Del 2 i en serie om tre
inlägg om Babij Jar
Det
första finns här.
Kontroversen kring Babij Jars framtida planering står kring
i huvudsak en tvistefråga. Den handlar om ifall platsen ska vara en symbol för
nazismens offer och då utan fokus på någon särskild grupp utan alla de som
avrättats och ligger begravda vid platsen, eller om det är den judiska massakern
och Förintelsen som ska stå i fokus. Babij Jar har, liksom Auschwitz, kommit
att bli viktiga symboliska namn och platser för det judiska världssamfundet.
Som minnesplatser för anhöriga och för att påminna om den nazityska terrorn som
närapå utrotade ett helt folk.
Bland de som strider för den förstnämnda uppfattningen finns
de mer extrema ukrainska nationalister som menar att de medlemmar i OUN som
avrättades av tyskarna och sägs ha lagts i Babij Jars massgravar har en lika
berättigad plats i eventuella framtida muséer eller minnescentra som eventuellt
ska anläggas här. Något som judiska röster i Ukraina och internationellt ser
som stötande och provocerande, med tanke på OUN:s historia som Nazityskarnas
kollaboratörer vid inledningen (och slutet) av andra världskriget. Chefen för
det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne uttryckte den här synen
på saken som ”diskrepansen mellan ”judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en
symbol för Förintelsen” jämfört med övriga världens syn. Från detta uttalande
fick han senare backa en bit då det utlöste ett ramaskri från judiska röster
nationellt och internationellt.
Redan 1992 uppfördes emellertid ett träkors och ett par
granitstenar med namnen på de OUN-medlemmar som ska ha mördats här, men i februari
2016 uppfördes också en staty av Olena Teliha, poet och skribent i
nationalisttidningen Ukrainske Slovo vid början av kriget och medlem av OUN-M
som administrerade staden under den tid då det största enskilda massmordet av
judar ägde rum, i september 1941.
Om Olena Teliha
Olena Teliha brukar benämnas som poet trots att hon under
sitt leverne aldrig fick något publicerat, vilket förvisso har mycket att göra
med den starkt ukrainsk-patriotiska prägel hon satte på sina alster, tämligen
pompösa nationalistiskt romantiska sådana, men naturligtvis inget som
accepterades i Sovjetunionen. Innan kriget gick hon frivilligt med i OUN-M,
alltså fraktionen under Andrii Melnyk och inte Banderas OUN-B som främst var
verksamt i västra Ukraina eller egentligen huvudsakligen i östra Polen till
vilket det hörde då. OUN-M ingick ett avtal med Nazityskarna om att få styra
den lokala administrationen av Kiev efter att staden föll i tyskarnas händer i
augusti 1941. Framför allt var hon då verksam som journalistisk skribent och
redaktör för tidningen Ukrainske Slovo, som under den här perioden hade en
upplaga på ca 60000 dagligen och därmed inte var en helt obetydlig publikation
med tämligen stort inflytande åtminstone i Kiev. Under september-oktober 1941
publicerade den starkt antisemitiskt material. Bland andra Eduard Dolinsky vid
Ukrainian Jewish Committé har till Huffington Post redogjort för en del av materialet från Ukrainske Slovo. Tidningen använde sig
konsekvent av stereotypen judebolsjeviker och anklagade judarna för att
”förtrycka” det ukrainska folket. Den 2 oktober, det vill säga när
massmördandet vid Babij Jar fortfarande pågick, publicerade de en artikel med
rubriken ”Folkets huvudfiende är Judarna (min anm/användande skällsordet för
judar; ”zhids”, på engelska översatt med ”kikes”). Sju dagar senare beklagade
sig samma tidning (som jag förstår var skribenten Ivan Rohach som också senare
avrättades av tyskarna, tillsammans med Teliha) över att ukrainare ”dessvärre”
fortfarande kunde upptäcka judar i Kiev och att dessa försökte undkomma genom
mutor eller genom att ljuga om sin nationalitet och låtsas vara bulgarer,
iranier eller azerer. Tidningen uppmanade därför ”ukrainska patrioter” att inte
låta judarna komma undan med sådant förräderi och uppmanade dem att rapportera
judar som gömde sig.
Att Teliha var en hängiven beundrare av Adolf Hitler och
Benito Mussolini hjälpte inte när Nazityskarna tröttnat på OUN-M:s styre. I
december 1941 stängdes tidningen av tyskarna och personal började arresteras,
bland andra Teliha. Flera av dess medarbetare arkebuserades av tyskarna, bland
andra Teliha. Om det skedde precis vid Babij Jar är enligt svenske historikern
Per-Anders Rudling aldrig riktigt styrkt, men en uppgift som började cirkulera på 1970-talet och
det är vad som nu marknadsförs och bland annat ”cementerats” som en offentlig
sanning genom resandet av hennes staty just vid Babij Jar.
Egen bild. Olena Teliha vid Babij Jar. Staty uppförd 2016. Tillhörde 1941 en tidning med starkt antisemitiskt material. Kontroversiellt? |
En ukrainsk historiker, Myroslav Shkandrij, presenterar i en
bok en förskönad och friserad bild av Teliha och Ukrainske Slovo. Han hävdar i den att hon vägrade lyda Gestapo och vägrade acceptera vad de
ansåg tidningen skulle innehålla och att hon därför arresterades. Tidningen ska
först därefter, påstår Shkandrij, ha fått en ny, antisemitisk, redaktion i
december 1941. Den antyds därmed inte ha haft antisemitiskt innehåll
dessförinnan, vilket alltså är tämligen lätt att avfärda i och med att exemplar
finns i arkiven, vilka jag citerat här ovan. Den 2016 av ukrainska regeringen
utnämnde Specielle Representanten för förebyggande av och kamp mot
antisemitism, rasism och xenofobi - Borys Zakharchuk - hävdar till och med att
Teliha ska ha mördats av nazityskarna för att hon ”hjälpt några judar att
undvika att bli offer för Nazi-regimen”.
Ett tämligen hårresande uttalande av en person som utsetts av staten att arbeta
för att motverka antisemitism.
Resandet av statyn över Teliha togs på initiativ av tidigare
nämnde Volodomyr Viatrovytj, chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne.
Talare vid avtäckningen den 25 februari i år var regeringsföreträdare,
borgmästaren Vitali Klitschko, ortodoxa präster och vanliga Kiev-bor. Vice
premiärminister Pavlo Rozenko sa i sitt tal att monumentet ”avslöjar myten om
Rysslands roll och plats bland ukrainska patrioter, speciellt OUN under andra
världskriget”, vilket verkar lite dunkelt uttryckt och märkligt i sammanhanget.
Mer klartext levererade representanten för president Porosjenkos administration
Rostislav Pavlenko som menade att avtäckningen av statyn markerar en avgörande
händelse – ”återkomsten av historiskt minne”. Tilldragelsen finns beskriven på hemsidan
för National Historical Memorial Preserve Babyn Yar.
Tal hölls också av borgmästare Klitschko. Enligt uppgift ska han bland annat ha
sagt följande:
”Vi är nu vid platsen
för en fruktansvärd tragedi, en plats som blivit en symbol för brott mot
mänskligheten. Det är viktigt att påminna om vad som händer här, för att hedra
minnet av de oskyldiga offren och för att bevara det för kommande generationer.
Låt oss komma ihåg: det här får inte upprepas”.
Liknande tal har säkerligen hållits vid Babij Jar många
gånger, men det får en helt absurd innebörd när det faktiskt handlar om en
person som anlände till Kiev tillsammans med tyskarna och under åtminstone ett
halvår tillhörde deras samarbetspartners. Hon ges här plats tillsammans med
”oskyldiga offer”.
Statligt arbete mot antisemitism?
Den ovan nämnde Zakharchuk är ett litet mysterium i sig som
är värt att titta lite närmare på. I april 2016 utsåg den ukrainske
utrikesministern den före detta karriärdiplomaten till landets första Specielle
Representant för förebyggande av och kamp mot antisemitism, rasism och
xenofobi. Troligen har intryck tagits från EU och som kandidat för medlemskap
kanske detta är ett led i närmandet till Västeuropa och ett steg mot att
omfamna ”europeiska värderingar”. Av en artikel i The Jewish Chronicle framgår emellertid att så gott som ingen, varken nationellt eller
internationellt verksamma inom dessa frågor, tycks veta vem han är eller har hört
ifrån honom. Förutom uttalandet om Teliha har han också gjort sig skyldig till
en hel del märkliga uttalanden. Bland annat har han påstått sig kunna visa att
en del judar i västra Ukraina var medlemmar av UPA. Något som många framstående
forskare bestrider då det i regel handlade om tvångsrekryterade läkare och
sjukvårdare som sedan i de flesta fall troligen mördades. Zakharchuk hävdar
däremot att ”ukrainska nationalister inte hade något mål att eliminera judar”.
Historiska dokument publicerade av OUN pekar på raka motsatsen. Hans erfarenhet
och kunskaper om det område han satts att bevaka är åtminstone tämligen
obetydliga eller i vart fall okända. Innan han utsågs har han mest gjort sig
känd som promotor av ukrainskt samarbete med NATO. I frågor om antisemitism har
han sannolikt aldrig varit någon betydande figur.
(Länk Jewish Chronicle här)
(Länk Jewish Chronicle här)
Eduard Dolinsky och Chabad Rabbi Moshe Azman säger sig inte
veta vem han är medan Josef Zissels vid den judiska organisationen Vaad of
Ukraine och Arkadiy Monastirsky vid Jewish Fund of Ukraine påstår att de mött
honom men att de inte kan minnas någon betydande diskussion med honom som lett
till något konkret i arbetet mot antisemitism.
Zakharchuk har också sagt att Ukraina har ett väldigt tätt
samarbete med The International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) medan
källor nära organisationen sagt att ”det inte förekommit några officiella
försök av den ukrainska regeringen att arbeta närmare med IHRA” och inte heller
har de uttryckt någon önskan att bli medlemmar.
Volodomyr Viatrovytjs Institut för Nationellt Minne har
också varit höggradigt engagerade i frågor om Babij Jar. Dels initierade de en
arkitekttävling för Babij Jar-området. Såvitt jag förstått handlade detta om
själva utformningen av ett inhägnat och avgränsat område för kontemplation och
inte själva Minneskomplexet som jag återkommer till senare. Syftet skulle
enligt institutet (mer specifikt Viatrovytj som ledde den Nationella
Organisationskommittén för projektet) initialt ha varit att åtgärda vad de såg
som ett ”problem”, nämligen ”diskrepansen mellan ”Judarnas exklusiva syn på
Babij Jar som en symbol för Förintelsen” jämfört med övriga världens syn. Detta
utlöste ett ramaskri hos judiska ledare internt såväl som internationellt
vilket fick institutet att backa och ändra formuleringarna. Bland annat
uttalade sig Robert Singer, CEO för World Jewish Congress, som ansåg att alla
försök att ”generalisera” eller ”kontextualisera” judarnas lidande och död
skulle vara en ”oacceptabel förvridning av sanningen”. Eduard Dolinsky såg
initiativet som symptomatiskt för dagens ukrainska samhälle. På senare år har
Viatrovytj försökt ”vittvätta [min anm/ OUN:s militära gren] UPA genom att
producera falska historier om judar som skulle slagits för UPA, och han ligger
bakom lagen som förbjuder kritik av UPA”, säger han, och fortsätter med att
uttrycka sin ovilja mot att göra Babij Jar till ”vilken grop som helst” i
vilken mördade människor i allmänhet kastades ned i. ”Först och främst är
platsen en del av Förintelsen”, fastslår han.
Sannolikt föll trycket hårt på de ukrainska politikernas
axlar som troligen förde Viatrovytj åt sidan och förklarade läget så texten
ändrades så att det framgick att Babij Jar är en ”symbol för Förintelsen”.
Viatrovytj gick till och med så långt att han till Jerusalem Post medgav att
Babij Jar är en symbol för Förintelsen ”för världen och för Ukraina”.
En annan kontroversiell fråga har varit den om gångvägen för
”Righteous” som jag berättat om i mitt förra Babij Jar-inlägg. Den började
planeras i början av 2016 och av någon anledning har planeringen för denna
placerats hos Viatrovytjs institution (eftersom frågor rörande monument och
liknande sägs ligga under kulturdepartementet och fråntogs detta institut redan
2010). Gångens officiella namn är “Alley of the Righteous Among the Nations”,
det vill säga för personer (ukrainare här) som, med risk för egna och anhörigas
liv, bevisligen hjälpt och skyddat judar från Förintelsens fasor. Yad Vashem
har varit involverade i dessa planer och erkänt ca 100 personer som värdiga att
tas upp i denna ”Alley”. Den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk ska
då ha sagt till Viatrovytj att Ukraina istället skulle ”skapa egna kriterier”
för vilka som ska anses ”Righteous” för att bättra på siffran.
Den ukrainska statens agerande förefaller tämligen förbryllande
men det är också ganska signifikant för ukrainsk politik. Den följer inga
normala vägar och procedurer utan kan göra U--svängar och ta krokiga omvägar
med till synes obegripliga eller osammanhängande beslut på vägen. Ambivalens,
oklarhet om ägarskap av frågan eller ointresse kan det också röra sig om eller
också politisk kamp om vilken hållning som ska gälla som den officiella.
President Porosjenko signerade exempelvis alldeles nyligen (20 oktober 2017)
ett dekret om att genomföra ytterligare åtgärder för att bestämma framtiden för
projektet med the National Historical Memorial Preserve Babyn Yar, det vill
säga de som förvaltar platsen idag. Själva dekretet finns tyvärr inte översatt
till engelska, vad jag kunnat finna, men här på ukrainska. En organisationskommitté har bildats med premiärminister Volodomyr Groysman
som ordförande och med totalt 43 personer som medlemmar.
Detta förefaller något egendomligt eftersom det samtidigt
pågår ett projekt som inte är statligt styrt utan finansieras av privata
aktörer som startat en stiftelse i form av en NGO med namnet Babi Yar Holocaust
Memorial Center Foundation (BYHMCF). Ett projekt som sägs ha initierats av
Kievs borgmästare Vitali Klitschko, men som är icke-statligt och inte formellt
knutet heller till Kiev Stad. Enligt Babi Yar Holocaust Memorial Centers
facebook-sida hade dess Exekutiva styrelse emellertid den 19 oktober i år ett
möte med premiärminister Groysman som ska ha uttryckt sin fulla support för
skapandet av ett minneskomplex. Han ska ha sagt att regeringen ger sitt fulla
stöd för vidare utveckling av centret som de tänker sig ha en ”utbildande
mission” och kan ”popularisera toleransen inom det ukrainska samhället”. Samt
tillade att han ansåg det mycket viktigt att implementera projektet lagom till
80-årsminnet av ”tragedin”, det vill säga år 2021. Även president Porosjenko
har uttalat sin välsignelse över detta projekt och sagt att dess tillblivelse
är viktig för ”hela mänskligheten” eftersom ”denna tragedi inte bara var
nationell, utan global, i sitt omfång”.
(Länk Times of Israel här)
(Länk Times of Israel här)
Krokiga vägar som sagt.
I mitt sista inlägg i den här serien av tre kommer jag in
mer konkret på projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, motståndet och
kontroversen kring detta, och den debatt som har varit kring det. Samt
slutligen den debatt som uppstod i samband med högtidlighållandet av
75-årsminnet av massakern vid Babij Jar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar