Låt valet avgöra regeringsfrågan

Det spekuleras en hel del angående regeringens sammansättning redan nu ett år före valet. Inför kvällen tv-debatt mellan partiledarna spär SvD på med en artikel som gör gällande att LO-distrikten genomgående föredrar en regering där V ingår och att de dessutom skulle vara generellt skeptiska till Mp. Artikelförfattaren har ringt runt till LO-distrikt och anser sig med detta fått stöd för uppfattningen. Göran Eriksson spinner vidare på tråden i en analys där han hävdar att LO-distriktens stöd för V är ”ljuv musik för Reinfeldt”. Vänsterpartiet anses kunna skrämma bort mittenväljare. 

Det kan hända att allt detta är rimliga spekulationer. Men icke desto mindre spekulationer. Jag tycker mig se en trend inom media att vilja avgöra regeringsfrågan långt före valet. Det kan tyckas märkligt med tanke på de senaste decenniernas politiska åsiktskonvergens och dragning åt ”mitten”. Det borde alltså rimligen ha varit en mer avgörande fråga för två-tre decennier sedan vilka som kan tänkas bilda regering. Möjligen var då S dominans (och avsaknaden av ett starkt Miljöparti) alltför stor för att göra spekulationer intressanta.

Som politiskt intresserad människa tycker jag förvisso att det är kul och spännande att spekulera i eventuella regeringskonstellationer. Men jag oroas lite av trenden att försöka pressa fram besked och avståndstaganden före demokratiska val.

Vad många tycks glömma bort är att det är valen som ska avgöra vilken parlamentarisk sammansättning som ska gälla för de följande åren och i förlängningen vilken regering som kan tänkas fungera med tanke på denna sammansättning. Alltför mycket taktikröstande och funderingar över påstådda regeringar riskerar att snedvrida den sanna folkviljan, som jag ser det. Sanningen är ju att ingen idag vet hur valet kommer att gå och vilka regeringsbildningar som kommer att bli möjliga. Kanske tvingar det parlamentariska läget fram en minoritetsregering över de till synes heliga blockgränserna? 

Det är också en del som tror att vissa partier bör ingå endast för att genomdriva det största partiets program, att döma av SvD-artikeln där Bengt Sandberg (LO-distriktet i Stockholms län) tycker att det ”är OK” med Miljöpartiet i en röd-grön regering om de är ”med på att driva en socialdemokratisk politik”. Den parlamentariska sammansättningen avgör förstås en viss styrkeposition i regeringsförhandlingar men så länge det inte kan bildas en majoritetsregering ingår givetvis kompromisser när det gäller vilken politik som ska drivas.

Naturligtvis är det viktigt att de olika partierna redogör för vad de tycker innan valet. Det bör avkrävas av den tredje statsmakten (media) vilka åsikter väljarna röstar fram i valen. Men överlåt gärna åt väljarna att också tänka ut vilka regeringsbildningar de genom sin röstsedel kan tänkas möjliggöra. 

”En av utgångspunkterna för det svenska valsystemet är att det ska vara proportionellt. Syftet med detta är att åstadkomma ett styrkeförhållande mellan partierna i riksdagen som motsvarar den samlade väljarkårens röster”.

Så inleds delbetänkandet från 2011 års vallagskommitté (SOU 2012:94). Det betyder rimligen att väljarna ska välja det parti som bäst representerar ens egna åsikter. Utgången av valet bestämmer sedan vilken förutsättning detta parti har att ingå i en regering. Något annat vore att åsidosätta en viktig princip i den parlamentariska demokratin. 

Dessutom; vad ska vi med flera partier till om den allmänna uppfattningen (inom media inte minst) är att det räcker med två?