Hur man skapar ett monster – Om kopplingen mellan NMR och Kreml, ubåtar och hybridkrig

Jag noterar hur flera tidningar de senaste dagarna försökt koppla ihop NMR med Kreml. En del medlemmar i nazistiska NMR använder ryska domäner i sina mejladresser och några använder den ryska kopian av Facebook, VKontakte. Skribenter i bland andra Expressen och SvD slår upp saken i artiklar men erkänner samtidigt att de har lite svårt att lista ut på vilket sätt de kan koppla detta till Kreml och Putin. Det hindrar dem inte från att spekulera och därmed spä på bilden av Ryssland som ett hot mot Sverige. Strunt samma om det kokas soppa på en spik tycks det. När det gäller Ryssland ligger den journalistiska ribban lågt vad gäller spekulationer, indiciekedjor och konspirationsteorier.

Det får mig att tänka på Mattias Göranssons utmärkt skrivna ”Björnen kommer” (2017). Jag tycker mig se samma mönster som Göransson påvisar i sin bok. Det gäller att skapa ett monster och i ivern glöms vanlig källkritik och prövningar av resonemang bort. Jag har redogjort för och diskuterat kring Göranssons bok i ett tidigare inlägg.

Men det finns anledning att komma tillbaka till den då den så väl illustrerar hur mönsterseende uppstår och en hysterisk rädsla piskas upp som i förlängningen kan bli kontraproduktiv eller rentav farlig. Den visar att det inte krävs särskilt mycket fakta för att driva en uppfattning i pressen och framkalla en eskalering av tonläge, en ur säkerhetspolitisk synpunkt skadlig misstro mot främmande makt, och en snedbalanserad bas för analys av tillförsel av resurser till Försvarsmakten. Inte bara vad avser den totala mängden resurser utan också till vilka vapenslag, typer av utrustning och aktiviteter anslagen skulle tilldelas. Att skapa monster som inte finns hjälper varken allmänheten som får en överdriven hotbild på näthinnan att ligga sömnlös för, eller beslutsfattare att ta de rätta säkerhetspolitiska besluten eller göra den rätta bedömningen av omvärldsläget.

Gamla monster blir som nya…

En jämförelse av ubåtsparanoian och hotet från Sovjetunionen – som förvisso var verkligt men inte så överhängande som en del ville få oss att tro på 1980-talet - med dagens situation kan sägas vara att det nu för det första är ett helt annat läge. NATO har så oerhört mycket mer resurser än Ryssland jämfört med hur balansen var mellan NATO och Sovjetunionen under kalla krigets dagar. Hotet från Ryssland kan alltså inte på några vis jämföras med det faktiska hot som Sovjetunionen utgjorde för Sverige och övriga Europa. Men det hindrar inte att vi matas med ständiga historier om rysk desinformation, ryska dataintrång, rysk upprustning och ryska hotfulla militärövningar och militära invasionsplaner mot Sverige. Det upprepas också att Ryssland rustar upp. Trots att det redan för ett par år sedan kom tecken på motsatsen. Vilka nu bekräftas av Sipris senaste siffror för år 2017. Ryssland minskar sina militära utgifter med ca 20 %. Något som fått tidningar som DN och SvD att sätta för sina publikationer mycket ovanliga rubriker som ”Rysslands militärutgifter minskar medan världens ökar” och ”Militära budgetar växer – men Ryssland drar ner” (hittar dock inte artikeln på nätet utan bara i pappersversionen av tidningen 3 maj 2018). USA står nu enligt Sipris senaste siffror för 36 % av världens samlade militärutgifter, Frankrike och Storbritannien tillsammans för 6 %, och Ryssland för 4 %. Ändå förvånas många över att Ryssland från sin sida upplever USA och NATO som ett hot. Intressant att noter kom dock illa snabbt en artikel i SvD ett par dagar senare för att misskreditera Sipri:s siffror. En ekonomiprofessor gör där i och för sig relevanta invändningar om att minskningen till stor del har tillfälliga budgettekniska förklaringar och att minskningen "egentligen" skulle handla om kring 3 %. Sipri:s forskare däremot erkänner invändningarna men menar att det ändå, undantaget dessa "engångseffekter" legat kring 14 % mellan 2015 och 2017. Artikelförfattaren hävdar ändå att detta faktum inte betyder att Rysslands försvarsförmåga minskar. Ett resonemang som förmodligen skulle få svenska ÖB att gå i spinn om förhållandet varit detsamma här. 

Men nu gäller det alltså hotet från Ryssland och då måste ballongen fyllas med luft om den börjat pysa ut. Det gäller att inte förstöra hotbilden utan hålla vid liv den ryssrädsla som ska få opinionen att svänga i NATO-frågan, vilket jag bergfast tror är den viktigaste anledningen till den uppsjö av artiklar som behandlar allt från ryska nya vapen till ryska ”trollfabriker”.

Ubåtskortet är nu dock lite förverkat, i synnerhet efter det senaste jaktfiaskot i Stockholms innerskärgård hösten 2014, trots att det då slogs på samma trummor som på 1980-talet och att det under ett helt år gjordes förtvivlade försök att blåsa liv i den punkterade ballongen, som jag själv skrev i ett inlägg 2015. Trots att dåvarande ÖB Sverker Göranson så bestämt försökte fastslå att ”det var en ubåt” och att alla andra förklaringar ”kan uteslutas”. Det låter som ett eko från 80-talet och till råga på allt hävdade han att det rörde sig om minst en mini-ubåt. ÖB-Göranson framhöll då också att andra observationer på annan plats ”ger oss ett mönster” som ”enligt det system militären använder” ger ett väldigt starkt bevisläge. Nog var det fler än jag som tänkte att: ”here we go again”? Det militära systemet av indiciekedjor som sägs ge bevis på ubåtsintrång smäller dock inte lika högt längre. Suddiga foton, bilder av bottenspår och en försvunnen (!) sonarboj utgör de säkra bevisen men övertygar kanske inte mer än 80-talets lika ”tvärsäkra” bevis. Det blev inte bättre av att media genast upptäckte felaktigheter i bevismaterialet och ÖB:s uppgifter. Till slut var det nästan bara Mikael Holmström som inte gav med sig utan sin vana trogen spred halvfabricerade bevis eller rena missförstånd på förstasideplats. Den suddiga bilden på en ”säker ubåt” visade sig vara tagen på ett helt annat ställe än Försvarsmakten hävdat.  Den verkliga platsens bottendjup var högst 10 meter och innehöll flera grynnor och därmed i stort sett omöjlig för en ubåt att ta sig igenom medan Försvarsmaktens angivna plats hade tillräckligt djup. Bottenspåren kunde lika gärna varit från kabeldragning eller något helt annat i det virrvarr av spår som faktiskt finns på havsbottnarna. En mystisk ”svartklädd man” på ett skär visade sig heta Ove och gilla sportfiske. Och. Så. Vidare. I Finland imponerades man inte i alla fall, åtminstone inte den finske försvarsministern som sa så här:

”Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser”.

En senare observation i januari 2015 fick Mikael Holmström att gå upp i falsett med nya artiklar och andra följde efter. Den här gången skulle ubåten ha rört sig i farleden mellan Nacka och Lidingö in mot centrala Stockholm. Fullt synlig dessutom. Det gör man inte ”för skojs skull”, varnade Holmström, som kallade det en ”allvarlig inträngning mot centrala Stockholm”. Försvarsminister Hultqvist såg sig tvungen att göra ett uttalande och höll med om det allvarliga i intrånget med tillägget att det visade på ”aggressivitet” och ”fräckhet” hos inkräktaren och att det var en klar ”provokation”.  Annie Lööf och Jan Björklund pekade till och hem ut vem som var inkräktaren. Jo, ni gissade rätt, Ryssland förstås. Freds- och konfliktforskaren och professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell förklarade för dem som eventuellt fortfarande var skeptiska att det handlade om en ”maktdemonstration” att ge sig in i Stockholm i övervattensläge. Bilden som var bevismaterialet för intrånget visade sig dock snart vara arbetsbåten Time Bandit. Den enda som inte höll med var Mikael Holmström som försökte hävda att ubåten måste ha gått alldeles bakom arbetsbåten. I övriga media ebbade det hela skamset ut denna gång.

Vid den följande årliga Folk & Försvar-konferensen i Sälen i januari 2015 skrev Göranson ändå att ”ubåtskränkningen” var ”uppseendeväckande” men att den inte kom ”som en blixt från klar himmel”. ”Molnen har hopat sig en tid”, fortsatte han, och tog upp den rapport som Försvarsmakten gått ut med i december 2014 som, menade han, visade att ”de ekonomiska ramarna omöjliggör en operativ förmågeutveckling som står i paritet med omvärldsutvecklingen”. Med andra ord att det behövdes mer pengar till försvaret. Numera är det dock Krim och Ukraina som oftast lyfts fram som det stora beviset på hotet från öster. Som om det funnes likhetstecken att sätta mellan Rysslands förhållande till den före detta sovjetrepubliken Ukraina samt den halvö som i 200 år tillhörde först Tsar-Ryssland och senare Sovjetunionen och dess förhållande till Sverige. Det är hur som helst troligen mer effektivt än ubåtshotet och brukar därför användas mest i äskandet av pengar eller i motiverandet av ökade försvarsanslag.

Försvarsminister Hultqvist medgav mycket riktigt ett extratillskott på drygt 8 miljarder kronor fram till år 2020, med hänvisning till en ökad hotbild, bland annat Rysslands annektering av Krim.

Nuvarande ÖB vill dock ha ännu mer, tillkännagav han för bland andra Expressen, bland annat med hänvisning till hur Ryssland agerat i Georgien, Krim och Ukraina.

Det är svårt att be om pengar om inte hoten är tillräckligt skräckinjagande. Kanske är det främsta skälet till viljan att skapa monster som inte finns, eller som i vart fall inte är så skräckinjagande som de framställs?

… och nya tillkommer

Mattias Göransson tar i sin bok också upp det fejkade brev som dök upp under 2015 där försvarsminister Hultqvist gratulerar en chef på Bofors till en stor affär med Ukraina. Det publicerades på en tysk nyhetssajt och florerade ett tag i sociala medier. Mikael Holmström tog upp det i nyutgåvan av sin ovan nämnda bok ”Den dolda alliansen” och skrev en artikel i DN 28/10-2015 med rubriken ”Peter Hultqvist utsatt för rysk lögnattack”. Ett led i en desinformations- och propagandakampanj från Ryssland, påstår Holmström i artikeln. Göransson påpekar däremot en rad olika märkligheter kring detta förfalskade brev. Dels hade det inte publicerats av en enda rysk sajt eller nyhetsmedia vilket ju förefaller märkligt om man vill föra ”informationskrig” och ”så split och splittring”, som Hultqvist säger till Holmström i DN-artikeln. De enda som nämnde brevet gjorde det i kommentarer till de svenska uppgifterna med hänvisning still svenska källor. Det visade sig också senare, vilket har förbigåtts med tystnad, att FOI länge känt till att det spridits flera falska meddelanden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att den stora ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom befann sig i centrum för dessa. Vapenjätten hamnade på lite obestånd efter att konflikten med Ryssland inleddes 2014 eftersom de då inte längre fick sälja sina produkter till sin största kund längre och var tvungna att söka nya marknader. En rad märkliga pressmeddelanden spreds under hösten 2014 där företaget påstod sig ha inlett olika försvarssamarbeten med Sverige. Det är fortfarande oklart varför och alla pressmeddelandena är nu raderade och finns endast citerade i de cirka 300 artiklar de gav upphov till. Med samma indiciekedjemetod som svenska Försvarsmakten och Mikael Holmström med flera brukar använda ligger det närmare till hands att det fejkade brevet från Hultqvist skulle kunna härröra från Ukroboronprom och därmed Ukraina snarare än Ryssland. Säkert är det dock lång ifrån. Det visar dock att det inte heller säkert går att peka ut en koppling till Kreml. Trots detta görs det närmast reflexmässigt och blixtsnabbt utan närmare kontroller.

Inför valet i höst är det istället propagandakrigföring för att styra svenska valet som tas upp som hot. På precis samma sätt som med ubåtarna läggs olika spekulationer och indicier samman till en ”bild” som målas upp i etablerade media som vore det otvetydiga fakta. Senast i SvD om NMR som enligt rubriken för artikeln ”kan störa svenska valet”. Detta genom att använda en domän de själva lagt upp och kallar ”putinmail”, dvs mejlkonton som används genom rysk server för att lättare undkomma svenska myndigheters granskning av mejltrafik kan man tänka. I SvD-artikeln medges dock att det är ”svårt att få en komplett bild av vilka som använder mejlen och till vad”. Experten SvD talat med, Joakim von Braun, säger att NMR som organisation eller individer inom denna ”kan bli en kanal för ryska budskap”. Detta eftersom det skulle bli lättare för rysk underrättelsetjänst att kartlägga NMR:s medlemmar och sympatisörer, menar han, och spekulerar vidare med att säga det inte är omöjligt att individer som varit medlemmar kan utsättas för påtryckningar eller utpressning ”för att agera på ett sätt som gynnar Ryssland”. I artikeln spekuleras det om NMR:s tidigare kontakter med Ryssland som då handlat om den fascistiska och ultranationalistiska organisationen Ryska imperiska rörelsen, RID. En rörelse som kallar Putins regim för ”antirysk” och som istället vill införa en militant nationalistisk diktatur. Ungefär det som NMR vill införa i Sverige alltså. Denna starkt Putinfientliga organisation utgör alltså NMR:s koppling till Ryssland. Ett par av dess medlemmar har bevisligen varit i St. Petersburg för vapenträning i RID:s regi och några NMR-medlemmar använder VKontakte istället för Facebook, kanske dels för att lättare hålla kontakt med RID-medlemmar men också, sägs det, för att de där kan sprida budskap som skulle raderats om de spreds i Facebook.

I SvD:s artikel kokas allt ihop till en tre sidor lång historia om rysk påverkan av svenska valet. Putins realpolitik smälts samman med högerextrema rörelsers planer på att störta Putin. Faktarutor visar varför Ryssland skulle vara intresserat av Sverige, ”strategiska läget” och den svenska NATO-debatten etc. Givetvis tas också de obekräftade uppgifterna om rysk valpåverkan i USA upp. 

Att Ryssland som stat intresserar sig för vad Sverige beslutar angående NATO-medlemskap torde inte vara särskilt uppseendeväckande. Det ingår rimligen i varje stats säkerhetspolitiska analys att göra bedömningar av omvärldsläget och de närmsta grannarnas status militärt och politiskt. Så gör vi och så gör USA och alla andra nationer. Men i den stort uppslagna SvD-artikeln ges vi en bild där vi lockas att associera till Ryssland med kopplingen NMR-Ryssland-Putin-hot. I en undertext till rubriken sägs att NMR ”pekas ut som en uppenbar riskaktör i propagandakriget mot Sverige. En noggrann läsning (hur många gör en sådan?) visar dock att allt är spekulation och att det i artikeln strösslas med ordet kan eller orden skulle kunna. Det kan sammanfattas i IT-experten von Brauns svar på artikelförfattarens fråga om hur sannolikt det är att NMR kan vara kanal för rysk påverkan:

”Det finns ganska många indicier som tillsammans skapar en riskbild. Man kan se att potentialen finns och att det förmodligen handlar om att NMR kan fungera som ett slags förstärkare och indirekt skulle kunna bli ett slags ombud” (min kursivering/fetstil)

Expressens ledare den 1 maj varnar för att inte underskatta hotet från nazisterna i NMR och tar också upp kopplingen till Ryssland. NMR har tränats på ett läger i St Petersburg hos Ryska Imperiska Rörelsen och ledarskribenten tycker att det ”behöver knappast tilläggas” att det vore omöjligt utan Putins godkännande. Att nazisterna använder ryska mejldomäner, VKontakte, har fått pengagåvor från RID och gjort resor till dessa ”skapar intrycket av” att svenska nazister är ”lydiga medhjälpare till Putins Ryssland”, hävdas bestämt. Att RID är öppet Putin-kritiska, vill införa monarki, och störta det demokratiska Ryssland framgår inte av ledaren.

SvD har också i en annan artikel nyligen försökt kartlägga hur svenskar använder VKontakte, men inte lyckats nämnvärt. Det finns tydligen ett flertal svenska VK-grupper som står för rasistiska, fascistiska, antisemitiska eller islamofobiska uttryck men de flesta har bara något hundratal följare och aktiviteten är inte särskilt frekvent, skriver Malin Ekman i nättidningen SvD den 1 maj. Hon menar dock att VK används dels för att kunna uttrycka sig mer extremt eller för att utöka sin publik (dubbelpostar sina Facebook-inlägg). En allmänt vedertagen metod för opinionsbildare och inget unikt för NMR således.

Vad betyder då detta?

Det är för det första oerhört likt ubåtsdebattens hysteriska spekulationer under framför allt 1980- och 90-talen. Bara detta faktum manar till försiktighet och kritisk läsning.

För det andra är det märkligt vilken omväg den ryska staten tycks vilja gå för att påverka svenska valet. Är då verkligen NMR den mest effektiva kanalen? Det känns väldigt långsökt och vad den här ”utpressningen” som ryska staten skulle kunna utsätta NMR:s medlemmar för skulle gå ut på förefaller också höljt i ett fantasifullt dunkel. Hur tänker ryska staten i så fall att det skulle påverka svenska valet om en nazistisk organisation med målet att avskaffa demokratin och införa en nationalsocialistisk diktatur börjar föra ut ”ryska åsikter”? Ska det ge oss en positiv bild av Ryssland? Till detta kan läggas Sven Hirdmans viktiga anmärkning, som framläggs i Göranssons bok, att Ryssland i stort ”saknar det man kallar för soft power”. Det vill säga, en auktoritet i svenskars ögon som en trovärdig och pålitlig källa för nyheter och debattinlägg. Hur den klentrogna svenska publiken skulle kunna övertygas av att NMR börjar föra ut deras världsbild förefaller mycket oklar. För att inte säga just orimlig. Enligt mitt sätt att se vore det väl snarast en dödsstöt för det ryska perspektivet om den började framföras på bred front av NMR. Den enda anledningen jag kan tänka mig till att ryska staten ser mellan fingrarna (tillsvidare) med RID är att de sannolikt slussar in ett antal frivilliga till separatisterna i östra Ukraina, inte för att de skulle vara användbara som påverkansfaktor i svenska riksdagsvalet. Troligen håller den ryska säkerhetstjänsten samma vakande öga på RID som jag förutsätter att Säpo håller på NMR.

För det tredje verkar det i mina ögon istället så att NMR:s ryska koppling till sin ryska systerorganisation i artiklarna ovan utnyttjas för att svartmåla ett ryskt perspektiv på världspolitiken och framför allt avväpna även väl artikulerade argument mot svenskt NATO-medlemskap och måla upp en förhöjd rysk ”hotbild” eller ”riskbild”. IT-experten som SvD låter komma till tals över tre sidor i tidningen har anlitats tidigare i ubåtsdebatten och nämns också i Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer” där han och några till beskrivs som ”amatörhistoriker” som gång på gång ”dammas av” trots att de, med Göranssons ord, ”framför ståndpunkter som gång efter annan har visat sig både orimliga och felaktiga”.

Den här kopplingen mellan svenska högerextrema och Ryssland är inte heller ny och har bland andra framförts av Utrikespolitiska Institutets Martin Kragh förra året i den kontroversiella ”rapport” han då publicerade i en tidskrift i vilken han bland annat anklagade Aftonbladet för att ge utrymme för ett ”Putinvänligt” perspektiv. En ”rapport” som UI inte ville kännas vid och som dömdes ut av forskningsgranskare som vetenskapligt arbete när det anmäldes för forskningsfusk. Eftersom rapporten hade så ”osystematiska” svagheter och att dessa var så pass ”uppenbara för en grundlig läsare” ansåg granskarna att det inte kunde ses som bevisat att de utgjort ett ”försök att vilseleda läsarna”. Det kunde alltså inte ens ses som forskning. Men han nådde ut på bred front med sina alltså högst personliga spekulationer eftersom han fick artiklar publicerade och intresset i media var stort för hans åsikter.

Även i vårt grannland Finland vilket framgår av en artikel från 19 juni 2017 i vilken han framför ungefär samma spekulationer som von Braun i SvD.  Kragh pekar i YLE-artikeln bland annat på att ryska nyhetskanaler ofta citeras av NMR och andra högerextrema och vice versa och tar också upp det förfalskade brevet till Hultqvist, som också det har granskats av Mattias Göransson och visat sig ha en betydligt starkare koppling till Ukraina än Ryssland. Finska media är däremot mer balanserade än sina svenska motsvarigheter och låter också Daniel Poohl, chefredaktör för Tidningen Expo och mångårig granskare av svenska högerextrema rörelser, komma till tals. Han bekräftar kopplingen mellan svenska och ryska högerextrema men påminner helt riktigt om att ”båda två befinner sig i opposition mot ett system som de inte gillar”, och att ”det finns en förenklad bild av att det är Putin som sitter där och bestämmer” (min fetstil).

Främmande makt som påverkar svensk politik

Med allt detta sagt ska vi naturligtvis vara medvetna om en ständig ström av artiklar, blogginlägg, facebook-poster och annat material som florerar på nätet i syfte att påverka våra åsikter och i förlängningen kanske hur vi ska rösta i höst. Det handlar om att försvara säkerhetspolitiska intressen men också att indirekt påverka en hemmaopinion, vilket vi sett både Trumps USA och Putins Ryssland utnyttja. Det finns också mängder av exempel på hur vi utsätts för påtryckningar från USA och NATO. De ”hemliga” brev som regeringen mottagit från amerikanska försvarsministern Mattis som med mer eller mindre öppna hot vill få oss att avstå från undertecknande av FN:s kärnvapenförbud är blott ett sådant. En fråga som rimligen svenska folket ska avgöra indirekt genom röstsedeln i höst. Hur oberoende av dessa numera öppna och upprepade hot kommer svenska partier, i synnerhet Socialdemokrater, att vara när de intar sin ståndpunkt i frågan? 

Hur är det med tankesmedjan Atlantic Councils inflytande på den svenska NATO-debatten? Artiklar publiceras återkommande i stora svenska publikationer som inlägg i debatten för ett svenskt NATO-medlemskap, inte bara på debattsidor utan också på ledarsidor. Skribenterna brukar då presenteras som docenter eller forskare vilket ger ett vetenskapligt intryck för den som inte vet vad Atlantic Council är för något och vilka som står bakom. Tankesmedjan är på flera olika sätt knuten till NATO och amerikanska regeringsadministrationen och finansieras bland annat av amerikanska staten. De nöjer sig inte med att vända sig till svensk publik heller utan försöker även påverka medlemsstater i NATO att verka för att införliva Sverige i NATO. 

På det här viset utsätts vi för ett bombardemang av åsikter och skenvetenskapliga artiklar som i sig och samlat utgör ett, enligt min uppfattning, betydligt större påverkansfaktor på det svenska valet i höst och allmänt på den svenska opinionsbildningen i framför allt NATO-frågan.

Så när främmande makt vill påverka det svenska valet i höst finns betydligt mer sofistikerade instrument att använda än svenska högerextrema. Det inser givetvis USA och det vore för märkligt om inte Ryssland gör det också. Eller ska vi tro att de är helt inkompetenta och okunniga om den svenska politiska scenen? I så fall utgör deras förmenta hot inte något allvarligt sådant.

Den andra misstanken är som sagt att det ingår i den allmänna spridningen av rädsla för ryssen och målandet av den hotbild som behövs för att vända en negativ opinion i frågan om svenskt NATO-medlemskap.

Är den senare misstanken bara för den konspiratoriskt lagde? Ja, döm själva. Gärna efter att ha läst Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer”. Den är mycket upplysande och tänkvärd.

Kolla hur som helst källan till det du läser. Vem är det som säger vad, och varför? Vem finns bakom doktorstiteln eller den ”oberoende” tankesmedjan? Givetvis bör du också vara starkt kritisk till allt NMR påstår. I vart fall om du inte önskar en nazistisk revolution och att Sverige blir en nazistisk diktatur. I det fallet behöver du nog inte ens fundera över var någonstans i världen deras material kommer ifrån. Eller?