Babij Jar – vad hände då och vad händer nu?

Del 1 i en serie om tre inlägg om Babij Jar

Den trogne läsaren har säkert noterat att jag varit i Kiev under helgen som gick. Ett av huvudmålen var Babij Jar, en plats som jag faktiskt aldrig tidigare besökt. Mest känd är platsen förstås för att det där, enligt rapporten från Einsatzgruppe C, mördades 33771 judar under två dagar, den 29-30 september 1941. När jag berättat om besöket här hemma slås jag av att så många vet så lite om detta. Kanske kan jag med ett par inlägg (fortsättning följer) bringa klarhet i en del och dessutom (i del 2) ge en bild av en konflikt om platsens framtid som är intressant och säger en hel del om samhällsklimatet i dagens Ukraina.

Minnet av det judiska Ukraina och judars öde vid Babij Jar

Beskrivningen av de ukrainska judarnas öde under andra världskriget (2vk) under den tid Ukraina var del av Sovjetunionen och under den tid som det varit en självständig stat skiljer sig på många sätt väldigt lite från varandra. Det sovjetiska narrativet om kriget var att det var en segerrik kamp mot fascismen och att hela det sovjetiska folket led och offrade sig, ingen specifik grupp. Monument och minnesplaketter över mördade judar beskrev offren som ”fredliga sovjetmedborgare” eller liknande. Den ursprungliga plaketten vid det stora sovjetiska Babij Jar-monumentet avviker inte från den linjen.

 

På liknande vis har den ukrainska staten och ukrainska regionala/lokala styrande behandlat det judiska ödet i uppföranden av minnesmonument och plaketter. På en minnesplakett vid det gamla fängelset i Rivne över offren för nazisternas ockupation exempelvis står att läsa:

”Tusentals ukrainska patrioter spärrades in och blev torterade här under åren av Nazistisk ockupation”

Ukrainare har på många håll fått samma innebörd som Sovjetmedborgare. Utelämnandet av ordet judar är det gemensamma och avseende det är uppenbart att det är ett känsligt ämne i dagens Ukraina och att ansträngningar görs för att integrera Förintelsen i hela det ukrainska folkets lidande genom historien. Det blir på så sätt en anonym del av detta precis på samma vis som i Sovjet där det Stora Patriotiska Kriget (1941-45) blev ett fundament för Sovjetunionen kring vilket den sovjetiska identiteten knöts. Vid Babij Jar uppfördes först 1976 ett svulstigt monument över offren men de framställdes då som ett monument till minne av ”Sovjetmedborgare och krigsfångar som sköts av Nazi-ockupanterna vid Babij Jar”.

Idag finns en stor karta över alla monument som konkurrerar om uppmärksamheten och undertexten förkunnar att ”Babij Jar är platsen för massavrättningar av människor med olika nationalitet, religion, politiska övertygelser”. Det är förvisso rätt i sak men även nu utelämnas det specifika judiska ödet. Ungefär två tredjedelar av alla offer här var judar och de var de enda som mördades enbart för det faktum att de var judar, undantaget tusentals romer som på liknande vis mördades enbart för att de var just romer.

Egen bild. Ravinen vid Babij Jar i Kiev där över 33000 judar mördades under ett par dagar i september 1941. Detta kan ha varit platsen där de sköts, men troligen inte. Ingen vet säkert men så här ser det ut idag.

Kort beskrivning av massakern vid Babij Jar

Den 29-30 september 1941 utfördes det massmord som har blivit det mest omtalade av de som de nazityska ockupanterna och deras medhjälpare utförde under 2vk. Naturligtvis för att det också var det största vid en och samma aktion. Drygt 33000 människor (33771 enligt officiell räkning men sanningen är väl att ingen vet säkert), varav de allra flesta judar, mördades på bara ett par dagar. Ansvarig för aktionen var Einsatzgruppe C (EGC i dokumentet nedan) och av den officiella rapporten får vi också veta exakt vilka som utförde massmordet:

”I samarbete med EGC:s högkvarter och två kommandon från det södra polisregementet, avrättade Sonderkommando 4a 33771 judar den 29 och 30 september”  (källa: Einsatzgruppen Operational Situation Report USSR No. 106, Berlin, October 7, 1941; Ett av flera Operational Situation Reports som sammanställt och framlagts vid Nürnbergrättegångarna 1946-49 men nu finns arkiverade i National Archives, Washington D.C; min översättning från engelska såsom återgivet i Jewish Virtual Library) 

Detta var dock en mer omfattande aktion än tidigare genomförda och krävde mycket manskap. Den inkallades till stor del lokalt. Det har beräknats att det var 1500 skyttar vid denna aktion totalt och vissa uppgifter (Jeffrey Burds exempelvis) anger att 1200 av dessa var etniska ukrainare medan exempelvis Dieter Pohl istället hävdar att det rörde sig om kanske dussinet ukrainska skyttar. Att de tog del genom att samla ihop judarna, vakta dem och föra dem till avrättningsplatsen från samlingspunkten är däremot väl belagt. I efterhand lär bland andra Otto Ohlendorf och Paul Blobel ha ifrågasatt den officiella siffran över mördade, och menat att lägre befälhavare velat imponera på Berlin genom att ange uppblåsta siffror över hur många judar de tagit livet av. Att de tyska bödlarna hade ukrainska medhjälpare framgår av bland annat den ovan nämnda rapporten (OSR-106) men bekräftas också av många vittnen. Ett tyskt vittne, Fritz Hoefer, har lämnat sin berättelse under ed vid Einsatzgruppen-rättegången (del av Nürnbergrättegångarna och ibland benämnd The United States of America vs. Otto Ohlendorf, et. al). Han kommenderades till samlingsplatsen för judarna och begav sig dit med en bil, i sällskap av ”en ukrainare”:

”Jag stannade motorn i närheten, och ukrainarna som stod runtom började lasta bilen med de här sakerna [min anm/byte från judar). Från där jag var såg jag andra ukrainare som mötte de judar som anlände - män, kvinnor och barn - och visade dem till platsen där de skulle lämna sina tillhörigheter, rockar, skor, ytterkläder och till och med underkläder. De förväntades lägga alla tillhörigheter i en hög. Allting hände väldigt fort, ukrainarna skyndade på de som tvekade genom att sparka och knuffa dem. Jag tror det tog mindre än en minut från det att en person tog av sin rock innan han stod helt naken”  (min översättning från engelska, källa: HEART) 

Hela platsen omslöts av taggtråd för att hålla utomstående vittnen borta och tre rader av trupper bevakade det hela. Den yttre cirkeln ska ha bemannats av ukrainsk polis, den andra av ukrainsk polis och tyskt manskap och den inre cirkeln av tyska trupper (källa: Deathcamps.org: http://www.deathcamps.org/occupation/babi%20yar.html). En del av de få vittnesmålen från massmorden 29-30 september motsäger som sagt till viss del detta då de nämner ukrainskt deltagande även vid själva mordplatsen. Det anses dock väl belagt att Tyska Sonderkommando 4A, som tillhörde Einsatzgruppe C, var huvudansvarigt för morden dessa dagar men att också 45e Reservbataljonen Hamburg, 303e Polisbataljonen Bremen och ukrainska hjälppolis (s.k. Auxiliary Police/Schutzmannschaften) deltog i mördandet och vaktandet av de väntande offren. Men det finns också, som vi ska se, vittnesmål om att ukrainsk milis varit inblandad.

Massakern vid Babij Jar var den tyska vedergällningen för det kaos och den förstörelse som de tidsinställda bomber som NKVD lämnat efter sig vid flykten från Kiev orsakade. Ett flertal byggnader som tyskarna intagit sprängdes och enligt den vanliga stereotypen om judebolsjeviken blev det enkelt att utse syndabockar. Om man får tro den ovan nämnda rapporten från Einsatzgruppe C var det dock den lokala befolkningen och den lokala administrationen, det vill säga Andrej Melniiks folk från den ukrainska nationaliströrelsen OUN-M, som pressade på för att få till stånd någon sorts aktion mot judar;

”Förutom en liten del tycks den icke-judiska befolkningen, så långt som det kan fastställas, välkomna den tyska armén, eller åtminstone uppvisa ett lojalt beteende […] Befolkningen samarbetar väldigt gärna genom att ge information om sprängämnen eller hemliga medlemmar i NKVD, [kommunist]partiet eller Röda Armén […] Befolkningen var extremt rasande mot judarna över deras priviligierade ekonomiska status under Sovjetstyret. Det kan också bevisas att judar deltagit i mordbrand. Befolkningen förväntade sig adekvata repressalier från tysk sida. I detta syfte, enligt överenskommelse med stadens militära befäl, beordrades alla judar i Kiev att infinna sig vid en särskild plats på måndagen 29 september klockan 6. Denna order affischerades över hela staden av medlemmar ur den nyligen organiserade ukrainska milisen”  (källa: Einsatzgruppen Operational Situation Report USSR No. 106, tidigare länkad här ovan).

Det handlade här alltså inte om någon pogromliknande aktion utan en mycket iskallt utstuderad sådan. Meddelandet som offentliggjordes den 28 september och förkunnade att alla Kievs judar skulle samlas vid järnvägsstationen för att deporteras innehöll också en uppmaning att medta värdesaker och pengar. Av OSR-106 framgår att värdesaker och kläder skulle tas om hand och att en del av ”bytet” skulle ges till den tyska välfärdsmyndigheten NSV (National-Sozialistische Versorgung) för att delas ut till etniska tyskar (Volksdeutsche), och en del till stadens administration för fördelning bland stadens behövande.  Många lokala ukrainska Kiev-bor angav sina judiska grannar. Chefer för tyska säkerhetspolisen Sipo och säkerhetstjänsten SD uppgav att deras kontor i Kiev fick flera korgar fulla med angivelser av judar från ukrainska medborgare och att de hade svårt att bearbeta all information som inkom.

Det bör nämnas att en del ukrainare erbjöd istället gömställen och sedan 1990 har Jewish Board of the Ukraine givit titeln ”Righteous of Babi Yar” till 431 personer som gömt judar (inte bara i Kiev alltså) och därmed räddat dem från att mördas. Titeln gavs då förvisso också till alla familjemedlemmar som då fortfarande var vid liv eftersom det ansågs att alla dessa riskerat sina liv om det uppdagats av tyskarna att deras föräldrar hjälpt judar.

Kiev hade runt 220000 judiska invånare vid krigsutbrottet men merparten av dessa hann ta sig österut innan tyskarna anlände. Ungefär 50000 fanns dock kvar när tyskarna intog staden den 19 september 1941. Flertalet av dessa mördades alltså under dessa två dagar. Hur många ukrainska skyttar som var med och hjälpte till är som sagt omtvistat men att de definitivt deltog bekräftas av ögonvittnen. Inna Evguenieva bodde granne till avrättningsplatsen och kunde därför, tillsammans med sina syskon, tydligt se allt som hände från vindsfönstret. Hon var då en 13-årig flicka och bevittnade hur tusentals människor sköts med automatvapen. Hon berättar (min översättning fr engelska): 

”Det som slog mig då var nämligen hur bra ukrainska tyskarna pratade. När jag kom hem frågade jag min mormor varför de pratade så bra ukrainska. Jag förstod nämligen allt de sa. Alla svordomar och förolämpningar… Det var för att de var från Ukraina. Det var anledningen. De var vidriga. Det är inte vanligt med sån ondska. De tog till och med spädbarnen, men de sköt dem inte. De skakade deras filtar så att de föll ned i ravinen. Tänk att folk kan göra sånt. De var motståndare till Sovjetunionen. Senare såg jag en film där de sa att de ville ha hämnd. Skulle de hämnas på barn? Eller på kvinnorna? De var ju oskyldiga. De hade ingen skuld. Hämnden gick ut över flera tusen människor. 100000 eller 150000 människor dog här. De kunde ha gjort upp med varandra istället för att låta det gå ut över fredliga människor. Om nån tar ens liv idag, så döms man för det. De tog 150000 liv. Vad har de fått för straff?” (Fritt översatt fr engelska, ur Netflix-serien ”Einsatzgruppen – The Nazi Death Squads”, avsnitt 2 ”Judenfrei”, 2009).

Den här kvinnans avslutande fråga är mycket berättigad. Svaret är att ingen av de ukrainska deltagarna i detta oerhörda brott har ställts inför rätta, åtminstone inte vid Nürnbergrättegångarna.

Alla som infann sig vid järnvägsstationen vallades, istället för att deporteras som aviserats, till de redan utgrävda groparna vid Babij Jar, då i utkanten av staden. Enligt OSR-106 var det alltså den ”nyligen organiserade ukrainska milisen” som såg till att sätta upp anslagen runt om i Kiev med omnejd, vilket antyder att det bör ha varit milis underställd OUN-M (eftersom det var Andrii Melnyks OUN som då styrde i Kiev) och att den bestod av hastigt sammanplockat lokalt folk. Men ögonvittnet Anatoli Kuznetsov, som förvisso då bara var 12 år gammal, minns att den ukrainska milisen ”inte var lokalt folk” utan ”från västra Ukraina” (källa: Richard Rhodes ”Masters of Death, 2002, s 175). Det skulle mycket väl ha kunnat vara Bukovina-bataljonen från Tjernivtsi-regionen, enligt bland andra historikern Karel Berkhoff. Detta är dock en omstridd uppgift men det kanske räcker att konstatera att det handlade om ukrainsk milis. Kuznetsov hade hur som helst utsikt över samlingsplatsen för judarna, vid Melnikovgatan. Där väntade Blobels Sonderkommando 4a, polismän och ukrainsk milis. Kuznetsov minns hur ”en lång ukrainare, i broderad skjorta och med kossack-mustasch gav instruktioner”, och hur de beväpnade ukrainarna räknade in judarna, övervakade att de överlämnade alla sina tillhörigheter, och vallade dem vidare mot avrättningsplatsen. 

Det kanske mest kända vittnet är Dina Mironovna Vasserman (som gift Dina Mikhailovna Pronicheva, men vissa källor anger namnet Dina Mironovna Pronicheva). Hon låg i ravinen, lätt sårad, men klarade sig genom att spela död. Innan skjutningen började sökte hon vägar att fly, men tvingades konstatera att hon var omringad av ”fascister med k-pistar, ukrainska polismän, och rasande hundar som var redo att slita människor i stycken” (källa: Ed Zvi Giterman 1997, ”Bitter Legacy – Confronting the Holocaust in the USSR”).

Hon vittnade vid en Kiev-baserad rättegång 1946:

”Jag såg hur en grupp bestående av män, kvinnor och barn klädde av sig och de sedan fördes fram till en avgrund där de sköts av soldaterna. Sedan ytterligare en grupp. Jag såg detta fasansfulla med egna ögon. Jag såg en ung, fullständigt naken kvinna som med sitt bröst gav mjölk åt sin nakna baby när en polisman kom fram till henne, tog barnet ifrån och slängde ned det i ravinen. Modern rusade efter sitt barn. En fascist sköt henne och hon föll ned i ravinen”. (Översatt och citerad i Peter Johnsson ”Ukraina i historien”, 2015, s280).

Det var emellertid inte bara judar sköts vid denna plats och morden pågick under en längre tid och det uppskattas att minst 100000 människor ligger begravda i Babij Jar. Enligt vissa uppgifter så många som 150000, men ingen lär veta med säkerhet. Senare, med början 1942, skulle också en hel del medlemmar ur OUN-M hamna i massgravarna när de råkat i onåd hos tyskarna, men det anade de förstås inte då, hösten 1941. Enligt OSR-106 verkade befolkningen ha varit nöjda med att judarna förflyttades och där påpekas också att om de vetat att judarna i själva verket likviderades skulle det, enligt den erfarenhet som tyskarna dittills samlat på sig, inte ha framkallat några protester. Rapporten från detta massmord avslutas med ett nöjt konstaterande:

”Aktionen utfördes smidigt och utan att några incidenter inträffade” (Einsatzgruppen Operational Situation Report USSR No. 106, Berlin, October 7, 1941, tidigare länkad ovan).

Mördandet pågick egentligen ända till 3 oktober och ravinen användes sedan som avrättningsplats för alla av tyskarna ”oönskade element”. Ännu fler judar framför allt; enligt flera uppgifter ska uppemot två tredjedelar av alla som avrättades här ha varit judar. Alla siffror är emellertid osäkra. Inte ens den rapport som Einsatzgruppe C skickade till högre instanser den 7 oktober 1941 och som anger mordoffren dittills till 33771 anses helt tillförlitlig.  Den exakta siffran är naturligtvis inte avgörande för eftervärldens dom över det oerhörda krigsbrottet. Röda Armén befriade hur som helst Kiev 6 november 1943 och därmed upphörde i vart fall mördandet.

Babij Jar – från okänd massgrav till symbol för Holocaust-by-bullets till…?

(Huvudsakliga källor här: National Historical Memorial Preserve Babyn Yars hemsida samt artikel av Ingmar Oldberg 1 augusti 2011, Baltic Worlds)

När Röda Armén närmade sig Kiev 1943 försökte tyskarna sopa igen spåren efter sig vid Babij Jar. Lägerfångar tvingades gräva upp de mördade och bränna liken, varefter fångarna själva mördades. Området användes sedan av Röda Armén som fångläger för tyska krigsfångar men stängde lägret 1946 och det byggdes bostäder och en stadion i närheten av platsen. Dessutom en damm i själva ravinen. En damm som brast 1961 orsakade ett jordskred med hundratals dödsoffer som resultat. Denna händelse blottade också spåren från de tyska ockupanternas mordoffer i form av benknotor och annat. Debatt tog fart om vad som skulle göras med platsen och Chrusjtjov avvisade ett förslag från den judiske författaren Ilya Ehrenburg om att resa ett monument över offren. En dikt av Jevgenij Jevtusjenko samma år rörde dock vid en stor del av det sovjetiska folket som fick upp ögonen för vad som hände här 1941. Dikten började med orden ”Inget monument står över Babij Jar”. En dikt som också Dmitri Sjostakovitj integrerade med sin trettonde symfoni och därmed gav ytterligare uppmärksamhet åt Babij Jar och massakern av judar där under kriget.

En mindre minnessten restes så till slut 1966 och tio år senare det väldiga monument som ni kommer att få se på nära håll och möta upp med guiden vid. Det försågs med en textplatta som på ryska, ukrainska och hebreiska förkunnade (förkunnar):

”Här 1941-43 sköt de tyska fascistiska inkräktarna mer än hundra tusen Kiev-medborgare och militära fångar”.

Judarna nämns inte alls. Som sagt inte heller vid monumentet som uppfördes 1976. Inget av dessa monument står heller vid den plats där massmorden ägde rum. Det gör däremot troligen (sanningen är att ingen med säkerhet vet) den sjuarmade ljusstaken Menorah-monumentet som restes 1991 med hjälp av organisationer från Västeuropa och USA för att hedra minnet av de mördade judarna.

Egen bild. Stora monumentet över "Sovjet-medborgare och krigsfångar som sköts av nazistockupanterna vid Babyn Yar" rest 1976. Judar nämns inte här alls.

Egen bild. Menorah-monumentet från 1991. Speciellt uppförd för till minne av de judiska offren.

Utropandet av det självständiga Ukraina startade en mindre våg av monumentbyggande (och rivande) över hela landet och Babij Jar var inget undantag. Till att börja med uppförde ukrainska nationalister 1992 ett kors till minne av mördade ukrainska nationalister. Men den stora explosionen av minnesmonument kom på 2000-talet då memorials av olika slag uppfördes; över två ortodoxa präster år 2000; året därpå till minne av mördade barn utan närmare beskrivning och text enbart på ukrainska; över ukrainska Ostarbeiter och lägerfångar i Tyskland (vilket saknade koppling till Babij Jar helt) år 2005; året därpå till minne av offren för jordskredet 1961; en ”Zigenarvagn” år 2016 till minne av de romer som mördades här. 

Egen bild. Den s.k. "Zigenarvagnen" till minne av de romer som mördades här.

I år avtäcktes också som statyn av Olena Teliha. Hon var poet men också medlem av OUN-M och tillhörde alltså stadens styrande elit under början av den tyska ockupationen. Hon, och något hundratal andra i OUN-M, mördades senare av tyskarna då deras självständighetsplaner blev alltför djärva. Att hon står just här vid Babij Jar borde givetvis ses som kontroversiellt med tanke på att hennes OUN-M hjälpte tyskarna med massmordet av judar den 29-30 september 1941. Men långt ifrån alla i Ukraina ser det på det sättet. Jag återkommer dock till detta och till Olena Teliha i kommande inlägg. Det sägs hur som helst finnas åtminstone 30 olika monument och minnesstenar vid området, uppförda vid olika tillfällen och av olika initiativtagare. I parken strövar också mängder av hundar, som rastas av sina ägare eller bara stryker omkring, men också promenerande Kiev-bor eller joggare som eventuellt löper över benresterna från hundratusentals offer vid platsen. De allra flesta är numera överens om att det ger ett ostrukturerat intryck, men är oense om vad som bör göras, vilket jag också kommer till i senare inlägg.

Egen bild. Olena Teliha-statyn uppförd 2016. Kontroversiell figur som tillhörde nationaliströrelsen OUN-M som styrde Kievs administration 1941 under Nazityskarna.

Det nuvarande ”reservatet” tillkom enligt National Historical Memorial Preserve Babyn Yars egen hemsida enligt direktiv från dåvarande president Jusjtjenko utfärdat 23 september 2005, kompletterat 1 mars 2007 då gränser fastställdes för området och statligt ägarskap tillskrevs monumenten som redan fanns inom detta. Redan under 1990-talet började judiska organisationer propagera för ett ”reservat” av den här typen och den som pekas ut som främsta initiativtagare är numer avlidne presidenten för Jewish Council of Ukraine, Ilya Levitas. Den 13 mars 1999 skrevs ett protokoll med Kiev Stads administration som specificerade platsen för avrättningarna, gränserna för området och en skissartad plan för planeringen av det. Det bör vara det ovan nämnda kompletterande dekretet från 1 mars 2007 som finns på hemsidan för ”Babyn Yar” (finns ingen riktig datering av dokumentet på hemsidan underskrivet av dåvarande premiärminister Janukovytj). Det ser hur som helst ut som ett ”konstituerande” dokument då det ”förklarade” (”declared”) att området med dess monument skulle benämnas the National Historical Memorial Preserve "Babyn Yar". Dessutom fastställdes att det skulle föras in under kultur- och turismdepartementet och att detta skulle ha hand om fonder och finansiering av utvecklingsåtgärder för området. Året därpå kom ett dekret (inte heller detta daterat på hemsidan från den då nytillträdda premiärministern Julia Tymosjenko som förde in the National Historical Memorial Preserve "Babyn Yar" under the National Memorial Institute, vilket förvirrar en del då det i senare dekret talas uteslutande om National Historical Memorial Preserve Babyn Yar. 

Under åren därefter har hur som helst en mängd dekret utfärdats av presidenter och premiärministrar men utan att leda till särskilt många konkreta åtgärder. Den 24 februari 2010 fastslogs, genom ett dekret från president Jusjtjenko, att ge nationell status åt ”reservatet” och det institut som ska ha ansvar för dess utveckling. Dessutom att dess namn ska vara the National Historical Memorial Preserve "Babyn Yar", vilket ju egentligen redan fastställts av premiärministern 2007 (?). Institutet för Nationellt Minne publicerade år 2010 ett dokument med ramar för reservatet som ändå klargör en del punkter, nämligen att:

National Historical Memorial Preserve Babyn Jar (nedan förkortat NHMP) ska stå under statligt ägarskap och inom sfären för the National Memorial Institute of Ukraine

NHMP är en icke vinstdrivande organisation, som ska göra läges- och finansiella rapporter till relevanta regeringsorgan

NHMP ska vara ukrainska institution som i första hand har hand om minnet av offren för Förintelsen, Nazi-terrorn, och politiskt förtryck och utför studier och research om var dessa offer finns begravda i Ukraina och utomlands

Reservatets fullständiga namn ska vara, på ukrainska: Nazionalnyi, istoryko-memorialnyi zapovidnyk "Babyn Yar", på ryska: Nazyonalny, istoriko-memorialny zapovednik "Babi Yar" samt på engelska The National Historical Memorial Preserve Babyn Yar, samt att kortnamn fastställdes till, på ukrainska: NIMZ "Babyn Yar", på ryska: NIMZ "Babi Yar" samt på engelska: NHMP "Babyn Yar"

Dokumentet anger också att NHMP ska ”forma en känsla av patriotism och historisk medvetenhet”, vilket kan tolkas på lite olika vis. Institutionen fick emellertid här också en mer specificerad uppgift, nämligen att ”bevara och föreviga” offren samt ”identifiera, studera, registrera, skydda, bevara, underhålla och på lämpligt sätt använda, konservera, restaurera, rehabilitera och utföra museumifiering av kulturarvsobjekt, samt områden och rörliga objekt”, som kan knytas till dessa offer som specificeras ovan. Dessutom att NHMP ska forma ett museum, arkiv och bibliotekssamling med material som innehåller information om ”Förintelsen, Nazi-terrorn och politiskt förtryck”.

Så särskilt mycket av allt detta har emellertid inte gjorts. Såvitt jag kunnat finna finns inte ens kompletta digitala kartor över platsen eller broschyrer i vilka man kan orientera sig på platsen. Platsen är också en park där hundägare rastar sina hundar och joggare springer igenom och folk promenerar omkring i allmänhet. På webbsidan finns dock en kortare geografisk beskrivning av området som kan vara till viss hjälp. Sidan är dock uppdaterad senast 2011 så detta görs uppenbarligen inte löpande.

Förutom att det känns rörigt och ostrukturerat kring NHMP så har också en mängd planer för Babij Jar diskuterats vid sidan av dess verksamhet (eller overksamhet?), vilket också bidrar till förvirringen på många sätt. Dåvarande presidenten Kutjma hade år 2001 planer på, och fick också en del amerikanska pengar, för att anlägga ett judiskt minnescenter vid platsen. Det blev dock aldrig byggt och judiska samfund i Kiev bestämde istället att anlägga en egen Minnescenter 2009 men det har uppenbarligen inte blivit verklighet ännu. Det av Kutjma initierade projektet föll huvudsakligen på planerna för dess placering. Amerikanarna, the American Jewish Joint Distribution Committee (JDC), föreslog att placera minnescentret nära själva gravplatsen. Religiösa judar såg detta som otänkbart då sådana platser betraktas som heliga, enligt den judiska lagen halachah, och ska förbli orörda. 

Samma invändning hade de också mot ett annat initiativ 2006 då affärsmannen och den judiske aktivisten Vadim Rabinovitj aviserade planer för ett museum på mark han förvärvat nära gravplatserna. Halachah gör för övrigt all prospektering av monument och muséer vid Babij Jar komplicerad. Offren för massakrerna ligger i jorden täckande ett stort område och tyskarna grävde dessutom - för att försöka sopa igen spåren av brottet - upp lik, brände dem och spred askan över området. Så det är alltså svårt (om inte omöjligt) att fastställa var exakt det finns kvarlevor av de mördade. Hela området borde ses som en begravningsplats, menar en del judiska röster.

Ännu ett initiativ som fortfarande ”hänger i luften” togs i början av 2016 då den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk såg till att bilda en kommitté för att få till stånd ett nytt monument över de judiska offren. Mer exakt handlade planerna snarare om att komplettera den befintliga ”Menorah”. Två gångvägar ska gå genom parken och knytas samman vid Menorah-monumentet. Den ena tillägnad de judiska offren och den andra till ukrainare som hjälpt och räddat judar från att mördas, s.k. ”righteous”. Det förefaller oklart om Menorah ska vara kvar eller om ett helt nytt monument uppföras, men det har talats om ett sådant bestående av en stenmur med repliker av skor, klädespersedlar och andra föremål som judarna som mördades fick lämna ifrån sig innan de avrättades.

Mer konkreta är däremot planerna ett annat projekt som handlar om ett helt nytt och mycket större museum och minneskomplex. En stiftelse har bildats med namnet Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF), dock utan statlig inblandning. Det har som sagt lett till kontroverser och debatt. Mer om det berättar jag dock i nästa inlägg om Babij Jar. Då kommer vi in på dagens debatt och konflikt om vad som ska finnas på området och inte minst hur det ska presenteras. Jag tar det i nästkommande inlägg.