Ukrainas slitna offerkofta

 

Jag skrev för några veckor sedan om en intressant artikel skriven av en professor Nicolai N. Petro vid University of Rhode Island som menade att USA borde ta ett steg tillbaka och låta Ukraina sköta sina egna affärer ett tag. Jag citerar här för att göra hans ståndpunkt tydlig:

”[…] it may make sense for America to step back and avoid the temptation to take sides in political, cultural, and religious debates for temporary foreign policy advantage […] The advocates of Western interventions in Ukrainian affairs will probably object that this leaves the playing field entirely to Russia. I would hope that Ukraine is more than just a playing field for foreign interests and suggest that it is high time to trust in the good sense of all Ukrainians, including those who see their Russian cultural heritage as fully compatible with a Ukrainian civic identity. Treating the latter as potential traitors, a “Fifth Column,” as many Ukrainian and Western officials are, sadly, still wont to do, can only undermine their sense of attachment to Ukraine, to the point that no amount of Western support will suffice to restore it.”

Kärnan i det han skriver är att USA och många andra i Väst har en uppfattning om Ukraina som ett enat land i opposition mot Ryssland, medan verkligheten i landet ser annorlunda ut. Enligt en färsk opinionsmätning är ett pro-ryskt parti det som stöds av störst andel ukrainare, nästan halva landet har ryska som vardagsspråk och många börjar bli irriterade över att ses som en andra rangens medborgare på grund av det. Därtill finns en växande irritation, även inom maktens korridorer, över den utländska interventionen i ukrainska angelägenheter som kommer från framför allt USA, men också EU. I Petros artikel finns en genomgång av vad det handlar om närmast.

Foto: Hans Wåhlberg. Verkhovna Rada, det ukrainska parlamentet. Knappast en ideologins högborg utan mer boxningslokal alltsedan självständigheten 1991. Kanske en förklaring till varför det är så svårt att gå framåt, gå vidare från det förflutna?

Ukrainas kapacitet att styra

Petros åsikt är fullt rimlig och det vore märkligt inkonsekvent att ondgöra sig över Rysslands inflytande över Ukrainas interna angelägenheter men inte andra länders.

Men den stora frågan är huruvida Ukrainas interna politiska struktur lämpar sig över huvud taget för att ta ett stadigt grepp om landets utveckling och genomföra nödvändiga reformer, alldeles oavsett vad man anser att sådana reformer bör bestå av.

Volodomyr Zelenskij valdes med stor marginal till president sommaren 2019 och hans parti Folkets Tjänare vann en jordskredsseger i parlamentsvalet samma år och håller nu majoriteten av parlamentsplatserna. Ändå går det minst sagt trögt att genomföra presidentens politik. Korruption och fraktionsstrider inom parlamentet och inom partiet Folkets Tjänare lägger hinder i vägen. Just det här har, enligt mina reflektioner efter flera års studie av Ukraina, till stor del att göra med den frånvaro av ideologi som de ukrainska partierna har. Kommunistpartiet som tillhörde de största innan 2014 har i princip förbjudits och i övrigt finns fascistpartiet Svoboda som kämpat för att komma över spärren på 5 % i varje val efter 2014, och ett antal andra partier inom extremhöger/fascist-sfären är långt ifrån att klara spärren. De här företräder också två extrema ståndpunkter. Däremellan finns egentligen ingen som helst ideologi. Det finns inget parti som säger sig klart och tydligt företräda liberalism, konservatism, socialism/socialdemokrati eller för den delen grön ideologi. Istället knyts de till personer som knyter upp allierade till en partikonstruktion (det lär t.o.m. gå att köpa en sådan, med kontor och anställda färdigt och klart), klistrar på en lätt populistisk eller patriotisk etikett och utformar programmet i samma anda. I de flesta fall finns en oligark med i spelet och är den som åtminstone delvis styr, och kanske finansierar det hela. Ingen normal politisk ideologisk debatt kan föras i ett sånt politiskt landskap. Väljarna ställs inför en omöjlig uppgift att avgöra vem som ljuger minst, vilket är det bästa de kan hoppas på. Några klara ideologiska riktlinjer och normala gatekeepers som partikongresser och lokalt engagerade medlemmar finns inte mycket av i Ukraina mellan valen.

Det mesta går sedan ut på att bevaka egna intressen, intrigera mot andra partier eller affärskonkurrenter, sko sig på olika sätt där man kommer åt, knyta kontakter inom administration och inte minst i rättssystemet, och däremellan göra populistiska eller patriotiska utspel. Allt medan en lågintensiv väpnad konflikt sliter sönder landet både ekonomiskt och psykiskt. En konflikt som i huvudsak inbegriper ukrainska medborgare, alldeles oavsett hur gärna man vill ha det till enbart en konflikt mellan Ukraina och Ryssland.

Kyiv Post publicerade för någon månad sedan en intressant intervju med Ilija Ponomarev, rysk vänsteroppositionell och f.d. parlamentariker som tvingades fly Ryssland när han röstat emot annekteringen av Krim i parlamentet. Han lever nu i exil i Kiev och har fått ukrainskt medborgarskap. Han säger en del intressanta saker. Dels att den som i Ukraina skriker högst om patriotism gör också landet mest skada. Han tror att president Zelenskij är uppriktig när han framhåller vikten av att ena nationen och att dess styrka är just dess mångfald. Men han avslutar ändå med något som jag själv tänkt under många år: ”Ukrainas fundamentala problem är att ingen tar ansvar för sina ord”.

Offermentaliteten utbredd

Det finns en tendens, som jag har observerat länge i Ukraina, att lägga alla problem utanför sig. Det är externa faktorer som är roten till allt som går snett och i de flesta fall är det Ryssland som får bära ansvaret. Det kan säkert vara relevant i mycket men långt ifrån allt.

Det är en sorts offermentalitet som präglar landet och har sina rötter långt tillbaka i tiden. Den är inte svår att förstå. Det som är ukrainskt territorium idag har varit slagfält i stort sett sedan Kiev-Rus: drabbats av fullt kaos och inbördes strider under och efter första världskriget; hungerkatastrof; en nära nog totalförstörelse under andra världskriget; varit epicentrum för förintelsen fasor; lidit under Stalins förföljelser, drabbats av Tjernobyl-katastrofen; och levt många decennier under allmän sovjetisk repression.

Det är inte alldeles obegripligt om många ukrainare har en känsla av att vara offer och att bo på fördömd mark vars öde är att vara plats för olyckor, krig och katastrofer.

Det blir dock ett problem när det får genomsyra det politiska samtalet nästan helt och såväl politiker som befolkningen i stort vänjer sig vid att lägga snart sagt alla de problem som finns utanför sig, se dem som externa eller externt styrda. Det ger en passivitet och uppgivenhet som i längden hämmar landet.

Just det här börjar också den generation som växt upp under, eller fötts efter, de första självständighetsåren att inse. Det är värt att uppmärksamma och är som jag ser det enda räddningen för Ukraina. Att kasta offerkoftan och se framåt. Lättare sagt än gjort, men nödvändigt.

Just detta framhölls nyligen av den kände ukrainske historikern Jaroslav Hrytsak vid en vetenskaplig konferens i Prag. Ukraina lider av många svåra minnen och ett gap kulturellt och historiskt mellan östra och västra delen av landet, säger han, men också att det idag finns en ny generation som ger hopp om läkning och framåtskridande. Han fortsätter:

”All these factors and more enable Ukrainians to look forward rather than relive the traumas of the past and endlessly pick at the wounds of history.

This is a great opportunity for Ukraine, says professor Hrytsak. But, Ukrainians have become disenchanted with the young politicians of the Servant of the People and Holos parties, who were expected to rise up and address certain challenges.

In fact, it seems that Ukrainians are not yet ready to seize this opportunity and there is a looming danger that they may turn their back on social development and return to the dark days of conflict between old political elites.”

Valeria Korablyova som var med att organisera konferensen fyller på. Hon menar att Ukraina fortsätter att se sig självt som offer, vilket går igen i mycket av den kulturella produktionen, i historieskrivningen och i skolundervisningen.

Hon fortsätter:

”However, it deprives Ukrainian society of subjectivity. The blame for what is happening always lies with someone else (mostly Russia), and moreover, someone else will save Ukraine, and help the country out of this difficult situation (usually the European Union, or the West in general).

Enligt Korablyova kan inte Ukraina gå framåt förrän majoriteten av ukrainarna inser att framtiden ligger i deras egna händer och att det bara är de själva som har ansvaret för sitt land. 

Det är dock en mödosam process som kommer att innefatta en färd genom den ukrainska politikens minfält. Det fält som nu president Zelenskij troligen känner sig vilse i.