Gott Nytt År – i valet och kvalet?

Då var det strax dags att fira nyår igen. Det brukar bära med sig ett sammanfattande och summerande av smått som stort. Det är sannerligen mycket som hänt under året som gått och dessvärre en hel del negativt. De stora katastroferna undantagna så handlar det mycket om tendenser och trender.

En mycket uppenbar sådan är att falla Sverigedemokraterna i talet. En ledande trendsättare i det sammanhanget är förstås Ulf Kristersson, vars Moderater åtminstone till synes också tycks ha vunnit stöd genom att marknadsföra Jimmie Åkessons käpphästar. Men snart sagt alla partier ser ut att ha flyttat sig ett eller ett halv steg i riktning mot SD:s position på diskurskartan; Stefan Löfven vill se ”hårdare tag mot brottslingar och en fortsatt stram flyktingpolitik”; finansminister Andersson kompletterar med att uppmana flyktingar att söka sig till andra länder, där de har ”större möjligheter” än i Sverige; Ebba Busch-Thor kräver att invandrare ska ta till sig den svenska litteraturskatten (bättre än hon själv gjort?!?) osv. Men Moderaterna tar som sagt i ända från tårna. Exempelvis när Hanif Bali säger att det ”kommer att bli en smäll” om tio-femton år när de ”sociala konsekvenserna av den migrationsvåg som varit nu” visar sig, eller när Kristersson i sitt jultal finner det nödvändigt att i detta väva in att vi ”talar svenska” i Sverige och att ”svenska lagar” gäller i Sverige. En självklarhet givetvis, så truismer av det här slaget är endast till för att plocka populistiska poäng i fiskevatten där det nappar. Men det blir också ett sätt att vrida diskursen åt ett håll där SD intar sin position, alldeles oavsett om den egentliga meningen kanske mer handlar om röstmaximering.

Det tål i vart fall att tänka på inför de svenska val som ska hållas under kommande år 2018.

Nu är ju inte vi i Sverige direkt inblandade i valet av amerikansk president, men det borde rimligen vara så att det som händer där inverkar på våra val här när det gäller säkerhetspolitiken. Jag tänker då främst på ett svenskt samarbete med USA och eventuellt Nato-medlemskap. Alla vet att det är de facto USA som styr och är den avgörande militära makten i Nato och därmed den stat som vi huvudsakligen litar på som garant för säkerheten om vi går med. Än så länge är detta ett perspektiv som inte fått något genomslag alls i media där det bara talas om Putins oberäknelighet. Själv har jag alltid hävdat att Putins Ryssland är tämligen förutsägbart medan Trumps USA verkar kunna svaja både fram och tillbaka mellan avgörande ståndpunkter, bland annat i förhållandet till Ryssland.

Året som gått har varit fyllt av exempel, vilket väl knappast undgått någon? Men en sammanfattning och summering ingår ju som sagt i årskrönikor och i samlad form ger det onekligen en bild som borde besvära även den främste av USA-vänner. Eller vad sägs om följande?

Senast tillkännagav Trump att USA skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Ett tillkännagivande som mötte stort motstånd och fördömanden världen över och resulterade i en FN-resolution med stöd av en majoritet av FN-länderna. Men USA ser sig alltmer som världens egentliga maktcentrum som inte kan utmanas utan straff eller hot om straff. I detta fall hotar USA med indraget ekonomiskt stöd till nationer som röstat emot USA.

”Vi kommer att spara mycket. Vi bryr oss inte”, säger Trump.

”På torsdag kommer det hållas en votering om kritik mot vårt val. USA kommer att notera namnen”, twittrade USA:s FN-ambassadör Nikki Haley.

Som vanligt lite dubbla budskap. Vi bryr oss inte men bryr oss i så hög grad att vi noterar namnen på de som röstar emot oss?!?

Det är anmärkningsvärda hot som riktas mot FN-församlingen hur som helst. Men hot riktas också specifikt till Sverige har vi noterat under året. Också det angående ett FN-beslut, det om kärnvapenförbud. Ett ”hemligt” brev från USA:s försvarsminister James Mattis till svenska regeringen läckte till media (DN om jag minns rätt). I brevet klargjorde Mattis att USA skulle få svårigheter att samarbeta säkerhetspolitiskt med Sverige såväl i fredstid som i krigssituationer. Det väckte förstås viss uppståndelse. Men de stora drakarna bekymrade sig mest för innehållet i hotet och inte hotet som sådant. Den naturliga reaktionen hade förstås varit den som bland andra Maj-Britt Theorin gav uttryck för när hon i ETC påpekade att det faktum att ”ett Natoland nu går in och hotar Sverige och försöker påverka säkerhetspolitiken” är ”fullkomligt otänkbart”. Hade det varit Rysslands försvarsminister som undertecknat något liknande i ett ”hemligt” brev till svenska regeringen hade vi fått domedagsrubriker kan jag med säkerhet lova. Av någon anledning ses det med helt andra ögon när det kommer från den största militärmakten i världen. Som leds av en oberäknelig och ”triggerhappy” populist med dunkel agenda. Vad garanterar att Trump bara snackar och att han inte gör verklighet av de hot som sprids runt klotet? Det handlar ju inte enbart om ekonomiska hot. Nordkorea skulle ju få smaka på ”fire and fury like the world has never seen", hette det i augusti och i en tweet i september antydde Trump att Nordkorea ”won't be around much longer". Han lär vid ett utrikespolitiskt möte vid inte mindre än tre tillfällen (enligt uppgift från MSNBC) otåligt (?) ha ställt frågan:

“Why can’t we use nuclear weapons?”

Vi kan bara hoppas att han fick det nogsamt förklarat för sig.

Ett hot mot hela jordklotet som redan är effektuerat skulle man kunna säga är avhoppet från Paris-avtalet om att få ned utsläppen av växthusgaser. Det kom i ett läge där rapporter talar om att det troligen är mer bråttom att minska utsläppen än vad som tidigare anats. Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet. Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Jag skrev om detta i oktober för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Avhoppet från Paris-avtalet är alltså i sig ett hot mot hela världen men i allra högsta grad även mot den egna befolkningen. Siffror från schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re visar på kostnader på 3000 miljarder kronor för katastrofer orsakade av människan… bara under år 2017! En ökning med 60 % jämfört med föregående år 2016. Men de visar också att det är USA som påverkats mest. Möjligen har Trump drabbats av Guds vrede över den vårdslöshet med planeten han uppvisar? Eller vad sägs om följande ”seriösa” Trump-citat:

“It’s freezing and snowing in New York – we need global warming!”

USA:s arrogans och raljerande om den kanske största ödesfrågan för mänsklighetens existens som vi i nuläget står inför, och dessutom har möjlighet att påverka, är minst sagt provocerande. USA distanserar sig med sitt avhopp från i stort sett hela övriga världen (möjligen undantaget Nordkorea!??). USA distanserar sig också, rent fysiskt, mot sina närmaste grannar. I synnerhet den södra, eller vad sägs om följande Trump-citat?:

”I will build a great wall – and nobody builds walls better than me, believe me – and I’ll build them very inexpensively. I will build a great, great wall on our southern border, and I will make Mexico pay for that wall. Mark my words”.

Avgörande beslut om utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder från världens största militärmakt vilar nu i händerna på en gambler vars utrikespolitiska fingerspetskänsla inte sträcker sig längre än till sänd-knappen till twitter-kontot. Känns det tryggt? En fråga att fundera över när vi ska ta ställning till eventuellt svenskt Nato-medlemskap eller ytterligare närmande till USA säkerhetspolitiskt. Frågor som jag är övertygad om lär dyka upp inför svenska valet nästa höst.

Vi står inför ett 2018 med viktiga val att göra. Om jag vore Trump skulle jag nu önska Happy New Year inbäddat med hot om att göra rätta val, men det tänker jag inte göra utan önskar alla läsare, helt utan villkor:  

ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild: Rolling Stone/PAUL J. RICHARDS/AFP/Getty. Donald Trump, en man att luta sig emot när det blåser?

PS) Fler Trump-quotes, för den som orkar med dem, finns bland annat på bloggen marieclaire

Här finns bland annat en nyårsönskning med för Trump sedvanlig ”generositet”:

”Happy New Year to all, including to my many enemies and those who have fought me and lost so badly they just don’t know what to do. Love!”

Samt några andra som antingen är världsrekord i provokation eller också i brist på självdistans. Ens egen dagsform avgör väl om en skrattar eller gråter inför de här gobitarna:

”My fingers are long and beautiful, as, it has been well documented, are various other parts of my body”

“I think the only difference between me and the other candidates is that I’m more honest and my women are more beautiful”

“My IQ is one of the highest — and you all know it! Please don’t feel so stupid or insecure; it’s not your fault”

“Number one, I have great respect for women. I was the one that really broke the glass ceiling on behalf of women, more than anybody in the construction industry”

… vilket skulle bevisas:

“You know, it really doesn’t matter what the media write as long as you’ve got a young, and beautiful, piece of ass”

… och om du inte är övertygad ännu:

“You know, I’m automatically attracted to beautiful — I just start kissing them. It’s like a magnet. Just kiss. I don’t even wait. And when you’re a star, they let you do it. You can do anything….Grab them by the pussy. You can do anything”.

Per Gudmundsons ledare – den kryper in under mitt skinn

Per Gudmundson frågar sig, i en ledare i SvD den 11 december, hur många städer som ska bli obeboeliga för judar då de utsätts för en ”ny antisemitism”. Resten av artikeln är en uppräkning av undersökningar som ska visa att det är muslimer som är de främsta antisemiterna, inte högerextremister. Själv skulle jag förklara detta med att många högerextremister har övergått till en idag mer ”gångbar” antimuslimsk retorik, men jag återkommer till det. Gudmundson sticker däremellan in sitt konstaterande av ”fakta”: ”Antisemitiska incidenter härrör numera ofta från muslimska förövare”. Han aktar sig förvisso att säga ”oftast”, men budskapet ligger på lut. Det som ger mig kalla kårar är emellertid avslutningen av ledaren. Där tar han upp tråden från Eurabia-diskursens tes om den europeiska civilisationens undergång när han återger Pew Research Centers undersökning som han menar visar att Sverige ”med en migration på samma nivå som under asylkrisen” antas hysa 30,6 % muslimer år 2050 medan Sverige med ”helt strypt asylinvandring” istället skulle innehålla endast 11,1 procent medborgare med muslimskt ursprung. Han avslutar på detta sätt:

”Långt ifrån alla – om än en stor andel – muslimer hyser antijudiska åsikter. Det är vidare relativt få som går från fullt lagliga fördomar i det tysta till fientliga uttryck. Ändå kan man anta att poolen av potentiella förövare kommer att öka som ett resultat av vår politik”.

Det är en dubiös formulering. Å ena sidan har ”långt ifrån alla” muslimer antijudiska åsikter, men å andra sidan ”en stor andel”, och slutligen kan vi, menar Gudmundson, förväntas allt fler ”potentiella förövare”. Tillägget ”som ett resultat av vår politik” skulle mycket väl kunnat vara hämtat från Sverigedemokraternas partiprogram. I ett flertal ledare har han också visat sin avsky för den svenska migrationspolitiken, bland annat 26 juli 2017, då med rubriken ”Nästan ett nytt Malmö på fem år”. Djävulen ligger ofta i rubriken till Gudmundsons ledare i SvD. Med vetskap att många inte läser mer än så. Huvudbudskapet går därmed fram till fler läsare, som dessutom inte får med sig eventuella nyanser i själva artikeln i den mån Gudmundson nu lyfter fram sådana. Exempelvis att ”Invandring ska inte vara politiskt tabu” (17nov2017), en vanlig uppfattning inom SD exempelvis, eller ”Ett smörgåsbord för kriminella” (3nov2017), ett citat som lyfts ur sitt sammanhang men som blir tema för ledaren. Att muslimer är terrorister är en annan ”sanning” som bekräftas av Gudmundson vid upprepade tillfällen. Förvisso också det ett fenomen som innehåller ett korn av sanning, men som blir befäst som en allmän uppfattning om muslimer när det repeteras med sådan enveten frekvens och frenesi utan att nyanseras i andra inlägg. Att ensidigt lyfta fram negativa bilder av islam och muslimer och projicera dem för hundratusentals läsare nästan varje vecka ger onekligen effekter. Det är bara att lyssna på konversationen i fikarummen för att få exempel på reproduktionen av uppfattningar om invandring, islam och muslimer. Diskursanalys är inte längre riktigt på mode men det kan här vara relevant att lyfta fram exempelvis van Dijks ord om mediernas makt:

”These news production strategies involve ideologically shared values and routines of attention allocation, institutional access, selection, summarizatíon, relevance assignment, stylistic (re)formulation, and exclusion […] And because the media provide the daily discourse input for most adult citizens, their role as a prevailing discourse and attitude context for thought and talk about ethnic groups is probably unsurpassed by any other institutional or public source of communication” (Teun A. van Dijk ”Communicating racism – Ethnic Prejudice in Thought and Talk”, Sage Publications 1987).

Kan det då inte vara bra att lyfta fram problem med islamistiska fanatiker, antisemiter och terrorister? Jodå, det måste naturligtvis låta sig göras. Men det blir otäckt när det övergår i en besatthet, en sorts ”pilgrimsfärd” mot islam och mot muslimer. Gudmundson befinner på gränsen för vad som kan anses vara sund kritik och antimuslimsk hets.

Han har nämligen i många år skrivit åtskilligt om islam och muslimer och alltid i negativa termer, gärna sammankopplat med antisemitism eller till och med nazism. Kanske inte så mycket att förvånas över? För några år sedan tillkännagav han att han tecknat prenumeration för tidskriften Dispatch International, ett av de främsta och mest aggressiva språkrören för antimuslimsk agitation och ovan nämnda Eurabia-tes. Detta för att visa sitt stöd för dess chefredaktör som emottagit mordhot. En måste fråga sig hur många olika muslimska församlingar och föreningar han skulle behöva teckna stödmedlemskap i med den typen av motiv? Ingen ska förstås förlora sitt liv för sina åsikter och det står förvisso var och en fritt att bestämma gränsen för sin solidaritet. Kanske hade Gudmundson tecknat medlemskap i NSDAP om han levat när ledande nazister hängdes efter Nürnbergrättegångarna också? Hur som helst säger det en del om Gudmundsons böjelser och troligen har han smygläst med stort intresse och hämtat stoff till sina artiklar (även om han hävdat motsatsen). Bland annat den aktuella ledaren som mitt inlägg handlar om. Han klär bara konspirationsteorierna i en vetenskaplig dräkt och bäddar in dem i den stora tidningens legitimitetssäng. Om SvD skriver så här kan det ju inte vara helt galet?

Gudmundson har både före och efter sin prenumeration på den antimuslimska tidskriften själv producerat mängder av inlägg i samma anda. De är bara mer subtila och till synes ”oantastliga”. Droppar som urholkar stenen, så att säga.

Dispatch International jämför bland annat islam med nazism. Kanske är det därför ingen slump att Gudmundson något år senare (1jan2015) släppte ifrån sig artikeln ”Hakkorset och halvmånen” i vilken han framför just den här kopplingen? 

På sin blogg gudmundson skriver han alldeles särskilt mycket om islam och muslimer.

13jul2011 skrev han om ” Det skattefinansierade hatet i Sveriges Imam Förbund”.

15maj2015 skrev han om ”17-årig predikant från Lund poserar med AK47 i Syrien”. En 17-åring har anslutit sig till IS vilket givetvis är högst tragiskt. Gudmundson räknar upp en mängd framträdande pojken gjort i sociala medier och gör ingen analys varför han tagit detta synnerligen sorgliga beslut mer än att: ”Han har uppfostrats som muslim. På hans Facebooksida kan man höra när han som tioåring reciterar verser ur koranen, en inspelning hans pappa gjort i Lunds moské. I Sydsvenskan kan man hitta en artikel om hur hans mor grundade Lunds islamiska scoutkår”.

Den 12 juni 2015 skrev han om en extrem muslimsk predikant på Folkets Hus och i Stockholmsmoskén.

Metoden på bloggen är annars ofta att citera andra och lägga som rubrik, som exempel:

6dec2009: ”Evin Rubar – islam är islamism”

30nov2009: ”Pernilla Ouis: ”islam är problemet”

Gudmundson refererar i den aktuella ledarartikeln, för att nu återgå till den, till Pew Research Centers undersökning om tillväxten av europeiska invånare med muslimsk bakgrund. En undersökning han skulle kunna lyfta fram är en annan från samma institut, genomförd tidigare i år. En undersökning som visar att anti-muslimska uttryck blir vanligare i USA. Washington Post har tittat närmare på den och citerar ur undersökningen oroliga muslimers vittnesmål:

”One immigrant Muslim man, who spoke to Pew on the condition of anonymity, said that the start of Trump’s “Muslim ban” — a travel ban that the president sought to enforce against the citizens of seven majority-Muslim countries — felt like the official launch of a campaign of anti-Muslim persecution”.

Och fortsätter:

“Because we had read the history of Europe and what happened to the Jewish people in Germany,” he said. “These little steps lead to bigger issues later on. So, we really felt we were threatened.”

Sådant skriver inte gudmundson om. Han lyfter istället metodiskt och systematiskt fram allt negativt han kan hitta om islam och muslimer som utmärkt sig i negativ bemärkelse. Det är svårt att formulera en kritik mot hans artiklar och blogginlägg då de för det mesta håller sig inom ramarna för vad som är sant eller i vart fall vilar på vetenskaplig grund. Men det är en mycket selektiv sanning som undanhåller det som skulle kunna läggas i den positiva vågskålen. Som exempelvis alla initiativ som på sistone tagits från muslimska församlingar och föreningar för att uttrycka sin solidaritet med svenska judar och de judiska församlingar som angripits på sistone. Sådant skriver inte heller gudmundson om. Det är en bild som inte platsar i hans kanonad av negativa islam-bilder.

Det är förvisso bra att antisemitism uppmärksammas och bekämpas varhelst den uppträder och vem som än ger uttryck för den. Men när en skribent vid en av landets ledande tidningar så envetet och ihärdigt bara pumpar ut rubriker som misstänkliggör en stor religiös minoritet på det här sättet blir det till slut ett inlägg i en mycket farligare och mer aggressiv kampanj som exempelvis Behring Breivik anslöt sig till innan han tog sitt gevär och sköt ihjäl runt hundra norska ungdomar och lät sina bomber brisera i de norska regeringskvarteren. Inläggen blir en del av en Eurabia-diskurs som handlar om att den västerländska kulturen och Europas civilisation håller på att gå under och översvämmas av muslimska massor som väller in över gränserna och att sharia-lagar snart har ersatt våra nuvarande lagar. Politiska högerpopulistiska partier runtom i Europa driver aggressivt tesen vidare och det är inte heller många som talar om hur Sverigedemokraterna övergivit sina antisemitiska rötter för att istället göra Eurabia-diskursen till sin. Numera i aningen mer rumsren ton. En ton som ligger gudmundson nära.

Detta handlar om en diskursförändring och en normförskjutning som kryper inpå tämligen obemärkt för stunden, men över tid klart märkbar. Det som för tiotalet år sedan var oacceptabelt blir sakta men säkert helt accepterat och Eurabia-diskursen har idag fått fäste i kulturella och intellektuella kretsar. Och i våra största dagstidningar, uppenbarligen.

Likheterna med de antisemitiska teorierna om judars strategi för att uppnå världsherravälde är ganska slående. Som det konstateras i Forum för levande historias utredning ”Antisemitism och Islamofobi” så beskrivs den judiska gruppen som ”de yttre konspiratörerna” som (dolt) styr skeendet i världen medan muslimer tillskrivs rollen som ”fysiska ockupanter” som försöker ta över genom massinvandring och barnafödande. Gudmundsons artikel bryter ett tabu som tidigare har hållit ledande skribenter ifrån den här diskursen. Isen är bruten och nu kan fler följa. Det är så normförskjutningar går till och i dess spår följer värre överträdelser.

Om detta har bland andra Hedi Fried, nyligen Palme-pristagare, talat. Den ståndaktiga Förintelseöverlevaren skrev i somras att gränsen mellan det fria ordet och propaganda är ”mycket skör” och att det bara är ”en tunn hinna som skiljer dem åt”. I detta har hon helt rätt och när det fria ordet behandlas i de mest respekterade publikationerna blir den desto svårare att upptäcka, vill jag tillägga. Hedi Fried höjer också ett mycket erfaret men varnande finger när hon säger så här:

”Jag har varit med om dessa normförskjutningar tidigare och de slutade inte väl”.

Det gäller naturligtvis såväl antijudisk propaganda som antimuslimsk. Vad säger att gårdagens offer och morgondagens nödvändigtvis blir desamma även om tecknen i skyn är det?

Not: SvD-artiklarna har bara prenumeranter tillgång till, men kan enkelt hittas bland dem som är det.

När det gäller bloggen gudmundson har jag ingen lust att bidra till reproduktionen mer än så här, men den som är nyfiken kan lätt googla fram inläggen.

Lägg ner skiten

Det har stormat kring den s.k. kulturprofilen, som alla tidigt visste var Jean-Claude Arnault, och som nu äntligen har blivit Jean-Claude Arnault. Uppenbarligen en kultursnobb av den slemmigaste sorten. Men hans smutsiga labbar har också svärtat ned Svenska Akademien och fått pressen att syna deras förehavanden. Fram träder en bild av finkulturellt fraterniserande på Forum, tete-a-tete i Paris-våningen och dessutom väntjänster med pengabidrag till kulturverksamhet och utnyttjande av ställning till att förse sig själv, anhöriga och vänner med lägenheter. ”En feodal rest” som ”gynnar sig själva”, säger Per Sundgren, fd ordf i Bostadsförmedlingen, och kallar det ”moralisk korruption”.

Det har han alldeles rätt i. Själv har jag börjat fundera på vad Svenska Akademien är till för egentligen, mer än att öppna en stor dörr en gång om året och utropa ett författarnamn som ingen känner igen. Ja, Gustav III som grundade Akademien på slutet av 1700-talet gjorde det i syfte att:

”… arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”

Det var väl det som akademiledamoten Peter Englund ägnade sig åt när han om ovan nämnde Arnault slängde ur sig; - Den jäveln! (?)

Valspråket är ”snille och smak”. Det kan ju diskuteras med tanke på ledamoten Frostensons val av äkta make och hennes aggressiva försvar av dennes kvinnokladdande. Smak? Om ledamöterna har varit vittne till denne kulturprofils agerande i ett par decennier är det också anmärkningsvärt att de nu säger sig vara så förvånade. Snille…?

Nå, ledamöterna kan ju alltid bytas ut… Nej, visst ja, de sitter ju på livstid om de inte ägnat sig åt något brottsligt. Nya ledamöter väljs dessutom genom sluten omröstning inom den egna besuttna gruppen. En sluten krets, sektliknande och utan någon som helst insyn eller möjlighet till demokratisk påverkan.

Dessa personer utser inte bara Nobelpristagare i litteratur utan ger omkring femtio olika priser och stipendier. Enligt vad jag förstår utan tävling eller ansökan, som annars är brukligt när det handlar om stipendier. Det bäddar med andra ord för kameraderi och nepotism och om jag förstått rätt har väl ett och annat ”bidrag” hamnat i kulturprofilen Arnaults ficka (126000 årligen sedan 2010 är en siffra jag har sett). Hur som helst har vi ingen som helst möjlighet att kontrollera vilka kriterier som legat bakom pengabidragen. Akademiens möten sker bakom lyckta dörrar och en av få saker som kan leda till uteslutning av en ledamot är om denne bryter tystnadsplikten gällande Akademiens inre angelägenheter.

Så var har vi; brist på smak, brist på omdöme/snille (kan vara både och), nepotism, total slutenhet och brist på insyn, moralisk korruption, tystnadskultur…

Listan kan säkert förlängas men det bör räcka. Jag säger numera; Lägg ned skiten! 

Vad är det Akademin gör som inte kan göras av andra eller på annat sätt? Vad är dess existensberättigande mer än att arton kultursnobbar får känna sig förmer än andra?

De priser och stipendier som delas ut kan andra sköta, och då med transparenta villkor och kriterier och efter ansökningsförfarande. Bokutgivningen sker redan genom befintliga förlag och i den mån det behövs kan beslut om utgivningar förvaltas av lämpligt departement exempelvis. Akademiens ordlista, tänker nog någon? Ja, vi har ju en myndighet som heter Språkrådet. Akademins lägenhet i Paris och övriga tillgångar kan säljas och vinsten av försäljningarna läggas till stiftelser att förvalta och (transparent) dela ut till kulturell verksamhet.

Nä, lägg ner skiten!

Någon som tycker mitt språk är grovt? Svenska Akademien har lagt ribban ungefär där.

Babij Jars framtid – en het ukrainsk fråga

Del 3 i serien om tre delar om Babij Jar

Den första delen finns här och den andra här.

Jag har i två inlägg berättat om Babij Jar. Platsen för den största enskilda massakern av judar under andra världskriget. Jag har också berättat om hur planerna ser ut för framtiden för denna plats som blivit en park där Kiev-borna rastar hundar, joggar eller promenerar i största allmänhet. Men det har också blivit en plats där olika grupper uppför monument över de döda och gör anspråk på sin del av den offersymbolik som namnet Babij Jar bär på. Det handlar också om ett ukrainskt identitetsskapande och en nationalistisk approach till Babij Jar och jag berättar i det här sista inlägget om den tvist som just nu rasar om framtidsplanerna för Babij Jar, parken, monumenten och eventuella nya muséer eller minnescentrum.

Mer konkret inleder jag här med att titta närmare på projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, debatten, motståndet och kontroversen kring detta. Därefter tar jag upp den debatt som uppstod i samband med högtidlighållandet av 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar, dvs i september-oktober 2016. En debatt som i huvudsak handlar om ifall utländska intressenter ska ges möjligheter att anlägga ett museum om Förintelsen eller om det istället ska handla om alla offer för massmorden vid Babij Jar och vad som, enligt en av debattrösterna, beskrivs som ”vår riktiga historia”. 

Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF)

Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF) är alltså en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av, dokumentera och utbilda om de ”tragiska händelserna i September 1941”. Ungefär så beskriver sig stiftelsen på sin hemsida. Detta är själva sajten för stiftelsen som bildats för anläggandet av ett Minneskomplex, Babi Yar Holocaust Memorial Center.

Den 29 september 2016, vid 75-årsminnet av Babij Jar, annonserades intentionerna att bilda stiftelsen, i mars 2017 inrättades en styrelse, och i maj 2017 ett Råd för offentligt stöd. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar. Exekutiv Direktör är polske medborgaren Marek Siwiec, som suttit i EU-parlamentet i tio år 2004-14 för sitt parti som närmast kan kallas Socialdemokrater. I ett par år hade han titeln Vice President för EU-parlamentet. Han har tidigare tillhört polska säkerhetstjänsten. Som EU-parlamentariker engagerade han sig ganska frekvent i vad som hände i Ukraina och var valobservatör där vid valen 2006 och 2010. Det sistnämnda året kritiserade han EU för dess politik gentemot Ukraina och fällde uttalandet: ”Ukraina är i ett politiskt kaos, vilket jag misstänker passar en del folk i EU”. Han fanns också med på scenen vid Majdan i februari 2014 efter att Janukovytj flytt landet och Julia Tymosjenko talade till demonstranterna efter sin frigivning. Han skrev på sin blogg att det han såg var ”en annan Julia och ett annat Majdan”, med vilket han menade att Tymosjenko förlorat lite av sin utstrålning och inte var samma populära politikerkvinna som tidigare och att Majdan var mer krävande och hade mer tro på sin egen kraft än förut (avseende Orangerevolutionen 2004). Han förutsåg också att folksamlingen säkerligen skulle stå kvar på torget i veckor för att ”kika över axlarna på de opålitliga politikerna och att han till och med kunde tänka sig att ”de viktigaste besluten kommer att tas av Majdan”. Det är inte utan att han träffade ganska rätt, med tanke på hur det utvecklat sig; med en högerextrem ”milis” som rycker in som armébataljoner och som ”självförsvarsgrupper” i städer och byar; med hotfulla grupper av kamouflageklädda män som dyker upp vid lokala och regionala rådssammanträden; livsmedelsblockader som tillåts pågå vid ”gränsen” till Krim och Donbass, etc etc. Han verkar i vart fall vara en person med stor insikt om läget i Ukraina och med insikt om hur det fungerar i landet.

Siwiec är alltså exekutiv direktör men sitter inte i styrelsen för stiftelsen. Den består dock av en hel del intressanta och ganska framträdande personer. Det kanske kan framstå som en avvikelse från ämnet men en presentation av dem är tämligen väsentlig för förståelse av den konflikt som råder i Ukraina om Babij Jar i allmänhet och just detta projekt i synnerhet;

Här finns den före detta tyske utrikesministern Joshka Fischer, en amerikansk jurist och före detta senator, Joseph I. Lieberman, före detta boxaren Wladimir Klitschko, bror till borgmästaren i Kiev (Vitalij, även han f.d. boxare), före detta polske presidenten Aleksander Kwasniewski, den ukrainske kulturpersonligheten Sviatoslav Vakarchuk, generaldirektören för UNESCO Irina Bokova, överrabbin för Kiev och Ukraina Yaakov Dov Bleich och Natan Sharansky, född i Donetsk och dissident (en av grundarna av Helsinki Watch) under Sovjettiden som under en tid satt fängslad i Sibirien anklagad för spioneri åt USA. Kom till USA i en spionutväxling 1986 men emigrerade snart till Israel och har där ingått i regering och varit en framträdande figur för de östeuropeiska immigranterna till Israel. I styrelsen för BYHMCF finns också den ukrainske oligarken Victor Pinchuk, en av de rikaste i Ukraina och även räknad som en av de allra mest inflytelserika. Varit medlem av parlamentet vid ett par perioder och är gift med dottern till före detta presidenten Kutjma.

De styrelsemedlemmar som orsakat mest upprörda känslor i Ukraina är dock de tre som ännu inte nämnts;

German Khan, ukrainsk-rysk oligark eller affärsman, vilket man föredrar, som är en av Rysslands rikaste män. Sannolikt en av de ryska finansiärer det talas om i debatten. Är filantrop och har donerat medel till bland annat European Jewish Fund. Har länge haft samröre med Mikhail Fridman, som också sitter i den här styrelsen. Även detta en rik affärsman, oligark, som leder det multinationella konglomeratet Alfa-Group och i våras utsedd av en rysk publikation till Rysslands viktigaste/mest inflytelserika affärsman. Lär också vara den näst rikaste i Ryssland. Han föddes dock i Lviv i en judisk familj. Båda dessa är av judisk börd. Till grupperingen ”oligarker” hör också den yngre Pavel Fuks, som föddes i Kharkiv men sedan 1992 är verksam i Ryssland, främst med fastighetsaffärer. Beskriver sig gärna själv som filantrop och enligt den ukrainska tidskriften Focus den 24e rikaste i Ukraina, som han fortfarande är medborgare av. Han har dock utpekats som ”broker” för ryska affärsintressen i Ukraina, bland annat gällande ett uppköp av DonbassEnergo. Det ryktas om kontakter med förre presidenten Janukovytj och andra i dennes krets som tog sin tillflykt till Ryssland efter upplösningen av Euromajdan 2014. Enligt en artikel i publikationen Obozrevatel sägs Fuks sedan länge varit rekryterad av KGB (sedermera FSB) och efter att ha ”kraschat” under finanskrisen 2008 sägs han ha blivit ”rekryterad” (uppköpt?) av ryska företrädare för den undre världen i Moskva, kretsar i vilka han ska ha lånat stora belopp innan kraschen. Kontakterna med kretsen kring Janukovytj lär ha kommit på senare tid och bland annat i fallet med DonbassEnergo lär det vara denna krets som är ute efter ett övertagande i bolaget, där förre presidentens son Oleksandr redan äger 34 % av aktierna. Det här förnekas av både Janukovytj senior och junior. Fuks uppgift sägs hur som helst vara att köpa ut tillgångar i gas och olja, energiföretag och andra intressanta prospekt i Ukraina åt de här kriminella eller halvkriminella kretsarna i Ryssland. En del av de här uppgifterna kommer från ukrainska säkerhetstjänsten SBU, och det är svårt att avgöra vad som är helt sant och vilken vinkling affärerna får i den nuvarande spända atmosfären mellan Ukraina och Ryssland. Helt klart är Pavel Fuks i alla fall den kanske mest kontroversiella figuren i den här styrelsen och möjligen den som orsakat allra mest rabalder i ukrainska nationalistiska kretsar. 

Debatten om Babij Jar-komplexet och dess inriktning

Debatten är tämligen het om denna stiftelse och om de tänkta finansiärerna som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivs som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Därmed avseende Exekutive direktören Siwiec, styrelseledamoten Kwasniewski, samt Khan, Fridman och Fuks, trots att den sistnämnde är ukrainare. Ibland buntas även ukrainaren Pinchuk in bland ”ryska oligarkerna” trots att även han är ukrainare. Det förefaller oklart om de två polackerna är finansiärer alls utan bara engagerade i styret av stiftelsen men att beskriva polacker och ryssar som styrande och finansiärer av projektet slår troligen an en sträng bland många ukrainare och sätter igång tankar om den ukrainska självständighetskampen och frigörelsen från de mäktiga grannarna. Ett uttryck som används ofta av ukrainska nationalistiska kretsar är ”Russkij Miir”, det vill säga den ”ryska världen” vilket anspelar på det ryska inflytandet över Ukraina genom alla tider och senast i form av införlivandet med Sovjetunionen. Det ses då som att Ryssland gör allt för att införliva Ukraina i denna ”ryska värld”. Men det är också namnet på en rysk stiftelse tillkommen efter ett dekret utfärdat av Vladimir Putin 2007. En stiftelse som har som syfte att promota ryska språket och göra ”den ryska världen till ett globalt projekt” som utmanar västvärldens värderingar. Något som kanske låter mindre hotande för oss men för desto mer provocerande för många ukrainare. Uttrycket ”ryska världen” återkommer också i den fortsatta texten nedan, vilket härmed har fått en närmare förklaring.

Volodomyr Viatrovytj, chef för det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, anser att ukrainska staten bör ha kontroll över komplexets utformning och får medhåll av bland andra Vitalij Nakhmanovych, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre (inte att förväxlas alltså med BYHMCF:s råd för offentligt stöd). I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ställs frågan varför stiftelsen som arbetar med att skapa det nya Minnescentret har bestämt att det ska ha Förintelsen som fokus, ”trots det välkända faktum” att det, förutom judar, även mördades krigsfångar, romer, ukrainska nationalister, sovjetiska underjordiska aktivister, sjömän ur Dnepr-flottiljen och mentalsjuka och människor tillhörande andra grupper? 

Nakhmanovych menar att regeringen (och tidigare regeringar) har släppt ifrån sig frågor om Babij Jar och bara går dit en gång om året för att hålla högtidstal. Han framför också den mycket befogade kritiken mot att det råder en sorts tävling i att uppföra monument på platsen och hävdar att det finns ett trettiotal sådana vid området. Han opponerade sig också mot de tidigare planerna att anlägga ett framtida museum på mark som hör till den närliggande judiska begravningsplatsen. Han anser det vara ett helgerån och en brist på respekt för de döda och ser just detta fenomen som ”ett arv från Sovjet”. Det vill säga att bygga på begravningsplatser. Även detta en kritik med klar relevans. Han är också kritisk mot att det framtida centret ska ha en ”judisk inriktning”. Dessutom att projektet, på initiativ av Fuks, föreslås ha inriktning på att bli ett minneskomplex och museum för ”Förintelsen i före detta Sovjetunionen”. ”Nonsens”, säger han, och menar att initiativtagarna genom detta försöker att - med hjälp av det historiska minnet av den judiska gemenskapen - ”pressa igenom idén om en sovjetisk enighet”, vilket i själva verket är ”den väl kända Ryska världen”, fortsätter Vitalii. Han är säker på att den ryska influensen kommer från Kreml. Han säger att Fuks, Fridman, Khan och Pinchuk har ”klart post-sovjetiska hjärnor” speciellt med tanke på att de spenderat sina vuxna liv i Moskva där de gjort karriär och skapat sina förmögenheter. Han menar att Fridman har tät kontakt med Kreml och att det är osannolikt att han skulle kunna driva ett projekt av den här typen i Kiev utan Kremls goda minne. Han menar vidare att hur det än går med projektet blir Kreml och Putin vinnare. Notera också nyckelorden i sammanhanget (fetmarkerat av mig):

”After all, the project is designed not only for Ukrainian citizens, but first and foremost for numerous tourists from all over the world, who will be told how Ukrainian collaborators exterminated the Jews. If they build it and the expected scandals begin around the Memorial or if they are not allowed to build it at all, then this is also wonderful, as it can be presented as anti-Semitic Ukraine disallowing the creation of the Holocaust Memorial. However it goes, Vladimir Putin will be fine with it.”

Han anser att den ukrainska regeringen måste ta kontrollen över projektet. Han förordar också två separata muséer:

“These should be two separate museums. Unfortunately, we are not ideologically mature enough today for it to be a single facility. The Holocaust is totally absent from the national history of Ukraine. This is a complicated process of not just reflecting on a world phenomenon, but developing a Ukrainian perspective on it.”

Att integrera dessa två anser han vara en ”intellektuell utmaning” som han menar att Ukraina inte är redo för. Han kan möjligen ha en poäng i detta. Men den stora frågan är kanske om de ska integreras alls? Han vill hur som helst också se en public-private partnership som finansiärform. Dessutom vill han föra över ägarskapet över frågor om minnesmonument och Babij Jar till Institutet för Nationellt Minne. Idag ligger det på kulturdepartementets bord till vilket Janukovytj förde över dessa frågor. National Academy of Sciences’ Institute of Ukrainian History tycker han ska ha befäl över utvecklingen av muséernas koncept. BYHMCF har just ett akademiskt råd under ledning av nederländaren Karel Berkhoff men Nakhmanovych kritiserar också den här internationella forskargruppen som han ser som ”outsiders” som har ”ett annat perspektiv”. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärngrupp i en sådan här akademisk arbetsgrupp. De kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”. Själv tänker jag att detta låter oroväckande med tanke på hur den synen har fungerat hittills. I starkt behov av glasögon skulle man kunna vitsa till det. Nakhmanovych menar emellertid att projektet med BYHMC har en ”typiskt kolonial design”, att ukrainare ses som ”illiterata infödingar” medan civiliserade ryssar, polacker och andra européer ska skapa ett museum för turister från hela världen. Han vill att det ska vara till för ukrainarna och deras barn, för skolbarn och universitetsstuderande som ska kunna komma dit och ”reflektera över det förflutna och tänka på sin egen framtid”. 

Hans åsikter får delvis stöd av historikern Anatolii Podolskiy vid Ukrainian Center for Holocaust Studies vilket framgår av artikelintervju i The Day 17/8-2017. Han har tillsammans med 16 forskarkollegor undertecknat ett öppet brev publicerat i Ukrainska Pravda 28 mars 2017 (brevet här) i vilket de tillkännager sin åsikt att det är fel att inrikta ett kommande Babij Jar Minnescenter enbart på Förintelsen. Han beklagar bristen på respons från styrande politiker på historikernas brev.

Han säger visserligen att han inte, lika lite som han vill ha tillbaka sovjet-myter, vill se att ”kontroversiella och tragiska berättelser om Nazi-ockupationen av Ukraina vattnas ur när det gäller brott begångna vid vissa tidpunkter under Nazi-styret av representanter för den högerextrema ukrainska nationaliströrelsen”. Han säger sig ha skrivit till forskarkollegor och betonat att om kampen mot totalitärt styre ska bedrivas med totalitära metoder kommer detta att leda till ett dödläge. Själv av judisk börd och med familj vars öde är knutet till massakern ser han Babij Jar som sin livsuppgift och klarlägger att han ser Babij Jar som en symbol för Förintelsen på ungefär samma sätt som Auschwitz. Kanske just därför är han också angelägen att förklara sitt ställningstagande.

Han menar att Ukraina som stat och nation måste ta tag i frågan om ett riktigt Minnescenter vid Babij Jar. Efter decennier av sovjetisk tystnad har ukrainska regeringar varit passiva och oförmögna att göra just detta vilket har lämnat fältet öppet för utländska intressenter. Han säger så här:

”För mig, som ukrainsk historiker, en jude, och en Kiev-bo, är Babij Jar inte bara en händelse i den judiska historien. Människor som dödades där levde och bidrog till både Kievs och Ukrainas historia. Ansvaret för detta minnesmärke och dess roll i historien borde ligga på ukrainska staten och ukrainskt samhälle möjligen med delaktighet av kollegor och specialister från andra länder”.

Han anser att åtminstone 51 % av finansieringen och därmed ansvaret och beslutsfattandet borde komma från Ukraina. Podolskiy inser förstås, fortsätter han, att majoriteten av de som mördades vid Babij Jar var judar men att det också var mängder av andra som blev offer för mördandet. Han vill se en minnespark vid området och ett museum som tar upp alla dessa offers öde, som inte handlar bara om Förintelsen utan ett ”museum of history or memory of the victims of Babi Yar”. Intressant nog alltså en liknande hållning som det Sovjetunionen han inledde med att kritisera hade till Babij Jar och som fått sitt uttryck i det stora monumentet från 1976. Förvisso utan samma ideologiska bevekelsegrunder men som slutresultat ett liknande utfall.

Egen bild. Stora Babij Jar-monumentet uppfört 1976. Uttryck för en sovjetisk approach till platsen. En approach som i mycket liknar dagens officiella ukrainska, trots hävdandet av det motsatta.

Det statligt styrda Babi Yar National Historical and Memorial Sanctuary (med vilket Podolskiy måste avse Babyn Yar National Historical Memorial Preserve) bildades 2006 men ”gjorde ingenting på tio år”, menar Podolskiy, utan började arbeta först efter 75-årsminnet 2016. Samtidigt dök också planerna på BYHMC upp. Podolskiy avslöjar att dess direktör Siwiec frågat honom om hur man kan få till stånd en dialog (med honom och hans kollegor antar jag han avser), men att Podolskiy svarat att de först måste ändra namnet innan en dialog kan påbörjas. Det vill säga stryka ordet ”Holocaust”. Han vill hellre se ett separat Museum över de ukrainska judarnas historia (min anm/liknande Polin i Warszawa över de polska judarnas historia) och kanske ytterligare ett om Förintelsen. Podolskiy säger sig också ha uppmanat Siwiec att starta en dialog och samarbete med den ukrainska regeringen, ukrainska historiker och ukrainska makthavare. Siwiec ska ha svarat att:

”Er regering har inte gjort någonting på 25 år men här kommer en chans, här är pengar, och ni kommer förlora den här chansen igen [om ni inte tar den/min anm]”

Egen bild. Bakom de orangefärgade stolparna finns den mark på vilken Babi Yar Holocaust Memorial Museum planeras med privata finansiärer och initiativtagare.

Podolskiy uttrycker stort missnöje med att den ukrainska akademiska världen inte konsulterats av styrande politiker som han kallar ”obildade” och inte har lärt sig vad ansvar är för något. Han säger exakt så här;

”[…] problemet är att de människor vi kallar ministrar, borgmästaren, presidenten, premiärministern, vet inte vad ansvar är. Och enbart när de lär sig vara ansvarsfulla, vilket involverar professionalism och grundlig utbildning, bara om så sker kommer vi att vara skyddade från uppdykandet av främmande stiftelser”.

Han anser av erfarenhet att det inte finns några politiker som de kan föra meningsfulla dialoger med eftersom de alla är obildade populister och att det är just därför som den här stiftelsen dykt upp och tagit över det som borde ha varit deras ansvar. En annan konsekvens är den snårskog av monument, 30 stycken olika, som står på området. Privata intressen av olika slag och från olika grupper har drivit igenom sina önskemål i avsaknad av statligt eller regionalt politikerintresse för att styra upp utvecklingen för platsen och dess utformning. Slutligen anser han också att det måste vara en inhägnad plats, öppen för besökare men inte för joggare, hundägare som rastar sina hundar och folk på söndagspromenad.

Liksom Nakhmanovych talar han också om en post-kolonial approach (Nakhmanovych använder sig förvisso av ordet ”kolonial”) avseende det faktum att det är utländska finansiärer och experter som initierat och driver projektet med BYHMC. ”Det är som om de säger, ´vi kommer till er och bygger ett minnesmärke åt er”, säger Podolskiy. Han är klart irriterad över dessa utländska herrars attityd gentemot den ukrainska akademikervärlden och tycker att det är Ukraina som borde överväga om de eventuellt ska inkludera utländska akademiker och inte tvärtom. En sårad stolthet och möjligheter till framtida forskningsjobb ligger kanske här också i vågskålen för Podolskiy med kollegor.

Avslutningsvis, vad som borde göras, menar han är att ukrainska nationella och municipala myndigheter borde säga till direktörerna för BYHMC att de gärna tar emot hjälp men ”vägrar att underkasta sig deras diktat eftersom det skulle betyda att vi är en koloni om vi inte kan bevara vårt minne själva, utan blir tillsagda istället hur vi ska göra detta”. Podolskiy avslutar med att säga:

”Jag vill inte ha ett museum över Sovjetunionen. Jag vill att det ska visa vår riktiga historia”.

Egen bild. Träkorset till minne av mördade OUN-medlemmar. En kristen symbol på platsen för den största enskilda massakern av judar under 2vk.

Egen bild. Namnen över mördade OUN-medlemmar vid sidan av träkorset ovan, men också direkt eller indirekt delaktiga i massmordet på judar vid Babij Jar.

Egen bild. Andra namntavlan över mördade OUN-medlemmar.

