Zelenskijs framtid som Ukrainas president

- Det kan i alla fall inte bli värre, säger 28-åriga Alina just som en trådbuss kryssar sig fram mellan kratrarna i vägen utanför kaféet i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där vi sitter. Just vägarna har på många håll blivit synliga och kännbara symboler för korruption och vanstyre, inte minst i Tjernivtsi. De har verkligen blivit ännu sämre än när jag själv bodde här för tre år sedan.

- Det mesta har blivit sämre, säger Alina och stämmer därmed in i den klagokör jag hör överallt i den sommarvackra staden. Gaspriserna har gått upp och priserna på tågbiljetter likaså. Jobbutsikterna är få och många ungdomar jag lärt känna för tre år sedan och hade tänkt söka upp för att intervjua bor nu utomlands, en i Kanada och två i Tyskland.

- Folk röstade för något nytt, för någon utanför systemet. Det har aldrig hänt förut att någon fått 73 procent av rösterna i ett presidentval. De flesta är trötta på de gamla politikerna och vill ha någon ny som kan röra om och byta ut folk, säger Alina. Det är den bild som framför allt ungdomar tämligen unisont ger av läget i Ukraina. Men Zelenskij inger i allmänhet ett hopp. Det kan i bästa fall räcka långt, men en lång rad frågetecken kantar den nye presidentens framtida väg.

Det är åtminstone ingen som kan påstå att han inte är modig. Han har nämligen gått ut hårt. I sitt installationstal den 20 maj upplöste han parlamentet och utlyste nyval som nu ska gå av stapeln den 21 juli istället för som planerat i oktober. Den färske presidenten vill därmed snarast skaffa det parlamentariska stöd han behöver för att kunna gå vidare. Han räknar nog med att hans parti Folkets tjänare kommer att få starkt stöd i valet och med tanke på att hans förkrossande seger i andra presidentvalsrundan får det antagandet anses vara ganska väl grundat. Han uppmanade också parlamentets ledamöter att avskeda chefsåklagare Lutsenko, SBU-chefen Hrytsak och försvarsminister Poltorak. Dessutom begärde han att parlamentsledamöterna avskaffar sin egen immunitet vilket skulle öppna upp för korruptionsåtal. Många parlamentsledamöter lär skruva oroligt på sig i bänkraderna i Verkhovna Rada, det ukrainska parlamentet.

Uppenbarligen vill den nyinsvurne presidenten profilera sig genast men lär inte få med sig parlamentet på allt han begärt. Det tidigarelagda valet ska ge honom det svängrummet är det förstås tänkt.

Foto: Hans Wåhlberg. Gatorna i Ukraina är ofta i uselt skick. Åratal av vanstyre och dålig ekonomi tär på infrastrukturen och folkets tålamod.

Oligarkerna bidar sin tid utom Kolomoisky som smider det varma järnet

Oligarkerna inväntar nu parlamentsvalet i slutet av juli och håller inne med sina ”investeringar” i parlamentsledamöter till dess de vet vilka fickor det lönar sig att stoppa pengar.

En oligark som däremot varit synnerligen aktiv på sistone är Ihor Kolomoisky, som levt i exil i Israel men som strax efter presidentvalet kommit hem till Ukraina igen. Ett återinträde som skedde i privat-jet till oligarkens gamla hemstad Dnipro bara dagar före president Zelenskijs installation. Enligt ukrainska uppgifter skulle producenten bakom Zelenskijs tv-shower medföljt i planet vilket anses stärka misstankarna om oligarkens täta band med Zelenskij.

Det är åtminstone svårt att tro att det skulle vara någon slump att han valt att återkomma just nu. Kolomoisky äger tv-kanalen 112 som har sänt Zelenskijs tv-shower i flera års tid och som har backat upp Zelenskij under presidentkampanjen. En support som med alla sannolikhet drivits av hämndlystnad från oligarkens sida snarare än något annat. En dispyt 2015 med dåvarande president Porosjenko om ägarskapsförhållandet mellan staten och oligarken i oljebolaget UkrNafta och banken PrivatBank utmynnade i anklagelser mot Kolomoisky om förskingring av bankmedel och ”tvingade” honom i exil. Nu bedömer han alltså att tiden är mogen för come-back och har öppet dryftat sitt hopp om att den nye presidenten ska sparka de anställda vid centralbanken som låg bakom statens övertagande av PrivatBank.

Foto: Hans Wåhlberg. Alla vägar leder till Privatbank? Trots namnet en statlig bank och stridsäpple som kanske avgjort presidentvalet i Ukraina.

Tänker presidenten tacka för stödet med att ge förmåner till oligarken Kolomoisky och hans nätverk och häva åtal mot honom? Det skulle i så fall gå emot allt Zelenskij har sagt om korruptionsbekämpning och maktelitens sätt att agera som han kritiserat så hårt. Korruptionsbekämpningen har varit en av få valfrågor som Zelenskij drivit under sin presidentvalskampanj. Nu måste han upp till bevis när det gäller och visa att han verkligen är folkets tjänare och inte oligarkernas. Kan han hålla sina löften att rensa upp i korruptionsträsket? Det är en fråga som också följs med stort internationellt intresse eftersom det statliga bankövertagandet skedde efter krav från IMF som menade att Kolomoisky via PrivatBank sög åt sig av de lån som pumpades in i landet.

Tv-seriens president, Goloborodko, kommer till makten genom att ett filmklipp som visar hans utfall mot korruptionen i landet sprids viralt och gör den okände läraren till kändis och så småningom president. Vid makten ställs han i tv-serien inför stora svårigheter som framför allt har med den utbredda korruptionen och maktmissbruket att göra. Något som sporrar Goloborodko än mer i sin iver att ta itu med korruptionsproblemen. I ett Ukraina som lider av Euromajdan-baksmälla blir rollfiguren Goloborodko till en önskepresident. Frågan är om Zelenskij kan motsvara förväntningarna som han på sätt och vis själv skapat genom sin rollfigur?

Framför allt har han betonat kampen mot korruptionen som högsta prioritet men sagt mycket lite (eller inget alls) om hur den ska bekämpas. Han har systematiskt undvikit debatter, offentliga framträdanden och intervjuer. Det gick så långt innan andra rundan att en del experter trodde att det kunde kosta honom segern. Uppenbarligen gjorde han och hans stab dock en korrekt bedömning att han hade mer att förlora på det än tvärtom.

Förhållandet mellan Zelenskij och Kolomoisky kan dock bli till stort besvär för den nye presidentens möjligheter att rida vidare på popularitetsvågen. Trots att presidenten själv försökt distansera sig från oligarken börjar indicierna bli så pass många att det är svårt att avvärja misstankarna om att Zelenskij kan komma att bli Kolomoiskys marionett.

Exempelvis har som ny chef för presidentförvaltningen - en synnerligen viktig post - utsetts advokat Andrej Bogdan, som sedan 2014 varit rådgivare till Kolomoisky. Dessutom blir Ruslan Khomtjak ny chef för generalstaben och försvarsmakten. Dessa hade tidigare tät kontakt i Dnipropetrovsk (numera Dnipro) då Kolomoisky var regionens guvernör och Khomtjak befälhavare över stadens armégarnison. Mest berömd är han för sin insats i slaget vid Ilovaisk i augusti/september 2014 då stora ukrainska styrkor blev inringade vilket resulterade i den ukrainska arméns största förluster i modern tid. Det finns uppgifter som säger att det var dålig planering av Khomtjak som satte styrkorna i klistret och att det var hans dåliga beslut som gjorde att förlusterna blev så stora (uppgifter varierar mellan 400-1500 stupade) och att han dessutom var en av de första som lämnade slaget med svansen mellan benen. Den Kolomoisky-ägda nyhetskanalen 112 ger emellertid en helt annan bild när de (22/5-2019) presenterar den nye generalstabschefen. I den biografin ska Khomtjak ha vägrat att lämna sina soldater i sticket och istället lett dem ut under beskjutning.

Betydelsen av Zelenskijs judiska påbrå

Kim Sengupta skriver i brittiska the Independent 9/6-2019 att Ukraina liksom stora delar av central-Europa har ”en mörk och grumlig historia gällande sin attityd till Judar” men att ”saker är på väg att förändras”. Ett säkert tecken, menar han, är att Zelenskij har judiskt påbrå. Liksom även premiärminister Grojsman vilket är unikt utanför Israel. Den ukrainska statens förhållningssätt till landets judar är emellertid komplicerat.

Den nationalistiska ukrainska våg som svept över landet sedan Euromajdan har också fört med sig en revision av historien. Självständighetsrörelsen OUN och dess militära gren UPA under ledare som Stepan Bandera och Roman Sjuchevitj har upphöjts till nationens hjältar trots att de samarbetade med Nazityskland i början av kriget och hjälpte till att hitta gömda judar, driva dem till samlingsplatser och vid massavrättningar. Den numera lagstadgade linjen är att OUN/UPA aldrig burit hand mot judar utan istället försökt hjälpa dem och att de som hävdar motsatsen endast för vidare sovjetisk-rysk propaganda. Spindeln i nätet för den här minnespolitiska kampanjen är och har varit Volodomyr Viatrovytj som leder det statliga Institutet för Nationellt Minne.

Den här hållningen som gränsar till Förintelseförnekande har lett till mycket internationell kritik från bland andra EU-parlamentet; internationellt forskarhåll; och från Israel inte minst. För bara några veckor sedan uppfördes i Ivano-Frankivsk en staty över UPA-ledaren Sjuchevitj vilket ledde till att polske ambassadören Bartosz Cichocki och den israeliske ambassadören Joel Lion skickade ett brev till stadens borgmästare, med kopia till ukrainska utrikesminister Klimkin, i vilket de protesterade mot beslutet och påminde om att UPA-ledaren låg bakom tiotusentals mord och att några av de som undkom massakrerna fortfarande lever i Ukraina, Polen och Israel.

Hur Zelenskij kommer att tackla detta är en av frågorna som hängt i luften. I synnerhet med tanke på att han själv är av judisk börd. I det fallet har han redan gett en mycket tydlig indikation om färdvägen, nämligen genom en ansökan från Ukraina om medlemskap i IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance, vilket kräver en del förpliktelser för Ukraina. Till exempel att belysa de fortfarande förmörkade skuggorna av Förintelsen, att göra allt för att öppna arkiv och se till att dokument blir tillgängliga för forskare. Arkiv som nu den ovannämnde Viatrovytj noggrant vaktar över. Paragraf 8 i IHRA:s grundläggande deklaration talar om att ”plantera frön för en bättre framtid” i det ”bittra förflutnas jord” och att medlemsländerna förbinder sig att minnas de offer som gick under och att respektera ”överlevarna ibland oss”.

- Jag tror att Zelenskij kommer att föra Ukraina in i IHRA och att han kommer att ge Viatrovytj sparken. Men ändå, jag förväntar mig inte att monument och gatunamn som glorifierar mördare av judar kommer att monteras ned och namnändras inom någon närmare framtid”, säger Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, när jag frågar vad han tror om den nye presidentens vilja och möjlighet att förändra landets minnespolitik.

Foto: Hans Wåhlberg. Bandera-gatan i Tjernivtsi med för detta Tempel-synagogan i bakgrunden, numera biograf.

Avgörande val av rådgivare och parlamentskandidater

Den före detta ukrainske presidenten Leonid Kutjma är tillbaka i statens tjänst som ukrainsk representant i the Trilateral Contact Group (TCG), det vill säga det organ som bildades 2014 för att främja diplomatiskt samtal mellan Ukraina, Ryssland och OSSE och förhoppningsvis arbeta fram en fredlig lösning av konflikten i östra Ukraina. Kutjma har haft denna roll mellan 2014-2018 men hoppade av under hösten 2018 för att nu, utsedd av Zelenskij, återkomma i samma roll.

Frågan är om Zelenskij är hjälpt av den politiker som näst Janukovytj framstått som den mest avskydda i Ukraina? Proteströrelsen Ukraina utan Kutjma blev den ledande kraften bakom Orangerevolutionen och han har bevisligen stått bakom mord på en journalist. Vid det första TCG-mötet i Kiev 23 juni 2014 blev han också attackerad av en uppretad folkmassa när han försökte lämna mötet. Det är svårt att kalla Zelenskij för populist när det gäller valet av förhandlare i TCG åtminstone.

Nu hörs istället upprörda och oroliga tongångar från såväl demokratiska nationalister som extremhögern. Euromaidan Press ställer 14/6-2019 frågan om de nuvarande Minsk-förhandlingarna som inleddes den 5 juni kommer att leda till ukrainsk kapitulation i Donbass. De citerar Kutjma som ska ha sagt att han noga följt instruktioner från president Zelenskij när han föreslog att Ukraina skulle häva den ekonomiska blockaden mot vissa områden i Luhansk och Donetsk och att Ukraina skulle upphöra att besvara beskjutning för att spara civila offer.

En väg som ”inte leder till fred utan till kapitulation”, menar Andrij Parubij, parlamentets talman och grundaren av nazistpartiet Social-Nationala Partiet, numera representerande Folkfronten. Att inte besvara beskjutning kommer att ”bryta ner arméns moral”, säger chefen för UINM Volodomyr Viatrovytj. Petro Porosjenko, förre presidenten och den store förloraren i valet, ser nu också en chans att vinna poäng och kräver i en facebook-post att Zelenskij ska klargöra varför han gett de ukrainska Minsk-förhandlarna dessa instruktioner.

Foto: Hans Wåhlberg. ”Slava Ukraini! Leve Ukraina!”. Slogan som ekar över Ukraina sedan Euromajdan 2014. ”Heroyam Slava! Leve Hjältarna!” pryder en vägg vid centraltorget i Tjernivtsi. Nedanför syns nära hundra foton på soldater från Tjernivtsi-trakten som stupat vid fronten i öst.

Det är bråttom för alla parter att profilera sig och mobilisera inför parlamentsvalet den 21 juli. Inte minst för presidenten själv vars parti Folkets Tjänare bara funnits i drygt ett år och inte har någon inarbetad partiapparat vilket de etablerade partierna i parlamentet har. För Zelenskij gäller det att få in så många som möjligt av de 100 kandidater som tagits fram. Den stora frågan är om Zelenskijs parti kan skaka fram tillräckligt många kompetenta och samtidigt omutbara parlamentsledamöter?

Enligt presidenten själv ska urvalet ha skett bland ”experter, folk från regionerna och bland dem som har lämnat in en online-ansökan”. Han ska också ha sagt att hans team inte hunnit kolla upp kandidaternas ”integritet” men att han ”hoppas att journalister och civilsamhället ska analysera misstagen och då kommer vi korrigera dem”. Kanske inte de mest förtroendeingivande kommentarerna inför ett val.

De flesta jag möter under mina dagar i Ukraina är emellertid försiktigt positiva och hoppfulla och säger som Alina att det i vart fall inte kan bli sämre. Förhoppningsvis får de – för Ukrainas skull - rätt. I nuläget förefaller dock risken stor att Zelenskijs triumf i framtiden snarare kommer att bli ihågkommen som Kolomoiskys revansch.

NMR hanteras helt olika i Sverige och Finland

Jag skrev igår om hur polisen gett tillstånd till en privatperson, Patrick Christensson, som är knuten till NMR tillstånd att tala i Visby alldeles i närheten av och nästan samtidigt som ett seminarium med temat ”Rasism i Sverige idag” och handlade om vilka rättsliga medel som kan användas för att förbjuda NMR exempelvis. Jag var då starkt kritisk till polisens sätt att bedöma riskbilden för seminariet när plats och tidpunkt för evenemangen lagts på det viset. Mycket riktigt kom också ett antal NMR-aktivister efter en stund in i lokalen på Hamnplan 4 där seminariet hölls. De ställde kritiska frågor och när evenemanget var över blev det, enligt en del närvarande rapportörer, riktigt otäckt.

Samma sak inträffade tydligen också tidigare under eftermiddagen, enligt uppgifter på fb från arrangörer av evenemanget, vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokrater för tro och solidaritet med temat ”Israelisk säkerhet och palestinsk frihet – två problem, en lösning”.

Det ser alltså ut som en av extremhögerns strategier att med sin blotta närvaro (och att ta mycket bilder) skrämmas och störa evenemang som de ogillar. Blotta vetskapen om deras närvaro och att flera NMR-aktivister gjort sig skyldiga till grova våldsbrott mot meningsmotståndare i det förflutna ger nog många debattörer obehagskänslor och en del, som RFSL, väljer då att utebli nästa gång under Almedalsveckan. Det vore olyckligt minst sagt om detta blev effekten men högst förståeligt och mänskligt naturligtvis att värdera sitt och sina anhörigas liv och lem högre än kampen mot fascism.

Det som debatterades i sak vid seminariet ”Rasism i Sverige idag” handlade till viss del om hur Finland hanterat NMR i jämförelse med hur vi i Sverige agerat. Det handlar då främst om att använda de rättsliga medel som faktiskt redan finns för att motverka hatbrott och organisationer som är beredda att omstörta samhällsordningen med våld.

Det finskspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset hade ett mycket intressant inslag om detta igår som enligt min mening borde ha visats även i Rapport och Aktuellt. Det finns tillgängligt fram till 10 juli på SvT Play här.

”Sverige har av någon anledning drabbats av rädsla och passivitet när det gäller att ingripa i nazistgruppers verksamhet”, säger där Katri Linna vid Civil Rights Defenders. Rättssystemet har ”på något sätt lamslagits i den här frågan”, tillägger hon. Det är ängsligt ända från polisen till justitieministern, menar hon. I inslaget varvas hennes beskrivning av läget i Sverige med en beskrivning av det motsvarande finska läget. Robin Harms vid finska Diskrimineringsombudsmannen redogör för att man i Finland har förbjudit organisationen NMR genom domstolsbeslut.

”I Sverige är situationen den motsatta och det överraskar mig”, säger han i inslaget, och hänvisar till att ju faktiskt finns internationell lagstiftning som kan användas och att den gäller för såväl Sverige som Finland. Han menar att Sverige, liksom Finland, enligt dessa internationella överenskommelser rentav är ”förpliktigade att förbjuda rörelser av det här slaget, vars ideologi bygger på att kränka andras rättigheter”.

”Jag har följt diskussionen i Sverige med stor förvåning”, tillägger han, men hoppas på att Sverige vill följa Finland och vidta åtgärder”.

Det är förvisso ingen enkel diskussion, vill jag tillägga, men den måste börja föras mer på djupet för att komma rätt i balans mellan de olika rättigheterna och friheterna. Hatbrott och omstörtande verksamhet kan aldrig försvaras i en demokrati värd namnet. Att tycka och tänka står däremot alla helt fritt och att ställa kritiska frågor är ju helt relevant i ett politiskt samtal och bör bemötas med korrekta och sansade svar. Detta var just vad som hände vid seminariet ”Rasism i Sverige idag” när ett antal NMR-aktivister gjorde sin entré under seminariet. En av de kritiska frågeställarna var Pär Öberg, presstalesman för NMR, som av Katri Linna fick helt korrekta, artiga och relevanta svar på sina frågor och påståenden. Enligt flera närvarande vittnen avväpnade detta den lätt aggressiva frågeställaren och seminariet kunde fortskrida utan att stämningen blev onödigt upphetsad. Behandlad som vilken frågeställare som helst fick inte Öberg möjligheten att trissa upp aggressionsnivån och samtalet kunde gå vidare. Tydligen blev det alltså mer obehagligt efter mötet då seminariedeltagarna i panelen lämnat lokalen.

Det här ger mig hur som helst en liten tankeställare och jag läser samtidigt i dagens SvD en lång artikel av Förintelse-överlevaren Emerich Roth, under temat ”Hotet från NMR”. Han menar att det sämsta vi kan göra är att ”demonisera nazister i medier” och att ”gå till motattack på gator och torg”. Han vill istället att vi ska ställa oss frågan varför nazister och rasister finns. Enligt hans egen erfarenhet efter många år av turnerande i skolor är att den gemensamma nämnaren för individer - nästan alltid pojkar/män - som lever ut sitt hat genom rasistiska och antisemitiska åsikter och aktioner är en pappa som antingen är frånvarande eller kärlekslös. Extremister som nazister och rasister är alltså ”i grund och botten kärlekstörstande”, menar Roth. Han föreslår att vi ska kalla hatarna för ”kärlekstörstande individer” och tror att det är en benämning som ”aldrig kan bli en fjäder i hatten för hatarna” ens i ”de mest destruktiva kretsar”. ”Liksom hunger botas med mat, måste hat botas med kärlek”, säger Roth, medveten om att det kan låta banalt och naivt.

I detta tror jag Roth har en poäng även om det är svårt att känna någon kärlek för någon som nästan tuggar fradga av hat mot än den ena och än den andra. Men det kan vara på sin plats att här säga att jag delar perspektivet att inte hata individerna men däremot ideologin de sätter sin tro till. NMR som organisation kan bemötas med rättsliga medel, vilket Finland visar vägen för, men individerna kan bemötas med respekt och deras frågor (så länge de inte går över gränsen till hatbrott) sakligt och korrekt. De är människor och har samma behov som alla andra. Det får aldrig glömmas bort. Då förlorar vi oss i ett hav av hat och där får extremismen sin näring.

Det här är en svår diskussion men den måste börja föras och på ett seriöst sätt för att inte bli till pajkastning i sociala medier. 

Almedalen, nazister och yttrandefrihetens gränser

Almedalen har på många vis blivit en tummelplats för politikereliten som kan mingla bland rosévinsflaskorna och knäppa upp skjortknapparna ett extra snäpp. Men det är också, icke att förglömma, en plats för många intressanta och allvarliga samtal om politik och om tillståndet för vår demokrati.

Idag, den 2 juli, klockan 18.20 hålls ett seminarium rubricerat ”Rasism i Sverige idag”, arrangerat av Civil Rights Defenders och Syretidningarna. På CRD:s hemsida annonseras ämnet enligt följande:

”De högerextrema rörelserna tar alltmer plats och i våra riksdagspartier ser vi en tydlig anpassning till högerpopulistisk retorik och politik. Vi måste lyfta det motstånd som finns i samhället. Vi tar bland annat upp vilka rättsliga medel som finns och pratar om hot och hat mot fria opinionsbildare”.

I programmet för Almedalen finns en mer utförlig presentation av ämnet, bland annat följande (lätt förkortat):

”I Almedalen förra året var det många som avstod från att komma för att ett rasistiskt parti med tillstånd att demonstrera betedde sig hotfullt och våldsamt på ön. Vi måste se till att lyfta det motstånd som finns i samhället. Inom civilsamhället, bland enstaka politiker, inom media och inom skolväsendet är vi många som säger ifrån. Som blockerar utvisningar, strejkar från skolan, stänger ute och säger stopp till rasistiska partier, för diskussionen och vägrar föra diskussionen”.

Debatten är tänkt att handla om hur hat och hot mot fria opinionsbildare ska mötas och ”hur vi ska bekämpa rasism och nazism med rättsliga medel”, med särskild hänvisning till hur Finland har valt att göra, nämligen att förbjuda organisationen NMR, det vill säga systerorganisationen till svenska NMR som var den som ställde till bråk förra året under Almedalsveckan.

Så vad gör polisen i detta läge, med förra årets erfarenhet i minne? Jo, de ger tillstånd till en person vid namn Patrick Christensson att hålla tal samma dag mellan 17.00-18.00 vid Holmen, intill Kallbadhuset. Denne Christensson är NMR-aktivist men har sökt tillstånd som privatperson och alltså fått det beviljat av polisen. Detta trots att platsen ligger ett stenkast från Hamnplan 4 där strax därefter diskussioner ska föras om hur nazismen kan bekämpas med rättsliga medel och hur de finska polismyndigheterna har resonerat för att förbjuda NMR. Christensson är en av de som fälldes för våldsamt upplopp i Kärrtorp 2013 där en fredlig demonstration attackerades av aggressiva nazister.

Det borde inte behövas någon alldeles särdeles slutledningsförmåga för att räkna ut att Christensson lär ta med sig sina vänner inom NMR för att heja på när han talar och att de efter 18.00 med lätthet kan ta sig till platsen för seminariet som börjar 18.20.

Tillståndsgivandet till Christensson gäller ”allmän sammankomst”. Enligt ordningslagen är polisens uppdrag att ”se till att ordning och säkerhet upprätthålls”. Med andra ord har polisen gjort bedömningen att detta är något de kan säkerställa i det här fallet. Antingen vet polisen inte vem Christensson är och vilka aktiviteter som är planlagda i närheten vid samma tid? Eller också är de fullt medvetna om detta men med sitt tillståndsgivande visar prov på en sällsynt okänslighet och brist på fingerspetskänsla. Frågan är vad som är värst?

Förhoppningsvis visar polisen ikväll att de klarar sitt uppdrag avseende ordning och säkerhet nu när de utsatt arrangörer för en onödig risk och sig själva för ett mer krävande uppdrag än de hade behövt. Christensson kunde ju ha fått en annan dag och tid för sitt framförande exempelvis.

Polisen i Finland har som sagt visat upp en helt annan attityd till NMR. Det är finska Polisstyrelsen (motsvarigheten till svenska Rikspolisstyrelsen) som drivit på för ett förbud eftersom NMR ”väsentligt strider mot lag och god sed” genom att ”sprida hatretorik om invandrare, sexuella minoriteter och judar, ifrågasätta förintelsen och glorifiera fascister”. Dessutom hänvisas till deras godkännande av våldsmetoder och att de också har utövat sådant vid flera tillfällen, ibland dödligt.

Så vad ska krävas för att den svenska polisen ska börja tillämpa samma synsätt? Här får det istället om och om igen tillstånd för demonstrationer och möten, gärna nära synagogor eller på 1:a maj och ger dem istället eskort för att garantera deras säkerhet. Enligt den svenska polisen kan de inte agera på annat sätt med hänvisning till yttrandefriheten och demonstrationsfriheten. Det är en mycket snäv tolkning av lagen.

Sveriges grundlag säger att ”föreningsfriheten kan inskränkas för organisationer som ägnar sig åt förföljelse av människor på etnisk grund”, vilket också justitieminister Morgan Johansson hänvisat till för ett år sedan i efterspelet efter bråken i Almedalen. I lagen definieras ett terrordåd med att ett sådant är till för att ”allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation”. Det vill säga precis det som är NMR:s mål enligt deras hemsida som anger att de ”med alla tillgängliga medel” vill ”verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. Media ska endast kunna ha nordiska ägare och medieföretag och organisationer som i NMR:s ögon ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassas som främmande agenter och förbjudas. De vill också ”sanera mediekåren” och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund”. Vad den nationalsocialistiska värdegrunden går ut på har vi ju facit för sedan tidigare.

Uppenbarligen har inte detta räckt för att svenska polisen ska göra bedömningen att denna organisation inte bör ges tillstånd för demonstrationer och möten på samma grunder som andra och att de istället bör förbjudas verka helt och hållet.

Eller åtminstone inte ges tillstånd just vid den plats och det tillfälle som organisationen och dess företrädare önskar, i syfte att provocera och störa andra sammankomster och skrämma bort organisationer från det demokratiska samtalet. Hur skulle polisen ställa sig till att ge exempelvis Djurgårdens huliganfirma DFG tillstånd att genomföra en marsch i närheten av Friends Arena samtidigt som AIK möter Hammarby i ett fotbollsderby? Ge tillstånd? Skulle inte tro det.

Men i Almedalen verkar säkerhetsaspekten sekundär. Eller hur ska vi tolka detta? Kanske får vi se IS/Daesh där nästa år?

Vem räddar oss från USA?

Det spelar inte längre någon roll vilka fakta som ligger på bordet. Det stora hotet mot EU och Sverige kommer från öst och heter Ryssland. Ett exempel är från utfrågningen av Soraya Post i SvT den 14/5. I programmet med titeln ”Toppkandidaterna” fick hon frågan om hon inte är orolig för ”ett allt mer aggressivt Ryssland”? Hon svarade med ett nej och hänvisade till att Ryssland inte rustar upp. De utfrågande journalisterna döljer inte sin förvåning och ställer om frågan, som för att försäkra sig om att de hört rätt; ”Ryssland rustar inte upp?”. Soraya Post replikerar helt faktakorrekt att de inte ökar sin försvarsbudget. Varpå utfrågarna kontrar än mer förvånat; ”Gör dom inte?”.

Hade de nu läst på själva innan programmet hade de vetat att Ryssland enligt SIPRI - det fredsforskningsinstitut som sedan decennier varit säker källa för dylika siffror - minskade sin militärbudget med 19 % mellan 2016 och 2017 och året därefter 2017-18 med ytterligare 3,5 %. En dryg femtedel har de därmed dragit ned sin försvarsbudget med de senaste tre-fyra åren. Ändå kommenterar Mats Knutsson i efterföljande nyhetssändningar att det ”kändes som om hon var ute på djupt vatten” och att Ryssland ju har fördubblat sin militärbudget sedan 2005.

Det är något märkligt att SvT inte ens i efterhand kan erkänna att Ryssland de facto rustar ned just nu. Att de ökade sin militärbudget mellan 2005-2015 är ju inte något särskilt övertygande tecken på att det ryska hotet har eskalerat. Sedan kan man förvisso känna att Ryssland oavsett detta utgör ett hot eller se dem som en aggressiv makt. Men frågan är vem som tjänar på att vi överdriver hotet? Det måste sättas i relation till verkliga hot mot Sveriges säkerhet. Hade vi i Sverige haft en stor minoritet etniska ryssar som levt i en enklav i någon av landets östra delar skulle jag troligen gjort en annan analys men nu har vi ju inte det.

I en debatt om säkerhet kan förstås inget uteslutas men det vore mer intressant om de verkligt akuta hoten dryftades mer ingående.

Om vi ska tala om upprustning i världen, enligt SIPRI:s senaste årsbok (2018), så är det Kina som under det senaste decenniet står för merparten av den, samt framför allt Saudi-Arabien. Kina ökade sina militärutgifter 2017 med 5,6 % i jmf med föregående år vilket är en liten inbromsning i en tidigare acceleration. Saudi ökade sina utgifter med 9,2 % och placerade sig därmed på tredje plats av världens nationer och petade ned Ryssland till fjärde plats.

USA var fortfarande i särklass den nation som med 610 miljarder USD hade högst militärutgifter av alla världens länder. Det motsvarar 3,1 % av deras BNP vilket är ungefär samma nivå som året före. USA har förvisso också dragit ned på utgifterna under 2010-2017 men tog under senare delen av 2017 en försvarsbudget för 2018 som innebar en, enligt SIPRI, ”avsevärd ökning jämfört med 2017”. Mer exakta siffror kommer med SIPRI:s nästa rapport som släpps i augusti i år.

Men USA är alltså de facto den ojämförligt största militärmakten i världen och lägger ned mer än tio gånger mer pengar på sin krigsmakt än Ryssland. De tre största europeiska NATO-länderna (Storbritannien, Frankrike och Tyskland) hade en sammanlagd försvarsbudget som var ca 2,5 ggr större än Rysslands.

Det är alltså inte något speciellt chockerande uttalande Soraya Post gör när hon säger att Ryssland inte rustar upp. Låt vara att hon inte följer upp sitt påstående särskilt nyanserat eller elegant. Men det är fullt korrekt alldeles oavsett Rysslands upprustning under föregående år då den gamla slitna och rostiga sovjetiska krigsmakten byttes ut mot en modern och alldeles oavsett vad man tycker om Ryssland eller huruvida man bedömer landet som aggressivt eller icke.

 Det vore spännande om utfrågningar inom ämnet säkerhetspolitik kunde vända blicken lite åtminstone för en liten stund och ta upp frågor som rör USA. Hur nära bör vi samarbeta med dem just nu och hur ska vi förhålla oss till deras aggressivitet? Det sistnämnda är en högst relevant fråga med tanke på den överlägsna krigsmakt som USA har byggt upp. Åtminstone för omväxlings skull och för den balans i rapporteringen som public service ofta gör gällande att de har i uppgift att upprätthålla kunde det vara uppfriskande med frågor kring hur Sverige ska förhålla sig till att;

USA hotar medsanktioner om Sverige undertecknar FN:s deklaration om kärnvapenförbud

USA har slopatundantagen för EU avseende sanktioner mot Kuba och därmed anser sig fria att straffa de länder som handlar med Kuba

USA ensidigt infört sanktioner mot Iran och hotar alla andra länder att handla med dessa eller formulerat i en tweet från Trump; ”Den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”

USA genom sin politikgentemot Israel-Palestina går emot mängder av FN-resolutioner och vedertagna folkrättsliga principer genom att exempelvis; erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, flytta sin ambassad dit; erkänna Golanhöjderna som israelisk mark (Netanyahu blev så glad att han lovade bygga nya bosättningar och namnge demefter Trump); samt att dra in alla bidrag till UNWRA, FN-organet för palestinska flyktingar

USA hotar ett suveräntland som Venezuela med invasion om det inte byter regering och i och med sina sanktioner för ett krig mot civilbefolkningen enligt bland andra FN-rapportören Alfred de Zayas och därmed gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten

USA genom att stödjaSaudi-Arabien med vapentillförsel och underhåll också hjälper till att orsaka tiotusentals civila dödsoffer och miljoner flyktingar från skoningslösa flyganfall, svält och umbäranden i Jemen

USA genom att hoppa av det globala klimatavtalet från 2016, det s.k. Paris-avtalet, därmed avsevärt försvårat möjligheten att nå avtalets mål att minska utsläppen av växthusgaser samt att ge stöd till länder som drabbas av klimatförändringarnas effekter vilket - med tanke på allvaret i situationen enligt världens samlade klimatforskning – inte kan betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten när Trump i ett FN-tal istället erbjuder oss USA:s ”överflöd avolja, grönt kol [Sic] och naturgas”

USA har hoppat av FN:s migrationsöverenskommelse Global Compact on Migration som tagits enhälligt av FN:s samtliga 193 länder och att USA (i sällskap med Ungern) genom sitt avhopp inte längre garanterar migranters rättigheter

Trump i sitt tal i FN i september 2018 klargjort för övriga världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism” vilket främst avser amerikansk patriotism enligt mottot ”America First” men ändå med uppmaning till övriga länder att ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet

USA, i och med ovan nämnda FN-tal i september 2018, klargjort att USA ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC) och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns vilket signalerar för världen att USA sällar sig till länder som Iran, Syrien och Nordkorea och att de kommer att göra precis vad det vill oavsett om det betraktas som krigsbrott vilket också tydligt framgår av nästa och sista punkten i denna uppräkning

Den internationella brottsmålsdomstolen ICC:s utredning av krigsbrott i Afghanistan har lagts ned eftersom USA hotat att dra tillbaka visum för domstolens chefsåklagare Bensouda och införa sanktioner mot ICC:s personal om de fortsätter med utredningen

Jag skulle kunna fortsätta men stannar här upp för att hämta andan. Det är ett styvt jobb att söka reda på alla hot om sanktioner och repressalier som USA spridit omkring sig eller sanktioner som de infört mot enskilda länder i syfte att pressa dem att acceptera USA:s vilja. Då har jag inte heller med ett ord berört alla de krig som USA har startat, varit delaktiga i att starta, eller har bidragit till att eskalera under senare decennier och som förts på totalt 37 nationers mark med ca 20-30 miljoner döda som konsekvens.

Vore det inte lite välgörande för balansen i den säkerhetspolitiska debatten att någon enda gång få höra vad de olika politiska partierna har för syn på USA och hur de menar att EU och Sverige bör förhålla sig till de hot som under senare år har strömmat ut från Vita Huset??

KD = KärnkraftsDesinformatörerna

Vart KD är på väg har jag frågat mig på sistone. Det finns återigen skäl att undra när de nu ger sig ut i en obegriplig offensiv för kärnkraft och får sällskap av Moderaterna som därmed vänder ryggen åt partikamrat Odenberg som redan för ett par år sedan dömde ut kärnkraften av ekonomiska skäl. Det är helt enkelt ett fruktansvärt dyrt sätt att värma vatten, för att citera Åsa Moberg.

Nu går Ebba Busch Thor på i ullstrumpor för att driva Ringhals längre än överenskommet i energiuppgörelsen de själva skrivit på. Senast i SvT där hon debatterade med centerns energipolitiske talesperson Rickard Nordin. Hon och hennes KD vill också satsa pengar på kärnenergiforskning och öppna upp för möjligheten att bygga nya anläggningar. Hon gör gällande att det är för klimatets skull men sanningen är ju att det har forskats i 70 år till kostnad av mängder av miljarder utan större framgång än att vi idag står med samma gamla lättvattenreaktorer som bara kan tillvarata en tredjedel av energin.

Finland började bygga en ”modern” kärnkraftsreaktor i Olkiluoto 2006. Det skulle ta tre år att färdigställa sas det. Nu verkar produktionen kunna komma igång 2020 (vad man tror?). Planerna på en fjärde reaktor (kärnkraftverket har också två äldre reaktorer) skrinlades redan 2015 eftersom projektet med den tredje dragit ut så på tiden och blivit så oerhört mycket dyrare än tänkt. Enligt Yle i mars 2018 hade projektet till dess kostar 8,5 miljarder euro och var därmed världens näst dyraste byggnad. Detta är alltså lösningen på den klimatkris som forskare, i takt med varje ny rapport, ser som alltmer kritisk. Vi har i bästa fall 20 år på oss för att få ned utsläppen av växthusgaser till den nivå som inte ger större temperaturökning än 1,5 grader. En större höjning skulle göra stor skillnad menar de. IPCC:s senaste rapport från hösten 2018 säger att utsläppen måste halveras till år 2030. Om Busch Thor och Kristensson vill bygga en ny reaktor lär den inte ens vara igång till dess. På tal om lång halveringstid.

Sanningen är att kärnkraften aldrig klarat sig utan stora subventioner och att den numera av allt fler bedömare anses olönsam. Vattenfall gjorde denna bedömning redan 2016 gällande Ringhals. Svenska Kraftnäts ordförande Mikael Odenberg (m) kallade redan två år innan dess drömmarna om ny kärnkraft för ”en utopi”. Ingen investerare vill lägga ut 70 miljarder på en anläggning som blir lönsam om 15-20 år sa han då och framhöll också det faktum att det tar minst 15 år att bygga ett kärnkraftverk som sedan kan var i drift i 60 år och tar 20 år att nedmontera. En mycket lång period ur kommersiellt perspektiv, menade han, och ”detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt”. För dyrt och för långsamt alltså. Pengar som istället kan läggas på att påskynda den redan snabba utvecklingen och utbyggnaden av förnybar energiproduktion. Han fick då också stöd av ekonomen Klas Eklund som sa att ”kärnkraftskalkylen spruckit totalt”. Vattenfall, ägare av Ringhals, bedömer själva nyligen att nedläggningen är nödvändigt av såväl säkerhetsmässiga som ekonomiska skäl.

Men behövs då inte massor av el, som Busch Thor påstår, för att klara omställningen till ett fossilfritt samhälle? 

Jodå, men det är ju inte kolkraft från Tyskland som ska ersätta den nedlagda kärnkraften så småningom. Självfallet ska pengar som KD/M vill sats på kärnkraften satsas på utbyggnad av framför allt vind- och solkraft, men också på energibesparande åtgärder. Dessutom vill Busch Thor låta påskina att Sverige skulle lida brist på el. Sanningen är att Sverige idag är en mycket stor exportör av el. För 2017 så mycket som 19 TWh vilket motsvarar ungefär fyra reaktorers årsproduktion. Kärnkraft är också ett ineffektivt sätt att producera el. De energiförluster som görs mellan producent och användare var 2017 för kärnkraft 118 TWh medan det för andra energislag låg på i snitt 28 TWh. Men främsta skälet till att kärnkraften är oduglig som lösning av den akuta klimatkrisen är förstås tidsfaktorn. Den tar alldeles för lång tid att bygga ut och ger alldeles för lite tillbaka när den väl är i drift i förhållande till investeringarnas storlek.

Sist av allt det påstående som är enklast att avfärda. Nämligen att vinden står stilla på vintern. Busch Thor hävdar detta med stor emfas och självsäkerhet i slutet av debatten i SvT mot centerpartiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin och begår därmed samma misstag som en gång Jan Björklund. Det var lika fel då, i november 2014, som nu. Fakta är att det är precis tvärtom. Det påpekade då Energimyndigheten direkt men det har tydligen gått Busch Thor alldeles förbi? Eller är det möjligen en tillräckligt slagkraftig myt som det går att hålla vid liv eftersom folk känner igen påståendet?

Det är ju lite så som fake news fungerar. Ju oftare ett falskt påstående upprepas desto mer biter det sig fast. Så Busch Thor lär väl fortsätta med sin desinformationskampanj och sätter därmed en ny betydelse för akronymen KD; KärnkraftsDesinformatörerna.

KD på väg mot lite lagom diktatur?

Macron eller Orban? ”Jag vill störta båda”, säger KD:s toppnamn i EU-valet Sara Skyttedal i en när hon ställs inför frågan från DN. För att komma från någon som vill göra EU mer ”lagom” är det ett tämligen radikalt uttalande. För detta har hon också fått kritik. Bland annat från centerpartisten Fredrick Federley som tycker att valet borde vara enkelt mellan ”liberala värderingar och diktaturfasoner”.

Nu kan man förvisso ha kritiska åsikter om både Macron och Orban men Federleys undran är relevant och gäller inte bara Skyttedal som person utan i högsta grad KD som parti. Ebba Busch Thor försökte i EU-debatt i tv nyligen vända på kuttingen och visade upp sin mest upprörda min när hon avkrävde centerledaren Annie Lööf någon slags ursäkt eller avbön från Federleys kritiska kommentarer. Hon tyckte det var ”beklämmande” att Lööf inte ”klarar av” att ta avstånd från Federleys artikel i Aftonbladet. Själv såg hon uppenbarligen inget problematiskt med Skyttedals uttalande.

Nyligen skrev jag om Lars Adaktussons deltagande i en konferens i Bogota där en stor samling ultrakonservativa utbytte ”tankar och strategier”. Där kryllade av abortmotståndare, homofober och Franco-fantaster. Bland andra den homofobiska ungerska familje- och ungdomsministern Katalin Novak som uttryckt sin övertygelse att George Soros försökt påverkan den ungerska valkampanjen och ”med alla tillgängliga medel” propagerar för ”illegal migration”, och som driver en familjepolitik som går ut på att stänga gränserna och uppmana ungrarna att skaffa många barn.

Tankar och strategier som Adaktusson bär med sig i sitt värv som EU-parlamentsledamot och senare till riksdagen där han är tänkt att sitta i höst. Kanske blir de byggstenar i den värdegemenskap som KD vill bygga i EU enligt deras hemsida? Kanske hämtas också mer än bara en kampanjslogan från Donald Trump?

KD är dessutom det parti som ställde sig först i kön för samtal med Sverigedemokraterna och som sedan dess anammat alla deras käpphästar och gjort dem till sina egna. Något som Busch Thor inför riksdagsvalet i höstas sa inte var aktuellt. Efter valet gick det dock bara ett halvår innan inviten kom om förhandlingar med SD. Som i sin tur redan i höstas gjorde trevare mot KD eftersom de såg partiet som ett ”SD light”. Det är troligen också för att underlätta för samarbete i EU och på hemmaplan som SD nu tonat ned sina krav på att Sverige ska lämna EU. Närmandet sker från två håll.

Så frågan är, inför kommande EU-val, fullkomligt relevant om vart KD egentligen är på väg?

Kanske mot lite lagom diktatur?

Björklund upprepar Leijonborgs misstag?

För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera EU-politik.

Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd tv-debatt.

”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets (nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och storstadsbor.

Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet ska klara fyraprocentsspärren”.

Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från maktens ekonomiska och politiska centrum?

De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör att rasism och främlingsfientlighet kan frodas.  Här finns också en tydlig motsättning mellan stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora. Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson bland annat kan komma att handla om:  ”EU:s klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.

Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som stillar oron.

Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna. Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt ett längre citat:

”I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll. Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det, försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.

En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som rör sig i många glesbygdsbors tankar:

”Butik efter butik stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.

Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling, eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.

Ska Björklund lyckas måste han också backa från den oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande. 

Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.

* Se i synnerhet norrländska röster:

Max Wiik i NSD

Hans Forsman i Folkbladet

Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet: 

Nordkalottrådet

TT/Sydsvenskan

Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD

Fores rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige”