Kärrtorp skänkte en gnutta hopp!

Vi var många som marscherade genom Kärrtorp igår. Mellan 16-20.000 uppgavs det. Det kändes oerhört bra. Mina farhågor om en manifestation kapad av toppolitikerna kom helt på skam då talarna alla hade anknytning till området kring Kärrtorp. Politikerna marscherade sida vid sida med alla oss andra. En mycket hedersam gest som jag måste ge en särskild eloge för. Inga storartade tal och försök att ta över föreställningen utan en markering av enighet i motståndet mot rasism och, faktiskt… gemenskap.

Hela manifestationen andades gemenskap. Det kan låta sentimentalt men det var just vad jag kände där i ledet. Demonstrationen var ovanligt tyst, slog det mig också. En eller annan paroll förekom men de flesta gick med ett sorts värdigt lugn genom lilla Kärrtorp och markerade med sin närvaro avståndstagande mot den avskyvärda nazismen. Därigenom också markerande detta gemensamma, oavsett disparata ståndpunkter i politiska sakfrågor i övrigt. Det kändes faktiskt också mycket bra. Ingen (i stort sett) grupp försökte ”kapa” tillställningen och göra den till sin egen med egna politiska paroller.

Det var också värmande att se de boende i Kärrtorp sluta upp längs vägen. En vithårig äldre dam vinkade glatt från sitt fönster och i andra fönster och på balkonger i hyreslängorna vi passerade stod människor vars ursprungliga hemorter finns på mängder av ställen runt jorden. Just igår kändes det starkare än annars att vi ändå alla är en del av det svenska samhällsbygget. 

De enda av riksdagspartierna som inte ville vara med och göra den här markeringen var alltså Sverigedemokraterna. Därmed har de gjort sin markering. Hellre ställa sig utanför resten av Sverige och liera sig med nazister än visa avståndstagande till deras våldsamheter och hat. Bra att veta inför valet.

Men det allra bästa vore väl om SD kunde gilla läget – detta är Sverige idag - gräva ned sina järnrör och svälja sin rädsla för omvärlden, bli SANT Sverigevänliga och ansluta till den gemenskap som Kärrtorp-manifestationen blev ett uttryck för. Då kan vi alla gemensamt, genom saklig argumentation utan hat och misstänksamhet mot den andre, kanske arbeta för att göra Sverige till ett ännu bättre land att leva i.

Det låter säkert som en naiv hoppfullhet. Men jag är lite trött på allt hat, att vara pessimistisk och orolig för framtiden. Så nu i juletid, stärkt av upplevelsen i Kärrtorp, unnar jag mig att känna en gnutta framtidshopp.

GOD JUL!