Tonfallen
andas lite lätt desperation numera när ledarskribenterna på de stora
morgondrakarna ska försvara riskkapitalbolagens rätt att driva
välfärdsverksamheter. Förr räckte det med att nämna ordet valfrihet
tillräckligt många gånger så var budskapet köpt av den breda allmänheten.
Numera börjar vännerna bli lätträknade vilket bland andra Maria Ludvigsson på
SvD surt konstaterar eftersom både Jan Björklund och Anders Borg dömt ut
riskkapitalbolag som ägare till skolor.
Hon har en
poäng i att det kan förefalla ohederligt och föga rakryggat av allianspolitiker
att börja föreslår ökad kontroll och mera regleringar av ett system som bygger
på en ideologisk grund där valfrihet och konkurrens utgör de viktiga
byggstenarna. Men hennes beskrivning av marknadskritiker som ”dogmatiska” och kritiken
av riskkapitalbolagen som ”halsstarrig” är däremot lite lätt komisk med tanke
på hennes egen halsstarrighet och dogmatiska försvar av valfriheten. Konkurrens
ses bara som något gott som vaskar fram det bästa ur varje verksamhet. Något
intryck av senare tids forskning och ett antal empiriska observationer av
decenniers marknadsexperiment har hon ingen lust att ta till sig.
Det är
intressant att notera att det i samma tidning (SvD) under helgen finns ett par
intressanta artiklar att läsa som ger en del tankeställare... om en vill. En av
dem är matskribenten Mats-Eric Nilssons om globala kafékedjor (hittar den inte
på nätet tyvärr, kanske Ludvigsson har gömt den?). Han konstaterar att varje ny
global kafékedja som dyker upp på svensk mark bidrar till minskad valfrihet,
inte ökad mångfald. Det är samma effekt som i andra branscher, välfärdssektorn
inräknad, där de stora jättarna sakta men säkert äter upp de små.
Den andra är
Daniel Sandströms kulturkrönika som handlar om kulturpolitiken som i Stockholm
formuleras av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp). Kulturkvalitet mäts i
åskådarantal och mätbarheten ges företräde framför kulturell mångfald.
Han påpekar
det omöjliga i att bedöma om Celine Dion eller Velvet Underground är viktigast.
Att ha sålt flest skivor betyder inte automatiskt att ha bidragit mest till
musikalisk utveckling. Han frågar sig slutligen vad som händer ”när mätbarheten
blir kulturens dominerande språk”? Och besvarar själv frågan:
”Risken är uppenbar; över tid
kommer den offentliga debatten förlora kritiska och kvalitativa argument, vi
får en demokrati som saknar ett språk för att definiera kulturell kvalitet och
varför det är viktigt”.
För
ledarskribenten Maria Ludvigsson som han sannolikt stöter på i samma tidningshuskorridorer
är det inte lika uppenbart. Kanske borde de alla tre gå och tala om saken över
en fika på Starbucks...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar