torsdag 10 oktober 2013

Den internationella arbetsdelningen vi inte ser eller vill se



Bläddrade häromdagen i ett nummer av Tidningen Vi. Där fanns en artikel om utvinningen av coltan i Kongo-Kinshasa. Ett ämne ur vilket man utvinner tantal som finns i mängder av elektronikprylar som mobiltelefoner exempelvis.


Även om medvetenheten naturligtvis finns om hur orättvis fördelningen av kapital och välstånd är drabbar det ändå alltid lika smärtsamt chockartat när man får det beskrivet i detalj. I Kongo utvinns coltan i huvudsak genom manuell hantering. Smutsiga och farliga jobb, ofta utfört av barn. De tjänar ungefär 35 kronor i veckan för ett arbete som på sammat tid ger coltan till ett värde av 18000 kronor på världsmarknaden. Levnadsförhållandena för dessa arbetare är vidriga. Medellivslängden i Kongo-Kinshasa är runt 50 år vilket förvisso också har sin förklaring i det krig som delvis förklaras av kampen om kontroll över fyndigheterna och som också finansierar vapenköp för att hålla kriget igång. En destruktiv rundgång.

Golden Misabiko - människorättsaktivist från DR Kongo – som var på föreläsningsturné i Sverige i våras, på inbjudan av Afrosvenskarnas riksförbund, talar om utarmningen av Afrikas naturtillgångar som ”nykolonialism utan hänsyn till hållbarhet och mänskliga rättigheter”.
 

Jag tänker på hur det var i den industriella revolutionens tidiga år när medellivslängden för arbetare i Liverpool låg kring 17 år. Den industriella revolutionens rovdrift på människor framkallade marxismens idéer om övertagande av produktionsmedlen. Den reaktionen kan inte ses som annat än sund och fullständigt begriplig. Det är lätt att glömma tror jag när man talar om den förfärliga kommunismen. Roten till det onda var rovdrift på människor och natur. Så är det fortfarande. Åratal av facklig kamp har lett till avsevärda förbättringar men de vidriga förhållandena lever fortfarande kvar i länder som ligger utom vårt synfält. Om de placerats där avsiktligt kan väl råda delade meningar om men nog borde länder som Kongo-Kinshasa tilldra sig större medialt intresse kan tyckas. Eller blir det för plågsamt för våra samveten när vi messar och surfar och leker med våra mobiler?

Den nya internationella arbetsdelningen (New International Division of Labour) avser den geografiska omorganisationen av produktion som förflyttat industrier från de rika I-länderna till utvecklingsländer. När det gäller rovdriften på naturtillgångar är det något som pågått i stor skala sedan kolonialismens 1800-tal. Det viktiga är att inse att denna ojämna fördelning fortfarande råder trots att vi inte ser den. Eller vill se den?

Den heliga tillväxten driver utvecklingen. Den kräver ständigt ökad konsumtion, ständigt ökad rovdrift på naturtillgångar, konstant nedhållande av löner och andra kostnader och därmed rovdrift på människor och natur. En modern internationell arbetarkamp handlar lika mycket om rättvis fördelning av resurser som att rädda jorden från att slitas i stycken.

Här hemma talar Reinfeldt om att Sverige är så litet att det inte gör så stor skillnad vad vi gör för att lösa problemen med koldioxidutsläpp (i söndagens partiledardebatt i Svt). Det är väl ungefär samma logik vi håller oss med när det gäller den internationella arbetsdelningen och den ständigt ökade utarmningen av jordens naturtillgångar och ekosystem. Det sades för övrigt inte ett ord om dessa problem i nämnda partiledardebatt. 

Det är lätt att bli fartblind. Jag är själv inget undantag. Men hur länge ska vi småspringa framåt när vi egentligen skulle behöva stanna upp, se oss omkring och ställa oss frågan:

- Är det verkligen så här vi vill ha det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar