Slutet för det judiska Tjernivtsi

Jag har idag varit vid den plats där 400 av de tusentals judar från Tjernivtsi som tysk-rumänska trupper avrättade mellan 6-8 juli 1941 när det Sovjetiska trupperna hade dragit sig tillbaka och de intog staden. Före andra världskriget bestod Tjernivtsis befolkning av minst en fjärdedel judar. Efter kriget fanns endast några tusen kvar. Visserligen överlevde fler i Tjernivtsi än på de flesta andra ställen, eftersom borgmästaren Popovici utfärdade uppehållstillstånd för ca 20000. Förmodligen mer pragmatiker än hjälte. Staden hade inte klarat sig utan dessa människor då de utgjorde en majoritet före kriget och i högsta grad var samhällsbärare Många av dem som överlevde kriget lämnade landet och staden och emigrerade till framför allt Israel eller USA. Det ska dock påpekas att det under Sovjettiden förekom en ganska stor influx av judar från andra platser i Sovjet och enligt folkräkningen 1959 ska det ha funnits 37000 judar i Tjernivtsi. Fortfarande en rätt stor andel av befolkningen men som alla andra fick de infoga sig i det modernistiska projektet Sovjetunionen vilket innebar att det specifikt judiska Tjernivtsi sjönk i "glömska". En ny stor emigrationsvåg kom under 1970-talet då utreserestriktionerna lättades något och efter Ukrainas självständighet 1991.

Idag har de flesta lämnat staden och det kanske är ca 400 kvar. Husen står kvar i mycket större utsträckning än på de flesta andra krigsdrabbade platser i central/östeuropa, men befolkningen är en annan och den judiska kulturen är på väg att försvinna som ett historiskt lager under den nya befolkningens. Den vitala judiska kultur och community som fanns här i ukrainska Tjernivtsi från medeltiden försvann i och med andra världskriget. Det Tjernivtsi (Czernowitz) som en gång kallades "Jerusalem on the Prut" finns inte längre.

Vid floden Prut ligger alltså, som en svart ironi, några av de tusentals som gick under de första dagarna i juli 1941, vilket ju bara var början på en fruktansvärd färd bort från det liv som varit i Czernowitz/Cernauti som det hette innan kriget. Det finns ett minnesmärke i närheten av den plats där dessa 400 människor ligger i en massgrav.

Egen bild. Minnessten över de ca 400 judar som ligger begravda i en massgrav intill, alldeles ovanför floden Prut i utkanten av Tjernivtsi.

Själva platsen där massgraven befinner sig är däremot i ett fruktansvärt ovärdigt skick. Jag åker till just den här platsen eftersom min gode vän Artem bestämt sig för att uppmärksamma stadens råd på det beklämmande tillståndet på denna plats. Han tar bilder av den för att visa dem hur det ser ut. För två år sedan var han där med några kamrater för att röja upp, men det behövs sannerligen igen.

Egen bild. Det är inte lätt att hitta platsen för massgraven. Bakom den här boden och lilla muren ligger den, uppe i slänten.

Egen bild. Där det ser ut så här. Det är inte värdigt en viloplats för 400 människor som mötte en fruktansvärd, plötslig och brutal död mellan 6-8 juli 1941.

Det är inte heller så att det finns några skyltar eller annat som markerar vägen till den här platsen. Nerifrån stora Gagarinvägen gäller det att veta exakt var man ska gå upp och sedan följa en lerig väg ett par hundra meter som slutar vid en ännu lerigare vändplan.

Egen bild. Det är omöjligt för den oinvigde att hitta den plats där 400 av nazismens och antisemitismens offer ligger begravda vid floden Prut. Men det är bakom boden längst bort.

När man väl klafsat över denna vändplan får man dessutom klämma sig fram bakom en arbetsbod med en massa bråte intill, samt en liten mur, för att komma upp i slänten där massgraven finns. Markerad, som sagt, endast med en hög av sopor.

Egen bild. Bakom denna plåtbod, och bråten som ligger bakom den, finns en liten övervuxen trappa. Uppför den och en bit till får man ta sig för att komma till massgraven. Gömd eller glömd?

Man ställer sig frågan om den är gömd eller glömd? Myndigheterna här är mycket selektivt intresserade av att vårda de judiska minnesmärkena och behöver ibland påminnas. Jag är då glad att det finns personer som Artem som tar sig tid att på eget initiativ göra just detta. Jag hade naturligtvis aldrig hittat hit utan hans guidning heller. Jag hoppas att han och andra kan förmå stadens beslutsfattare att bättre markera och vårda de platser dit människor fortfarande åker för att minnas släktingar och vänner som mördades här under sommaren 1941.

Fanfar för Tjernivtsi

Det är en klar och solig dag i Tjernivtsi. Uppe i tornet till Stadshuset står Vasyl Vasylievych och blåser en kort trudelutt i varje väderstreck, precis som han har gjort i elva år i sträck. Jo, han har en deputy så ibland får han semester. Normalt spelar han trumpet i Tjernivtsi Oblast Filharmoniker men har kontrakt med staden att varje dag klockan 12.00 exakt ställa sig i tornet för att spela.

Egen bild. Vasyl Vasylievych idag kl 12. Liksom varje dag i elva års tid.

Jag vet inte vad som skulle hända om han inte dök upp. Troligen skulle det orsaka stor oro i staden. Han försäkrar mig dock att han kommer att hålla på i 40 år till. Det låter betryggande. Om inte den planen håller finns ju alltid hans deputy.

Så det finns en framtid för vackra Tjernivtsi!

Egen bild. Universitetet längst bort i bild. UNESCO världsarv.

Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi med Taras Sjevtjenko-statyn som en liten gestalt mot väggen centralt i bilden.

Egen bild. Tjernivtsis hustak en solig februaridag.

Egen bild. Tjernivtsi Regionala konstmuseum närmast.

Egen bild. Tjernivtsi Regionala konstmuseum närmare.

Egen bild. Olha Kobylanska dramateater (den gula tårtbiten i mitten).

Ukrainas skuggekonomi – en del av parallellsamhället

Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl. Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters. 

Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i andra änden.

Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och vänskapsband inom makteliten. 

Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet (”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt studenter -  på ett skamligt sätt. Just det sistnämnda får Bonner att utbrista;

”It is hard to see a society advancing under such conditions”

Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”), volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed köttgrytorna.

Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.

Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag, hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i oligarkernas nätverk. 

   

Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för det ukrainska samhället av idag.

Azov-bataljonen - militär och polis med oklar status

För att återanknyta till det inlägg jag skrev häromdagen om vad jag kallar det ukrainska ”parallellsamhället” tänkte jag idag titta lite närmare på Azov-bataljonen och dess status. Denna frivilligbataljon är känd för att ha ett flertal nynazister i sina led och har anklagats för krigsförbrytelser vid fronten. Enda anledningen till att de inte blivit granskade hårdare av människorättsorganisationer som Amnesty International lär vara att de befinner sig så nära frontlinjen till vilken dessa organisationer inte kan/vågar ta sig. De figurerar dock även i andra sammanhang, exempelvis i samband med den blockad mot Krim som jag skrev om i mitt förra inlägg (se länk ovan). De är officiellt införlivade i den ukrainska arméns nationalgarde och sorterar numera under inrikesministeriet. Huruvida detta betyder att alla deras aktioner är att betrakta som den ukrainska regeringens aktioner förefaller ändå tämligen oklart. Något som också den franske filmaren Paul Moreira påpekar i sin film ”Les Masques de la Revolution” som jag skrev om för några dagar sedan. Han menar att Azov-bataljonens status är luddig, ”a blur”. 

Azov-bataljonens status

Den 15 april 2014 godkände inrikesminister Arsen Avakov med ett dekret frivilligbataljonernas existens. Han ska också ha inrättat och beväpnat Azov-bataljonen men överlåtit skötseln till Andrij Biletski och Ihor Mosijtjuk. Ett allt annat än omdömesgillt val. Biletski är också ledare för det nazistiska partiet Socialnationalistiska Församlingen (SNA) och satt häktad för delaktighet i en skottlossning mot en journalist men fick amnesti av premiärminister Jatsenjuk som beskrev honom som ”politisk fånge”.  Man får anta att Jatsenjuk då inte avsåg Biletskis uttalanden om den vita rasens korståg mot semitiska undermänniskor (?). Mosijtjuk har också ett förflutet i SNA och har figurerat i en mängd skandalartade händelser. Båda två var också parlamentsledamöter tills i höstas då Mosijtjuk blev fråntagen sin immunitet och anhållen under spektakulära former i parlamentshuset, anklagad för korruption.

Samtidigt som ledningen för Azov-bataljonen har allt annat än rent mjöl i påsen och står för ljusskygga värderingar kan de alltså införlivas i den ukrainska armén och sortera under den regering som gör allt för att närma sig Europa och säger sig vilja anamma ”europeiska värderingar”. Bataljonens deltagande i den av lokala myndigheter olagligförklarade Krim-blockaden (se inlägget om Kherson, Krim… länkad ovan) bidrar till förvirringen.

Kritiken mot den ideologiska hemvisten för Azovs ledning och ett stort antal av dess soldater hanteras ofta genom förnekelse. Inte heller bara från regeringskällor. Forskaren Vjatjeslav Likatjev, chef för National Minority Rights Monitoring Group och expert vid Euro-Asian Jewish Congress, menar att nazistanklagelserna mot Ukraina är starkt överdrivna och de späs på av rysk propaganda. I en artikel i Jerusalem Post uttalar han sig dessutom för den ukrainsk-judiska organisationen Vaad enligt följande:

”It must be clearly understood: there is no kind of ‘neo-Nazi Ukrainian militia’ now. Azov is a regular military unit subordinate to the Ministry of Internal Affairs. It is not irregular division neither a political group. Its commanders and fighters might have personal political views as individuals, but as an armed police unit Azov is a part of the system of the Ukrainian defense forces”

Detta med anledning av att Jerusalem Post luftat sin oro över att den amerikanska kongressen nyligen lyfte bort restriktioner för USA att ekonomiskt stödja frivilligbataljoner som Azov. Uttalandet är ju intressant på flera sätt och innebär, om det han säger stämmer och ska tas på allvar, att den ukrainska staten också måste ta ansvar för bataljonens aktioner och förehavanden samt dess företrädares offentliga uttalanden och åsikter.

Azov som polisstyrka?

Hittills har dessa aktioner och förehavanden i första hand varit militära men ser nu också ut att kunna bli polisiära. Den nytillträdde chefen för ukrainska polisens anti-drog avdelning, Ilya Kiva, annonserade nyligen sin vilja att samarbeta med Azov-bataljonens Civic Corps (Civilkår) för att ”rensa gatorna”.

Detta oroar åtminstone människorättsorganisationen Kharkiv Human Rights Protection Group vars företrädare Halya Coynash på gruppens hemsida upplyser oss om varför. Denne Kiva uttryckte i en intervju för Hromadske TV sin beundran för Azov-bataljonen som han beskrev som ”ärliga patrioter” och att de stred för ”den ukrainska nationens renhet”. Den här renheten är för övrigt något som går igen i den ukrainska nationalismen och som också återkommande lyfts fram av bland andra partiet Svoboda men också andra grupper som Högra Sektorn och ovan nämnda SNA. Bara för ett par veckor sedan marscherade Azov i spetsen för ett demonstrationståg i Kiev på enhetsdagen. Med brinnande facklor skulle de marschera samma gator som kommunisterna tidigare anträtt och på så sätt symboliskt ”rengöra” dessa gator. Renhetstanken härstammar i rakt nedstigande led från ideologen Dmytro Dontsov som skapade den ”aktiva nationalism” som sorterar under begreppet integral nationalism och som senare inspirerade OUN/UPA och det nutida Svoboda om vilket jag har skrivit tidigare om här.

Halya Coynash preciserar oron med att lyfta fram xenofobiska, eller närmare bestämt islamofobiska, uttalanden från Azovs hemsida där de uttrycker sitt motstånd mot krimtatariska flyktingar i Lviv och deras planer på moskébygge bland annat. De framhåller där Lviv som ett kristet centrum och menar att krimtatarernas önskan om en moské just där är ”offensive”, det vill säga ”stötande”. På frågan hur det kan komma sig att Azov deltagit tillsammans med krimtatarer i blockaden mot Krim svarar en talesperson för deras pressavdelning: ”Vi är inte där för att stödja tatarerna”.

Vidare hänvisar Coynash till uppgifter om Kiev-polisens samarbete med Azov Civic Corps i att identifiera utländska personer som befinner sig illegalt i Ukraina. Två mörkhyade individers hem ska ha blivit utsatta för en raid från Azov och enda skälet till ”besöket” ska ha varit deras hudfärg, enligt uppgift från ett flertal NGO:er som arbetar för mänskliga rättigheter och etnisk mångfald. Samarbetet kan, enligt Coynash, säkerligen ha att göra med att den regionala chefen för Kiev-polisen, Vadim Troyan, innan han tillträdde varit Deputy Commander i Azov-bataljonen och, liksom Andre Biletski, nynazist.

Den ukrainska oklarheten

De här uppgifterna utgör goda exempel på svårigheten med att analysera det ukrainska samhället. Bakom varje officiellt uttalande och dokument finns en härva av högst personliga tyckanden och tänkanden, bindningar och kontakter vilket gör att en heltäckande analys av läget kräver kunskap om ett brett persongalleri och de inbördes kontaktnät som finns under ytan. Motsägelsefulla uppgifter florerar inte enbart för att enögda och propagandistiska inlägg  från både öst och väst genomströmmar nätet och nyhetsflödet utan också för att de officiella ukrainska hållningarna varierar beroende på vem som får frågan. Azovs införlivande i den reguljära ukrainska armén och därmed dess officiella ukrainska status ser jag delvis som ett uttryck för den klientelism och vänskapskorruption som är så vanlig här i Ukraina och som är ett av huvudproblemen för den ukrainska demokratins utveckling. Azovs status kan mycket väl förändras den dag Arsen Avakov avgår som inrikesminister.

Det förefaller emellertid också tydligt, vilket också framgår av artikeln från Kharkiv Human Rights Protection Group, att Azov-bataljonens hjältestatus från frontlinjen under striderna 2014 har skänkt dem en gloria som är svår att rubba och som dessutom utövar en viss press på makthavarna i deras förhållningssätt till bataljonen och deras förehavanden.

Det ”parallellsamhälle” jag återkommer till hela tiden är delvis ett resultat av det här dubbelspelet men också en kronisk och fullt förståelig misstänksamhet från civilsamhället mot myndigheter och offentliga institutioner vilket ger upphov till gräsrotsinitiativ och protester där lagen tas i egna händer på en rad olika sätt, vissa mer oskyldiga och andra betydligt mer allvarliga. Den stora mängden medborgargarden eller självförsvarsenheter som bildats och alltjämt bildas är exempel på det senare. Det är som sådana som frivilligbataljoner, likt Azov, har vuxit fram. När den ukrainska staten slirar på målet om deras status får också Ukraina som nation en mer tveksam status internationellt. Eller bör åtminstone få det. Den frustration som tycks ligga bakom ekonomiminister Abromavicius avhopp nyligen är en yttring mot denna ukrainska ”skuggstruktur” som eventuellt kan öppna ögonen på Västvärldens politiker och journalister.

Kanske är tålamodet med den nuvarande regimen på väg att tryta även internationellt? Det ska i alla fall bli intressant att följa. Vad säger exempelvis EU och övriga donatorer till det ukrainska polisväsendet om planerna på Azovs integration i det ukrainska polisarbetet? 

Ukrainas regering på väg att rasa ihop?

Den ukrainska regeringen har nyligen drabbats av ett svidande avhopp och nya rapporter om avhopp från vice-ministrar och upprörda kommentarer trillar nu in på löpande band från nyhetsbyråerna. Såvitt jag kan se har detta dock inte nått de svenska tidningsdrakarna (eller också inser de inte allvaret i det som skett) så jag tänker att det kan vara på sin plats med lite uppdatering.

I onsdags avgick ekonomiministern Aivaras Abromavicius eftersom han inte ville bli en marionett för korrupta intressen och med anklagelserna särskilt riktade mot en av presidenten Porosjenkos närmaste allierade, Igor Kononenko som enligt Abromavicius ska ha försökt sätta press på hans ministerium för att få inflytande över chefstillsättningar på departementet samt i statliga företag. Den före detta ekonomiministerns avgångsbrev är publicerat i Kyiv Post och det börjar enligt nedan:

“It has become clear that any kind of systemic reform is decisively blocked. It is more than the mere lack of support or political will.

These are concrete actions aiming to paralyse our reform efforts, ranging from a sudden removal of my security detail to the pressure to appoint questionable individuals to my team or to key positions in state-owned enterprises.

I can only interpret these actions as a persistent attempt to exert control over the flow of money generated by the state-owned enterprises, especially NAK Naftogaz and the defense industry.

I refuse to be part of this system.

Neither me nor my team are prepared to serve as a cover-up for the schemes, old or new, that have been set up in the private interest of particular political or business players.”

Längre ned i brevet kommer anklagelserna mot Kononenko:

“Neither me nor my team have any desire to serve as a cover-up for the covert corruption, or become puppets for those who, very much like the “old” government, are trying to exercise control over the flow of public funds.

I am not willing to travel to Davos and talk about our successes to international investors and partners, all the while knowing that certain individuals are scheming to pursue their own interests behind my back.

These people have names. Particularly, I would like to name one today. The name is Igor Kononenko.

Despite representing the political party that had nominated me for my post, lately he has been bent on obstructing our efforts.”

Och ytterligare en bit längre ned framgår antydningen att presidenten ska ha varit inblandad:

” Through a crony of his in the Parliament, Mr. Kononenko attempted to influence key appointments in the state-owned Derzhzovnishinform, in metal powder factories, and the National Accreditation Agency.

This entire rampage culminated in Mr. Kononenko’s desire to have his personal deputy minister of economy – one responsible for Naftogaz and other state-owned companies.

His candidate simply showed up with a complete set of documentation, and told me: “I want to be your deputy. I’m part of Kononenko’s team, and my appointment was approved upstairs.”

Following this conversation, I received a call from the President’s Administration, whereby I was emphatically suggested to hire this individual, as well as another one, who would take the position of my deputy in charge of defense industry.”

Premiärminister Jatsenjuk slår ifrån sig kritiken från Abromavicius som ett försök att smutskasta regeringen med syfte att dölja ekonomiministerns egna brister I reformarbetet. Talmannen för parlamentet, Groisman, inser dock allvaret i situationen och har tagit upp frågan om ombildning av regeringen.

En av parlamentsledamöterna för premiärministerns parti Folkfronten, Leonid Yemets, kallar avhoppet för en “katastrof” i ett uttalande till Reuters och förklara varför; "Think about it: how can we now talk with our partners in the West, with our donors, after the minister comes out and says that the deputy head of the president's faction is corrupt. Who will want to speak with us after this?”, säger han till Reuters.  

IMF-pengar ligger nu i riskzonen enligt många bedömare här i Ukraina och den folkomröstning som ska hållas i Nederländerna i början av april om Ukrainas anslutningsavtal till EU lär ha fått bränsle till nej-sidan. Varför ska EU-ländernas befolkningar betala skatter som sedan går till ukrainsk korruption och oligarker?

Litauen har varit en av de stora supportrarna av den regering som tog över efter Euromajdan och litauern Abromavicius fick ukrainskt medborgarskap efter ett särskilt beslut från president Porosjenko själv för att kunna tillträda som minister i regeringen. Hans uppseendeväckande avgång är således också en enorm prestigeförlust för Ukraina .Enligt färska uppgifter har också nio Ukraina-ambassadörer, med franska Isabelle Dumont i spetsen, i ett offentlig uttalande framhållit sitt stöd till Abromavicius vilket visar att de troligen haft löpande information om missförhållandena.
 

Den politiska skadan är svår att överblicka i nuläget men vad händer om EU och några av presidentkandidaterna i USA börjar reagera över det ukrainska agerandet och tröttnar på att stötta Ukraina? Om de börjar känna att de har gått på världens blåsning och att den ukrainska korruptionen bara fortgår som under Janukovytj och att maktskiftet efter Euromajdan verkligen är att betrakta som en kupp som skulle bringa nya makthavare till köttgrytorna?

Kherson, Krim och statligt stödd (?) terrorism

Jag skulle vilja anknyta till det jag skrev häromdagen om den franska film, ”Les Masques de la Revolution”, som visar hur högerextrema nationalister fått fotfäste i Ukraina efter Euromajdan. Jag nämnde där det parallellsamhälle som jag menar har vuxit fram i Ukraina. En parallell infrastruktur där exempelvis polis och militär får ”konkurrens” av privata initiativ. Detta handlar dock inte om upphandling av tjänster utan en skuggzon där dessa konkurrenter rör sig med oklar status. Vanligen brukar militär och polis vara bärande för en stats våldsmonopol. Våldsmonopol som begrepp lär ha myntats av Max Weber och innebär att en suverän stat har den exklusiva rätten att utöva våld mot sina medborgare. I den moderna demokratin behöver det inte heller nödvändigtvis handla om fysiskt våld, utan olika typer av tvångsmetoder. Men poängen - och vanligen ett villkor för erkännande av stater - är att det inte råder någon som helst tvekan om att det är staten som utövar våldet/tvånget. I annat fall utgör det ju brottslighet som vi kanske känner igen från maffia och gangstergäng och liknande som utövar utpressning, ”inkassouppdrag”, mord och kidnappningar etc.

Så hur bör vi uppfatta Azov-bataljonen och andra frivilligbataljoner och ”självförsvarsenheter” som mer eller mindre tungt beväpnade rör sig i det ukrainska samhället? Är de accepterade av ukrainska myndigheter eller inte? Ibland ges intrycket att de inte är det och ibland förefaller de så självklart integrerade i det ukrainska samhället. Det är, som den franske filmaren Paul Moreira uttrycker det i sin film (se ovan), tämligen oklart (”a blur”). Jag tänkte i ett par inlägg fördjupa mig lite i frågan.

Hur är det exempelvis med den blockad av Krim som påbörjades i mitten av september? Denna blockad är minst sagt underrapporterad i svenska media så jag tar det från början.

Blockaden av gränshandel med Krim

Den 20 september 2015 påbörjades en blockad mot Krim som framför allt riktade sig mot lastfordon som hindrades att komma in till halvön med sin last. Ett par km innan gränsövergångarna Kalanchak, Chaplynka och Chonhar i regionen Kherson upprättade blockadens arrangörer check-points som patrullerades av beväpnade grupper i kamouflagekläder. Officiellt inleddes aktionen av Krimtatarer, med Refat Chubarov i spetsen, men huvuddelen av fotfolket utgjorde personer tillhörande olika mer eller mindre extrema nationalistgrupper och miliser. OSSE har i sina rapporter observerat, förutom uniformsklädda utan beteckningar, folk från Högra Sektorn, Sich, Majdan Self-Defence, Automajdan, Union of Anti-terrorist Operation Veterans, Kherson-bataljonen, Aidar-bataljonen, Donbass-bataljonen och Azov-bataljonen.

Ukraina måste upphöra med sin handel med Krim, menade arrangörerna, och uttalade också att inga lastbilar skulle släppas igenom till Krim om inte Ryssland tillmötesgick följande krav: frisläppande av politiska fångar, stopp för trycket mot oberoende media, säkrad tillgång till halvön för internationella observatörer samt stopp för förtrycket mot Krimtatarer.

De lokala polismyndigheterna och regionens administration förklarade blockaden för ”olaglig och felaktig” men lokal polis och säkerhetstjänsten SBU gjorde i stort sett inga ingripanden alls och var i bästa fall passivt närvarande, men ofta inte alls på plats. Trots att de mottagit, enligt uppgifter till OSSE, mängder av både officiella och inofficiella klagomål på blockadaktivisternas uppträdande. Hot om att skära sönder däck på lastfordonen och hotfull genomsökning av privatfordon tillhörde de mindre allvarliga anklagelserna. De boende i gränsbyarna drabbades också av blockadaktivisternas aggressivitet. Vid ett möte i Karanchak den 25 december samlades 700 personer för att ta upp problemen. Vid detta möte anklagade lokala entreprenörer och bönder blockadaktivister från Aidar-bataljonen för att ha utfört kidnappningar och väpnade rån, ägnat sig åt utpressning och våldsamma attacker och konfiskerat fordon, boskap och annan egendom. Mötet beslutade att det skulle bildas en egen självförsvarsenhet för att skydda sig mot blockadaktivisterna.

Så vad har vi då här? Jo, fyra frivilligbataljoner knutna till inrikesministeriet (Azov, Kherson och Donbass) respektive försvarsministeriet (Aidar) som beväpnade rör sig i närheten av gränsen mot Krim och (tillsammans med diverse organisationer utan regeringsanknytning) utför kontroller och skickar tillbaka lastfordon med hot om våld men som också agerar hotfullt och våldsamt mot lokalbefolkningen. Vi har lokal polis som är i stort sett helt passiv och tittar på. Vi har nya medborgargarden (självförsvarsenheter) som bildas för att utföra det jobb polisen borde göra och som därmed stärker bilden av parallellsamhället. Folk i det här landet har tappat tålamodet med myndigheter och börjar alltmer ta egna initiativ vilket i värsta fall innebär att ta lagen i egna händer. En farlig tendens i ett samhälle men dessvärre en mycket vanlig ukrainsk företeelse.

Vid mitten av januari kom beskedet från blockadarrangörerna att stoppandet och visitationerna av fordon skulle upphöra och att de i fortsättningen endast skulle ”övervaka” gränsvakternas kontroller. Så är läget idag alltså. Lokala bönder, frukt- och grönsakshandlare menar att de förlorat cirka 30 % av sin förtjänst genom att Krim-marknaden stängts för dem under denna tid.

Elblockaden

Parallellt med blockaden av gränshandeln har det också varit en elblockad mot Krim. Den 7 oktober gjordes försök att spränga en elmast i närheten av Chonhar, utan någon större effekt dock. Den 20 oktober utfördes ytterligare ett sådant attentat med större kraft men reparationsarbeten utfördes ganska omgående. Den 20 november upprepades attacken, men denna gång mot tre elmaster och med betydligt större sprängkraft. Blockadarrangörerna tog inte på sig ansvaret för attacken men deklarerade genast att de skulle göra allt för att förhindra reparation av masterna och kallade detta för början av en ”elblockad” mot Krim. Eltillförseln till halvön ströps helt eller delvis i flera veckor. Blockadaktivisterna tältade vid elmasterna och polisen lyste med sin frånvaro, enligt OSSE. Jatsenjuk var upprörd… över elavtalet mellan Ukraina och Krim. Däremot inte över terrordådet att spränga elmaster. Elbolaget UkrEnergo fick förhandla med blockadaktivisterna för att kunna utföra reparationerna och fick fr.o.m. 29 november börja utföra dem, övervakade av män från Högra Sektorn med AK-47:or, senare ersatta av män från Azov-bataljonen.

Befolkningen på Krim

Om nu inte den här blockaden uppskattades av lokalbefolkningen i Kherson så kanske de boende på Krim ändå varit glada för ”stöttningen” från Ukraina? Nja, inte om man lyssnar på representanter från Almenda Human Rights Group.

“If prior to these actions it was possible to definitely say that Russia was the only player permanently violating human rights in Crimea, and that for the restoration of these rights it would be necessary to have the peninsula de-occupied, now that is not the case”, säger Vissarion Aseyev från Jalta-baserade Almenda till Kyiv Post (“Activists:Crimea energy blockade does not help Ukraine´s cause on peninsula”, 11 december-15).

“Ukraine is now also violating the human rights of Crimeans. And it is becoming systematized”, tillägger han.

Enligt Kyiv Post säger många boende på Krim att de aldrig någonsin mer kommer att lita på ukrainska myndigheter. Blockaden har kostat dem dyrt och många menar att blockadarrangörerna har köpslagit med människors liv. Enligt Aseyev finns otäcka likheter mellan blockaden och de händelser som skakade Krim i Februari-April 2014. Vid den tiden blockerades också tillfarten till halvön av maskerade och beväpnade män, som kallade sig Krims självförsvarsstyrkor. De genomsökte, liksom nu de ukrainska blockadvakterna, också fordon, konfiskerade egendom, fråntog folk deras rättigheter och misshandlade dem.

“There is practically no difference in terms of their methods”, säger Aseyev till Kyiv Post.

Blockadens organisatörer har en dold agenda, menar Almenda-gruppen, men maskerar detta med förevändningen att skydda mänskliga rättigheter och bry sig om Krimtatarer och andra Krimbor.

Ukrainas blockad eller…?

Vi har alltså haft (har) en situation där delvis regeringsanknutna personer deltar i något som kallas en civil blockad av Krim, vi har polis och gränsvakter samt militär personal som ställer sig vid sidan av och vi har lokal befolkning på båda sidor av gränsen som klagar och lider av blockaden, dess olika effekter och av blockadvakternas brottsliga och hotfulla uppträdande.

Hur ska vi uppfatta detta? Hur tänker sig den ukrainska regeringen att utomstående ska uppfatta situationen? Jag har, trots att jag bor i landet sedan tre månader, inte fått klart för mig detta.

Är det en officiell ukrainsk blockad av Krim som genomförts och fortfarande till viss del genomförs eller är det att uppfatta helt som ett civilt initiativ? Det förstnämnda alternativet ställer den ukrainska regeringen i dålig dager med tanke på klagomålen som redogjorts för i det här inlägget. I värsta fall skulle det kunna kallas statligt stödd terrorism. Det senare alternativet däremot, pekar mer på Ukraina som en s.k. ”failed state”.

I alla händelser visar den här blockaden en av de saker som jag uppfattar att Paul Moreira försöker säga med sin film ”Les Masques de la Revolution”. I mitt nästa inlägg tittar jag närmare på Azov-bataljonen och planerna på att använda dem som polisstyrka som ska ”rensa gatorna”.

Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  

  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmaster och slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice” (Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

”När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna” (Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…