Gott Nytt År med hopp om förändring

Jag läser i SvD att Maria Ludvigsson i en ledare (28/12) filosoferar över vad alliansregeringen bör göra i framtiden. Det blir en uppräkning som känns bekant med ledord som företagsamhet, entreprenörskap och skattesänkningar. Hon hävdar att det alltid varit en frestelse för staten att öka skattetrycket för att ”få medborgarna att göra som man vill”. Ludvigsson tycks nervös över att alliansregeringen kommer att överge borgerliga värderingar. Hon vill ge medborgaren mer ”egenmakt”.

Det är intressant hur den här ”borgerliga” tanken om staten som en egen entitet i motsatsförhållande till medborgaren alltid dyker upp när skattetrycket är på tal. Ett annat sätt att se det är ju att pengar överförs från individer till det gemensamma. Det är givetvis alltid mer svidande när individen har väldigt mycket. Mycket vill ha mer heter det ju. 

Själv tänker jag snarare att arbetslinjen är ett bättre exempel på hur staten styr för att få medborgarna att göra som man vill, för att använda Ludvigssons uttryck. I mina funderingar om det nya året och om framtiden ingår istället tankar om medborgarlön/basinkomst för att frigöra medborgaren från trycket av stat och en osäker arbetsmarknad. Vilket skulle tillföra medborgaren den egenmakt som Ludvigsson efterfrågar. I betydligt högre grad än några kronor extra i plånboken i form av sänkt skatt. 

Staten har också en mängd styrmedel för att få de offentliga tjänsterna att utföras som man vill. Det bör den ha också eftersom det är våra gemensamma pengar det handlar om. Som dragits in till stat och kommun främst genom Ludvigssons förhatliga skatter. Det är just därför det är illa om dessa används till utdelning av vinster till investerare. En effektivare resursanvändning var också ett grundläggande syfte för de s.k. NPM-reformerna inom offentlig förvaltning under 1980-talet och framåt. Idén om att använda medlen effektivt har dock gått överstyr i form av styrsystem för de offentliga tjänsterna som ger snedvridande incitament och manipulation av siffror istället för kvalitet och trygghet för brukare och arbetsro och respekt för professionerna för de utförande yrkeskårerna. Den här bloggen har varit späckad av inlägg om just detta under hösten/vintern. 

Min förhoppning är att den mycket hälsosamma debatt som kommit igång om styrningen också fortsätter på det nya året. Det finns lyckligtvis inget som tyder på motsatsen. Bara nu under julhelgen har vi till exempel kunnat läsa en intressant debattartikel i SvD om styrsystemet inom vården skriven av företrädare för Svenska Läkaresällskapet. Här ett klipp ur den som styrker det jag själv hävdat länge:

”Vi har försökt att förstå vilka kärnvärden som styrningen av dagens sjukvård enligt NPM-konceptet vilar på och har kommit fram till kontroll, detaljstyrning, kvantitativ mätning och kommersialism. Sjukvården styrs alltmer enligt marknadsmässiga principer framtagna för varuproduktion. Resultatet har blivit ett styrsystem i vården vars tillämpning på välfärdssektorn starkt kritiseras, också från många ekonomer och statsvetare. NPM representerar en logik som är främmande för sjukvårdens inre arbete”.

 

I flera tidningar har också florerat en TT-artikel om betygen i skolan som missvisande eftersom ingen vill se dåliga resultat på en skolmarknad. Sverker Härd, enhetschef på Skolverket tillägger: ”Vi kan föreställa oss att ju mer marknadslikt ett skolsystem är, och där betygen har ett marknadsföringssyfte, desto högre tryck är det på betygsinflationen”.

 

Jag tror att många borgerliga ledarskribenter och andra tyckare med sorg i hjärtat nu ser hur vissa borgerliga ideologiska grundsatser är på väg att bli omvärderade och ifrågasätts alltmer. Mantrat om marknadsprinciper och entreprenörskap börjar eka tomt och det hjälper inte att dessa borgerliga proffstyckare skriker dem ännu högre. En motrörelse är på gång känns det som. Det är i alla fall min förhoppning inför det nya året.

Nästa år är också ett viktigt valår, med val såväl till EU-parlamentet som till riksdag/landsting/kommun. Jag hoppas att det ger en förändring där nya värden tillförs debatten som sedan kan genomsyra parlamenten.

Jag tror det är oerhört viktigt att vi rör oss mot en syn som betonar vikten av det gemensamma istället för det egna. Som rör sig mot solidaritet istället för egoism. Som rör sig mot riktig frihet snarare än fria val av varor och tjänster på en allt snurrigare marknadskarusell. Som rör sig mot en större omsorg om allas vår planet som en gemensam gåva att förvalta istället för en källa till exploatering för att tillfredsställa en alltmer uppskruvad tillväxthysteri. Samt mot medmänsklighet istället för hat och misstänksamhet mot grannen. Jag tycker manifestationen i Kärrtorp före jul gav ett andningshål som skänkte hopp om detta sistnämnda. 

Jag tror allt detta hör ihop och hoppas att 2014 kan bli det gemensammas år då orden vi och vårt blir vanligare än ordet jag och mitt. Men ett vi som inbegriper oss alla, inte bara en viss inkomstgrupp eller de med en viss hudfärg eller självutnämnd kulturell överlägsenhet.

Med detta vill jag tacka bloggläsarna för visat intresse under 2013 och önska Gott Nytt ValÅr 2014!

Annie Lööf har valt väg – men har Centerpartiet?

Centerpartiets ledare Annie Lööf har djupintervjuats av SvD. Det mest uppseendeväckande är väl att hon menar att det är populism att tycka att riskkapitalbolagens vinster är något positivt som hon är beredd att slåss för. Hennes uppfattning tycks vara att M och Fp anpassat sig efter Jonas Sjöstedt och Vänstern. 

Bloggaren Olof Olsson (Huddingeperspektiv) ställer frågan vad hon tänker sig vinna med detta utspel? Själv kan jag tänka mig att hon desperat fiskar efter nyliberaler som röstat med M eller Fp och nu är besvikna på dessa partiers ”renlärighet”.

 

Eller också har hon verkligen en sant nyliberal ryggrad. Som Birger Schlaug påpekar på sin blogg så är ju Ayn Rand en av hennes stora inspiratörer och Maggie Thatcher en stor idol. Det är på ett vis beundransvärt med någon som står för sina åsikter och inte viker för opinionen.

Det finns ju emellertid en stor risk att väljarna och de egna partimedlemmarna tolkar det på ett annat sätt; nämligen att hon vägrar att anpassa sig och partiets politik till verkligheten (alltså inte nödvändigtvis Vänstern). Den kan nämligen ibland te sig annorlunda än i den nyliberala katekesen. 

Den stora frågan tycker jag måste då bli om Centerpartiet ska fortsätta profilera sig som nyliberalismens främsta fanbärare i Sverige eller om det gör klokare i att söka sig mot landsbygdens folk som känner sig åsidosatta av tillväxthetsarna från huvudstaden. De förstnämnda kan knappast känna sig trygga i Annie Lööfs sällskap...?