Bläddrade
häromdagen i ett nummer av Tidningen Vi. Där fanns en artikel om utvinningen av
coltan i Kongo-Kinshasa. Ett ämne ur vilket man utvinner tantal som finns i
mängder av elektronikprylar som mobiltelefoner exempelvis.
Även om
medvetenheten naturligtvis finns om hur orättvis fördelningen av kapital och
välstånd är drabbar det ändå alltid lika smärtsamt chockartat när man får det
beskrivet i detalj. I Kongo utvinns coltan i huvudsak genom manuell hantering.
Smutsiga och farliga jobb, ofta utfört av barn. De tjänar ungefär 35 kronor i veckan
för ett arbete som på sammat tid ger coltan till ett värde av 18000 kronor på
världsmarknaden. Levnadsförhållandena för dessa arbetare är vidriga.
Medellivslängden i Kongo-Kinshasa är runt 50 år vilket förvisso också har sin
förklaring i det krig som delvis förklaras av kampen om kontroll över fyndigheterna
och som också finansierar vapenköp för att hålla kriget igång. En destruktiv
rundgång.
Golden
Misabiko - människorättsaktivist från DR Kongo – som var på föreläsningsturné i
Sverige i våras, på inbjudan av Afrosvenskarnas riksförbund, talar om
utarmningen av Afrikas naturtillgångar som ”nykolonialism utan hänsyn till
hållbarhet och mänskliga rättigheter”.
Jag tänker
på hur det var i den industriella revolutionens tidiga år när medellivslängden
för arbetare i Liverpool låg kring 17 år. Den industriella revolutionens rovdrift
på människor framkallade marxismens idéer om övertagande av produktionsmedlen.
Den reaktionen kan inte ses som annat än sund och fullständigt begriplig. Det
är lätt att glömma tror jag när man talar om den förfärliga kommunismen. Roten
till det onda var rovdrift på människor och natur. Så är det fortfarande.
Åratal av facklig kamp har lett till avsevärda förbättringar men de vidriga
förhållandena lever fortfarande kvar i länder som ligger utom vårt synfält. Om
de placerats där avsiktligt kan väl råda delade meningar om men nog borde
länder som Kongo-Kinshasa tilldra sig större medialt intresse kan tyckas. Eller
blir det för plågsamt för våra samveten när vi messar och surfar och leker med
våra mobiler?
Den nya
internationella arbetsdelningen (New
International Division of Labour) avser den geografiska omorganisationen av
produktion som förflyttat industrier från de rika I-länderna till utvecklingsländer.
När det gäller rovdriften på naturtillgångar är det något som pågått i stor
skala sedan kolonialismens 1800-tal. Det viktiga är att inse att denna ojämna
fördelning fortfarande råder trots att vi inte ser den. Eller vill se den?
Den heliga
tillväxten driver utvecklingen. Den kräver ständigt ökad konsumtion, ständigt
ökad rovdrift på naturtillgångar, konstant nedhållande av löner och andra kostnader
och därmed rovdrift på människor och natur. En modern internationell
arbetarkamp handlar lika mycket om rättvis fördelning av resurser som att rädda
jorden från att slitas i stycken.
Här hemma
talar Reinfeldt om att Sverige är så litet att det inte gör så stor skillnad
vad vi gör för att lösa problemen med koldioxidutsläpp (i söndagens
partiledardebatt i Svt). Det är väl ungefär samma logik vi håller oss med när
det gäller den internationella arbetsdelningen och den ständigt ökade
utarmningen av jordens naturtillgångar och ekosystem. Det sades för övrigt inte
ett ord om dessa problem i nämnda partiledardebatt.
Det är lätt
att bli fartblind. Jag är själv inget undantag. Men hur länge ska vi småspringa
framåt när vi egentligen skulle behöva stanna upp, se oss omkring och ställa
oss frågan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar