Hans lilla gröna: Den nya byråkratin

lördag 7 december 2013

Den nya byråkratin

Reformerandet av den svenska förvaltningen som inleddes under 1980-talet bestod av en stor knippe managementidéer och styrmetoder som brukar samlas under paraplybegreppet NPM (New Public Management). Den grundläggande motivatorn för förändring var till stor del den stelbenta byråkrati som ansågs ha förlamat den svenska förvaltningen, försämrat servicen till medborgarna och som ansågs ineffektiv och kostsam.

Resultatet har blivit en mycket långt driven marknadsstyrning. De offentliga verksamheterna styrs enligt marknadsprinciper och med marknadsekonomiska metoder. Valfrihet, konkurrens och nedbantade offentligägda enheter är tänkt att åstadkomma högre kvalitet för brukarna och effektivitet i användandet av offentliga medel.

Som många forskare konstaterat under en längre tid nu har denna marknadsstyrning med tiden skapat en ny byråkrati som undergräver hela ursprungsidén med reformerna.

När vi nu debatterar skolan, vården, omsorgen och ett flertal andra samhällsnyttiga verksamheter i offentlig regi eller med offentlig finansiering är det ofta denna byråkrati som är det underliggande problemet som ger oönskade sidoeffekter.

Det är bra att detta tas upp i debatten alltmer. Bland annat av SvD under senare tid.

De har tagit del av en rapport från Myndigheten för vårdanalys med titeln ”Ur led är tiden”. De har försökt reda ut varför Sverige utmärker sig som ett av de sämsta OECD-länderna gällande upplevelsen av hur mycket tid patienter och läkare spenderar tillsammans.

De pekar också på tidigare undersökningar som visar att läkare upplever starkt att administration tränger undan tid för möten med patienter.

I den heta debatt som uppstod nyligen kring resultatet av PISA-mätningarna av svenska skolelevers kunskaper framkom också problemet med byråkrati. Lärare och rektorer har även tidigare, bland annat i en rapport framtagen av Lärarförbundet, påpekat det orimliga i denna arbetsfördelning och säger där att ”lärarna har tydliga problem att hinna med sitt kärnuppdrag, undervisningen”.

Detta är också något Miljöpartiet har uppmärksammat och vill åtgärda.

Normacare har i en internationell studie också noterat att marknadiseringen av äldrevård har skapat gigantisk kontrollapparat som tar en stor del av äldrevårdens resurser i tid och pengar i anspråk till administrativa uppgifter.

Det är inte heller bara inom skola, vård och omsorg som en ökad byråkratisering har uppmärksammats.

Biståndsorganisationer vittnar om orimligt stor tidsåtgång till pappersarbete för att äska medel vilket går ut över själva kärnverksamheten.

Och inom kulturkretsar har debatten om byråkratisering och detaljstyrning böljat under en längre tid och bland andra Riksrevisionen har pekat på hur anslag som varit öronmärkta för kulturskapare istället går till administration och förvaltning vilket rest frågan om kulturen numera finns till för byråkraternas skull och inte för medborgarna.

Ja, så där skulle jag kunna fortsätta. Men jag tror att poängen har gått fram.

Jag hoppas innerligt att valdebatten om skola, vård och omsorg inte stannar vid en partipolitisk tävling om att överträffa varandra när det gäller att utlova ekonomiska resurser eller belamra de offentliga verksamheterna med ännu mer kontrollstationer och övervakning. Utan att det istället förs en seriös debatt om grundläggande problem med förslag på lösningar som ger professionerna mer makt över verksamheterna och ingjuter mod och kraft för dem att orka jobba vidare. Då kommer det också finnas ett hopp om att den svenska välfärden åter blir en internationell förebild.