75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den Västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev också en katalysator för initiativ, som exempelvis BYHMC. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga strid om historieskrivningen som är beskrivet i min text här ovan och i tidigare inlägg i den här serien.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, uttryckte sitt missnöje med att aktivister för OUN hedrades sida vid sida med judiska offer för massakern 29-30 september. Bland andra Ivan Rohach som tillsammans med Olena Teliha var redaktör för Ukrainse Slovo (se avsnittet om Teliha i förra inlägget). Vid själva ceremonin närvarade många andra prominenta gäster men Eduard Dolinsky tvingades också till ett mindre uppskattat sällskap då det fanns representanter för nuvarande (förvisso moderna reviderade) OUN bland deltagarna. En uppgift som förvisso motsägs av andra uppgiftslämnare.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin. Han talade också i samband med detta inför det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada. I det talet var han ofin/modig nog att påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och även allmänt under kriget. ”Många av kollaboratörerna var ukrainare, bland andra de mest namnkunniga medlemmarna av OUN, som utförde pogromer och massakrer av judar och i flera fall överlämnade dem till tyskarna. Det är sant, där fanns mer än 2500 ´Righteous Among The Nations´, enstaka ljus som sken i mörkret. Men de flesta förblev tysta”, sa Rivlin, och fortsatte med att hävda att ukrainare är skyldiga att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA som kanske har en ännu mer upphöjd status än OUN bland många ukrainare. ”UPA-kämparna utmärkte sig särskilt”, fortsatte han. ”De trakasserade judarna, mördade dem, och i många fall rapporterade dem till Nazisterna”. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bohdan Chervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. 

Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Hans kollega vid institutet Paul Podobyed hävdade till och med att det kunde jämföras med om en ukrainsk ledare skulle ”tala om för Knesset att judarna har ansvariga för Holodomor” (den stora svälten i Ukraina 1932-33/min anm).

Eduard Dolinsky hävdade också att Rivlins tal utlöste ”en våg av antisemitiska kommentarer” på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, tillade han, och beklagade att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Dolinsky medverkade i samband med detta 75-årsminne över Babij Jar i Savik Shusters populära debattshow i ukrainsk tv, tillsammans med en panel av debattörer, bland andra Volodomyr Viatrovytj och ledaren för det moderna OUN, Bohdan Chervak. 

Programmet sändes den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard Dolinsky. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var föremål för debatt. Det kan tyckas utom allt tvivel att de då styrande i staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i kakafonin av protester. - Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”. Debatten finns tillgänglig på Youtube och just den här delen börjar vid 1 timme och 46 minuter in i programmet. Dolinsky säger sig ha fått mängder av hatinlägg och till och med dödshot på sin facebook-sida efter programmet. Under en tid raderades dessutom en del av hans fb-inlägg mystiskt. Det är uppenbart att den historiska sanningen är kontroversiell i Ukraina och den ukrainska staten spelar här ett dubbelspel där den ena hållningen, som förnekar ukrainsk kollaboration med tyskarna, vänder sig främst inåt och den andra, som har fokus på Förintelsen, vänder sig främst utåt mot omvärlden.

(Länk Youtube här)

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet innehöll förvisso också mycket positivt som det kan behövas mer av för att få ukrainare att börja se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Ukrainian-Jewish Encounter (UJE), en kanadensisk organisation, var en av medarrangörerna av evenemangen kring högtidlighållandet och ordnade bland annat ett symposium för ungdomar till vilket de bjudit in berömda historiker, bland andra Timothy Snyder. Han uppmanade sina ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare:

”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”.  

Egen bild. Menorah-monumentet över de judiska mordoffren. Får det stå kvar? Ska det ersättas med något nytt? I så fall vad? Debatten i Ukraina lär fortsätta.

Babij Jar – en symbol för Förintelsen?

Del 2 i en serie om tre inlägg om Babij Jar

Det första finns här.

Kontroversen kring Babij Jars framtida planering står kring i huvudsak en tvistefråga. Den handlar om ifall platsen ska vara en symbol för nazismens offer och då utan fokus på någon särskild grupp utan alla de som avrättats och ligger begravda vid platsen, eller om det är den judiska massakern och Förintelsen som ska stå i fokus. Babij Jar har, liksom Auschwitz, kommit att bli viktiga symboliska namn och platser för det judiska världssamfundet. Som minnesplatser för anhöriga och för att påminna om den nazityska terrorn som närapå utrotade ett helt folk.

Bland de som strider för den förstnämnda uppfattningen finns de mer extrema ukrainska nationalister som menar att de medlemmar i OUN som avrättades av tyskarna och sägs ha lagts i Babij Jars massgravar har en lika berättigad plats i eventuella framtida muséer eller minnescentra som eventuellt ska anläggas här. Något som judiska röster i Ukraina och internationellt ser som stötande och provocerande, med tanke på OUN:s historia som Nazityskarnas kollaboratörer vid inledningen (och slutet) av andra världskriget. Chefen för det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne uttryckte den här synen på saken som ”diskrepansen mellan ”judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” jämfört med övriga världens syn. Från detta uttalande fick han senare backa en bit då det utlöste ett ramaskri från judiska röster nationellt och internationellt.

Redan 1992 uppfördes emellertid ett träkors och ett par granitstenar med namnen på de OUN-medlemmar som ska ha mördats här, men i februari 2016 uppfördes också en staty av Olena Teliha, poet och skribent i nationalisttidningen Ukrainske Slovo vid början av kriget och medlem av OUN-M som administrerade staden under den tid då det största enskilda massmordet av judar ägde rum, i september 1941. 

Om Olena Teliha

Olena Teliha brukar benämnas som poet trots att hon under sitt leverne aldrig fick något publicerat, vilket förvisso har mycket att göra med den starkt ukrainsk-patriotiska prägel hon satte på sina alster, tämligen pompösa nationalistiskt romantiska sådana, men naturligtvis inget som accepterades i Sovjetunionen. Innan kriget gick hon frivilligt med i OUN-M, alltså fraktionen under Andrii Melnyk och inte Banderas OUN-B som främst var verksamt i västra Ukraina eller egentligen huvudsakligen i östra Polen till vilket det hörde då. OUN-M ingick ett avtal med Nazityskarna om att få styra den lokala administrationen av Kiev efter att staden föll i tyskarnas händer i augusti 1941. Framför allt var hon då verksam som journalistisk skribent och redaktör för tidningen Ukrainske Slovo, som under den här perioden hade en upplaga på ca 60000 dagligen och därmed inte var en helt obetydlig publikation med tämligen stort inflytande åtminstone i Kiev. Under september-oktober 1941 publicerade den starkt antisemitiskt material. Bland andra Eduard Dolinsky vid Ukrainian Jewish Committé har till Huffington Post redogjort för en del av materialet från Ukrainske Slovo. Tidningen använde sig konsekvent av stereotypen judebolsjeviker och anklagade judarna för att ”förtrycka” det ukrainska folket. Den 2 oktober, det vill säga när massmördandet vid Babij Jar fortfarande pågick, publicerade de en artikel med rubriken ”Folkets huvudfiende är Judarna (min anm/användande skällsordet för judar; ”zhids”, på engelska översatt med ”kikes”). Sju dagar senare beklagade sig samma tidning (som jag förstår var skribenten Ivan Rohach som också senare avrättades av tyskarna, tillsammans med Teliha) över att ukrainare ”dessvärre” fortfarande kunde upptäcka judar i Kiev och att dessa försökte undkomma genom mutor eller genom att ljuga om sin nationalitet och låtsas vara bulgarer, iranier eller azerer. Tidningen uppmanade därför ”ukrainska patrioter” att inte låta judarna komma undan med sådant förräderi och uppmanade dem att rapportera judar som gömde sig.

Att Teliha var en hängiven beundrare av Adolf Hitler och Benito Mussolini hjälpte inte när Nazityskarna tröttnat på OUN-M:s styre. I december 1941 stängdes tidningen av tyskarna och personal började arresteras, bland andra Teliha. Flera av dess medarbetare arkebuserades av tyskarna, bland andra Teliha. Om det skedde precis vid Babij Jar är enligt svenske historikern Per-Anders Rudling aldrig riktigt styrkt, men en uppgift som började cirkulera på 1970-talet och det är vad som nu marknadsförs och bland annat ”cementerats” som en offentlig sanning genom resandet av hennes staty just vid Babij Jar. 

Egen bild. Olena Teliha vid Babij Jar. Staty uppförd 2016. Tillhörde 1941 en tidning med starkt antisemitiskt material. Kontroversiellt?

En ukrainsk historiker, Myroslav Shkandrij, presenterar i en bok en förskönad och friserad bild av Teliha och Ukrainske Slovo. Han hävdar i den att hon vägrade lyda Gestapo och vägrade acceptera vad de ansåg tidningen skulle innehålla och att hon därför arresterades. Tidningen ska först därefter, påstår Shkandrij, ha fått en ny, antisemitisk, redaktion i december 1941. Den antyds därmed inte ha haft antisemitiskt innehåll dessförinnan, vilket alltså är tämligen lätt att avfärda i och med att exemplar finns i arkiven, vilka jag citerat här ovan. Den 2016 av ukrainska regeringen utnämnde Specielle Representanten för förebyggande av och kamp mot antisemitism, rasism och xenofobi - Borys Zakharchuk - hävdar till och med att Teliha ska ha mördats av nazityskarna för att hon ”hjälpt några judar att undvika att bli offer för Nazi-regimen”. Ett tämligen hårresande uttalande av en person som utsetts av staten att arbeta för att motverka antisemitism. 

Resandet av statyn över Teliha togs på initiativ av tidigare nämnde Volodomyr Viatrovytj, chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Talare vid avtäckningen den 25 februari i år var regeringsföreträdare, borgmästaren Vitali Klitschko, ortodoxa präster och vanliga Kiev-bor. Vice premiärminister Pavlo Rozenko sa i sitt tal att monumentet ”avslöjar myten om Rysslands roll och plats bland ukrainska patrioter, speciellt OUN under andra världskriget”, vilket verkar lite dunkelt uttryckt och märkligt i sammanhanget. Mer klartext levererade representanten för president Porosjenkos administration Rostislav Pavlenko som menade att avtäckningen av statyn markerar en avgörande händelse – ”återkomsten av historiskt minne”. Tilldragelsen finns beskriven på hemsidan för National Historical Memorial Preserve Babyn Yar. Tal hölls också av borgmästare Klitschko. Enligt uppgift ska han bland annat ha sagt följande:

”Vi är nu vid platsen för en fruktansvärd tragedi, en plats som blivit en symbol för brott mot mänskligheten. Det är viktigt att påminna om vad som händer här, för att hedra minnet av de oskyldiga offren och för att bevara det för kommande generationer. Låt oss komma ihåg: det här får inte upprepas”.

Liknande tal har säkerligen hållits vid Babij Jar många gånger, men det får en helt absurd innebörd när det faktiskt handlar om en person som anlände till Kiev tillsammans med tyskarna och under åtminstone ett halvår tillhörde deras samarbetspartners. Hon ges här plats tillsammans med ”oskyldiga offer”.

Statligt arbete mot antisemitism?

Den ovan nämnde Zakharchuk är ett litet mysterium i sig som är värt att titta lite närmare på. I april 2016 utsåg den ukrainske utrikesministern den före detta karriärdiplomaten till landets första Specielle Representant för förebyggande av och kamp mot antisemitism, rasism och xenofobi. Troligen har intryck tagits från EU och som kandidat för medlemskap kanske detta är ett led i närmandet till Västeuropa och ett steg mot att omfamna ”europeiska värderingar”. Av en artikel i The Jewish Chronicle framgår emellertid att så gott som ingen, varken nationellt eller internationellt verksamma inom dessa frågor, tycks veta vem han är eller har hört ifrån honom. Förutom uttalandet om Teliha har han också gjort sig skyldig till en hel del märkliga uttalanden. Bland annat har han påstått sig kunna visa att en del judar i västra Ukraina var medlemmar av UPA. Något som många framstående forskare bestrider då det i regel handlade om tvångsrekryterade läkare och sjukvårdare som sedan i de flesta fall troligen mördades. Zakharchuk hävdar däremot att ”ukrainska nationalister inte hade något mål att eliminera judar”. Historiska dokument publicerade av OUN pekar på raka motsatsen. Hans erfarenhet och kunskaper om det område han satts att bevaka är åtminstone tämligen obetydliga eller i vart fall okända. Innan han utsågs har han mest gjort sig känd som promotor av ukrainskt samarbete med NATO. I frågor om antisemitism har han sannolikt aldrig varit någon betydande figur. 
(Länk Jewish Chronicle här)

Eduard Dolinsky och Chabad Rabbi Moshe Azman säger sig inte veta vem han är medan Josef Zissels vid den judiska organisationen Vaad of Ukraine och Arkadiy Monastirsky vid Jewish Fund of Ukraine påstår att de mött honom men att de inte kan minnas någon betydande diskussion med honom som lett till något konkret i arbetet mot antisemitism.

Zakharchuk har också sagt att Ukraina har ett väldigt tätt samarbete med The International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) medan källor nära organisationen sagt att ”det inte förekommit några officiella försök av den ukrainska regeringen att arbeta närmare med IHRA” och inte heller har de uttryckt någon önskan att bli medlemmar. 

Volodomyr Viatrovytjs Institut för Nationellt Minne har också varit höggradigt engagerade i frågor om Babij Jar. Dels initierade de en arkitekttävling för Babij Jar-området. Såvitt jag förstått handlade detta om själva utformningen av ett inhägnat och avgränsat område för kontemplation och inte själva Minneskomplexet som jag återkommer till senare. Syftet skulle enligt institutet (mer specifikt Viatrovytj som ledde den Nationella Organisationskommittén för projektet) initialt ha varit att åtgärda vad de såg som ett ”problem”, nämligen ”diskrepansen mellan ”Judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” jämfört med övriga världens syn. Detta utlöste ett ramaskri hos judiska ledare internt såväl som internationellt vilket fick institutet att backa och ändra formuleringarna. Bland annat uttalade sig Robert Singer, CEO för World Jewish Congress, som ansåg att alla försök att ”generalisera” eller ”kontextualisera” judarnas lidande och död skulle vara en ”oacceptabel förvridning av sanningen”. Eduard Dolinsky såg initiativet som symptomatiskt för dagens ukrainska samhälle. På senare år har Viatrovytj försökt ”vittvätta [min anm/ OUN:s militära gren] UPA genom att producera falska historier om judar som skulle slagits för UPA, och han ligger bakom lagen som förbjuder kritik av UPA”, säger han, och fortsätter med att uttrycka sin ovilja mot att göra Babij Jar till ”vilken grop som helst” i vilken mördade människor i allmänhet kastades ned i. ”Först och främst är platsen en del av Förintelsen”, fastslår han. 

Sannolikt föll trycket hårt på de ukrainska politikernas axlar som troligen förde Viatrovytj åt sidan och förklarade läget så texten ändrades så att det framgick att Babij Jar är en ”symbol för Förintelsen”. Viatrovytj gick till och med så långt att han till Jerusalem Post medgav att Babij Jar är en symbol för Förintelsen ”för världen och för Ukraina”. 

En annan kontroversiell fråga har varit den om gångvägen för ”Righteous” som jag berättat om i mitt förra Babij Jar-inlägg. Den började planeras i början av 2016 och av någon anledning har planeringen för denna placerats hos Viatrovytjs institution (eftersom frågor rörande monument och liknande sägs ligga under kulturdepartementet och fråntogs detta institut redan 2010). Gångens officiella namn är “Alley of the Righteous Among the Nations”, det vill säga för personer (ukrainare här) som, med risk för egna och anhörigas liv, bevisligen hjälpt och skyddat judar från Förintelsens fasor. Yad Vashem har varit involverade i dessa planer och erkänt ca 100 personer som värdiga att tas upp i denna ”Alley”. Den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk ska då ha sagt till Viatrovytj att Ukraina istället skulle ”skapa egna kriterier” för vilka som ska anses ”Righteous” för att bättra på siffran. 

Den ukrainska statens agerande förefaller tämligen förbryllande men det är också ganska signifikant för ukrainsk politik. Den följer inga normala vägar och procedurer utan kan göra U--svängar och ta krokiga omvägar med till synes obegripliga eller osammanhängande beslut på vägen. Ambivalens, oklarhet om ägarskap av frågan eller ointresse kan det också röra sig om eller också politisk kamp om vilken hållning som ska gälla som den officiella. President Porosjenko signerade exempelvis alldeles nyligen (20 oktober 2017) ett dekret om att genomföra ytterligare åtgärder för att bestämma framtiden för projektet med the National Historical Memorial Preserve Babyn Yar, det vill säga de som förvaltar platsen idag. Själva dekretet finns tyvärr inte översatt till engelska, vad jag kunnat finna, men här på ukrainska. En organisationskommitté har bildats med premiärminister Volodomyr Groysman som ordförande och med totalt 43 personer som medlemmar.

Detta förefaller något egendomligt eftersom det samtidigt pågår ett projekt som inte är statligt styrt utan finansieras av privata aktörer som startat en stiftelse i form av en NGO med namnet Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF). Ett projekt som sägs ha initierats av Kievs borgmästare Vitali Klitschko, men som är icke-statligt och inte formellt knutet heller till Kiev Stad. Enligt Babi Yar Holocaust Memorial Centers facebook-sida hade dess Exekutiva styrelse emellertid den 19 oktober i år ett möte med premiärminister Groysman som ska ha uttryckt sin fulla support för skapandet av ett minneskomplex. Han ska ha sagt att regeringen ger sitt fulla stöd för vidare utveckling av centret som de tänker sig ha en ”utbildande mission” och kan ”popularisera toleransen inom det ukrainska samhället”. Samt tillade att han ansåg det mycket viktigt att implementera projektet lagom till 80-årsminnet av ”tragedin”, det vill säga år 2021. Även president Porosjenko har uttalat sin välsignelse över detta projekt och sagt att dess tillblivelse är viktig för ”hela mänskligheten” eftersom ”denna tragedi inte bara var nationell, utan global, i sitt omfång”.
(Länk Times of Israel här)

Krokiga vägar som sagt.

I mitt sista inlägg i den här serien av tre kommer jag in mer konkret på projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, motståndet och kontroversen kring detta, och den debatt som har varit kring det. Samt slutligen den debatt som uppstod i samband med högtidlighållandet av 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar.

Babij Jar – vad hände då och vad händer nu?

Del 1 i en serie om tre inlägg om Babij Jar

Den trogne läsaren har säkert noterat att jag varit i Kiev under helgen som gick. Ett av huvudmålen var Babij Jar, en plats som jag faktiskt aldrig tidigare besökt. Mest känd är platsen förstås för att det där, enligt rapporten från Einsatzgruppe C, mördades 33771 judar under två dagar, den 29-30 september 1941. När jag berättat om besöket här hemma slås jag av att så många vet så lite om detta. Kanske kan jag med ett par inlägg (fortsättning följer) bringa klarhet i en del och dessutom (i del 2) ge en bild av en konflikt om platsens framtid som är intressant och säger en hel del om samhällsklimatet i dagens Ukraina.

Minnet av det judiska Ukraina och judars öde vid Babij Jar

Beskrivningen av de ukrainska judarnas öde under andra världskriget (2vk) under den tid Ukraina var del av Sovjetunionen och under den tid som det varit en självständig stat skiljer sig på många sätt väldigt lite från varandra. Det sovjetiska narrativet om kriget var att det var en segerrik kamp mot fascismen och att hela det sovjetiska folket led och offrade sig, ingen specifik grupp. Monument och minnesplaketter över mördade judar beskrev offren som ”fredliga sovjetmedborgare” eller liknande. Den ursprungliga plaketten vid det stora sovjetiska Babij Jar-monumentet avviker inte från den linjen.

 

På liknande vis har den ukrainska staten och ukrainska regionala/lokala styrande behandlat det judiska ödet i uppföranden av minnesmonument och plaketter. På en minnesplakett vid det gamla fängelset i Rivne över offren för nazisternas ockupation exempelvis står att läsa:

”Tusentals ukrainska patrioter spärrades in och blev torterade här under åren av Nazistisk ockupation”

Ukrainare har på många håll fått samma innebörd som Sovjetmedborgare. Utelämnandet av ordet judar är det gemensamma och avseende det är uppenbart att det är ett känsligt ämne i dagens Ukraina och att ansträngningar görs för att integrera Förintelsen i hela det ukrainska folkets lidande genom historien. Det blir på så sätt en anonym del av detta precis på samma vis som i Sovjet där det Stora Patriotiska Kriget (1941-45) blev ett fundament för Sovjetunionen kring vilket den sovjetiska identiteten knöts. Vid Babij Jar uppfördes först 1976 ett svulstigt monument över offren men de framställdes då som ett monument till minne av ”Sovjetmedborgare och krigsfångar som sköts av Nazi-ockupanterna vid Babij Jar”.

Idag finns en stor karta över alla monument som konkurrerar om uppmärksamheten och undertexten förkunnar att ”Babij Jar är platsen för massavrättningar av människor med olika nationalitet, religion, politiska övertygelser”. Det är förvisso rätt i sak men även nu utelämnas det specifika judiska ödet. Ungefär två tredjedelar av alla offer här var judar och de var de enda som mördades enbart för det faktum att de var judar, undantaget tusentals romer som på liknande vis mördades enbart för att de var just romer.

Egen bild. Ravinen vid Babij Jar i Kiev där över 33000 judar mördades under ett par dagar i september 1941. Detta kan ha varit platsen där de sköts, men troligen inte. Ingen vet säkert men så här ser det ut idag.

Kort beskrivning av massakern vid Babij Jar

Den 29-30 september 1941 utfördes det massmord som har blivit det mest omtalade av de som de nazityska ockupanterna och deras medhjälpare utförde under 2vk. Naturligtvis för att det också var det största vid en och samma aktion. Drygt 33000 människor (33771 enligt officiell räkning men sanningen är väl att ingen vet säkert), varav de allra flesta judar, mördades på bara ett par dagar. Ansvarig för aktionen var Einsatzgruppe C (EGC i dokumentet nedan) och av den officiella rapporten får vi också veta exakt vilka som utförde massmordet:

”I samarbete med EGC:s högkvarter och två kommandon från det södra polisregementet, avrättade Sonderkommando 4a 33771 judar den 29 och 30 september”  (källa: Einsatzgruppen Operational Situation Report USSR No. 106, Berlin, October 7, 1941; Ett av flera Operational Situation Reports som sammanställt och framlagts vid Nürnbergrättegångarna 1946-49 men nu finns arkiverade i National Archives, Washington D.C; min översättning från engelska såsom återgivet i Jewish Virtual Library) 

Detta var dock en mer omfattande aktion än tidigare genomförda och krävde mycket manskap. Den inkallades till stor del lokalt. Det har beräknats att det var 1500 skyttar vid denna aktion totalt och vissa uppgifter (Jeffrey Burds exempelvis) anger att 1200 av dessa var etniska ukrainare medan exempelvis Dieter Pohl istället hävdar att det rörde sig om kanske dussinet ukrainska skyttar. Att de tog del genom att samla ihop judarna, vakta dem och föra dem till avrättningsplatsen från samlingspunkten är däremot väl belagt. I efterhand lär bland andra Otto Ohlendorf och Paul Blobel ha ifrågasatt den officiella siffran över mördade, och menat att lägre befälhavare velat imponera på Berlin genom att ange uppblåsta siffror över hur många judar de tagit livet av. Att de tyska bödlarna hade ukrainska medhjälpare framgår av bland annat den ovan nämnda rapporten (OSR-106) men bekräftas också av många vittnen. Ett tyskt vittne, Fritz Hoefer, har lämnat sin berättelse under ed vid Einsatzgruppen-rättegången (del av Nürnbergrättegångarna och ibland benämnd The United States of America vs. Otto Ohlendorf, et. al). Han kommenderades till samlingsplatsen för judarna och begav sig dit med en bil, i sällskap av ”en ukrainare”:

”Jag stannade motorn i närheten, och ukrainarna som stod runtom började lasta bilen med de här sakerna [min anm/byte från judar). Från där jag var såg jag andra ukrainare som mötte de judar som anlände - män, kvinnor och barn - och visade dem till platsen där de skulle lämna sina tillhörigheter, rockar, skor, ytterkläder och till och med underkläder. De förväntades lägga alla tillhörigheter i en hög. Allting hände väldigt fort, ukrainarna skyndade på de som tvekade genom att sparka och knuffa dem. Jag tror det tog mindre än en minut från det att en person tog av sin rock innan han stod helt naken”  (min översättning från engelska, källa: HEART) 

Hela platsen omslöts av taggtråd för att hålla utomstående vittnen borta och tre rader av trupper bevakade det hela. Den yttre cirkeln ska ha bemannats av ukrainsk polis, den andra av ukrainsk polis och tyskt manskap och den inre cirkeln av tyska trupper (källa: Deathcamps.org: http://www.deathcamps.org/occupation/babi%20yar.html). En del av de få vittnesmålen från massmorden 29-30 september motsäger som sagt till viss del detta då de nämner ukrainskt deltagande även vid själva mordplatsen. Det anses dock väl belagt att Tyska Sonderkommando 4A, som tillhörde Einsatzgruppe C, var huvudansvarigt för morden dessa dagar men att också 45e Reservbataljonen Hamburg, 303e Polisbataljonen Bremen och ukrainska hjälppolis (s.k. Auxiliary Police/Schutzmannschaften) deltog i mördandet och vaktandet av de väntande offren. Men det finns också, som vi ska se, vittnesmål om att ukrainsk milis varit inblandad.

Massakern vid Babij Jar var den tyska vedergällningen för det kaos och den förstörelse som de tidsinställda bomber som NKVD lämnat efter sig vid flykten från Kiev orsakade. Ett flertal byggnader som tyskarna intagit sprängdes och enligt den vanliga stereotypen om judebolsjeviken blev det enkelt att utse syndabockar. Om man får tro den ovan nämnda rapporten från Einsatzgruppe C var det dock den lokala befolkningen och den lokala administrationen, det vill säga Andrej Melniiks folk från den ukrainska nationaliströrelsen OUN-M, som pressade på för att få till stånd någon sorts aktion mot judar;

”Förutom en liten del tycks den icke-judiska befolkningen, så långt som det kan fastställas, välkomna den tyska armén, eller åtminstone uppvisa ett lojalt beteende […] Befolkningen samarbetar väldigt gärna genom att ge information om sprängämnen eller hemliga medlemmar i NKVD, [kommunist]partiet eller Röda Armén […] Befolkningen var extremt rasande mot judarna över deras priviligierade ekonomiska status under Sovjetstyret. Det kan också bevisas att judar deltagit i mordbrand. Befolkningen förväntade sig adekvata repressalier från tysk sida. I detta syfte, enligt överenskommelse med stadens militära befäl, beordrades alla judar i Kiev att infinna sig vid en särskild plats på måndagen 29 september klockan 6. Denna order affischerades över hela staden av medlemmar ur den nyligen organiserade ukrainska milisen”  (källa: Einsatzgruppen Operational Situation Report USSR No. 106, tidigare länkad här ovan).

Det handlade här alltså inte om någon pogromliknande aktion utan en mycket iskallt utstuderad sådan. Meddelandet som offentliggjordes den 28 september och förkunnade att alla Kievs judar skulle samlas vid järnvägsstationen för att deporteras innehöll också en uppmaning att medta värdesaker och pengar. Av OSR-106 framgår att värdesaker och kläder skulle tas om hand och att en del av ”bytet” skulle ges till den tyska välfärdsmyndigheten NSV (National-Sozialistische Versorgung) för att delas ut till etniska tyskar (Volksdeutsche), och en del till stadens administration för fördelning bland stadens behövande.  Många lokala ukrainska Kiev-bor angav sina judiska grannar. Chefer för tyska säkerhetspolisen Sipo och säkerhetstjänsten SD uppgav att deras kontor i Kiev fick flera korgar fulla med angivelser av judar från ukrainska medborgare och att de hade svårt att bearbeta all information som inkom.

Det bör nämnas att en del ukrainare erbjöd istället gömställen och sedan 1990 har Jewish Board of the Ukraine givit titeln ”Righteous of Babi Yar” till 431 personer som gömt judar (inte bara i Kiev alltså) och därmed räddat dem från att mördas. Titeln gavs då förvisso också till alla familjemedlemmar som då fortfarande var vid liv eftersom det ansågs att alla dessa riskerat sina liv om det uppdagats av tyskarna att deras föräldrar hjälpt judar.

Kiev hade runt 220000 judiska invånare vid krigsutbrottet men merparten av dessa hann ta sig österut innan tyskarna anlände. Ungefär 50000 fanns dock kvar när tyskarna intog staden den 19 september 1941. Flertalet av dessa mördades alltså under dessa två dagar. Hur många ukrainska skyttar som var med och hjälpte till är som sagt omtvistat men att de definitivt deltog bekräftas av ögonvittnen. Inna Evguenieva bodde granne till avrättningsplatsen och kunde därför, tillsammans med sina syskon, tydligt se allt som hände från vindsfönstret. Hon var då en 13-årig flicka och bevittnade hur tusentals människor sköts med automatvapen. Hon berättar (min översättning fr engelska): 

”Det som slog mig då var nämligen hur bra ukrainska tyskarna pratade. När jag kom hem frågade jag min mormor varför de pratade så bra ukrainska. Jag förstod nämligen allt de sa. Alla svordomar och förolämpningar… Det var för att de var från Ukraina. Det var anledningen. De var vidriga. Det är inte vanligt med sån ondska. De tog till och med spädbarnen, men de sköt dem inte. De skakade deras filtar så att de föll ned i ravinen. Tänk att folk kan göra sånt. De var motståndare till Sovjetunionen. Senare såg jag en film där de sa att de ville ha hämnd. Skulle de hämnas på barn? Eller på kvinnorna? De var ju oskyldiga. De hade ingen skuld. Hämnden gick ut över flera tusen människor. 100000 eller 150000 människor dog här. De kunde ha gjort upp med varandra istället för att låta det gå ut över fredliga människor. Om nån tar ens liv idag, så döms man för det. De tog 150000 liv. Vad har de fått för straff?” (Fritt översatt fr engelska, ur Netflix-serien ”Einsatzgruppen – The Nazi Death Squads”, avsnitt 2 ”Judenfrei”, 2009).

Den här kvinnans avslutande fråga är mycket berättigad. Svaret är att ingen av de ukrainska deltagarna i detta oerhörda brott har ställts inför rätta, åtminstone inte vid Nürnbergrättegångarna.

Alla som infann sig vid järnvägsstationen vallades, istället för att deporteras som aviserats, till de redan utgrävda groparna vid Babij Jar, då i utkanten av staden. Enligt OSR-106 var det alltså den ”nyligen organiserade ukrainska milisen” som såg till att sätta upp anslagen runt om i Kiev med omnejd, vilket antyder att det bör ha varit milis underställd OUN-M (eftersom det var Andrii Melnyks OUN som då styrde i Kiev) och att den bestod av hastigt sammanplockat lokalt folk. Men ögonvittnet Anatoli Kuznetsov, som förvisso då bara var 12 år gammal, minns att den ukrainska milisen ”inte var lokalt folk” utan ”från västra Ukraina” (källa: Richard Rhodes ”Masters of Death, 2002, s 175). Det skulle mycket väl ha kunnat vara Bukovina-bataljonen från Tjernivtsi-regionen, enligt bland andra historikern Karel Berkhoff. Detta är dock en omstridd uppgift men det kanske räcker att konstatera att det handlade om ukrainsk milis. Kuznetsov hade hur som helst utsikt över samlingsplatsen för judarna, vid Melnikovgatan. Där väntade Blobels Sonderkommando 4a, polismän och ukrainsk milis. Kuznetsov minns hur ”en lång ukrainare, i broderad skjorta och med kossack-mustasch gav instruktioner”, och hur de beväpnade ukrainarna räknade in judarna, övervakade att de överlämnade alla sina tillhörigheter, och vallade dem vidare mot avrättningsplatsen. 

Det kanske mest kända vittnet är Dina Mironovna Vasserman (som gift Dina Mikhailovna Pronicheva, men vissa källor anger namnet Dina Mironovna Pronicheva). Hon låg i ravinen, lätt sårad, men klarade sig genom att spela död. Innan skjutningen började sökte hon vägar att fly, men tvingades konstatera att hon var omringad av ”fascister med k-pistar, ukrainska polismän, och rasande hundar som var redo att slita människor i stycken” (källa: Ed Zvi Giterman 1997, ”Bitter Legacy – Confronting the Holocaust in the USSR”).

Hon vittnade vid en Kiev-baserad rättegång 1946:

”Jag såg hur en grupp bestående av män, kvinnor och barn klädde av sig och de sedan fördes fram till en avgrund där de sköts av soldaterna. Sedan ytterligare en grupp. Jag såg detta fasansfulla med egna ögon. Jag såg en ung, fullständigt naken kvinna som med sitt bröst gav mjölk åt sin nakna baby när en polisman kom fram till henne, tog barnet ifrån och slängde ned det i ravinen. Modern rusade efter sitt barn. En fascist sköt henne och hon föll ned i ravinen”. (Översatt och citerad i Peter Johnsson ”Ukraina i historien”, 2015, s280).

Det var emellertid inte bara judar sköts vid denna plats och morden pågick under en längre tid och det uppskattas att minst 100000 människor ligger begravda i Babij Jar. Enligt vissa uppgifter så många som 150000, men ingen lär veta med säkerhet. Senare, med början 1942, skulle också en hel del medlemmar ur OUN-M hamna i massgravarna när de råkat i onåd hos tyskarna, men det anade de förstås inte då, hösten 1941. Enligt OSR-106 verkade befolkningen ha varit nöjda med att judarna förflyttades och där påpekas också att om de vetat att judarna i själva verket likviderades skulle det, enligt den erfarenhet som tyskarna dittills samlat på sig, inte ha framkallat några protester. Rapporten från detta massmord avslutas med ett nöjt konstaterande:

”Aktionen utfördes smidigt och utan att några incidenter inträffade” (Einsatzgruppen Operational Situation Report USSR No. 106, Berlin, October 7, 1941, tidigare länkad ovan).

Mördandet pågick egentligen ända till 3 oktober och ravinen användes sedan som avrättningsplats för alla av tyskarna ”oönskade element”. Ännu fler judar framför allt; enligt flera uppgifter ska uppemot två tredjedelar av alla som avrättades här ha varit judar. Alla siffror är emellertid osäkra. Inte ens den rapport som Einsatzgruppe C skickade till högre instanser den 7 oktober 1941 och som anger mordoffren dittills till 33771 anses helt tillförlitlig.  Den exakta siffran är naturligtvis inte avgörande för eftervärldens dom över det oerhörda krigsbrottet. Röda Armén befriade hur som helst Kiev 6 november 1943 och därmed upphörde i vart fall mördandet.

Babij Jar – från okänd massgrav till symbol för Holocaust-by-bullets till…?

(Huvudsakliga källor här: National Historical Memorial Preserve Babyn Yars hemsida samt artikel av Ingmar Oldberg 1 augusti 2011, Baltic Worlds)

När Röda Armén närmade sig Kiev 1943 försökte tyskarna sopa igen spåren efter sig vid Babij Jar. Lägerfångar tvingades gräva upp de mördade och bränna liken, varefter fångarna själva mördades. Området användes sedan av Röda Armén som fångläger för tyska krigsfångar men stängde lägret 1946 och det byggdes bostäder och en stadion i närheten av platsen. Dessutom en damm i själva ravinen. En damm som brast 1961 orsakade ett jordskred med hundratals dödsoffer som resultat. Denna händelse blottade också spåren från de tyska ockupanternas mordoffer i form av benknotor och annat. Debatt tog fart om vad som skulle göras med platsen och Chrusjtjov avvisade ett förslag från den judiske författaren Ilya Ehrenburg om att resa ett monument över offren. En dikt av Jevgenij Jevtusjenko samma år rörde dock vid en stor del av det sovjetiska folket som fick upp ögonen för vad som hände här 1941. Dikten började med orden ”Inget monument står över Babij Jar”. En dikt som också Dmitri Sjostakovitj integrerade med sin trettonde symfoni och därmed gav ytterligare uppmärksamhet åt Babij Jar och massakern av judar där under kriget.

En mindre minnessten restes så till slut 1966 och tio år senare det väldiga monument som ni kommer att få se på nära håll och möta upp med guiden vid. Det försågs med en textplatta som på ryska, ukrainska och hebreiska förkunnade (förkunnar):

”Här 1941-43 sköt de tyska fascistiska inkräktarna mer än hundra tusen Kiev-medborgare och militära fångar”.

Judarna nämns inte alls. Som sagt inte heller vid monumentet som uppfördes 1976. Inget av dessa monument står heller vid den plats där massmorden ägde rum. Det gör däremot troligen (sanningen är att ingen med säkerhet vet) den sjuarmade ljusstaken Menorah-monumentet som restes 1991 med hjälp av organisationer från Västeuropa och USA för att hedra minnet av de mördade judarna.

Egen bild. Stora monumentet över "Sovjet-medborgare och krigsfångar som sköts av nazistockupanterna vid Babyn Yar" rest 1976. Judar nämns inte här alls.

Egen bild. Menorah-monumentet från 1991. Speciellt uppförd för till minne av de judiska offren.

Utropandet av det självständiga Ukraina startade en mindre våg av monumentbyggande (och rivande) över hela landet och Babij Jar var inget undantag. Till att börja med uppförde ukrainska nationalister 1992 ett kors till minne av mördade ukrainska nationalister. Men den stora explosionen av minnesmonument kom på 2000-talet då memorials av olika slag uppfördes; över två ortodoxa präster år 2000; året därpå till minne av mördade barn utan närmare beskrivning och text enbart på ukrainska; över ukrainska Ostarbeiter och lägerfångar i Tyskland (vilket saknade koppling till Babij Jar helt) år 2005; året därpå till minne av offren för jordskredet 1961; en ”Zigenarvagn” år 2016 till minne av de romer som mördades här. 

Egen bild. Den s.k. "Zigenarvagnen" till minne av de romer som mördades här.

I år avtäcktes också som statyn av Olena Teliha. Hon var poet men också medlem av OUN-M och tillhörde alltså stadens styrande elit under början av den tyska ockupationen. Hon, och något hundratal andra i OUN-M, mördades senare av tyskarna då deras självständighetsplaner blev alltför djärva. Att hon står just här vid Babij Jar borde givetvis ses som kontroversiellt med tanke på att hennes OUN-M hjälpte tyskarna med massmordet av judar den 29-30 september 1941. Men långt ifrån alla i Ukraina ser det på det sättet. Jag återkommer dock till detta och till Olena Teliha i kommande inlägg. Det sägs hur som helst finnas åtminstone 30 olika monument och minnesstenar vid området, uppförda vid olika tillfällen och av olika initiativtagare. I parken strövar också mängder av hundar, som rastas av sina ägare eller bara stryker omkring, men också promenerande Kiev-bor eller joggare som eventuellt löper över benresterna från hundratusentals offer vid platsen. De allra flesta är numera överens om att det ger ett ostrukturerat intryck, men är oense om vad som bör göras, vilket jag också kommer till i senare inlägg.

Egen bild. Olena Teliha-statyn uppförd 2016. Kontroversiell figur som tillhörde nationaliströrelsen OUN-M som styrde Kievs administration 1941 under Nazityskarna.

Det nuvarande ”reservatet” tillkom enligt National Historical Memorial Preserve Babyn Yars egen hemsida enligt direktiv från dåvarande president Jusjtjenko utfärdat 23 september 2005, kompletterat 1 mars 2007 då gränser fastställdes för området och statligt ägarskap tillskrevs monumenten som redan fanns inom detta. Redan under 1990-talet började judiska organisationer propagera för ett ”reservat” av den här typen och den som pekas ut som främsta initiativtagare är numer avlidne presidenten för Jewish Council of Ukraine, Ilya Levitas. Den 13 mars 1999 skrevs ett protokoll med Kiev Stads administration som specificerade platsen för avrättningarna, gränserna för området och en skissartad plan för planeringen av det. Det bör vara det ovan nämnda kompletterande dekretet från 1 mars 2007 som finns på hemsidan för ”Babyn Yar” (finns ingen riktig datering av dokumentet på hemsidan underskrivet av dåvarande premiärminister Janukovytj). Det ser hur som helst ut som ett ”konstituerande” dokument då det ”förklarade” (”declared”) att området med dess monument skulle benämnas the National Historical Memorial Preserve "Babyn Yar". Dessutom fastställdes att det skulle föras in under kultur- och turismdepartementet och att detta skulle ha hand om fonder och finansiering av utvecklingsåtgärder för området. Året därpå kom ett dekret (inte heller detta daterat på hemsidan från den då nytillträdda premiärministern Julia Tymosjenko som förde in the National Historical Memorial Preserve "Babyn Yar" under the National Memorial Institute, vilket förvirrar en del då det i senare dekret talas uteslutande om National Historical Memorial Preserve Babyn Yar. 

Under åren därefter har hur som helst en mängd dekret utfärdats av presidenter och premiärministrar men utan att leda till särskilt många konkreta åtgärder. Den 24 februari 2010 fastslogs, genom ett dekret från president Jusjtjenko, att ge nationell status åt ”reservatet” och det institut som ska ha ansvar för dess utveckling. Dessutom att dess namn ska vara the National Historical Memorial Preserve "Babyn Yar", vilket ju egentligen redan fastställts av premiärministern 2007 (?). Institutet för Nationellt Minne publicerade år 2010 ett dokument med ramar för reservatet som ändå klargör en del punkter, nämligen att:

National Historical Memorial Preserve Babyn Jar (nedan förkortat NHMP) ska stå under statligt ägarskap och inom sfären för the National Memorial Institute of Ukraine

NHMP är en icke vinstdrivande organisation, som ska göra läges- och finansiella rapporter till relevanta regeringsorgan

NHMP ska vara ukrainska institution som i första hand har hand om minnet av offren för Förintelsen, Nazi-terrorn, och politiskt förtryck och utför studier och research om var dessa offer finns begravda i Ukraina och utomlands

Reservatets fullständiga namn ska vara, på ukrainska: Nazionalnyi, istoryko-memorialnyi zapovidnyk "Babyn Yar", på ryska: Nazyonalny, istoriko-memorialny zapovednik "Babi Yar" samt på engelska The National Historical Memorial Preserve Babyn Yar, samt att kortnamn fastställdes till, på ukrainska: NIMZ "Babyn Yar", på ryska: NIMZ "Babi Yar" samt på engelska: NHMP "Babyn Yar"

Dokumentet anger också att NHMP ska ”forma en känsla av patriotism och historisk medvetenhet”, vilket kan tolkas på lite olika vis. Institutionen fick emellertid här också en mer specificerad uppgift, nämligen att ”bevara och föreviga” offren samt ”identifiera, studera, registrera, skydda, bevara, underhålla och på lämpligt sätt använda, konservera, restaurera, rehabilitera och utföra museumifiering av kulturarvsobjekt, samt områden och rörliga objekt”, som kan knytas till dessa offer som specificeras ovan. Dessutom att NHMP ska forma ett museum, arkiv och bibliotekssamling med material som innehåller information om ”Förintelsen, Nazi-terrorn och politiskt förtryck”.

Så särskilt mycket av allt detta har emellertid inte gjorts. Såvitt jag kunnat finna finns inte ens kompletta digitala kartor över platsen eller broschyrer i vilka man kan orientera sig på platsen. Platsen är också en park där hundägare rastar sina hundar och joggare springer igenom och folk promenerar omkring i allmänhet. På webbsidan finns dock en kortare geografisk beskrivning av området som kan vara till viss hjälp. Sidan är dock uppdaterad senast 2011 så detta görs uppenbarligen inte löpande.

Förutom att det känns rörigt och ostrukturerat kring NHMP så har också en mängd planer för Babij Jar diskuterats vid sidan av dess verksamhet (eller overksamhet?), vilket också bidrar till förvirringen på många sätt. Dåvarande presidenten Kutjma hade år 2001 planer på, och fick också en del amerikanska pengar, för att anlägga ett judiskt minnescenter vid platsen. Det blev dock aldrig byggt och judiska samfund i Kiev bestämde istället att anlägga en egen Minnescenter 2009 men det har uppenbarligen inte blivit verklighet ännu. Det av Kutjma initierade projektet föll huvudsakligen på planerna för dess placering. Amerikanarna, the American Jewish Joint Distribution Committee (JDC), föreslog att placera minnescentret nära själva gravplatsen. Religiösa judar såg detta som otänkbart då sådana platser betraktas som heliga, enligt den judiska lagen halachah, och ska förbli orörda. 

Samma invändning hade de också mot ett annat initiativ 2006 då affärsmannen och den judiske aktivisten Vadim Rabinovitj aviserade planer för ett museum på mark han förvärvat nära gravplatserna. Halachah gör för övrigt all prospektering av monument och muséer vid Babij Jar komplicerad. Offren för massakrerna ligger i jorden täckande ett stort område och tyskarna grävde dessutom - för att försöka sopa igen spåren av brottet - upp lik, brände dem och spred askan över området. Så det är alltså svårt (om inte omöjligt) att fastställa var exakt det finns kvarlevor av de mördade. Hela området borde ses som en begravningsplats, menar en del judiska röster.

Ännu ett initiativ som fortfarande ”hänger i luften” togs i början av 2016 då den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk såg till att bilda en kommitté för att få till stånd ett nytt monument över de judiska offren. Mer exakt handlade planerna snarare om att komplettera den befintliga ”Menorah”. Två gångvägar ska gå genom parken och knytas samman vid Menorah-monumentet. Den ena tillägnad de judiska offren och den andra till ukrainare som hjälpt och räddat judar från att mördas, s.k. ”righteous”. Det förefaller oklart om Menorah ska vara kvar eller om ett helt nytt monument uppföras, men det har talats om ett sådant bestående av en stenmur med repliker av skor, klädespersedlar och andra föremål som judarna som mördades fick lämna ifrån sig innan de avrättades.

Mer konkreta är däremot planerna ett annat projekt som handlar om ett helt nytt och mycket större museum och minneskomplex. En stiftelse har bildats med namnet Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF), dock utan statlig inblandning. Det har som sagt lett till kontroverser och debatt. Mer om det berättar jag dock i nästa inlägg om Babij Jar. Då kommer vi in på dagens debatt och konflikt om vad som ska finnas på området och inte minst hur det ska presenteras. Jag tar det i nästkommande inlägg.