Ukrainas skuggekonomi – en del av parallellsamhället

Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl. Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters. 

Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i andra änden.

Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och vänskapsband inom makteliten. 

Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet (”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt studenter -  på ett skamligt sätt. Just det sistnämnda får Bonner att utbrista;

”It is hard to see a society advancing under such conditions”

Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”), volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed köttgrytorna.

Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.

Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag, hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i oligarkernas nätverk. 

   

Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för det ukrainska samhället av idag.

Ukrainas regering på väg att rasa ihop?

Den ukrainska regeringen har nyligen drabbats av ett svidande avhopp och nya rapporter om avhopp från vice-ministrar och upprörda kommentarer trillar nu in på löpande band från nyhetsbyråerna. Såvitt jag kan se har detta dock inte nått de svenska tidningsdrakarna (eller också inser de inte allvaret i det som skett) så jag tänker att det kan vara på sin plats med lite uppdatering.

I onsdags avgick ekonomiministern Aivaras Abromavicius eftersom han inte ville bli en marionett för korrupta intressen och med anklagelserna särskilt riktade mot en av presidenten Porosjenkos närmaste allierade, Igor Kononenko som enligt Abromavicius ska ha försökt sätta press på hans ministerium för att få inflytande över chefstillsättningar på departementet samt i statliga företag. Den före detta ekonomiministerns avgångsbrev är publicerat i Kyiv Post och det börjar enligt nedan:

“It has become clear that any kind of systemic reform is decisively blocked. It is more than the mere lack of support or political will.

These are concrete actions aiming to paralyse our reform efforts, ranging from a sudden removal of my security detail to the pressure to appoint questionable individuals to my team or to key positions in state-owned enterprises.

I can only interpret these actions as a persistent attempt to exert control over the flow of money generated by the state-owned enterprises, especially NAK Naftogaz and the defense industry.

I refuse to be part of this system.

Neither me nor my team are prepared to serve as a cover-up for the schemes, old or new, that have been set up in the private interest of particular political or business players.”

Längre ned i brevet kommer anklagelserna mot Kononenko:

“Neither me nor my team have any desire to serve as a cover-up for the covert corruption, or become puppets for those who, very much like the “old” government, are trying to exercise control over the flow of public funds.

I am not willing to travel to Davos and talk about our successes to international investors and partners, all the while knowing that certain individuals are scheming to pursue their own interests behind my back.

These people have names. Particularly, I would like to name one today. The name is Igor Kononenko.

Despite representing the political party that had nominated me for my post, lately he has been bent on obstructing our efforts.”

Och ytterligare en bit längre ned framgår antydningen att presidenten ska ha varit inblandad:

” Through a crony of his in the Parliament, Mr. Kononenko attempted to influence key appointments in the state-owned Derzhzovnishinform, in metal powder factories, and the National Accreditation Agency.

This entire rampage culminated in Mr. Kononenko’s desire to have his personal deputy minister of economy – one responsible for Naftogaz and other state-owned companies.

His candidate simply showed up with a complete set of documentation, and told me: “I want to be your deputy. I’m part of Kononenko’s team, and my appointment was approved upstairs.”

Following this conversation, I received a call from the President’s Administration, whereby I was emphatically suggested to hire this individual, as well as another one, who would take the position of my deputy in charge of defense industry.”

Premiärminister Jatsenjuk slår ifrån sig kritiken från Abromavicius som ett försök att smutskasta regeringen med syfte att dölja ekonomiministerns egna brister I reformarbetet. Talmannen för parlamentet, Groisman, inser dock allvaret i situationen och har tagit upp frågan om ombildning av regeringen.

En av parlamentsledamöterna för premiärministerns parti Folkfronten, Leonid Yemets, kallar avhoppet för en “katastrof” i ett uttalande till Reuters och förklara varför; "Think about it: how can we now talk with our partners in the West, with our donors, after the minister comes out and says that the deputy head of the president's faction is corrupt. Who will want to speak with us after this?”, säger han till Reuters.  

IMF-pengar ligger nu i riskzonen enligt många bedömare här i Ukraina och den folkomröstning som ska hållas i Nederländerna i början av april om Ukrainas anslutningsavtal till EU lär ha fått bränsle till nej-sidan. Varför ska EU-ländernas befolkningar betala skatter som sedan går till ukrainsk korruption och oligarker?

Litauen har varit en av de stora supportrarna av den regering som tog över efter Euromajdan och litauern Abromavicius fick ukrainskt medborgarskap efter ett särskilt beslut från president Porosjenko själv för att kunna tillträda som minister i regeringen. Hans uppseendeväckande avgång är således också en enorm prestigeförlust för Ukraina .Enligt färska uppgifter har också nio Ukraina-ambassadörer, med franska Isabelle Dumont i spetsen, i ett offentlig uttalande framhållit sitt stöd till Abromavicius vilket visar att de troligen haft löpande information om missförhållandena.
 

Den politiska skadan är svår att överblicka i nuläget men vad händer om EU och några av presidentkandidaterna i USA börjar reagera över det ukrainska agerandet och tröttnar på att stötta Ukraina? Om de börjar känna att de har gått på världens blåsning och att den ukrainska korruptionen bara fortgår som under Janukovytj och att maktskiftet efter Euromajdan verkligen är att betrakta som en kupp som skulle bringa nya makthavare till köttgrytorna?