot gick faktiskt politiker ur alla partier i spetsen för protester och dessutom företag som hamburgerkedjan Max och Ica. Naturligtvis fanns det journalister som vände sig emot Dole eller ignorerade PR-byråernas påtryckningar, men SvT lyckades Doles PR-firma Gibraltar Associates påverka. När en intervju med Gertten sändes blev reportern kontaktad av PR-firman och tre dagar senare sändes en ny intervju med filmaren där fokus riktades mot förtalsanklagelserna och Doles VD Michael Carter fick utrymme i en telefonintervju.

En del menar också att största anledningen till att Dole lade ned åtalet mot Gertten var oron för att kampanjer i sociala medier skulle kunna föras emot dem. Bloggare och facebook-grupper kan alltså utöva ett tryck på företag när de professionella journalisterna blir skrämda eller okritiskt refererar PR-material. Det var ju också en skånsk bloggare som reagerade mot att hamburgerkedjan Max sålde Dole-frukt. Medierna hakade på sedan och Max fann det förstås mer fruktbart (kunde inte låta bli) att klippa av banden till Dole hellre än sina matgäster.

Att lyfta journalistkåren till skyarna som de stora hjältarna bakom Doles nederlag gynnar knappast heller filmaren Gerttens poäng med sin nya film. Nämligen att peka på PR-byråernas makt över det fria ordet. I en DN-intervju 29/11-2010 säger Gertten:

”En sak vi upptäckt under den här resan är hur mycket svagare medierna och journalistiken blivit i relation till pr-byråer till exempel”.

Det visade sig att svenska medier stod emot påtryckningarna betydligt bättre än exempelvis de amerikanska, som hotades med annonsbojkott av Dole. Men kommer svenska medier att kunna hålla detta immunförsvar intakt när annonsintäkterna blir allt viktigare? Det är den debatten som borde ta fart med avstamp i Gerttens nya film. Någonting säger mig att de stora svenska mediehusen kanske är mindre intresserade av att föra den.


Andra bloggare om ”Big boys gone bananas”:

http://konstpretton.se/2012/02/24/doc-lounge-daskar-till-daliga-dole-med-utmarkta-big-boys-gone-bananas/

http://csripraktiken.se/2012/02/24/jonathan-sundqvist-pr-byraerna-har-allt-pa-att-vinna-pa-mer-transparens/

http://gunnosandahl.wordpress.com/2012/02/15/bananas-4/

Vem kan skilja mellan höger och vänster?

Stefan Löfven gullar med näringslivet, pratar tillväxt och handplockar en ekonomisk talesperson som gillar alliansens skattesänkningar. Aftonbladet sprutar ut opinionsmätningar och kluckar om Socialdemokratins Löfven-effekt.

I regeringen styr Moderaterna, partiet som plötsligt blev arbetarparti. Deras fokus har riktats mot det arbetande folket med en strategi att fylla på deras plånböcker. De undviker öppen strid med facket och talar om att slå vakt om välfärden och sänka skatten mest för dem som tjänar minst.

Jag är förresten också lite fundersam över mitt eget partis (Mp) riktning. Det talas alldeles för mycket om entreprenörskap och budgetdisciplin och för lite om miljö och omställning från tillväxtekonomi till hållbar ekonomi. Vi börjar glida mot mainstream-fåran i det politiska framtidsspåret.

Det börjar bli lite lätt absurt när Moderaterna gör allt för att framstå som bankernas belackare medan Socialdemokraterna istället framställer sig som direktörernas dröm. Kan man längre tala om en höger och en vänster?

Jodå, nog kan man finna skillnader när man tittar förbi retoriken och istället på den förda politiken. Det blir förstås tydligast för de styrande. Alltså när man nagelfar Moderaternas agerande och beslut i regeringsställning eller kanske än tydligare här i Stockholms stad. Allt handlar förstås om image, taktisk paketering och röstmaximering.

Allt det här manövrerandet alltså för att plocka röster maximalt ur alla tänkbara grupper i samhället. Inget nytt med det men tendensen är tydlig; PR-byråer, kommunikatörer och mediekonsulter får allt mer inflytande över det politiska samtalet. Det känns inte alldeles bra.

Om glappet mellan image och den politiska kärnan, substansen och de grundläggande värderingarna i partierna blir alltför stort får vi en förflackning av den politiska debatten. Den går hand i hand med medias förflackning som jag skrivit en hel del om här på min blogg (se inläggen om Medias förflackning del 1-4 på denna blogg). Med förflackning menar jag alltså ett allt ytligare och mer personfixerat politiskt samtal. Topplaceringar i tidningarnas och tv-kanalernas opinionsmätningar blir själva målet för den politiska aktiviteten, inte visionen om det samhälle man vill forma.

Skräckscenariot är ängsligare politiker som anpassar sig efter senaste opinionsmätningen, manövrerar efter vinden och aktar sig för att sticka ut för mycket och därmed riskera mobbningskampanjer i tidningsspalterna. En del tyder på att vi redan är där.

Då får vi också stiltje i debatten och ingen vågar fatta avgörande beslut. Alltmedan behovet av just kraftfulla, genomgripande och kanske smärtsamma beslut bara ökar i en värld där de ekonomiska och ekologiska systemen är på väg mot sammanbrott.

Det vore minst sagt illa om uppgiften att ta tag i dessa uppgifter överlämnades till mörkare krafter. Chantal Mouffe uttrycker problematiken tämligen elegant i sin bok Om det politiska samtalet;

”När den demokratiska politiken tappar förmågan att mobilisera människor kring väldefinierade politiska projekt, och istället begränsar sig till att skapa förutsättningar för välfungerande marknader, får de politiska demagogerna ett ypperligt tillfälle att artikulera den folkliga frustrationen”.

Nattklubbsdrottning hellre än regerande drottning

Klang och jubel! En ”lillsessa” kom till världen och hela landet engagerar sig i namnvalet. Jo, de senaste dygnen visar väl att svenska folket gillar sin monarki (?). Det är ju alltid fantastiskt när ett liv blir till men just den här lilla flickans tillblivelse har förstås dragit till sig extra uppmärksamhet.

Det finns starka skäl till det förstås för hon är mycket speciell på åtminstone ett par sätt. Hon är en av få i landet som inte kan välja sin religion t.ex. Hon kan inte heller välja sitt yrke. Åtminstone inte från den dagen hennes mamma faller ifrån. Då är det slut på eventuella karriärer eller andra alternativa livsplaner. Successionsordningen måste följas. Den tillhör ju grundlagen.

En del tycker inte heller att hon ens ska få heta vad som helst. ”Estelle låter som en nattklubbsdrottning”, konstaterar historikern Herman Lindqvist sippt.

Må det, säger jag. Hellre, om hon nu själv vill, att hon blir nattklubbsdrottning än tvingas in i en institution som härstammar från feodalväldets mörkaste tidevarv. Det bör vara dags att befria de sista representanterna för denna arvsordning. Låt Estelle växa upp och bli vuxen som en fri kvinna och välja sitt namn, sin religion och sitt yrke som alla andra.

Motsatsen brukar ju kallas förtryck. Det vill vi väl inte ställa oss bakom... eller?

Grekiska myter - och ekonomiska

I höstas kom ett sånt där kedjemejl till min mejlbox på jobbet. Det gjorde sig lustigt över de lata grekerna som bråkar och lever om bara för att de inte får pensionera sig vid 50 osv. Flera kollegor tyckte det var skojigt. Själv funderade jag över vem som var den ursprungliga avsändaren och i vilket syfte det skickats ut? Jag raderade mejlet ganska snart men har inte kunnat radera det ur minnet. Det appellerade till den mänskliga svagheten att tänka i termer av vi och dom. Vi är förstås de duktiga och arbetsamma, med de rätta normerna och ordning på torpet. Dom är lata och korrumperade och har ingen ordning på någonting. Med andra ord får dom bara vad dom är värda. Ha, ha, ha...

Själv undrar jag alltså om syftet att skicka mejlet bara var att vara ”rolig” eller om det var en liten del i en desinformationskampanj som tycks ha spritt sig ända in i regeringskorridorerna (eller kanske kom den därifrån?). Desinformation om lata greker ska kanske få oss att vända blicken från de stora bovarna i dramat? Bankerna som glatt lånade ut enorma summor till Grekland och gav råd om hur de skulle dölja skulderna. EU-topparna som, i sin euro-eufori, glömde allt vad ekonomiskt sunt förnuft hette när EMU-projektet skulle lanseras och implementeras som ett led i skapandet av ett Stor-Europa.

Det är en hel del som har kommenterat myterna om den lata greken, men ändå lever föreställningarna kvar. Inte minst bland s.k. vanligt folk som gärna bekräftar den bild som förmedlades av det där kedjemejlet. Man skrockar särskilt gärna över den låga pensionsåldern och Anders Borgs kommentar om att den skulle ligga vid 40-årsåldern har knappast dämpat missuppfattningarna.

De lata grekerna sägs alltså ha levt över sina tillgångar, betalar inte sin skatt och pensionerar sig alldeles för tidigt. Därför anses de behöva finna sig i kraftigt sänkta minimilöner, över 20 % arbetslöshet och sänkta pensioner. Deras gemensamma tillgångar kan säljas ut (till vrakpriser får man tro) och de som inte har råd med livets nödtorft får köa till soppköken eller lämna bort sina barn till barnhem. Dessutom förväntas deras parlamentariker ta politiska beslut som har skissats av ekonomer och politiker som inte ens är medborgare i Grekland. Det gamla grekiska ordet demokrati har fyllts med nytt innehåll.

Skrönorna ska skyla EMU-projektets haveri

EU-folken utanför Grekland ska alltså fås att sparka nedåt istället för att ställa besvärliga frågor till sina egna makthavare och EU-ledarna. Sanningen är istället att grekerna pensionerar sig i ungefär samma ålder som vi och att deras arbetsvecka i snitt är längre än svenskens och tyskens.

Emellertid börjar allt fler ekonomer börja ifrågasätta om åtstramningspaket är bästa medicin för en stat med enorma skulder, låga skatteinkomster och en ekonomi på lågvarv. Sakta men säkert börjar även tidningsredaktioner lära sig stava till Keynes. Men in till EU-kontoren har kunskapen inte nått uppenbarligen. Eller snarare är det väl så att EMU-projektet är och alltid har varit ett politiskt projekt. Det sa vi redan då, under folkomröstningskampanjerna, vi som engagerade oss för ett Nej till EU och senare till EMU och det finns ingenting som emotsäger detta nu. Ekonomiskt - minns jag mycket väl att vi också försökte påpeka - var det att betrakta som ett högriskprojekt som i värsta fall kunde leda till skarpa motsättningar inom EU och bli jordmån för antidemokratiska krafter. Ingen kan väl säga att den spådomen slagit alldeles fel heller?

Grekland skulle troligen må allra bäst av att ta fram kofoten och bryta sig ur EMU och börja om med egen valuta, en egen centralbank och förhoppningsvis med politiker som lärt sig en läxa av krisen. Det lär bli tufft ändå och kräva en uppoffring av befolkningen. Men förutsättningen för en mer solidarisk skattemoral och känsla av gemensam strävan mot bättre tider och så småningom en framtidstro lär knappast vara god när ekonomin styrs från Frankfurt och Bryssel, arbetslöshetssiffrorna tvingas uppåt, minimilöner sänks och tillgångarna säljs ut.

Med EU:s och IMF:s åtstramningskrav lär samhällsmoralen snarare reduceras till ett slagsmål om smulorna och ytterlighetspartierna få luft under vingarna. Vid nästa grekiska val blir sannolikt fascisterna och kommunisterna de stora vinnarna. Av en solkad pokal förvisso. Den tyska mellankrigstidens onda andar fladdrar oroligt runt i demokratins vagga. Borde vi inte börja hjälpa till att fördriva dem?

Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 4

Vem ska granska media?

Tidningen Aftonbladet publicerar 17/2-2012 en sorts resultatredovisning av det gångna året. Tidningens vd Anna Settman är förstås nöjd med siffrorna för ”Sveriges i särklass mest lönsamma dagstidning”. Andra tongångar var det i höstas då kraftiga personalminskningar försvagade tidningens redaktionella resurser. Det kan knappast ha ökat förmågan att ta ansvar för källkritik och noggrannhet i faktagranskningen när lönsamhetskraven riktat huvudintresset mot webben med snabba, lättlästa nyheter och reklam.

Chefredaktören Jan Helin är emellertid, i ”resultatredovisningen” i tidningen 17/2, oroad av debatten om media. Han refererar till Murdoch-skandalen och nedläggningen av News of the World och de konsekvenser skandalen kan få för yttrandefriheten. Han påpekar också att kritik mot massmedia ofta handlar om att de som kritiseras i media slår ifrån sig och skyller sina tillkortakommanden på medias granskning. Enligt min mening skulle man kunna vända på det resonemanget och hävda att media alltför lättvindigt använder just det argumentet för att avfärda saklig kritik. Eller hänvisar till sin roll som granskare av makten och yttrandefriheten. Det är ett oansvarigt sätt att hantera kritiken om man är mån om själva journalistiken.

Om yttrandefriheten - som jag verkligen menar är värd att bevara som den är i Sverige – ska kunna räddas måste medieföretagen och journalisterna ta sitt ansvar och se till att inte missbruka den. Om man tänjer på gränserna för det tillåtna alltför mycket riskerar det att slå tillbaka i form av inskränkningar i lagskyddet. Det gagnar förstås inte medieföretagen och det gagnar inte heller demokratin. Den behöver en kritik av makten som är seriös och grundlig och kan avslöja verklig korruption och maktmissbruk. Däremot inte personförföljelsekampanjer eller politiskt inplanterad PR som förvränger vår bild av omvärlden och påverkar oss i våra val när vi står vid urnorna vart fjärde år.

Debatten om media är viktig och förtjänar att tas på allvar. Seriösa förslag att ta itu med problemet bör också beaktas. Det bör inte betyda att yttrandefriheten och meddelarfriheten begränsas. Det vore mycket olyckligt, det håller jag med om. Säkert kan vi som bloggar fylla en funktion som mediekritiker, men det lär knappast räcka. Därtill är våra resurser i form av tid och pengar alltför begränsade. Däremot kanske det behövs en större befogenhet och starkare ställning för Pressombudsmannen (PO)? Det skulle också vara till hjälp för mediekonsumenten om det redan i artikeln framgick var ursprunget till artikelidén eller innehållet hämtats. Det innebär förstås inte att anonyma källor inte ska kunna användas utan bara att läsaren redan i artikeln blir upplyst om att dess innehåll är initierat av Svenskt Näringsliv, LO eller någon statlig underrättelsetjänsts presstalesmän etc. På så sätt skulle vi som konsumerar nyheter själva kunna bilda oss en uppfattning om hur vi ska bedöma trovärdigheten i det som skrivs och sägs och lättare avgöra svaret på den fråga Fredrik Gerttén ställer i sin utmärkta artikel i Aftonbladet 15/2-2012; ”vem eller vad styr vad vi ser eller läser i nyheterna”?

Hur stort inflytande utövar media på politiken som förs och valet av våra politiker? Hur mycket inflytande över politiken är det sunt att ge journalister som låtit sig påverkas av eller valt att hämta sitt material från politiskt styrda eller företagsstyrda PR-texter? Och har den vanlige nyhetskonsumenten någon verklig chans att bedöma vad som är sant och vad som är skröna, förskönat eller smutskastning, sakligt eller vinklat?

I grunden handlar det kanske om en utdaterad sanning att medierna förväntas rapportera med viss balans och objektivitet. Vi förväntar oss det sedan gammalt. Tendenserna som jag skrivit om här i ett antal inlägg visar tvärtom att nyhetsinnehållet alltmer styrs av både dolda och öppet politiska eller kommersiella agendor. Nyhetskonsumenten idag måste vara höggradigt alert och skaffa sig information från flera källor, gå till ursprungsdokumenten och göra egna undersökningar för att kunna försäkra sig om sanningshalten i nyhetsinnehållet. Det är sannerligen inte alltid det finns energi och tid att utföra detta oönskade granskningsuppdrag. Som det nu är lämnas nyhetskonsumenten i stort sett i sticket i störtfloden av nyheter. Denne får själv söka reda på sanningen.