Valfrihet... beror på ditt barns behov av stöd

Mitt senaste inlägg i debatten om resurser för barn med särskilda behov i skolan fick ett enormt gensvar och har blivit mitt mest lästa inlägg någonsin på denna blogg. Uppenbarligen är det många som är engagerade. Det inger hopp även om det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) förefaller obekymrad. Där konstaterade jag emellertid att den alliansstyrda kommunen Stockholm tycks ha övergett den annars så positiva synen på vinster i skolan. 

Uppenbarligen är det flera liberala principer som i den här frågan tycks tillmätas väldigt liten vikt. Exempelvis valfriheten som från första början har varit en grundsten i hela bygget av en konkurrensutsatt skolsektor.

 

Valfrihet – men inte för alla

I Stockholms årsredovisning för 2012 finns ett käckt litet avsnitt om ”mångfald och valfrihet”. Där deklareras stolt följande:

”Stockholmarna kan idag välja utförare bland annat inom förskola, skola, äldreomsorg och stöd och service till personer med funktionsnedsättning. Rätten att välja ska respekteras och staden ansvarar för att erbjuda en sådan flexibilitet”.

När det gäller rätten att välja skolform för ett barn som har uppenbara svårigheter att klara undervisning i en ”vanlig skola” däremot är respekten inte lika självklar och stadens ansvar tycks vara som bortblåst. För dessa barn gäller istället ”inkludering” vilket i praktiken innebär att de till varje pris ska tvingas att gilla läget i de vanliga storskolorna i kommunen.

Barn med särskilda behov enbart en budgetbelastning?

Det känns störande att inte heller mitt eget parti, Miljöpartiet, hade större invändningar mot det beslut som togs 18/4 i Stockholms utbildningsnämnd och förändrade principerna för tilläggsbelopp för barn med omfattande behov av stöd. Möjligen var de lite duperade av formuleringarna i tjänstemannaförslaget som döljer vad det handlar om i praktiken för de berörda barnen och deras föräldrar. I protokollet från mötet står exempelvis att:

”Avsikten är att det nya systemet för fördelning av resurser för elever i behov av extraordinära åtgärder ska vara mer stabilt än dagens system och att resurser för socioekonomisk tilldelning ska kunna läggas fast innan årets början och ligga fast under aktuellt år. Det innebär också att mer resurser än idag kommer att fördelas via socioekonomiska fördelningskriterier”.

”Mer stabilt” låter ju bra och ”mer resurser” låter ju också positivt.

Mer resurser har det emellertid inte handlat om för barn med särskilda behov där det redan förra året genomfördes avsevärda nedskärningar vilket föranledde ett nödrop från de specialiserade resursskolorna.

Redan hösten 2012 sänktes de ekonomiska tilläggen för barn med särskilda behov med 25 %. 

Åtta resursskolor gick samman för att samla in pengar till Stockholms stad vilket dock inte togs emot med någon större entusiasm. Men ironin i initiativet uppskattades förstås inte. För i verkligheten var det ju inte så att Stockholm led (eller lider) någon ekonomisk nöd. 

Förra året fick nämligen Stockholm en miljard i överskott. Därför kunde finansborgarrådet Sten Nordin (m) glad i hågen, i slutet av förra året, utlova skattesänkning med 15 öre per hundralapp. Huvudstadens starka ekonomi och goda skatteintäkter gav honom möjlighet att ”lägga en stark offensiv budget”, sa han på en presskonferens.

Den starka ekonomin gäller dock inte för barn med särskilda behov i skolan. Att dessa barn blivit fler ses enbart som ett ekonomiskt bekymmer som staden tydligen bestämt sig för att inte acceptera.

 

Varför inte slakta även den sista ”heliga kon”?

Under denna debatt har vi alltså kunnat konstatera att skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) övergett det liberala tankegodset om vinster i välfärden, konkurrensutsättning och valfrihet. Så varför inte också slakta den sista ”heliga kon”; skattesänkningar?

På så vis skulle kanske pengar frigöras såväl till barns behov i skolan såväl för dem som har diagnosticerade svårigheter som de som kommer från socioekonomiskt utsatta områden.