Fascismen – ett barn av strukturreformer och teknokratipolitik (?)

”Europas ledare verkar inte ens vilja se att vad de har sysslat med under de senaste två åren är att följa receptet för att skapa fascism. Eller ser de, men bryr sig inte? Precis samma recept som användes i Tyskland på trettiotalet. Åtstramningar, massarbetslöshet, recession, våldsamt nedtryckande av de progressiva krafterna och ovanpå det, ett massivt kollektivt skuldbeläggande av ett folk. Europa driver grekerna in i fascismens famn och det enda man gör är att skuldbelägga dem igen för att ha hamnat där.

Jag drar mig till minnes något som en vän sa för månader sedan: ”Jag har en fascist inom mig, som jag kämpar emot varje dag”.”

(ur Kajsa Ekis Ekmans ”Skulden – Eurokrisen sedd från Aten”)

Grekland är det extrema exemplet på den åtstramningspolitik som IMF och Världsbanken redan tillämpat på många länder under en längre tid under benämningen strukturreformer. Den arbetslinje som alliansregeringarna styrt efter skulle kunna beskrivas som en light-version. I den anglo-amerikanska världen är det workfare som gäller. Vi lever i en form av marknadsstalinism, som jag skrev om på denna blogg för ett par dagar sedan. Den är i sig ett hot mot demokratin men föder också motrörelser som är allt annat än demokratiskt sinnade.

Med en lössläppt finansmarknad, fri rörlighet för varor, kapital och arbetskraft, avväpnade fackföreningar och en förskrämd socialdemokrati som tränger in sig i mittfåran på den politiska höger-vänsterskalan skakas den europeiska arbetarklassens tillvaro om rejält. Otrygghet och sjunkande inkomster, arbetslöshet och hemlöshet griper omkring sig. Tillväxt har blivit den moderna statens heliga formel. Den tillfaller långtifrån alla.

I den här utvecklingen löper också, parallellt, den europeiska nyfascismens tillväxt. Det är knappast någon slump. Själv skrev jag i en kandidatuppsats i statsvetenskap 2009 så här om tomrummet som den abdikerande socialismen lämnat efter sig:

”Under tiden fylls tomrummet av andra alternativ, som i värsta fall bygger på helt andra värden än demokrati, frihet och solidaritet. En verklig valfrihet förutsätter alternativ, och ett tomrum är alltid en öppning för ifyllande. Sverigedemokraternas frammarsch i opinionsmätningarna kan mycket väl tolkas som ett tecken på en sådan utfyllnad. Särskilt deras framgångar i det tidigare så socialdemokratiskt präglade Landskrona”. 

I Grekland är det Gyllene Gryning som plockat upp den svarta mantel som den tyska ockupationsmakten tappade efter andra världskriget. Deras politiska motståndare försöker för tillfället fälla dem med lagens hjälp och kriminalisera partiet. Ändå är de tredje största parti enligt opinionsmätningarna som visar på större stöd hos befolkningen än vid valet 2012. Gatuvåld och mord på meningsmotståndare är metoder Gyllene Gryning tillämpar i det Grekland som knäar under trycket från trojkans krav på ännu mer så kallade strukturreformer.

Sinsemellan olika väl putsade fasader till trots är det rasism och populistisk invandringsfientlighet som förenar de olika högerpopulisterna i Europa. De går under namn som Jobbik, Front National, Lega Nord, Vlaams belang, FPÖ, PVV, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet... Sverigedemokraterna.

Den som för några år sedan hoppades på en tillbakagång för den nyfascistiska vågrörelsen har anledning att vara besviken, trots en del bakslag för enstaka partier i enstaka länder. Det samlade intrycket är fortfarande att den fascistiska svulsten växer.

Igår angreps en demonstration i Kärrtorp av nynazister. Det går inte att avfärda som en engångsföreteelse utan som en liten del av en större våg av förråat politiskt språk (jo även till vänster) som väller fram vid sidan av mittfårans slätstrukna, etablerade politiska partier. Jag vill helst tro att jag överdriver, men i värsta fall är det början på en ny period av våld i Europa just som vi trodde att vi lämnat detta bakom oss med det blodiga 1900-talet.

”Förut hade de flesta länder ett mittenhögerparti och ett mittenväns­terparti. I dag blir det allt vanligare med ett enda stort parti, låt oss kalla det kapitalets parti: teknokratiskt, gans­ka effektivt och halvprogressivt i sociala frågor. Den enda politiska kraft som utmanar detta är främlingsfientliga högerpopulister, vilket skapar en tragisk dynamik”. (Slavoj Zizek i DN 2010-11-20)

 

 

Läs gärna också Aftonbladets Peter Kadhammar om Grekland: Tyvärr endast en ”teaser” (hela artikeln endast om man har Aftonbladet Plus)