Yes, we can!

Snart far den store ledaren för det stora landet i väst vidare österut. I St. Petersburg väntar stora samtal med andra stora ledare i G20-mötet där frågor av avgörande karaktär för hela världen avhandlas.

Fredrik Reinfeldt är säkert nöjd att ha fått sola sig lite i glansen av den amerikanska presidentens omtalade karisma. Den främsta kritiken mot Obamas politik fick nordiska kollegor stå för. Till exempel danska statsministern Helle Thorning-Schmidt, som ska ha tagit upp avlyssningsskandalen NSA med presidenten.

Reinfeldt själv yttrade på presskonferensen igår kväll sin förståelse för att Obama måste agera när det gäller Syrien. Som ledare för USA förväntas detta, menade han. Det har han säkert rätt i. Det finns en förväntan att stormakter ska uppträda som stormakter alltid gjort, maktfullkomligt och ibland våldsamt. 

De som såg Barack Obama som en företrädare för en ny syn på USA:s utrikespolitiska roll och en förändring – ”change” – av landets uppträdande gentemot det övriga världssamfundet har all anledning att vara besvikna. Kanske borde misstänksamheten varit större, med tanke på den av Reinfeldt framhållna förväntningen på USA och med tanke på vad Obama yttrade i sitt tacktal när han emottog fredspriset i Oslo 2009:

” We must begin by acknowledging the hard truth that we will not eradicate violent conflict in our lifetimes. There will be times when nations - acting individually or in concert - will find the use of force not only necessary but morally justified… To say that force is sometimes necessary is not a call to cynicism - it is a recognition of history; the imperfections of man and the limits of reason.I raise this point because in many countries there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause. At times, this is joined by a reflexive suspicion of America, the world's sole military superpower… Whatever mistakes we have made, the plain fact is this: the United States of America has helped underwrite global security for more than six decades with the blood of our citizens and the strength of our arms”.
 

Det är med denna logik han nu backar upp sin inställning till krigsinsatser för att lösa konflikten i Syrien. Det är fascinerande att notera hur scenariot inför Irak-kriget upprepar sig nu när ”bevisen” läggs fram som ska rättfärdiga kriget. FN kommer inte att få fram bevisen, hävdar Obama, samtidigt som han påstår sig ha fått dem från sin underrättelsetjänst. Allt ställs på sin spets. Bara vi får fram dessa bevis rättfärdigar det vilka insatser som helst. Så tycks det vara bestämt och med hjälp av denna definitiva gränsdragning kan Obama vältra över ansvaret på övriga världen, vilket framgick på presskonferensen igår; ”Det är inte min trovärdighet som står på spel här, det är det internationella samfundets och även kongressens anseende som står på spel”.

Guantanamo-basen – med hundratals fångar som sitter utan rättegång och domar – är fortfarande öppen, trots löften om motsatsen. Drönare ersätter alltmer Hum-Vee:s och marktrupper i jakten på fiender. Ofta i länder mot vilka USA inte har någon deklarerad krigsförklaring. Att merparten av offren är civila tycks bekymra föga. 

Förnekelsen av spionapparatens omfång är också uppenbar och öppet lögnaktig. Vi snokar inte i folks mejlboxar och lyssnar på deras samtal, försökte Obama övertyga kritiska journalister som ställde frågor om NSA. Samtidigt vet vi (tack vare Snowden) att Brasiliens president Dilma Rousseff och Mexikos Enrique Peña Nieto utsatts för telefonavlyssning och just precis snokande i mejlboxarna. FN och EU har blivit utsatta för samma sak och givetvis finns det ingen som riktigt vet hur ofta NSA använder sina bakdörrar till dataleverantörer som Google och Microsoft.

Sedan Barack Obama flyttade in i Vita Huset med sin administration har de visat att de kan vara precis lika cyniska och tillämpa precis samma stormaktsretorik som sina företrädare. De gör det möjligen ännu lite smartare bara. Kanske var det detta Obama menade när han yttrade de smått bevingade orden:

 - Yes, we can!