Jag skulle vilja anknyta till det jag skrev häromdagen om
den franska film, ”Les Masques de la Revolution”, som visar hur högerextrema
nationalister fått fotfäste i Ukraina efter Euromajdan. Jag nämnde där det parallellsamhälle
som jag menar har vuxit fram i Ukraina. En parallell infrastruktur där
exempelvis polis och militär får ”konkurrens” av privata initiativ. Detta
handlar dock inte om upphandling av tjänster utan en skuggzon där dessa
konkurrenter rör sig med oklar status. Vanligen brukar militär och polis vara
bärande för en stats våldsmonopol. Våldsmonopol som begrepp lär ha myntats av
Max Weber och innebär att en suverän stat har den exklusiva rätten att utöva
våld mot sina medborgare. I den moderna demokratin behöver det inte heller
nödvändigtvis handla om fysiskt våld, utan olika typer av tvångsmetoder. Men
poängen - och vanligen ett villkor för erkännande av stater - är att det inte
råder någon som helst tvekan om att det är staten som utövar våldet/tvånget. I
annat fall utgör det ju brottslighet som vi kanske känner igen från maffia och
gangstergäng och liknande som utövar utpressning, ”inkassouppdrag”, mord och kidnappningar
etc.
Så hur bör vi uppfatta Azov-bataljonen och andra
frivilligbataljoner och ”självförsvarsenheter” som mer eller mindre tungt
beväpnade rör sig i det ukrainska samhället? Är de accepterade av ukrainska
myndigheter eller inte? Ibland ges intrycket att de inte är det och ibland
förefaller de så självklart integrerade i det ukrainska samhället. Det är, som
den franske filmaren Paul Moreira uttrycker det i sin film (se ovan), tämligen
oklart (”a blur”). Jag tänkte i ett par inlägg fördjupa mig lite i
frågan.
Hur är det exempelvis med den blockad av Krim som påbörjades
i mitten av september? Denna blockad är minst sagt underrapporterad i svenska
media så jag tar det från början.
Blockaden av
gränshandel med Krim
Den 20 september 2015 påbörjades en blockad mot Krim som
framför allt riktade sig mot lastfordon som hindrades att komma in till halvön
med sin last. Ett par km innan gränsövergångarna Kalanchak, Chaplynka och
Chonhar i regionen Kherson upprättade blockadens arrangörer check-points som patrullerades
av beväpnade grupper i kamouflagekläder. Officiellt inleddes aktionen av
Krimtatarer, med Refat Chubarov i spetsen, men huvuddelen av fotfolket utgjorde
personer tillhörande olika mer eller mindre extrema nationalistgrupper och
miliser. OSSE har i sina rapporter observerat, förutom uniformsklädda utan
beteckningar, folk från Högra Sektorn, Sich, Majdan Self-Defence, Automajdan, Union
of Anti-terrorist Operation Veterans, Kherson-bataljonen, Aidar-bataljonen,
Donbass-bataljonen och Azov-bataljonen.
Ukraina måste upphöra med sin handel med Krim, menade
arrangörerna, och uttalade också att inga lastbilar skulle släppas igenom till
Krim om inte Ryssland tillmötesgick följande krav: frisläppande av politiska
fångar, stopp för trycket mot oberoende media, säkrad tillgång till halvön för
internationella observatörer samt stopp för förtrycket mot Krimtatarer.
De lokala polismyndigheterna och regionens administration
förklarade blockaden för ”olaglig och felaktig” men lokal polis och säkerhetstjänsten SBU gjorde
i stort sett inga ingripanden alls och var i bästa fall passivt närvarande, men
ofta inte alls på plats. Trots att de mottagit, enligt uppgifter till OSSE,
mängder av både officiella och inofficiella klagomål på blockadaktivisternas
uppträdande. Hot om att skära sönder däck på lastfordonen och hotfull
genomsökning av privatfordon tillhörde de mindre allvarliga anklagelserna. De
boende i gränsbyarna drabbades också av blockadaktivisternas aggressivitet. Vid
ett möte i Karanchak den 25 december samlades 700 personer för att ta upp
problemen. Vid detta möte anklagade lokala entreprenörer och bönder
blockadaktivister från Aidar-bataljonen för att ha utfört kidnappningar och
väpnade rån, ägnat sig åt utpressning och våldsamma attacker och konfiskerat
fordon, boskap och annan egendom. Mötet beslutade att det skulle bildas en egen
självförsvarsenhet för att skydda sig mot blockadaktivisterna.
Så vad har vi då här? Jo, fyra frivilligbataljoner knutna
till inrikesministeriet (Azov, Kherson och Donbass) respektive
försvarsministeriet (Aidar) som beväpnade rör sig i närheten av gränsen mot
Krim och (tillsammans med diverse organisationer utan regeringsanknytning) utför
kontroller och skickar tillbaka lastfordon med hot om våld men som också agerar
hotfullt och våldsamt mot lokalbefolkningen. Vi har lokal polis som är i stort
sett helt passiv och tittar på. Vi har nya medborgargarden
(självförsvarsenheter) som bildas för att utföra det jobb polisen borde göra
och som därmed stärker bilden av parallellsamhället. Folk i det här landet har
tappat tålamodet med myndigheter och börjar alltmer ta egna initiativ vilket i
värsta fall innebär att ta lagen i egna händer. En farlig tendens i ett
samhälle men dessvärre en mycket vanlig ukrainsk företeelse.
Vid mitten av januari kom beskedet från blockadarrangörerna
att stoppandet och visitationerna av fordon skulle upphöra och att de i
fortsättningen endast skulle ”övervaka” gränsvakternas kontroller. Så är läget
idag alltså. Lokala bönder, frukt- och grönsakshandlare menar att de förlorat
cirka 30 % av sin förtjänst genom att Krim-marknaden stängts för dem under
denna tid.
Elblockaden
Parallellt med blockaden av gränshandeln har det också varit
en elblockad mot Krim. Den 7 oktober gjordes försök att spränga en elmast i
närheten av Chonhar, utan någon större effekt dock. Den 20 oktober utfördes
ytterligare ett sådant attentat med större kraft men reparationsarbeten
utfördes ganska omgående. Den 20 november upprepades attacken, men denna gång
mot tre elmaster och med betydligt större sprängkraft. Blockadarrangörerna tog inte på sig ansvaret för attacken men
deklarerade genast att de skulle göra allt för att förhindra reparation av
masterna och kallade detta för början av en ”elblockad” mot Krim. Eltillförseln
till halvön ströps helt eller delvis i flera veckor. Blockadaktivisterna
tältade vid elmasterna och polisen lyste med sin frånvaro, enligt OSSE.
Jatsenjuk var upprörd… över elavtalet mellan Ukraina och Krim. Däremot inte
över terrordådet att spränga elmaster. Elbolaget UkrEnergo fick förhandla med
blockadaktivisterna för att kunna utföra reparationerna och fick fr.o.m. 29 november
börja utföra dem, övervakade av män från Högra Sektorn med AK-47:or, senare
ersatta av män från Azov-bataljonen.
Befolkningen på Krim
Om nu inte den här blockaden uppskattades av
lokalbefolkningen i Kherson så kanske de boende på Krim ändå varit glada för
”stöttningen” från Ukraina? Nja, inte om man lyssnar på representanter från Almenda Human
Rights Group.
“If
prior to these actions it was possible to definitely say that Russia was the
only player permanently violating human rights in Crimea, and that for the
restoration of these rights it would be necessary to have the peninsula
de-occupied, now that is not the case”, säger Vissarion Aseyev från
Jalta-baserade Almenda till Kyiv Post (“Activists:Crimea energy blockade does not help Ukraine´s cause on peninsula”, 11
december-15).
“Ukraine
is now also violating the human rights of Crimeans. And it is becoming
systematized”, tillägger han.
Enligt Kyiv Post säger många boende på Krim att de aldrig
någonsin mer kommer att lita på ukrainska myndigheter. Blockaden har kostat dem
dyrt och många menar att blockadarrangörerna har köpslagit med människors liv.
Enligt Aseyev finns otäcka likheter mellan blockaden och de händelser som
skakade Krim i Februari-April 2014. Vid den tiden blockerades också tillfarten
till halvön av maskerade och beväpnade män, som kallade sig Krims
självförsvarsstyrkor. De genomsökte, liksom nu de ukrainska blockadvakterna,
också fordon, konfiskerade egendom, fråntog folk deras rättigheter och
misshandlade dem.
“There
is practically no difference in terms of their methods”, säger Aseyev till Kyiv
Post.
Blockadens organisatörer har en
dold agenda, menar Almenda-gruppen, men maskerar detta med förevändningen att
skydda mänskliga rättigheter och bry sig om Krimtatarer och andra Krimbor.
Ukrainas blockad
eller…?
Vi har alltså haft (har) en situation där delvis
regeringsanknutna personer deltar i något som kallas en civil blockad av Krim,
vi har polis och gränsvakter samt militär personal som ställer sig vid sidan av
och vi har lokal befolkning på båda sidor av gränsen som klagar och lider av
blockaden, dess olika effekter och av blockadvakternas brottsliga och hotfulla
uppträdande.
Hur ska vi uppfatta detta? Hur tänker sig den ukrainska
regeringen att utomstående ska uppfatta situationen? Jag har, trots att jag bor
i landet sedan tre månader, inte fått klart för mig detta.
Är det en officiell ukrainsk blockad av Krim som genomförts
och fortfarande till viss del genomförs eller är det att uppfatta helt som ett
civilt initiativ? Det förstnämnda alternativet ställer den ukrainska regeringen
i dålig dager med tanke på klagomålen som redogjorts för i det här inlägget. I
värsta fall skulle det kunna kallas statligt stödd terrorism. Det senare
alternativet däremot, pekar mer på Ukraina som en s.k. ”failed state”.
I alla händelser visar den här blockaden en av de saker som
jag uppfattar att Paul Moreira försöker säga med sin film ”Les Masques de la
Revolution”. I mitt nästa inlägg tittar jag närmare på Azov-bataljonen och
planerna på att använda dem som polisstyrka som ska ”rensa gatorna”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar