Del 3 i serien om tre
delar om Babij Jar
Jag har i två inlägg berättat om Babij Jar. Platsen för den
största enskilda massakern av judar under andra världskriget. Jag har också berättat
om hur planerna ser ut för framtiden för denna plats som blivit en park där
Kiev-borna rastar hundar, joggar eller promenerar i största allmänhet. Men det
har också blivit en plats där olika grupper uppför monument över de döda och
gör anspråk på sin del av den offersymbolik som namnet Babij Jar bär på. Det
handlar också om ett ukrainskt identitetsskapande och en nationalistisk
approach till Babij Jar och jag berättar i det här sista inlägget om den tvist
som just nu rasar om framtidsplanerna för Babij Jar, parken, monumenten och eventuella
nya muséer eller minnescentrum.
Mer konkret inleder jag här med att titta närmare på
projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, debatten, motståndet och
kontroversen kring detta. Därefter tar jag upp den debatt som uppstod i samband
med högtidlighållandet av 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar, dvs i september-oktober
2016. En debatt som i huvudsak handlar om ifall utländska intressenter ska ges
möjligheter att anlägga ett museum om Förintelsen eller om det istället ska
handla om alla offer för massmorden vid Babij Jar och vad som, enligt en av
debattrösterna, beskrivs som ”vår riktiga
historia”.
Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF)
Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF) är alltså en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av, dokumentera och utbilda om de ”tragiska händelserna i September 1941”. Ungefär så beskriver sig stiftelsen på sin hemsida. Detta är själva sajten för stiftelsen som bildats för anläggandet av ett Minneskomplex, Babi Yar Holocaust Memorial Center.
Den 29 september 2016, vid 75-årsminnet av Babij Jar,
annonserades intentionerna att bilda stiftelsen, i mars 2017 inrättades en
styrelse, och i maj 2017 ett Råd för offentligt stöd. Målet är satt att öppna
det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar. Exekutiv Direktör
är polske medborgaren Marek Siwiec, som suttit i EU-parlamentet i tio år
2004-14 för sitt parti som närmast kan kallas Socialdemokrater. I ett par år
hade han titeln Vice President för EU-parlamentet. Han har tidigare tillhört
polska säkerhetstjänsten. Som EU-parlamentariker engagerade han sig ganska
frekvent i vad som hände i Ukraina och var valobservatör där vid valen 2006 och
2010. Det sistnämnda året kritiserade han EU för dess politik gentemot Ukraina och
fällde uttalandet: ”Ukraina är i ett politiskt kaos, vilket jag misstänker
passar en del folk i EU”. Han fanns också med på scenen vid Majdan i februari
2014 efter att Janukovytj flytt landet och Julia Tymosjenko talade till
demonstranterna efter sin frigivning. Han skrev på sin blogg att det han såg
var ”en annan Julia och ett annat Majdan”, med vilket han menade att Tymosjenko
förlorat lite av sin utstrålning och inte var samma populära politikerkvinna
som tidigare och att Majdan var mer krävande och hade mer tro på sin egen kraft
än förut (avseende Orangerevolutionen 2004). Han förutsåg också att
folksamlingen säkerligen skulle stå kvar på torget i veckor för att ”kika över
axlarna på de opålitliga politikerna och att han till och med kunde tänka sig
att ”de viktigaste besluten kommer att tas av Majdan”. Det är inte utan att han
träffade ganska rätt, med tanke på hur det utvecklat sig; med en högerextrem
”milis” som rycker in som armébataljoner och som ”självförsvarsgrupper” i
städer och byar; med hotfulla grupper av kamouflageklädda män som dyker upp vid
lokala och regionala rådssammanträden; livsmedelsblockader som tillåts pågå vid
”gränsen” till Krim och Donbass, etc etc. Han verkar i vart fall vara en person
med stor insikt om läget i Ukraina och med insikt om hur det fungerar i landet.
Siwiec är alltså exekutiv direktör men sitter inte i
styrelsen för stiftelsen. Den består dock av en hel del intressanta och ganska
framträdande personer. Det kanske kan framstå som en avvikelse från ämnet men
en presentation av dem är tämligen väsentlig för förståelse av den konflikt som
råder i Ukraina om Babij Jar i allmänhet och just detta projekt i synnerhet;
Här finns den före detta tyske utrikesministern Joshka Fischer, en amerikansk jurist och
före detta senator, Joseph I. Lieberman, före detta boxaren Wladimir Klitschko, bror till
borgmästaren i Kiev (Vitalij, även han f.d. boxare), före detta polske
presidenten Aleksander Kwasniewski, den ukrainske kulturpersonligheten Sviatoslav Vakarchuk, generaldirektören
för UNESCO Irina Bokova, överrabbin för Kiev och Ukraina Yaakov Dov Bleich och Natan
Sharansky, född i Donetsk och dissident (en av grundarna av Helsinki Watch)
under Sovjettiden som under en tid satt fängslad i Sibirien anklagad för
spioneri åt USA. Kom till USA i en spionutväxling 1986 men emigrerade snart
till Israel och har där ingått i regering och varit en framträdande figur för
de östeuropeiska immigranterna till Israel. I styrelsen för BYHMCF finns också
den ukrainske oligarken Victor Pinchuk,
en av de rikaste i Ukraina och även räknad som en av de allra mest
inflytelserika. Varit medlem av parlamentet vid ett par perioder och är gift
med dottern till före detta presidenten Kutjma.
De styrelsemedlemmar som orsakat mest upprörda känslor i
Ukraina är dock de tre som ännu inte nämnts;
German Khan,
ukrainsk-rysk oligark eller affärsman, vilket man föredrar, som är en av
Rysslands rikaste män. Sannolikt en av de ryska finansiärer det talas om i
debatten. Är filantrop och har donerat medel till bland annat European Jewish
Fund. Har länge haft samröre med Mikhail
Fridman, som också sitter i den här styrelsen. Även detta en rik affärsman,
oligark, som leder det multinationella konglomeratet Alfa-Group och i våras
utsedd av en rysk publikation till Rysslands viktigaste/mest inflytelserika
affärsman. Lär också vara den näst rikaste i Ryssland. Han föddes dock i Lviv i
en judisk familj. Båda dessa är av judisk börd. Till grupperingen ”oligarker”
hör också den yngre Pavel Fuks, som
föddes i Kharkiv men sedan 1992 är verksam i Ryssland, främst med
fastighetsaffärer. Beskriver sig gärna själv som filantrop och enligt den
ukrainska tidskriften Focus den 24e rikaste i Ukraina, som han fortfarande är
medborgare av. Han har dock utpekats som ”broker” för ryska affärsintressen i
Ukraina, bland annat gällande ett uppköp av DonbassEnergo. Det ryktas om
kontakter med förre presidenten Janukovytj och andra i dennes krets som tog sin
tillflykt till Ryssland efter upplösningen av Euromajdan 2014. Enligt en
artikel i publikationen Obozrevatel sägs Fuks sedan länge varit rekryterad av
KGB (sedermera FSB) och efter att ha ”kraschat” under finanskrisen 2008 sägs
han ha blivit ”rekryterad” (uppköpt?) av ryska företrädare för den undre
världen i Moskva, kretsar i vilka han ska ha lånat stora belopp innan kraschen.
Kontakterna med kretsen kring Janukovytj lär ha kommit på senare tid och bland
annat i fallet med DonbassEnergo lär det vara denna krets som är ute efter ett
övertagande i bolaget, där förre presidentens son Oleksandr redan äger 34 % av
aktierna. Det här förnekas av både Janukovytj senior och junior. Fuks uppgift
sägs hur som helst vara att köpa ut tillgångar i gas och olja, energiföretag
och andra intressanta prospekt i Ukraina åt de här kriminella eller
halvkriminella kretsarna i Ryssland. En del av de här uppgifterna kommer från
ukrainska säkerhetstjänsten SBU, och det är svårt att avgöra vad som är helt
sant och vilken vinkling affärerna får i den nuvarande spända atmosfären mellan
Ukraina och Ryssland. Helt klart är Pavel Fuks i alla fall den kanske mest
kontroversiella figuren i den här styrelsen och möjligen den som orsakat allra
mest rabalder i ukrainska nationalistiska kretsar.
Debatten om Babij Jar-komplexet och dess inriktning
Debatten är tämligen het om denna stiftelse och om de tänkta
finansiärerna som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivs som ”två
polacker och tre ryska oligarker”. Därmed avseende Exekutive direktören Siwiec,
styrelseledamoten Kwasniewski, samt Khan, Fridman och Fuks, trots att den
sistnämnde är ukrainare. Ibland buntas även ukrainaren Pinchuk in bland ”ryska
oligarkerna” trots att även han är ukrainare. Det förefaller oklart om de två
polackerna är finansiärer alls utan bara engagerade i styret av stiftelsen men
att beskriva polacker och ryssar som styrande och finansiärer av projektet slår
troligen an en sträng bland många ukrainare och sätter igång tankar om den
ukrainska självständighetskampen och frigörelsen från de mäktiga grannarna. Ett
uttryck som används ofta av ukrainska nationalistiska kretsar är ”Russkij
Miir”, det vill säga den ”ryska världen” vilket anspelar på det ryska
inflytandet över Ukraina genom alla tider och senast i form av införlivandet
med Sovjetunionen. Det ses då som att Ryssland gör allt för att införliva
Ukraina i denna ”ryska värld”. Men det är också namnet på en rysk stiftelse
tillkommen efter ett dekret utfärdat av Vladimir Putin 2007. En stiftelse som
har som syfte att promota ryska språket och göra ”den ryska världen till ett
globalt projekt” som utmanar västvärldens värderingar. Något som kanske låter
mindre hotande för oss men för desto mer provocerande för många ukrainare.
Uttrycket ”ryska världen” återkommer också i den fortsatta texten nedan, vilket
härmed har fått en närmare förklaring.
Volodomyr Viatrovytj, chef för det statliga Ukrainska
Institutet för Nationellt Minne, anser att ukrainska staten bör ha kontroll
över komplexets utformning och får medhåll av bland andra Vitalij Nakhmanovych,
historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i
the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar
Massacre (inte att förväxlas alltså med BYHMCF:s råd för offentligt stöd). I en
artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ställs frågan varför stiftelsen som arbetar med att skapa det nya Minnescentret
har bestämt att det ska ha Förintelsen som fokus, ”trots det välkända faktum”
att det, förutom judar, även mördades krigsfångar, romer, ukrainska nationalister,
sovjetiska underjordiska aktivister, sjömän ur Dnepr-flottiljen och mentalsjuka
och människor tillhörande andra grupper?
Nakhmanovych menar att regeringen (och tidigare regeringar)
har släppt ifrån sig frågor om Babij Jar och bara går dit en gång om året för
att hålla högtidstal. Han framför också den mycket befogade kritiken mot att
det råder en sorts tävling i att uppföra monument på platsen och hävdar att det
finns ett trettiotal sådana vid området. Han opponerade sig också mot de
tidigare planerna att anlägga ett framtida museum på mark som hör till den
närliggande judiska begravningsplatsen. Han anser det vara ett helgerån och en
brist på respekt för de döda och ser just detta fenomen som ”ett arv från
Sovjet”. Det vill säga att bygga på begravningsplatser. Även detta en kritik
med klar relevans. Han är också kritisk mot att det framtida centret ska ha en
”judisk inriktning”. Dessutom att projektet, på initiativ av Fuks, föreslås ha
inriktning på att bli ett minneskomplex och museum för ”Förintelsen i före
detta Sovjetunionen”. ”Nonsens”, säger han, och menar att initiativtagarna
genom detta försöker att - med hjälp av det historiska minnet av den judiska
gemenskapen - ”pressa igenom idén om en sovjetisk enighet”, vilket i själva
verket är ”den väl kända Ryska världen”, fortsätter Vitalii. Han är säker på
att den ryska influensen kommer från Kreml. Han säger att Fuks, Fridman, Khan
och Pinchuk har ”klart post-sovjetiska hjärnor” speciellt med tanke på att de
spenderat sina vuxna liv i Moskva där de gjort karriär och skapat sina
förmögenheter. Han menar att Fridman har tät kontakt med Kreml och att det är
osannolikt att han skulle kunna driva ett projekt av den här typen i Kiev utan
Kremls goda minne. Han menar vidare att hur det än går med projektet blir Kreml
och Putin vinnare. Notera också nyckelorden i sammanhanget (fetmarkerat av mig):
”After all, the
project is designed not only for Ukrainian citizens, but first and foremost for
numerous tourists from all over the
world, who will be told how Ukrainian collaborators exterminated the Jews.
If they build it and the expected scandals begin around the Memorial or if they
are not allowed to build it at all, then this is also wonderful, as it can be
presented as anti-Semitic Ukraine disallowing the creation of the Holocaust
Memorial. However it goes, Vladimir Putin will be fine with it.”
Han anser att den ukrainska regeringen måste ta kontrollen
över projektet. Han förordar också två separata muséer:
“These should be two
separate museums. Unfortunately, we are not ideologically mature enough today
for it to be a single facility. The Holocaust is totally absent from the
national history of Ukraine. This is a complicated process of not just reflecting
on a world phenomenon, but developing a Ukrainian perspective on it.”
Att integrera dessa två anser han vara en ”intellektuell
utmaning” som han menar att Ukraina inte är redo för. Han kan möjligen ha en
poäng i detta. Men den stora frågan är kanske om de ska integreras alls? Han
vill hur som helst också se en public-private partnership som finansiärform.
Dessutom vill han föra över ägarskapet över frågor om minnesmonument och Babij
Jar till Institutet för Nationellt Minne. Idag ligger det på kulturdepartementets
bord till vilket Janukovytj förde över dessa frågor. National Academy of
Sciences’ Institute of Ukrainian History tycker han ska ha befäl över
utvecklingen av muséernas koncept. BYHMCF har just ett akademiskt råd under
ledning av nederländaren Karel Berkhoff men Nakhmanovych kritiserar också den
här internationella forskargruppen som han ser som ”outsiders” som har ”ett
annat perspektiv”. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärngrupp
i en sådan här akademisk arbetsgrupp. De kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust
och berättelserna om Babi Yar”. Själv tänker jag att detta låter oroväckande
med tanke på hur den synen har fungerat hittills. I starkt behov av glasögon
skulle man kunna vitsa till det. Nakhmanovych menar emellertid att projektet
med BYHMC har en ”typiskt kolonial design”, att ukrainare ses som ”illiterata
infödingar” medan civiliserade ryssar, polacker och andra européer ska skapa
ett museum för turister från hela världen. Han vill att det ska vara till för
ukrainarna och deras barn, för skolbarn och universitetsstuderande som ska
kunna komma dit och ”reflektera över det förflutna och tänka på sin egen
framtid”.
Hans åsikter får delvis stöd av historikern Anatolii
Podolskiy vid Ukrainian Center for Holocaust Studies vilket framgår av
artikelintervju i The Day 17/8-2017. Han har tillsammans med 16
forskarkollegor undertecknat ett öppet brev publicerat i Ukrainska Pravda 28
mars 2017 (brevet här) i vilket de tillkännager sin åsikt att det är fel att
inrikta ett kommande Babij Jar Minnescenter enbart på Förintelsen. Han beklagar
bristen på respons från styrande politiker på historikernas brev.
Han säger visserligen att han inte, lika lite som han vill
ha tillbaka sovjet-myter, vill se att ”kontroversiella och tragiska berättelser
om Nazi-ockupationen av Ukraina vattnas ur när det gäller brott begångna vid
vissa tidpunkter under Nazi-styret av representanter för den högerextrema
ukrainska nationaliströrelsen”. Han säger sig ha skrivit till forskarkollegor
och betonat att om kampen mot totalitärt styre ska bedrivas med totalitära
metoder kommer detta att leda till ett dödläge. Själv av judisk börd och med
familj vars öde är knutet till massakern ser han Babij Jar som sin livsuppgift
och klarlägger att han ser Babij Jar som en symbol för Förintelsen på ungefär
samma sätt som Auschwitz. Kanske just därför är han också angelägen att
förklara sitt ställningstagande.
Han menar att Ukraina som stat och nation måste ta tag i
frågan om ett riktigt Minnescenter vid Babij Jar. Efter decennier av sovjetisk
tystnad har ukrainska regeringar varit passiva och oförmögna att göra just
detta vilket har lämnat fältet öppet för utländska intressenter. Han säger så
här:
”För mig, som ukrainsk
historiker, en jude, och en Kiev-bo, är Babij Jar inte bara en händelse i den
judiska historien. Människor som dödades där levde och bidrog till både Kievs
och Ukrainas historia. Ansvaret för detta minnesmärke och dess roll i historien
borde ligga på ukrainska staten och ukrainskt samhälle möjligen med delaktighet
av kollegor och specialister från andra länder”.
Han anser att åtminstone 51 % av finansieringen och därmed
ansvaret och beslutsfattandet borde komma från Ukraina. Podolskiy inser
förstås, fortsätter han, att majoriteten av de som mördades vid Babij Jar var
judar men att det också var mängder av andra som blev offer för mördandet. Han
vill se en minnespark vid området och ett museum som tar upp alla dessa offers
öde, som inte handlar bara om Förintelsen utan ett ”museum of history or memory
of the victims of Babi Yar”. Intressant nog alltså en liknande hållning som det
Sovjetunionen han inledde med att kritisera hade till Babij Jar och som fått
sitt uttryck i det stora monumentet från 1976. Förvisso utan samma ideologiska
bevekelsegrunder men som slutresultat ett liknande utfall.
 |
| Egen bild. Stora Babij Jar-monumentet uppfört 1976. Uttryck för en sovjetisk approach till platsen. En approach som i mycket liknar dagens officiella ukrainska, trots hävdandet av det motsatta. |
Det statligt styrda Babi Yar National Historical and
Memorial Sanctuary (med vilket Podolskiy måste avse Babyn Yar National
Historical Memorial Preserve) bildades 2006 men ”gjorde ingenting på tio år”,
menar Podolskiy, utan började arbeta först efter 75-årsminnet 2016. Samtidigt
dök också planerna på BYHMC upp. Podolskiy avslöjar att dess direktör Siwiec
frågat honom om hur man kan få till stånd en dialog (med honom och hans
kollegor antar jag han avser), men att Podolskiy svarat att de först måste
ändra namnet innan en dialog kan påbörjas. Det vill säga stryka ordet
”Holocaust”. Han vill hellre se ett separat Museum över de ukrainska judarnas
historia (min anm/liknande Polin i Warszawa över de polska judarnas historia)
och kanske ytterligare ett om Förintelsen. Podolskiy säger sig också ha
uppmanat Siwiec att starta en dialog och samarbete med den ukrainska
regeringen, ukrainska historiker och ukrainska makthavare. Siwiec ska ha svarat
att:
”Er regering har inte
gjort någonting på 25 år men här kommer en chans, här är pengar, och ni kommer
förlora den här chansen igen [om ni inte tar den/min anm]”
 |
| Egen bild. Bakom de orangefärgade stolparna finns den mark på vilken Babi Yar Holocaust Memorial Museum planeras med privata finansiärer och initiativtagare. |
Podolskiy uttrycker stort missnöje med att den ukrainska
akademiska världen inte konsulterats av styrande politiker som han kallar
”obildade” och inte har lärt sig vad ansvar är för något. Han säger exakt så
här;
”[…] problemet är att
de människor vi kallar ministrar, borgmästaren, presidenten, premiärministern,
vet inte vad ansvar är. Och enbart när de lär sig vara ansvarsfulla, vilket
involverar professionalism och grundlig utbildning, bara om så sker kommer vi
att vara skyddade från uppdykandet av främmande stiftelser”.
Han anser av erfarenhet att det inte finns några politiker
som de kan föra meningsfulla dialoger med eftersom de alla är obildade
populister och att det är just därför som den här stiftelsen dykt upp och tagit
över det som borde ha varit deras ansvar. En annan konsekvens är den snårskog
av monument, 30 stycken olika, som står på området. Privata intressen av olika
slag och från olika grupper har drivit igenom sina önskemål i avsaknad av
statligt eller regionalt politikerintresse för att styra upp utvecklingen för
platsen och dess utformning. Slutligen anser han också att det måste vara en
inhägnad plats, öppen för besökare men inte för joggare, hundägare som rastar
sina hundar och folk på söndagspromenad.
Liksom Nakhmanovych talar han också om en post-kolonial
approach (Nakhmanovych använder sig förvisso av ordet ”kolonial”) avseende det
faktum att det är utländska finansiärer och experter som initierat och driver
projektet med BYHMC. ”Det är som om de säger, ´vi kommer till er och bygger ett
minnesmärke åt er”, säger Podolskiy. Han är klart irriterad över dessa
utländska herrars attityd gentemot den ukrainska akademikervärlden och tycker
att det är Ukraina som borde överväga om de eventuellt ska inkludera utländska
akademiker och inte tvärtom. En sårad stolthet och möjligheter till framtida forskningsjobb
ligger kanske här också i vågskålen för Podolskiy med kollegor.
Avslutningsvis, vad som borde göras, menar han är att
ukrainska nationella och municipala myndigheter borde säga till direktörerna
för BYHMC att de gärna tar emot hjälp men ”vägrar att underkasta sig deras
diktat eftersom det skulle betyda att vi är en koloni om vi inte kan bevara
vårt minne själva, utan blir tillsagda istället hur vi ska göra detta”.
Podolskiy avslutar med att säga:
”Jag vill inte ha ett
museum över Sovjetunionen. Jag vill att det ska visa vår riktiga historia”.
 |
| Egen bild. Träkorset till minne av mördade OUN-medlemmar. En kristen symbol på platsen för den största enskilda massakern av judar under 2vk. |
 |
| Egen bild. Namnen över mördade OUN-medlemmar vid sidan av träkorset ovan, men också direkt eller indirekt delaktiga i massmordet på judar vid Babij Jar. |
 |
| Egen bild. Andra namntavlan över mördade OUN-medlemmar. |
75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser
Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det
vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid
anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar.
Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den
ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på
den Västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått
genomslag i landet. Tilldragelsen blev också en katalysator för initiativ, som
exempelvis BYHMC. Men det blev också en katalysator för kontroverser och
blottade den känsliga strid om historieskrivningen som är beskrivet i min text
här ovan och i tidigare inlägg i den här serien.
Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee,
uttryckte sitt missnöje med att aktivister för OUN hedrades sida vid sida med
judiska offer för massakern 29-30 september. Bland andra Ivan Rohach som
tillsammans med Olena Teliha var redaktör för Ukrainse Slovo (se avsnittet om
Teliha i förra inlägget). Vid själva ceremonin närvarade många andra prominenta
gäster men Eduard Dolinsky tvingades också till ett mindre uppskattat sällskap
då det fanns representanter för nuvarande (förvisso moderna reviderade) OUN
bland deltagarna. En uppgift som förvisso motsägs av andra
uppgiftslämnare.
En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske
presidenten Reuven Rivlin. Han talade också i samband med detta inför det
ukrainska parlamentet Verkhovna Rada. I det talet var han ofin/modig nog att
påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij
Jar-massakern och även allmänt under kriget. ”Många av kollaboratörerna var
ukrainare, bland andra de mest namnkunniga medlemmarna av OUN, som utförde
pogromer och massakrer av judar och i flera fall överlämnade dem till tyskarna.
Det är sant, där fanns mer än 2500 ´Righteous Among The Nations´, enstaka ljus
som sken i mörkret. Men de flesta förblev tysta”, sa Rivlin, och fortsatte med
att hävda att ukrainare är skyldiga att ”erkänna antisemitismen som den är och
som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”.
Rivlin pekade också fingret mot UPA som kanske har en ännu mer upphöjd status
än OUN bland många ukrainare. ”UPA-kämparna utmärkte sig särskilt”, fortsatte
han. ”De trakasserade judarna, mördade dem, och i många fall rapporterade dem
till Nazisterna”. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög
som låg.
”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska
i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bohdan Chervak, ordförande för OUN men
också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska
televisionen.
Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten
för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”.
Hans kollega vid institutet Paul Podobyed hävdade till och med att det kunde
jämföras med om en ukrainsk ledare skulle ”tala om för Knesset att judarna har
ansvariga för Holodomor” (den stora svälten i Ukraina 1932-33/min anm).
Eduard Dolinsky hävdade också att Rivlins tal utlöste ”en
våg av antisemitiska kommentarer” på ukrainska internetsajter. ”Det är den här
verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, tillade han, och beklagade
att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.
Dolinsky medverkade i samband med detta 75-årsminne över
Babij Jar i Savik Shusters populära debattshow i ukrainsk tv, tillsammans med
en panel av debattörer, bland andra Volodomyr Viatrovytj och ledaren för det
moderna OUN, Bohdan Chervak.
Programmet sändes den 2 oktober 2016, handlade om
75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades
under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland
andra Eduard Dolinsky. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN,
som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som
nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera
debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och
avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland
andra Bohdan Chervak och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet
för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt
Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten
var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt
konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när
det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så
gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu
var föremål för debatt. Det kan tyckas utom allt tvivel att de då styrande i
staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före
och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och
”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag
och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN,
att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det
nu gick i kakafonin av protester. - Sovjetisk propaganda och nu rysk
propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens
äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”. Debatten finns
tillgänglig på Youtube och just den här delen börjar vid 1 timme och 46 minuter
in i programmet. Dolinsky säger sig ha fått mängder av hatinlägg och till och
med dödshot på sin facebook-sida efter programmet. Under en tid raderades dessutom
en del av hans fb-inlägg mystiskt. Det är uppenbart att den historiska
sanningen är kontroversiell i Ukraina och den ukrainska staten spelar här ett
dubbelspel där den ena hållningen, som förnekar ukrainsk kollaboration med
tyskarna, vänder sig främst inåt och den andra, som har fokus på Förintelsen,
vänder sig främst utåt mot omvärlden.
(Länk Youtube här)
Det stora evenemanget kring 75-årsminnet innehöll förvisso
också mycket positivt som det kan behövas mer av för att få ukrainare att börja
se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under
2vk. Ukrainian-Jewish Encounter (UJE), en kanadensisk organisation, var en av medarrangörerna
av evenemangen kring högtidlighållandet och ordnade bland annat ett symposium
för ungdomar till vilket de bjudit in berömda historiker, bland andra Timothy
Snyder. Han uppmanade sina ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom
att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av
skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare:
”Ingen nation kan ha
ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av
sitt eget förflutna”.
 |
| Egen bild. Menorah-monumentet över de judiska mordoffren. Får det stå kvar? Ska det ersättas med något nytt? I så fall vad? Debatten i Ukraina lär fortsätta. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar