Azov-bataljonen - militär och polis med oklar status

För att återanknyta till det inlägg jag skrev häromdagen om vad jag kallar det ukrainska ”parallellsamhället” tänkte jag idag titta lite närmare på Azov-bataljonen och dess status. Denna frivilligbataljon är känd för att ha ett flertal nynazister i sina led och har anklagats för krigsförbrytelser vid fronten. Enda anledningen till att de inte blivit granskade hårdare av människorättsorganisationer som Amnesty International lär vara att de befinner sig så nära frontlinjen till vilken dessa organisationer inte kan/vågar ta sig. De figurerar dock även i andra sammanhang, exempelvis i samband med den blockad mot Krim som jag skrev om i mitt förra inlägg (se länk ovan). De är officiellt införlivade i den ukrainska arméns nationalgarde och sorterar numera under inrikesministeriet. Huruvida detta betyder att alla deras aktioner är att betrakta som den ukrainska regeringens aktioner förefaller ändå tämligen oklart. Något som också den franske filmaren Paul Moreira påpekar i sin film ”Les Masques de la Revolution” som jag skrev om för några dagar sedan. Han menar att Azov-bataljonens status är luddig, ”a blur”. 

Azov-bataljonens status

Den 15 april 2014 godkände inrikesminister Arsen Avakov med ett dekret frivilligbataljonernas existens. Han ska också ha inrättat och beväpnat Azov-bataljonen men överlåtit skötseln till Andrij Biletski och Ihor Mosijtjuk. Ett allt annat än omdömesgillt val. Biletski är också ledare för det nazistiska partiet Socialnationalistiska Församlingen (SNA) och satt häktad för delaktighet i en skottlossning mot en journalist men fick amnesti av premiärminister Jatsenjuk som beskrev honom som ”politisk fånge”.  Man får anta att Jatsenjuk då inte avsåg Biletskis uttalanden om den vita rasens korståg mot semitiska undermänniskor (?). Mosijtjuk har också ett förflutet i SNA och har figurerat i en mängd skandalartade händelser. Båda två var också parlamentsledamöter tills i höstas då Mosijtjuk blev fråntagen sin immunitet och anhållen under spektakulära former i parlamentshuset, anklagad för korruption.

Samtidigt som ledningen för Azov-bataljonen har allt annat än rent mjöl i påsen och står för ljusskygga värderingar kan de alltså införlivas i den ukrainska armén och sortera under den regering som gör allt för att närma sig Europa och säger sig vilja anamma ”europeiska värderingar”. Bataljonens deltagande i den av lokala myndigheter olagligförklarade Krim-blockaden (se inlägget om Kherson, Krim… länkad ovan) bidrar till förvirringen.

Kritiken mot den ideologiska hemvisten för Azovs ledning och ett stort antal av dess soldater hanteras ofta genom förnekelse. Inte heller bara från regeringskällor. Forskaren Vjatjeslav Likatjev, chef för National Minority Rights Monitoring Group och expert vid Euro-Asian Jewish Congress, menar att nazistanklagelserna mot Ukraina är starkt överdrivna och de späs på av rysk propaganda. I en artikel i Jerusalem Post uttalar han sig dessutom för den ukrainsk-judiska organisationen Vaad enligt följande:

”It must be clearly understood: there is no kind of ‘neo-Nazi Ukrainian militia’ now. Azov is a regular military unit subordinate to the Ministry of Internal Affairs. It is not irregular division neither a political group. Its commanders and fighters might have personal political views as individuals, but as an armed police unit Azov is a part of the system of the Ukrainian defense forces”

Detta med anledning av att Jerusalem Post luftat sin oro över att den amerikanska kongressen nyligen lyfte bort restriktioner för USA att ekonomiskt stödja frivilligbataljoner som Azov. Uttalandet är ju intressant på flera sätt och innebär, om det han säger stämmer och ska tas på allvar, att den ukrainska staten också måste ta ansvar för bataljonens aktioner och förehavanden samt dess företrädares offentliga uttalanden och åsikter.

Azov som polisstyrka?

Hittills har dessa aktioner och förehavanden i första hand varit militära men ser nu också ut att kunna bli polisiära. Den nytillträdde chefen för ukrainska polisens anti-drog avdelning, Ilya Kiva, annonserade nyligen sin vilja att samarbeta med Azov-bataljonens Civic Corps (Civilkår) för att ”rensa gatorna”.

Detta oroar åtminstone människorättsorganisationen Kharkiv Human Rights Protection Group vars företrädare Halya Coynash på gruppens hemsida upplyser oss om varför. Denne Kiva uttryckte i en intervju för Hromadske TV sin beundran för Azov-bataljonen som han beskrev som ”ärliga patrioter” och att de stred för ”den ukrainska nationens renhet”. Den här renheten är för övrigt något som går igen i den ukrainska nationalismen och som också återkommande lyfts fram av bland andra partiet Svoboda men också andra grupper som Högra Sektorn och ovan nämnda SNA. Bara för ett par veckor sedan marscherade Azov i spetsen för ett demonstrationståg i Kiev på enhetsdagen. Med brinnande facklor skulle de marschera samma gator som kommunisterna tidigare anträtt och på så sätt symboliskt ”rengöra” dessa gator. Renhetstanken härstammar i rakt nedstigande led från ideologen Dmytro Dontsov som skapade den ”aktiva nationalism” som sorterar under begreppet integral nationalism och som senare inspirerade OUN/UPA och det nutida Svoboda om vilket jag har skrivit tidigare om här.

Halya Coynash preciserar oron med att lyfta fram xenofobiska, eller närmare bestämt islamofobiska, uttalanden från Azovs hemsida där de uttrycker sitt motstånd mot krimtatariska flyktingar i Lviv och deras planer på moskébygge bland annat. De framhåller där Lviv som ett kristet centrum och menar att krimtatarernas önskan om en moské just där är ”offensive”, det vill säga ”stötande”. På frågan hur det kan komma sig att Azov deltagit tillsammans med krimtatarer i blockaden mot Krim svarar en talesperson för deras pressavdelning: ”Vi är inte där för att stödja tatarerna”.

Vidare hänvisar Coynash till uppgifter om Kiev-polisens samarbete med Azov Civic Corps i att identifiera utländska personer som befinner sig illegalt i Ukraina. Två mörkhyade individers hem ska ha blivit utsatta för en raid från Azov och enda skälet till ”besöket” ska ha varit deras hudfärg, enligt uppgift från ett flertal NGO:er som arbetar för mänskliga rättigheter och etnisk mångfald. Samarbetet kan, enligt Coynash, säkerligen ha att göra med att den regionala chefen för Kiev-polisen, Vadim Troyan, innan han tillträdde varit Deputy Commander i Azov-bataljonen och, liksom Andre Biletski, nynazist.

Den ukrainska oklarheten

De här uppgifterna utgör goda exempel på svårigheten med att analysera det ukrainska samhället. Bakom varje officiellt uttalande och dokument finns en härva av högst personliga tyckanden och tänkanden, bindningar och kontakter vilket gör att en heltäckande analys av läget kräver kunskap om ett brett persongalleri och de inbördes kontaktnät som finns under ytan. Motsägelsefulla uppgifter florerar inte enbart för att enögda och propagandistiska inlägg  från både öst och väst genomströmmar nätet och nyhetsflödet utan också för att de officiella ukrainska hållningarna varierar beroende på vem som får frågan. Azovs införlivande i den reguljära ukrainska armén och därmed dess officiella ukrainska status ser jag delvis som ett uttryck för den klientelism och vänskapskorruption som är så vanlig här i Ukraina och som är ett av huvudproblemen för den ukrainska demokratins utveckling. Azovs status kan mycket väl förändras den dag Arsen Avakov avgår som inrikesminister.

Det förefaller emellertid också tydligt, vilket också framgår av artikeln från Kharkiv Human Rights Protection Group, att Azov-bataljonens hjältestatus från frontlinjen under striderna 2014 har skänkt dem en gloria som är svår att rubba och som dessutom utövar en viss press på makthavarna i deras förhållningssätt till bataljonen och deras förehavanden.

Det ”parallellsamhälle” jag återkommer till hela tiden är delvis ett resultat av det här dubbelspelet men också en kronisk och fullt förståelig misstänksamhet från civilsamhället mot myndigheter och offentliga institutioner vilket ger upphov till gräsrotsinitiativ och protester där lagen tas i egna händer på en rad olika sätt, vissa mer oskyldiga och andra betydligt mer allvarliga. Den stora mängden medborgargarden eller självförsvarsenheter som bildats och alltjämt bildas är exempel på det senare. Det är som sådana som frivilligbataljoner, likt Azov, har vuxit fram. När den ukrainska staten slirar på målet om deras status får också Ukraina som nation en mer tveksam status internationellt. Eller bör åtminstone få det. Den frustration som tycks ligga bakom ekonomiminister Abromavicius avhopp nyligen är en yttring mot denna ukrainska ”skuggstruktur” som eventuellt kan öppna ögonen på Västvärldens politiker och journalister.

Kanske är tålamodet med den nuvarande regimen på väg att tryta även internationellt? Det ska i alla fall bli intressant att följa. Vad säger exempelvis EU och övriga donatorer till det ukrainska polisväsendet om planerna på Azovs integration i det ukrainska polisarbetet?