måndag 2 december 2013

Ledarskribenterna sprattlar desperat vidare i valfrihetsdammen



Tonfallen andas lite lätt desperation numera när ledarskribenterna på de stora morgondrakarna ska försvara riskkapitalbolagens rätt att driva välfärdsverksamheter. Förr räckte det med att nämna ordet valfrihet tillräckligt många gånger så var budskapet köpt av den breda allmänheten. Numera börjar vännerna bli lätträknade vilket bland andra Maria Ludvigsson på SvD surt konstaterar eftersom både Jan Björklund och Anders Borg dömt ut riskkapitalbolag som ägare till skolor.   


Hon har en poäng i att det kan förefalla ohederligt och föga rakryggat av allianspolitiker att börja föreslår ökad kontroll och mera regleringar av ett system som bygger på en ideologisk grund där valfrihet och konkurrens utgör de viktiga byggstenarna. Men hennes beskrivning av marknadskritiker som ”dogmatiska” och kritiken av riskkapitalbolagen som ”halsstarrig” är däremot lite lätt komisk med tanke på hennes egen halsstarrighet och dogmatiska försvar av valfriheten. Konkurrens ses bara som något gott som vaskar fram det bästa ur varje verksamhet. Något intryck av senare tids forskning och ett antal empiriska observationer av decenniers marknadsexperiment har hon ingen lust att ta till sig.

Det är intressant att notera att det i samma tidning (SvD) under helgen finns ett par intressanta artiklar att läsa som ger en del tankeställare... om en vill. En av dem är matskribenten Mats-Eric Nilssons om globala kafékedjor (hittar den inte på nätet tyvärr, kanske Ludvigsson har gömt den?). Han konstaterar att varje ny global kafékedja som dyker upp på svensk mark bidrar till minskad valfrihet, inte ökad mångfald. Det är samma effekt som i andra branscher, välfärdssektorn inräknad, där de stora jättarna sakta men säkert äter upp de små.

Den andra är Daniel Sandströms kulturkrönika som handlar om kulturpolitiken som i Stockholm formuleras av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp). Kulturkvalitet mäts i åskådarantal och mätbarheten ges företräde framför kulturell mångfald.
 

Han påpekar det omöjliga i att bedöma om Celine Dion eller Velvet Underground är viktigast. Att ha sålt flest skivor betyder inte automatiskt att ha bidragit mest till musikalisk utveckling. Han frågar sig slutligen vad som händer ”när mätbarheten blir kulturens dominerande språk”? Och besvarar själv frågan:

Risken är uppenbar; över tid kommer den offentliga debatten förlora kritiska och kvalitativa argument, vi får en demokrati som saknar ett språk för att definiera kulturell kvalitet och varför det är viktigt”.   

För ledarskribenten Maria Ludvigsson som han sannolikt stöter på i samma tidningshuskorridorer är det inte lika uppenbart. Kanske borde de alla tre gå och tala om saken över en fika på Starbucks...?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar