Jag läser i
SvD att Maria Ludvigsson i en ledare (28/12) filosoferar över vad alliansregeringen
bör göra i framtiden. Det blir en uppräkning som känns bekant med ledord som företagsamhet, entreprenörskap och skattesänkningar. Hon hävdar att det
alltid varit en frestelse för staten att öka skattetrycket för att ”få
medborgarna att göra som man vill”. Ludvigsson tycks nervös över att
alliansregeringen kommer att överge borgerliga värderingar. Hon vill ge
medborgaren mer ”egenmakt”.
Det är
intressant hur den här ”borgerliga” tanken om staten som en egen entitet i
motsatsförhållande till medborgaren alltid dyker upp när skattetrycket är på
tal. Ett annat sätt att se det är ju att pengar överförs från individer till
det gemensamma. Det är givetvis alltid mer svidande när individen har väldigt
mycket. Mycket vill ha mer heter det ju.
Själv tänker jag snarare att
arbetslinjen är ett bättre exempel på hur staten styr för att få medborgarna
att göra som man vill, för att använda Ludvigssons uttryck. I mina funderingar om det nya året
och om framtiden ingår istället tankar om medborgarlön/basinkomst för att
frigöra medborgaren från trycket av stat och en osäker arbetsmarknad. Vilket
skulle tillföra medborgaren den egenmakt som Ludvigsson efterfrågar. I
betydligt högre grad än några kronor extra i plånboken i form av sänkt skatt.
Staten har
också en mängd styrmedel för att få de offentliga tjänsterna att utföras som
man vill. Det bör den ha också eftersom det är våra gemensamma pengar det
handlar om. Som dragits in till stat och kommun främst genom Ludvigssons
förhatliga skatter. Det är just därför det är illa om dessa används till
utdelning av vinster till investerare. En effektivare resursanvändning var
också ett grundläggande syfte för de s.k. NPM-reformerna inom offentlig
förvaltning under 1980-talet och framåt. Idén om att använda medlen effektivt
har dock gått överstyr i form av styrsystem för de offentliga tjänsterna som
ger snedvridande incitament och manipulation av siffror istället för kvalitet
och trygghet för brukare och arbetsro och respekt för professionerna för de
utförande yrkeskårerna. Den här bloggen har varit späckad av inlägg om just
detta under hösten/vintern.
Min
förhoppning är att den mycket hälsosamma debatt som kommit igång om styrningen
också fortsätter på det nya året. Det finns lyckligtvis inget som tyder på
motsatsen. Bara nu under julhelgen har vi till exempel kunnat läsa en intressant
debattartikel i SvD om styrsystemet inom vården skriven av företrädare för
Svenska Läkaresällskapet. Här ett klipp ur den som styrker det jag själv hävdat
länge:
”Vi har försökt att förstå
vilka kärnvärden som styrningen av dagens sjukvård enligt NPM-konceptet vilar
på och har kommit fram till kontroll, detaljstyrning, kvantitativ mätning och
kommersialism. Sjukvården styrs alltmer enligt marknadsmässiga principer
framtagna för varuproduktion. Resultatet har blivit ett styrsystem i vården
vars tillämpning på välfärdssektorn starkt kritiseras, också från många
ekonomer och statsvetare. NPM representerar en logik som är främmande för
sjukvårdens inre arbete”.
I flera
tidningar har också florerat en TT-artikel om betygen i skolan som missvisande
eftersom ingen vill se dåliga resultat på en skolmarknad. Sverker Härd,
enhetschef på Skolverket tillägger: ”Vi
kan föreställa oss att ju mer marknadslikt ett skolsystem är, och där betygen
har ett marknadsföringssyfte, desto högre tryck är det på betygsinflationen”.
Jag tror att många borgerliga
ledarskribenter och andra tyckare med sorg i hjärtat nu ser hur vissa
borgerliga ideologiska grundsatser är på väg att bli omvärderade och ifrågasätts alltmer. Mantrat om marknadsprinciper och entreprenörskap börjar eka
tomt och det hjälper inte att dessa borgerliga proffstyckare skriker dem ännu
högre. En motrörelse är på gång känns det som. Det är i alla fall min
förhoppning inför det nya året.
Nästa år är
också ett viktigt valår, med val såväl till EU-parlamentet som till riksdag/landsting/kommun.
Jag hoppas att det ger en förändring där nya värden tillförs debatten som sedan
kan genomsyra parlamenten.
Jag tror det är oerhört viktigt att
vi rör oss mot en syn som betonar vikten av det gemensamma istället för det
egna. Som rör sig
mot solidaritet istället för egoism. Som rör sig mot riktig frihet snarare än
fria val av varor och tjänster på en allt snurrigare marknadskarusell. Som rör
sig mot en större omsorg om allas vår planet som en gemensam gåva att förvalta
istället för en källa till exploatering för att tillfredsställa en alltmer
uppskruvad tillväxthysteri. Samt mot medmänsklighet istället för hat och
misstänksamhet mot grannen. Jag tycker manifestationen i Kärrtorp före jul gav
ett andningshål som skänkte hopp om detta sistnämnda.
Jag tror allt detta hör ihop och
hoppas att 2014 kan bli det gemensammas år då orden vi och vårt blir vanligare
än ordet jag och mitt. Men ett vi som inbegriper oss
alla, inte bara en viss inkomstgrupp eller de med en viss hudfärg eller
självutnämnd kulturell överlägsenhet.
Med detta vill jag tacka bloggläsarna
för visat intresse under 2013 och önska Gott Nytt ValÅr 2014!