”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja
dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i
tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”
(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt,
Lotta Hedström, Miljöpartiet)
Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala
intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det
som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur
kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade
politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets
decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur
partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en
mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får
socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar.
Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda
föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner
över de oppositionellas huvuden.
Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på
Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för
en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa
basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen
men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av
konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla
fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska
slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag
citerade i inledningen formulerades.
Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora
ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra
anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc
har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för
Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där
utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska
arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är
notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt
skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar
till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av
handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att
vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.
Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler
investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och
automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som
arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full
sysselsättning.
Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten
som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i
förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket
onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning,
teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland
kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig
veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas.
Organisationen
BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska
och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd
material att ta del av.
Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med
argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice,
Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer
för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James
Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han
mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.
Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser
som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts
visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat
av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem
att mildras.
Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns
färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande
EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den
förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att
femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän
arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst
och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.
Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om
basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än
så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.
Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för
basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet,
den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet
och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar
omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade
inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att
investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare
avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga
vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess.
Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en
klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas
globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens
arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största
obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer
till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av
svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta
behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan
finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar?
Men det finns också god argumentation som bör attrahera även
dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi
vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the
threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av
möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att
utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår
basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare
än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten
om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed
ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans
med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de
som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen
men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer
effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens
lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.
Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5)
som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”,
som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om
lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan
citerade skämt om låtsasjobb.
Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst
är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det
finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas
och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den
slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig
utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar