Asylrättens vara eller icke vara - Moderaternas och Socialdemokraternas "race to the bottom"

Asylrätten debatteras nu flitigt. Det är lätt att få för sig att den är något som införts av någon viss politiskt färgad regering och kan reformeras eller röstas bort i det kommande valet. Moderaternas och Socialdemokraternas tävlan att nu fiska röster hos Sverigedemokraterna är en sorglig historia och bara alltför tydlig, på gränsen till det tragikomiska.

Man kan tycka det ena eller det andra om enskilda förslag som lagts fram av de båda partierna avseende migrations- och integrationsfrågor men det bollas med asylrätten på ett sätt som måste ifrågasättas. Krav på förtydligande vore åtminstone på sin plats om man ska uttrycka sig försiktigt.

Sverige har undertecknat en rad internationella fördrag där asylrätten erkänns. Grunden förstås i FN:s flyktingkonvention, som till en början gällde för flyktingar som rörde sig i Europa med anledning av händelser som inträffat före 1951. Konsekvenserna av andra världskrigets härjningar låg förstås bakom behovet av överenskommelsen och akuta åtgärder. Den blev dock grundläggande för en längre tid än det kanske var avsett och kompletterades 1967 med ett tilläggsprotokoll i vilken den förklarades universellt gällande och inte för en begränsad del av världen och den tidsbegränsade orsaksgrunden för att få flyktingstatus. Dessvärre blev inte andra världskriget (heller) ”the end of all wars”.

Vad är då en flykting? Enligt artikel 1 i konventionen definieras denne enligt följande (med UNHCR:s svenska översättning) som en person:

”som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet”.

Sverige har undertecknat konventionen vilket innebär att vi enligt denna att Sverige också måste pröva varje asylansökan och ge asyl till dem som är i behov av skydd, det vill säga enligt kriterierna i artikel 1.

Kan detta tolkas eller väljas bort av olika skäl? Vi kan förstås helt oblygt bryta mot konventionstexten och därmed underkänna vårt eget undertecknande av den men om vi säger oss respektera konventionstexten, kan vi då bestämma oss för att begränsa antalet sökande och på andra sätt undkomma ansvaret för att ge asyl?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR anser givetvis inte detta. Deras hemsida innehåller vad som skulle kunna betraktas som en portalförklaring:

”FARR:s utgångspunkt är att asylrätten inte är förhandlingsbar. Ingen ska nekas rätt till liv och skydd mot förföljelse för att det blir för dyrt för Sverige, för att det kommer många asylsökande, för att integrationen brister eller för att den enskilda har svårt att uttrycka sig. Detta har Sverige lovat genom att underteckna flera internationella konventioner om flyktingars rättigheter. Det är också vår moraliska skyldighet att som likvärdiga människor erbjuda skydd åt dem som är på flykt.”

De första två meningarna skulle kunna vara skrivna igår med anledning av Moderaternas och Socialdemokraternas migrationspolitiska ”race to the bottom”.

”Vi ska ta emot vår andel, men inte ett oproportionerligt stort ansvar”, säger statsminister Stefan Löfven nu.

” Det är ett väldigt välkommet besked från Socialdemokraterna”, jublar Moderaternas Ulf Kristersson.

Moderaternas stämma förra året blev något av de invandringsfientligas (invandrarfientligas?) revansch. Fredrik Reinfeldts uppmaning till svenska folket inför valet 2014 att ”öppna sina hjärtan” för de asylsökande blev utsatt för hård ”bashing”.

”Svenska folket öppnade sina hjärtan och nu väntar det på att vi politiker ska öppna våra ögon”, sade exempelvis ombudet Hampus Magnusson från Västra Götaland. Nu jä-ar fanns inga spärrar längre ombuden raljerade friskt med de invändningar som framförts om ”flöden” av flyktingar för bara några år sedan. Det går inte att frigöra sig från tanken att det föreföll gå en lättnadens suck över församlingen.

Moderaterna vill till och med avskaffa rätten att söka asyl inne i EU och i stället införa ett kvotflyktingssystem. Det vill säga ett brott mot flyktingkonventionens artikel 1 där en av grundsatserna är att flyktingen ”befinner sig utanför det land, vari han är medborgare”. Det finns alltså ingen möjlighet att bestämma var asyl ska sökas utan att i så fall förändra texten helt eller iskallt bryta mot konventionens grundsatser. Andra förslag handlar om att begränsa rörelsefriheten i landet under den tid asylansökan behandlas. Detta bryter mot konventionens artikel 31 i vilken det står att en fördragsslutande stat inte får bestraffa en flykting som inrest i landet olovligt men som anmäler sig utan dröjsmål till myndigheter och anger godtagbara skäl (enligt artikel 1) för sin inresa. Samt vidare att inte ålägga flyktingen ”andra inskränkningar i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga”. Det sistnämnda kan förstås diskuteras. Vad är nödvändigt och i så fall varför?

Kort sammanfattat; en flykting som söker asyl kan inte avvisas utan prövning; vi kan inte bestämma en viss volym för antalet asylsökande, alla har rätt till prövning. Det vill säga om vi ska följa konventionstexterna.

Det vore ärligare om Socialdemokrater och Moderater öppet deklarerade viljan att säga upp Sveriges undertecknande av FN:s flyktingkonvention. Enligt artikel 44 i konventionen finns möjligheten att när som helst göra detta och uppsägningens verkan kommer då infalla ett år efter uppsägningen mottagits av FN:s generalsekreterare.

Om vi inte längre vill erkänna texten som bindande att följa vore det enklare och mer renhårigt att rent ut säga detta och konsekvent driva kravet på uppsägning i det kommande valet. Är de beredda att göra detta?

Då fick vi kanske också en intressant debatt som skulle blottlägga de sanna värderingar som styr varje parti. Inte ett tassande runt frågan, röstfiskande, röstmaximering och grumliga avsiktsförklaringar.