Moderna Moderata Miljöpartiet?

EU-valet har skakat om det politiska etablissemanget. Här på hemmaplan har det förstås handlat om det sensationella framgångarna för Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ men också om de stora förlorarna, det vill säga Moderaterna.

Många företrädare för partiet har visat sig vara synnerligen dåliga förlorare. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har kallat Miljöpartister för tjockisar (inte ordagrant men närapå) och kollegan Lars Beckman skyller valförlusten på public service TV.

Andra är mer självkritiska och söker vägar att nå tillbaka till väljarna.

Biståndsministern Hillevi Engström (tillika Moderaternas jämställdhetspolitiska talesperson) menar att partiet ”måste bli bättre på att möta kvinnor och mäns samhällsproblem” och tycker att ett sätt är att visa kopplingen mellan stark ekonomi och jämställdheten. Det låter som en omskrivning för att inte behöva göra något konkret utan istället fortsätta tala om tillväxt och budgetfrågor. Jämställdheten ska sedan komma av sig självt genom den berömda ”trickle-down-effekten”, kan tänka.

Partisekreteraren Kent Persson tycker också att partiet ska fortsätta prata om jobben, tillväxten och ekonomin i nästa valrörelse vilket kan tyckas vittna om lite fantasibrist. 

Moderata studenter har månne avundsjukt suttit som åskådare när den antirasistiska, feministiska och miljömedvetna rörelsen har mobiliserat och ridit på en våg av aktivism och vill nu att Moderaterna ska haka på karnevalståget.

Statsminister Reinfeldt har hunnit med att placera Miljöpartiet på yttersta vänsterkanten (?!) samt predikat om förnyelse inom det egna partiet. Miljöfrågorna är plötsligt heta och det finns all anledning att misstänka att partiledningens och partiets spinndoktorer kommer att koka ihop en ny mixtur för att maximera väljarantalet. Det ”arbetarparti” med tillsatsen ”Nya” Moderaterna som gått så bra i flera år måste kanske bytas ut till en mer vinnande formel?

Låt mig gissa att vi under nästa valrörelse får se något i stil med: ”Moderna Moderata Miljöpartiet”.

Men jag tror också att argumenten kommer att grundas i detsamma, jobben, tillväxten och ekonomin och att göra den koppling som Hillevi Engström talade om i ovan nämnda citat. Det vill säga; samma Moderata politik i en ny språkdräkt och med nya kopplingar till nya politikområden där sakfrågorna finns. På så vis behöver inte sakfrågorna diskuteras särskilt ingående utan kan behandlas som en del av en stor och ansvarsfull regeringsduglighet som partiet vill få väljarna att luta sig emot. Lita på oss så kommer nog det där med miljö och klimat att ordna sig med tiden, är det underliggande budskapet.

Entusiasmen och kampviljan hos feminister och miljöpartister kommer att avfärdas som ansvarslös idealism och som drömmar utan verklighetsförankring. Så har det varit länge men det lär säkerligen pågå en intensiv påfyllning av ammunition på det moderata kansliet just nu.

Argumenten kommer alltså att spela på magkänsla och förtroendekapital för partiets regeringsduglighet än konkreta politiska förslag. Det finns nämligen inte mycket i den konkreta Moderata politiken att lyfta fram.

Ansvar och realism?

Hur ansvarsfullt och realistiskt är det exempelvis att tala om evig tillväxt i en värld av krympande resurser och galopperande klimatproblem? Nationalencyklopedins formulering sammanfattar enkelt:

”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder” 

 Birger Schlaug, bland många andra, har skrivit spaltkilometrar om denna orimlighet. 

Hur exponentiell tillväxt räknas förklaras lättfattligt på flera ställen, bland annat av denna bloggare. En tillväxttakt på 2 % ger en fördubbling av den samlade ekonomin på cirka 35 år. Högre tillväxttal ger naturligtvis ännu snabbare storleksförändring. En tillväxttakt på 7 % skulle få ekonomer och politiker att jubla men innebära en fördubbling av ekonomin på 10 år. 

Tillväxten förutsätter förstås en ökad produktion och konsumtion som i sin tur förutsätter ett ökat uttag av naturresurser och ökade utsläpp och restprodukter och avfall, skogsskövling och en mängd andra livsavgörande eller hälsopåverkande ingrepp i naturen.

Det kräver ett helt annat tankearbete för att nå klimatmålen och komma till rätta med övriga miljöproblem än att upprepa mantran om tillväxt och gröna marknadslösningar.

Klimatpanelens (IPCC) rapport kan vara svårläst men talar ändå ett tydligt språk;

”Hundratals miljoner människor drabbas av översvämningar och delar av jorden blir obeboelig vid seklets slut om medeltemperaturen stiger med fyra grader”

Hur realistiskt är det vidare att hävda att kvinnors jämställdhet kommer att ordna sig med tiden när lönegapet mellan män och kvinnor varit konstant kring 15-20 % under 20 års tid?

Den moderata oviljan att påverka strukturer och tilltron till marknadens egen förmåga att korrigera den här ojämnheten borde rimligen kunna ifrågasättas. Vilket delvis förklarar framgången för Feministiskt Initiativ. Hur Hillevi Engström och hennes partikollegor ska förmå koppla ekonomisk tillväxt till jämställdheten med de här siffrorna i bakgrunden blir intressant att se då denna under samma 20-årsperiod legat kring 2 % per år.

Det gäller alltså att vässa argumenten och möta den moderata ansatsen att bli feministiskt miljöparti som med all sannolikhet kommer att prägla deras kommande valrörelse. Det behöver alltså inte bli särskilt svårt. Det är bara att peka på verkligheten.  

Vad kvinnor vill ha (?)

Söndagens partiledardebatt (SvT Agenda) var på flera sätt märklig. Inte så mycket beroende på vad partiledarna sa men mer på SvT:s upplägg. EU fanns knapp på agendan sådär tre veckor före EU-parlamentsvalet. Kanske kommer det en liknande partiledardebatt om EU senare? En får väl förutsätta det åtminstone.

Men ännu lite märkligare var sättet på vilket jämställdhetsfrågor behandlades. Ämnet introducerades som en het FI-boll som slängdes till en något förvånad Stefan Löfven (s) som ganska skickligt kastade över den till regeringssidan. Som – genom centerledaren Annie Lööf – klargjorde sin syn på feminism; kvinnors möjlighet att välja vårdarbetsgivare och att få fortsätta städa toaletter hos höginkomsttagare. Därefter gick frågan vidare till Jonas Sjöstedt som i FI:s frånvaro skulle kunna förväntas ha ett lite annat perspektiv på frågan. Han blev emellertid abrupt avbruten efter en halv minut och därmed ansågs ämnet uttömt av programledarna.

Direkt pinsamt, SvT!

Hade nu diskussionen fått fortsätta hade säkerligen regeringssidan tagit upp deras tredje favoritproblem när feminism förs på tal, nämligen rekryteringen av kvinnor till styrelseposter. Detta gör istället EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) i SvD Näringsliv idag. Hon börjar svänga i kvoteringsdebatten eftersom ”det går så satans sakta”, säger hon. Kul med lite hetta i debatten.

Artikeln i SvD har som utgångspunkt en ny rapport, ”Stjärnkraft”, om kvinnligt ledarskap, som släpps idag. En sak som rapporten visar är att män värdesätter statusdrivna parametrar som titel och lön när det väljer jobb medan detta kommer längre ned på kvinnors prioriteringslista. ”Det behöver ändras”, säger Ohlsson och fortsätter:

”Det är tragiskt att kvinnor inte i större utsträckning prioriterar högre lön. Det måste börja tidigt, med hur vi uppfostrar våra döttrar”.

Själv tänker jag att det tragiska kanske snarare är männens prioriteringsordning och att det är våra söners uppfostran som behöver en översyn och att det vore ännu mer tragiskt om kvinnliga chefer ska födas upp i samma broilerfabrik som skapat de manliga? Eller tänker jag helt fel här? Jag är ju ingen auktoritet på jämställdhetsfrågor och feminism.

Det vore intressant att höra Gudrun Schymans syn på detta. Birgitta Ohlsson har ju faktiskt öppnat en dörr för debatt med henne. Det vore väl ett bra sätt för SvT att reparera sin fadäs i söndags genom att arrangera en feministisk batalj med helt olika perspektiv representerade av de ovan nämnda?!

Reklam kan skada din hälsa – särskilt om du är ung och tjej

Läser att Magda Rasmusson, ett av språkrören för Grön Ungdom, vill lyfta feministiska frågor under valdebatten. Det är utmärkt. Alldeles särskilt bra att hon tar ett ungt perspektiv på frågan och lyfter fram hur dåligt unga tjejer mår. 

När, enligt SCB, mer än var tredje tjej mellan 16 och 24 år känner oro och ångest (mot 13 % av killarna i samma ålder) och när, enligt en undersökning av Sveriges kvinnolobby, nio av tio kvinnor (!!) mellan 13 och 30 år uppger att reklam får dem att må dåligt över sitt utseende eller sin vikt börjar det bli ett folkhälsoproblem. 

Intill artikeln i SvD annonseras det om vin med en varningsruta ”Alkohol kan skada din hälsa”. Kanske borde vi införa krav på liknande varningstexter vid reklam för bantningspreparat eller skönhetsprodukter? 

I alla händelser mår tjejer sämre än killar. Siffrorna i undersökningarna här ovan är tillräckligt alarmerande för att tas på allvar även om de skulle slå fel på ett tiotal procent. Om alkoholintag och rökning anses så skadligt att reklam för tobaksprodukter och alkoholhaltiga drycker omgärdas av restriktioner så verkar det rimligt med krav på lagstiftning mot sexistisk eller sexualiserande reklam. Som Magda Rasmusson påpekar räcker det uppenbarligen inte med ”reklambranschens självsanering”.

Självmordsstatistiken visar också att antalet självmord har gått ned sedan 1980 men inte bland unga där trenden är den motsatta och i synnerhet avseende unga kvinnor/flickor (15-24 år).

En satsning på snabb och adekvat psykiatrisk hjälp till unga med självmordstankar förefaller också vara ett krav att föra fram för landstingspolitikerna (vilket jag tror att de kommer att göra också).

Men hellre än att lappa ihop spillrorna av unga tjejer tycker jag vi bör ställa oss bakom Magda Rasmussons uppmaning om att vässa den feministiska politiken och att tala mycket, mycket mer om de unga kvinnornas situation så att dessa kan få växa upp i en miljö som är fri från vikt- och utseendefixering. 

Det kan räcka med skolans prestationskrav och arbetslinjens press.