Promenad rakt in i den ukrainska kulturmyllan

Det är lätt att bli lite förälskad i den lagom lilla staden Chernivtsi, där jag nu bor sedan en månad tillbaka. Idag tog jag en promenad i den klara höstluften (bara lite koldoft) och njöt av den arkitektoniska mångfald staden har att bjuda. Om man inte väljer att kalla det för villervalla. Hus i alla storlekar, från olika tidsepoker med olika härskare, av olika arkitektoniska stilar men också i olika grad av förfall. Här finns nyrenoverade nationalromantiska tempel vägg i vägg med slitna trähus som ser ut att falla ihop vilken minut som helst. Jag kan inte mycket själv om arkitektur men kan tänka mig att den här staden är en våt dröm för den specialintresserade. Kul är det hur som helst att gå lite vilse bland smågatorna. Så det gjorde jag idag och hamnade på två muséer som jag inte hade planerat att besöka men som dök upp i all sin anspråkslöshet framför näsan på mig.

Det första var Olha Kobylanska-muséet lite vid sidan av huvudstråken. Kobylanska är något av ikon här i Chernivtsi och står staty på minst ett par ställen i staden och har fått namnge den centrala köpgatan med mera, med mera. Därför blev jag lite förvånad att finna hennes muséum på en väldigt undangömd plats och utan fler besökare än jag själv och en skränig skolklass. De tre damerna som tar emot talar inget annat än ukrainska och verkar förvånade och lätt störda av mitt besök (det är innan skolklassen anländer) och krafsar förgäves i byrålådorna efter någon form av informationsblad på tyska eller engelska, men det finns skyltar på engelska så jag klarar mig hyggligt ändå.

Egen bild. Kobylanskamuseet med minnesplakett.

Kobylanska är en centralfigur i stadens och Ukrainas kulturhistoria. Om jag förstått rätt skrev hon sin första bok på tyska men de senare på ukrainska. Hennes skildringar av vanliga bönders liv och leverne, i synnerhet på den bukovinska landsbygden, har gjort henne till en folkkär folklivsskildrare. Det ligger inte så lite nationalromantik i denna kärlek till Kobylanska men som jag ser det finns det ett mycket klart internationellt stråk i hennes livsgärning. Hon var också mycket populär i Ryssland, var själv förtjust i rysk litteratur och umgicks med ryska författare som Maxim Gorkij och Volodomyr Korolenko, men också med ukrainska som Taras Sjevtjenko, Lesia Ukrainka, Ivan Neucy-Levytskyi och Mykhailo Starytskyi med flera. Dessutom med framstående kulturpersonligheter och författare från Bulgarien, Polen, Tjeckien och andra centraleuropeiska länder. På det sättet är Olha Kobylanska kanske den perfekta portalfiguren för staden Chernivtsi som ju gärna odlar sin mångkulturella och mångetniska särart och litterära kulturarv. En sak jag funderar över är dock hur hon identifierade sig själv? Som ukrainska självklart skulle nog de flesta här säga. Men jag har förstått att hon även var mycket populär i Sovjetunionen. Ser också en boktitel, ”Kleinrussische novellen” (”Maloruské novely”) som idag bör kunna klinga lätt kontroversiellt här i Ukraina.

Inte många kvarter därifrån stöter jag på nästa museum, som varit hem för en för den svenska publiken möjligen ännu mindre känd kulturpersonlighet , Volodomyr Ivasyuk. Här i Ukraina är han dock en enormt populär kompositör, textförfattare och poet. Det är därför, återigen, förvånande att hans gamla hem inte besöks av fler. Det är tomt och släckt när jag ankommer och tydligen var jag deras första besökare (någonsin?) utan gruppguide eller egen översättare. Det visar sig dock att den äldre av de två damerna som tar emot kan lite tyska, så jag får en personlig guidning. 

Egen bild. Volodomyr Ivasyuks lilla arbetsbord med skrivmaskin av märket MOCKBA och allt...

Volodomyrs far Mykhailo var också en välkänd författare i Bukovina men det är sonen Volodomyr som har en plats i många ukrainska hjärtan. Volodomyr föddes i Kitsman i Chernivtsi oblast men familjen flyttade senare under hans uppväxt till Chernivtsi dit han sedan återvände med jämna mellanrum som jag förstod det. Han hade enorm framgång med sin sång ”Chervona Ruta”, men det var olika sångerskor och sångare som framförde den och populariserade  den. Sångerskan Olena Kuznetsova vid första framförandet i en tv-sändning 1970 , Sofia Rotaru i en musical ett par år senare, samt de ukrainska sångarna Vasiliy Zinkevych och Nazary Yaremchuk som framförde sången i Moskva 1971 och vann den respektingivande utmärkelsen ”Årets bästa sång i Sovjetunionen”. En titel han lade beslag på även året därpå med låten ”Vodohray”. Lite av en sovjetisk/ukrainsk Thomas G:son kanske man kan säga. Hans karriär blev dock tämligen kort då han hängde sig i en skog utanför Lviv 1979, endast 30 år gammal. Det är tydligen ouppklarat än idag om det verkligen handlade om ett självmord då det finns en del oklara omständigheter kring hans död. Frågar man en ukrainare om ukrainsk populärmusik är det emellertid oftast Ivasyuk nämns och han erhöll dessutom postumt titeln Nationens Hjälte . Han hann skriva över 100 sånger, inte bara poplåtar utan även kammarmusik och för stråkkvartetter och teaterpjäser med mera, och uppenbarligen har han rört vid flera generationers ukrainska hjärtan med sina sånger och texter. Även de lite yngre Chernivtsi-borna framhåller namnet Ivasyuk när man frågar om kända och populära ukrainska popartister och han erhöll dessutom 2009 postumt titeln Nationens Hjälte.

Egen bild. Volodomyr Ivasyuk, modern ukrainsk ikon. Fadern Mykhailo underst.

Märkligt att på en eftermiddag, med bara några minuters promenad emellan, och nästan ensam (sånär som på skolklassen), få en inblick i två ukrainska kulturella ikoners livsöden och hemmiljöer.