Vändningen i Kragh-affären en del av NATO-kampanjen?

Debatten kring Martin Kragh har tagit en märklig vändning. Från början handlade den om den vetenskapliga nivån på hans (och Sebastian Åsbergs) artikel "Russia's strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case" i Journal of Strategic Studies 2017. Artikeln anmäldes för oredlighet och Uppsala Universitet överlämnade anmälan till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning. Den bedömdes inte vara exempel på forskningsfusk men omdömet var ändå tämligen förödande då det bland annat konstaterades att "svagheterna (i artikeln) är i så stor grad uppenbara för en noggrann läsare, att det knappast är ett medvetet försök att vilseleda läsaren".

Den vetenskapliga undermåligheten var dock inte det viktigaste. Det andra skälet till den stora uppmärksamheten gällde de namngivna och icke namngivna, men lätt identifierbara, personer som de i artikeln mer eller mindre utpekar som Kremls språkrör. Det var också detta som framkallade en häftig reaktion från inte minst de utpekade men också andra fredsaktivister och företrädare för Miljöpartiet och Vänstern.

De uppfattade sannerligen inte anklagelserna som ringa och håller givetvis inte med bland andra Aaron Korewa som i NATO-bloggen tycker att farhågan om att alla Natomotståndare nu riskerar att bli utpekade som ryska propagandister kan betraktas som ”trams”. Korewa är knuten till McCain Institute for International Leadership vid Arizona University men han skriver också för Stockholm Free World Forum, Svenska Dagbladet och Atlantic Council. Den sistnämnda tankesmedjan är ett sorts nav i hela den här historien och att Korewa också skriver inlägg på NATO-bloggen är förstås signifikativt. Därför är hans blogginlägg från 8/3-19 intressant och jag får anledning att återkomma till det eftersom det ger upphov till en del reflektioner.

Kritiken mot Martin Kraghs undermåliga artikel och de anklagelser som han i denna slungar mot enskilda och organisationer har nu fallit helt i glömska och det har istället uppstått ett allas krig mot Aftonbladet Kultur. Detta efter att Åsa Linderborg även hon kritiserat Kraghs artikel men också rest frågan (inte påståendet som hennes kritiker hävdar) om inte Martin Kragh går främmande makts ärenden, ställd med anledning av uppgifterna om Integrity Initiative. Ett projekt som enligt läckta dokument har som uppgift att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa. Det var förstås ett misstag och gav Kraghs uppbackare en möjlighet att vända hela diskussionen 90 grader.

Nu etableras istället bilden att det är Martin Kragh som smutskastats av AB och givetvis kom fällningen från PO i fallet med AB:s olyckliga publiceringar om Kulturhuset Stadsteater-VD:n Benny Fredriksson som en gudagåva och används flitigt för att misstänkliggöra allt som skrivs och har skrivits i AB Kultur.

På köpet kunde frågorna kring Integrity Initiative också lättare lämnas obesvarade. Korewa i ovan nämnda inlägg på NATO-bloggen tillhör de som viftar bort uppgifter om projektet och tycker att de inte behöver tas på allvar eftersom det sannolikt är ryska hackers som tagit fram uppgifterna. Detta trots att det i brittisk media framfördes stark kritik mot att Integrity Initiative kampanjat mot Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn och att brittiska UD inte har bestridit uppgifternas äkthet utan snarare styrkt dem i en egen utredning av saken. Det vill säga, ett regeringsfinansierat underrättelseprojekt används för att misstänkliggöra det främsta oppositionspartiet och dess ledare. ”Inte alls någon skandal”, säger Korewa. Man kan ju förstås ha den åsikten att det regeringsbärande partiet kan göra vad det vill för att bekämpa sin opposition men det liknar i mina ögon metoder som hörde hemma i Sovjetunionen och som idag tillämpas flitigt i exempelvis Ryssland. 

Lika bortglömt i Kragh-debatten är nu den rapport som publicerades hösten 2018 av Atlantic Council med titeln ”Kremls Trojan Horses” i vilken Henrik Sundbom, som haft tätt samröre med Kragh, stod för ett kapitel om Sverige och i detta i princip upprepade Kraghs anklagelser. Där finns bland andra den Mp-tjänsteman, liksom i Kraghs artikel, med bland dem som anklagas för att gå Kremls ärenden vilket föranledde honom att gå ut med sitt namn (som de flesta initierade redan visste) i ett försök att rentvå det en andra gång. Han var förvisso redan rentvådd av Säpo som avfärdat alla anklagelser mot honom men det hindrade ju inte Sundbom för att använda uppgifterna igen. Det är ju så det fungerar med falska anklagelser (och fake news). De får eget liv och upprepas igen och igen trots dementier och motbevisning.

Även våra nordiska grannländer blev granskade i rapporten vilket i NATO-landet Norge bemöttes med häftig kritik i norska medier, bland annat från förre Höyre-ledaren Kåre Willoch som ansåg att dess innehåll angrep den fria opinionsbildningen. Samma invändning kan givetvis göras för innehållet i det svenska kapitlet, som alltså till stora delar var identiskt med det som Kragh publicerade i sin artikel. 

Attacker mot fredsrörelsen och NATO-kritiker

Själv ser jag det som en kampanj som förs på bred front sedan ett par år tillbaka och med ibland ganska försåtliga metoder. DN var bland de första att sätta riktmärke när de före detta svenska toppdiplomaterna Hans Blix och Sven Hirdman i en ledare den 20/3-16 kallades för ”Putins svenska brigad” eftersom de argumenterade emot svenskt NATO-medlemskap. De namngavs inte men då det hänvisade till ett seminarium om Ryssland och Östersjöregionen på Utrikespolitiska Institutet. Det var således inte svårt att lista ut vilka det handlade om och DN fick ändra rubriksättningen vid senare tillfälle. Det var trots allt respekterade diplomater som avsågs. Om fredsaktivister av ”lägre rang” är det dock mindre nogräknat vad som skrivs och rubriksättningen kan sättas i liknande stil, det vill säga att använda uttryck som ”Putins/Kremls nyttiga idioter” som exempelvis Södermanlands Nyheter 28/8-17, HD 8/9-17, eller Claes Arvidsson i Svd 13/2-19 med flera.

En annan försåtlig metod är exempelvis att förse ordet fredsvänner med citationstecken som Korewa gör i NATO-bloggen för att på detta sätt ironisera över fredsvänners verkliga agenda. Sällan är den utpekade gruppen mer preciserad än vara just fredsvänner och blir därmed också svepande över ett helt spektrum fredsaktivister. Det är en metod som används av flera andra NATO-förespråkare, bland andra Erik Thyselius som varit projektledare på Frivärld och numera knuten till mediaföretaget Axess och som tidigare skrev återkommande i SvD. Den 11sep2017 skrev han i SvD att Fredsrörelsen är ”Kremls bästa vän i Sverige”, fast i rubriksättningen hade Fredsrörelsen satts inom citattecken. Antydande alltså att den inte egentligen skulle vara det den utger sig för att vara. Nato-entusiasten Per T Ohlsson använder det också när han närmast ursinnigt angriper aktionsgruppen Nej till Nato i HD/Sydsvenskan (26/8-18) och kallar dess medlemmar för ”självutnämnda fredsvänner” vars främsta avsikt enligt Ohlsson är att ”störa relationen till Nato”. En anonym ledare i BoråsTidning (18/5-18) går längre än så när den påstår att många ”så kallade fredsvänner” gör vad de kan för att motverka och misstänkliggöra Sveriges samövande med ”andra demokratier inom ramen för Natos partnerskap för fred”; att dessa ”fredsvänner” inbegriper allt ”från före detta ministrar och riksdagsledamöter till gatuaktivister”; samt att dessa ”fredsvänner” gärna försvarar ”ett allt aggressivare och mer auktoritärt Ryssland och dess militära uppbyggnad”. 

En absurd anklagelse som också syntes i flera artiklar före fredsmötet Åland17 som hölls i Mariehamn i september 2017 samtidigt med den NATO-ledda övningen Aurora17 och den ryska Zapad17. Patrik Oksanen skrev då i Gefle Dagblad att ”fredsaktivisterna” (jo med citationstecken kring) skulle bidra till att ”öka spänningen i området”. Ett fullkomligt horribelt påstående om ett möte som samlade svenskar, finnar och ryssar till samtal om fredsfrämjande åtgärder som kan bidra till avspänning mellan folken med förhoppningen att det ska sprida sig till makthavarna i respektive länder. Jag var själv med och skrev om det här på denna blogg. Bland de ryska deltagarna fanns åtminstone två som befann sig i exil i Sverige för sina åsikters skull och flera av de övriga hade antingen suttit i fängelse eller åtminstone häkte och hade myndigheternas ögon på sig. De påstods hemma att gå USA:s ärenden genom att delta i mötet på Åland och i svenska och finska medier påstods de vara Putin-agenter. Sannolikt finns intresse från både USA och Ryssland att underblåsa fiendskap och misstänksamhet så vi lär få mer av den här varan.

Denna typ av fria fantasier eller svepande anklagelser slungas nu allt tätare och i allt fler olika sammanhang.

Kampanj för NATO och svenskt medlemskap i NATO?

Det ser onekligen ut som en kampanj styrd från USA när Washington Post på sin förstasida publicerar en svartlista över 200 webbsidor som framtagits av den anonymt drivna researchgruppen PropOrNot. Webbsidorna påstods ha spridit rysk propaganda och de som stod bakom kallades ”nyttiga idioter”. Någon förklaring vilka kriterier som stod bakom denna bedömning gavs inte mer än att om nyhetssajter innehåller kritik av mainstream-medier, EU NATO, Ukraina, judiska personer, USA-allierade, Clinton, Merkel eller andra inom den politiska mittfåran så är det tecken på rysk propaganda.

De läckta dokumenten från Integrity Initiative dyker förstås upp i tankarna. Hur mycket ligger det i detta med en orkestrerad kampanj för att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa? Det är en av de frågor som nu sopas undan och överröstas av klagokören mot Aftonbladet.

Samtidigt som NATO- och USA-kritik också helt enkelt censureras. Som när Facebook inleder ett samarbete med Atlantic Council (återigen) för att hålla rent från ”fake news”. Vips försvann närmare tusen sajter. Efter stora protester togs en del av dem åter, som Venezuelanalysis, Haiti analysis och Telesur english. Facebook tog också bort delade artiklar från väletablerade tidningar, som exempelvis en i NY Times som handlade om hungersnöden i Jemen, orsakat av bland annat USA/NATO-bomber som släpps över landet av saudiska plan. Negativa bilder av USA/NATO raderas alltså ur Facebook-flödet vilket rimmar illa med den fria opinionsbildning vi anses ha i västvärldens demokratier. 

Det är inte heller bara Atlantic Council som håller ett öga på sociala medier utan även bland andra German Marshall Fund of the United States, GMF, som tipsade CNN att granska en Facebook-sida (”In the Now”) som de inte gillade vilket ledde till att den stängdes ned från Fb men öppnades igen efter stark kritik. De två unga kvinnor som driver sidan kommenterar hela affären ganska kvickt och slagfärdigt på twitter och ger också en liten snabblektion i hur det kan gå till när fri opinionsbildning kvävs på ett subtilare sätt än i diktaturer. Svenska UD sponsrar f.ö. GMF med pengar och i storleksordningen mellan en halv till en miljon USD förra året.

Här i Sverige ser vi dock om och om igen hur kopplingar går mellan FriVärld och Atlantic Council och vidare till publikationer som framför allt SvD men också annan liberal press. Det ingår förvisso i idén om fritt meningsutbyte att kunna föra fram åsikter för eller emot något men det måste ändå noteras att det knappast är ett resultat av slumpens skördar att vi översköljts av NATO-propaganda just de två-tre senaste åren. Det jag här kallar kampanjen vill jag påstå tog fart under 2017 då stora militärövningar hölls i väst som öst och då Sverige övervägde att underteckna FN:s resolution om kärnvapenförbud, ungefär vid samma tid också som Sverige just ingått ett värdlandsavtal med NATO.

Överallt dyker tankesmedjan Atlantic Council upp. Jag skrev om detta institut redan i januari 2016 - då jag för övrigt bodde en tid i Ukraina och såg på saken därifrån – och noterade då hur en av dess svenska medarbetare, Albin Aronsson, skrivit en artikel publicerad i Newsweek i vilken han öppet uppmanar NATO:s medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.

Bland donatorerna till Atlantic Council finns, förutom ett antal vapentillverkande företag, också en rad stater varav USA förstås är den största. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”. Den svenska näringslivsfinansierade tankesmedjan FriVärld har frekvent utbyte med Atlantic Council och har som mål att Sverige och Finland ska gå med i NATO och säger sig därför vilja föra ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”.

Den stora frågan är bara om FriVärld, Atlantic Council och andra som nu bedriver hetskampanj mot fredsrörelsen är intresserade av ett fritt meningsutbyte om frågan? Eller om de sakta men säkert vill mala ned NATO-motståndet genom demonisering av såväl Ryssland som fredsrörelsen och dess aktiva? En fråga är också varför svenska UD donerar till tankesmedjan i storleksordning mellan 100.000-250.000 USD årligen? En fråga som för övrigt ställts till utrikesminister Margot Wallström som endast levererade ett intetsägande svar.

Tankesmedjor och stater utan agenda?

Aaron Korewa, för att återkomma till honom, anser i tidigare nämnda inlägg på NATO-bloggen att det är ”naivt” av Åsa Linderborg i AB att påstå att ”alla har en agenda”. Det är förvisso ett lite svepande påstående men det intressanta är att Korewa på sin NATO-blogg och de övriga i den här NATO-kören ser sig som, eller i vart fall påstår sig vara, helt åsiktsneutrala och inte - till skillnad från meningsmotståndarna – har någon agenda. Frågan är om Korewa på fullt allvar tycker att NATO-bloggen är åsiktsneutral? Det vore i sammanhanget det mest naiva, men nästan mer önskvärt än om det istället är en del av en fullt medveten kampanj av lögner och halvsanningar som påverkar oss i våra val, riksdagsvalet i höstas, EU-valet som kommer och i en eventuellt framtida folkomröstning om NATO-medlemskap. Jag tror nämligen att en sådan kommer inom ungefär 3-4 års tid (kom ihåg var ni läste det först 😊).

Det står givetvis alla fritt att tala för ett svenskt NATO-medlemskap men det måste också vara tillåtet att vara emot (?). Nu säger Kragh själv att målet med kritiken mot honom är att få honom att sluta forska. Patrik Oksanen har påstått att det är många som aktar sig för att skriva kritiskt om Ryssland för att de riskerar påhopp. Det är ju ett intressant påstående i den pågående diskussionen där nu den ”massiva kritik” mot AB, som Korewa listar på sin blogg, snarare visar att förhållandet är precis det motsatta. Det vill säga hur Karin Ohlsson i Expressen, Patrik Oksanen i sina landsortstidningar, och SvD med en serie artiklar av Claes Arvidsson, Lisa Irenius, Olof Ehrenkrona och Mathias Ståhle öser galla över AB och sprider bilden av att Aftonbladets kulturchef gör sig till en ”nyttig idiot för Kreml”, för att direkt citera Korewa, som också tillägger att han hoppas att kritiken blivit ”tillräckligt stark för att något liknande inte ska upprepar på Aftonbladet Kultur”. Det vill säga vad han ser som förtal av forskare och spridande av rysk desinformation via en ”stor medieplattform”.

I förhållande till fredsrörelsens resurser vill jag påstå att den medieplattform som dessa kritiker av AB har att tillgå är förkrossande. För att inte tala om institutioner som har stöd av NATO-pengar och amerikanska statens. Så när Aftonbladet Kultur nu har skrämts till tystnad (?), ja vad finns det då för kanaler för NATO-motståndet att tillgå?