” I consider Marxism to be a product of the
Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison
of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".
Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?
Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den
ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska
armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor
som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen
Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta
två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska
forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian
Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue
Canadienne des Slavistes) :
Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies
and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider
Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main
and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and
hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I
therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing
German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation
and the like”.
Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en
kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han
kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och
egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett
detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att
därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och
kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister
samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna
judiska intressen.
Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska
nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den
hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas
planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av
OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen
när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock
de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten
utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:
”By the will of the Ukrainian people, the
Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera
proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of
the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed
Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany,
which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe
and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from
Muscovite occupation [...].”
Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B
(markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt
förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och
dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer
Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och
andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och
ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva,
Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”
För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av
hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”.
På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig
övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.
En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum |
Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en
hel del faktiskt.
Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet
till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i
Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får
på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som
splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande
politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten
av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender
till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i
OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de
fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om
nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.
Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett
led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora
förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på.
Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats
efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste
bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon
jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne
OUN-ledaren.
Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens
samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för
att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man
möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s
skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska
judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av
Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del
1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit
fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till
judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska
staten.
Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade
en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i
Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon
som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen
många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och
vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska
(och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de
viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget
av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd
videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet
och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk
icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här
händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså
en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av
lag.
En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga
avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life
and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut
som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie
föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras
på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville
upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för
våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande
och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph
Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).
”Especially in the last phase of writing this
book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and
sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far
right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and
his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the
Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed
the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence
conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust
denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes
an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the
integrity of such research”.
Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs
landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska
rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det
här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.
En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar
upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i
slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar
om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig
till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från
nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar”
och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det
värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa
nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca
30 % av demonstranterna.
Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer
överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina
där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest
ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och
korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU.
Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter
jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:
"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"
"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"
Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket
att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv
och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i
sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet
och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett
rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta
till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara
långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.
För den som vill veta mer om den ukrainska
förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade
publikationer, med fördel studera dessa:
John-Paul
Himkas artikel “The Ukrainian Insurgent Army (UPA) and the Holocaust (2009)
John-Paul
Himkas artikel “The Organization of Ukrainian Nationalists, the UkrainianPolice, and the Holocaust” (2011)
John-Paul
Himkas artikel “Collaboration and or Resistance: The OUN and UPA during theWar” (2011)
Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal
ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här
av stor betydelse för källornas trovärdighet.
Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner
Förintelsen.
Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som
”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)
Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen
rörande Förintelsen (2013)
Artikel av
John-Paul Himka ”War Criminality: A Blank Spot in the Collective Memory of theUkrainian Diaspora” (2005)
John-Paul
Himkas artikel ”The Organization of Ukrainian Nationalists and the UkrainianInsurgent Army: Unwelcome Elements of an Identity Project” (2010)
Ivan Katchanovski artikel ”Terrorists or national heroes? Politics and perceptions of the OUNand UPA in Ukraine” (2015)
Artikel av
Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of
Books (2014)
Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:
Artikel av James Hoare i tre
delar om Stepan Bandera:
Per Anders
Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult
in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation
of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference
September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine
Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016)
vid Lunds Universitet där han nu är verksam.
Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)
Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.
Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola
Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):
Dieter Pohl
“Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History
– Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar
Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)
Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).
Kai Struve,
“Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der
Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar