De stängda dörrarnas skolpolitik – eller konsten att erkänna fel

Läser just nu Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari”. Den kände evolutionsforskaren Phillip Tobias utbrister i denna att det roligaste som finns är att upptäcka att en haft fel, eftersom en då utvecklar sitt tänkande.

Det är synd att Jan Björklund inte har samma inställning. Den numera rikskända PISA-undersökningens skrala resultat för Sveriges del har lett in honom på det disciplinspår som han drev hårt för sisådär tio år sedan.

De svaga kunskapsresultaten ska mötas med stängda dörrar för senkomna elever. I övrigt skyller han det mesta på den gamla ”flumskolan”, också ett begrepp han dammat av. Det är en mager analys.

Vad som betonats ganska lite hittills i PISA-debatten är det faktum att en stor del av nedgången står att finna i socioekonomiskt svaga grupper. Gapet har blivit större mellan åren 2003-2012. Det gäller i stort sett alla resultat. Detta bekräftar bara vad som tidigare noterats i olika rapporter.

 

Det vill säga att skolsegregationen ökar och att det är ett hett tips att söka orsaken i den valfrihetens skolmarknad som skapats sedan 1990-talet. 

Allianspolitikernas fokus ligger istället på själva siffran och inte vad som ligger bakom. För ”valfriheten tummar vi inte på”, säger exempelvis moderaten Tomas Tobé i Svt för några dagar sedan.

Ytterligare en sak framkommer i PISA-rapporten som jag själv inte sett eller hört tidigare. Svenska elever känner sig allt mindre hemma i skolan (”awkward and out of place”). En markant ökad känsla av ”utanförskap”, om en så vill, mellan 2003-2012. Frågan är om Björklund vill mena att detta är en känsla eleverna går och bär med sig från den gamla ”flumskolan” också och då i så fall även utvecklar retroaktivt med tanke på de senaste årens ökning? 

Nej, det duger inte , JB!

Ta istället lärdom av den gamle Phillip Tobias jag nämnde i början. När han upptäckte att han hela tiden haft fel om människoartens ursprung tyckte han att;

”... denna nya insikt faktiskt skänkte mig ren lycka, inte minst eftersom den bevisade att jag trots min framskridna ålder ändå lyckats tänka en ny tanke”.