Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den
ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och
på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som
händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta
häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker
att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud
taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio
ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där
de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i
regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans
Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius
föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl.
Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen
nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom
också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän
de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och
den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters.
Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och
andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar
högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius
från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst
levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i
andra änden.
Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och
vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer
på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska
regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att
smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks
första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens
och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och
grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför
ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska
motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör
reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel
har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister
Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här
skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär
bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker
och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter
självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och
vänskapsband inom makteliten.
Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av
det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest
läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna
magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar
som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går
staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners
och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska
utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska
skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste
på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet
(”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att
möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de
fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt
studenter - på ett skamligt sätt. Just
det sistnämnda får Bonner att utbrista;
”It is hard
to see a society advancing under such conditions”
Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som
kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna
underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna
över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet
istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila
misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat
ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter
som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till
frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter
har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk
assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av
valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”),
volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga
ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en
Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och
skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed
köttgrytorna.
Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst
och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska
associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska
systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning
styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är
att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i
rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.
Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som
jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt
rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag,
hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna
med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att
sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter
och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda
sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert
tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i
oligarkernas nätverk.
Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra
fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och
en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för
förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna
över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna
och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för
det ukrainska samhället av idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar