Basinkomst – enligt Simon Birnbaum

Är just hemkommen från en intressant föreläsning om basinkomst på ABF-huset i Stockholm. Simon Birnbaum, statsvetare och forskare vid Stockholms Universitet, redogjorde för huvudargumenten i sin bok Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality. Den går mindre in på rent ekonomiska och praktiska resonemang utan rör sig inom fältet politisk filosofi. Ett ämne som han för övrigt undervisat mig i vid Stockholms Universitet för ett antal år sedan.

Eftersom det är en väldigt begränsad skara som fått ta del av hans tankar tänkte jag här försöka återge en del av dem som framfördes under denna kväll åtminstone som jag uppfattat dem utan anspråk på att komma med en fullständig redogörelse. Jag har ännu inte läst boken heller så jag gör inga anspråk på att ha uppfattat hans idéer hundraprocentigt korrekt. Förhoppningsvis har jag i alla fall inte helt feltolkat honom.

Virrpannor och fantasifoster?

En av de saker som fascinerade Birnbaum var den diskrepans han upplevde mellan, å ena sidan, dagens mainstream-debattörers avfärdande av idén basinkomst som en orealistisk drömtanke och något som bara virrpannor ägnade sig åt att förorda och, å andra sidan, den välargumenterade och seriösa debatt som funnits under ganska lång tid inte minst internationellt.

Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, nobelpristagaren James Buchanan med flera har alla argumenterat för någon form av basinkomst. James Tobin (han med Tobin-skatten) lyckades övertala George McGovern att införliva ”demo-grant” i sin presidentsvalkampanj 1972. Han förlorade förvisso valet stort mot Nixon, dock sannolikt inte beroende på just detta. Mer förvånande att höra var kanske att även en sådan som Milton Friedman 1962 i sin ”Capitalism and freedom” resonerat om en form av grundinkomst, låt vara utformat som negativ beskattning. Ett sorts medborgaravdrag som, till skillnad från alliansens jobbskatteavdrag, skulle gälla alla medborgare.

En livaktig akademisk debatt finns också att spåra en hel del år bakåt i tiden med den belgiske rättviseteoretikern Philippe van Parijs ”Real freedom for all” som det kanske mest kända bidraget.

Det är alltså ingalunda så att det saknas filosofiska, akademiska eller för den delen politiska förebilder och tankar som bäddat för vidare diskussion och idéutveckling. Inte heller kommer dessa från något obskyrt gäng virrpannors hastigt hopkomna önskedrömmar.

Kort sagt, idén förtjänar en seriös diskussion och debatt med seriösa och välgrundade argument.

Två huvudsakliga argumentationslinjer

Den materiella delen i resonemangen om basinkomst har av naturliga skäl i denna ekonomismens tidevarv blivit det alldeles dominerande. Det är på ett sätt naturligt eftersom det är i grunden pengar vi talar om. Men Birnbaum vill lyfta en annan sak, självrespekt, för att låna ett uttryck från John Rawls (Social basis for self-respect). Rättvisa handlar alltså inte bara om de materiella resurserna. Det handlar om social och politisk jämlikhet, vilka utsikter och möjligheter vi har att delta i det offentliga livet. Många människor sitter fast i auktoritetsstrukturer eller exploateringssituationer utan förhandlingsutrymme för att de är i händerna på andra. 

Basinkomsten ger därför en frigörande ”exit-möjlighet”. Själv tänker jag att det nog egentligen är just denna som är allra farligast för det ekonomiska etablissemanget och främsta skälet till att reformen motarbetas av dessa, men jag ska återkomma till det. 

Själv menar Simon Birnbaum att denna exit-möjlighet vore mindre värd om den inte sågs som en möjlighet till vägar att ge frihet till engagemang i socialt och politiskt liv eller vad vi brukar kalla idéella engagemang. Men också modet att satsa på att starta eget eller ta mindre välbetalda och tillfälliga arbeten som vi brinner för men som kanske tillför stor samhällsnytta.

 

En omöjlighet?

Omöjlighetsteoremet går ut på att en basinkomst antingen kommer att vara för hög eller för låg. I båda fallen ett problem som tar udden av syftet med reformen. Är den för hög blir det ekonomiskt orealistiskt och är den för låg ger den inget större tillskott och blir bara ett bidrag i mängden och på så sätt tämligen poänglös.

Själv menar Birnbaum att en basinkomst inte kan, eller ens bör, helt ersätta andra nuvarande ersättningssystem. Den bör inte heller vara så hög att det går att leva gott på den. Men den ska ge en grundtrygghet som verkar frigörande på individen.

En del argumenterar som så att ingen ju skulle ta ”skitjobben” om det fanns en medborgarlön. Argumentet kanske inte är helt grundlöst men samtidigt går det att argumentera, vilket Birnbaum gör, att den kan bidra till en ”humanisering av arbetslivet”. Framför allt kanske vissa jobb som behövs mer kan få fler utförare istället. Nyttoaspekten av arbetet framhävs. Det handlar framför allt inte om att ersätta arbete med fritid utan en uppvärdering av andra typer av arbetsinsatser utanför löneinkomstramarna.

Det är dessutom så att tanken är att basinkomsten ska finnas i grunden och inget hindrar människor från att arbeta ändå och få inkomster utöver denna grundplåt.

Mina reflektioner

Kanske är det så att den fasta anställningens trygghet på väg bort för alltid? På ett vis går det att argumentera för att den livstida anställningen är ett gissel i sig, i synnerhet om det är ett hårt industrijobb eller psykist och fysiskt nedbrytande kontorsarbete vi talar om. Fastlåsningen i ett dead-end-job är kanske inte någon drömtillvaro. Samtidigt är framväxandet av ett prekariat som sammantaget har sämre löner än fast anställda, en osäkrare ekonomisk grundtrygghet (lön hela eller bara en del av året eller inte alls en tid framöver), en social ovisshet (kan jag vara hemma med barnen, ta hand om min sjuka mamma etc utan att mista jobbet) som förstärks av sämre socialt skyddsnät - och därmed befinner sig under daglig psykisk press – sannerligen ingen sund utveckling heller. De jobb som brukar benämnas atypiska har i vissa länder blivit de normala. Osäkerheten skrämmer också till tystnad. Lydiga och kuvade arbetare och tjänstemän anses bra för arbetsgivarna och fackföreningarna tappar i styrka. En tystnadens kultur utbreder sig. Varken utvecklande för individen eller för servicenivå eller samhällsutvecklingen i stort.

Kanske är då basinkomsten en välgörande ventil som dessutom inte hindrar företagen från att hitta arbetskraft. Att ta tillfälliga jobb och kortare påhugg blir då inte lika ”prekärt” och kanske kan vändas till något attraktivt för många grupper, inte minst yngre. 

Jag tror inte heller att rekryteringssvårigheter är det egentliga huvudargumentet från arbetsgivarsidan. Det är bara ett mer gångbart sådant än det jag tror är den stora stötestenen. Nämligen exit-möjligheten i sig.  Den tysta, lydiga och formbara arbetstagaren blir då inte lika tyst och lydig och låter sig inte stöpas i vilken form som helst. Men det är förstås inte lika poänggivande att säga att man vill ha kvar möjligheten att förtrycka.  

   

Kanske erbjuder basinkomsten en väg mot det som Guy Standing (i Prekariatet) kallar ”en paradispolitik”?:

”Det har blivit dags att gå vidare. Det behövs en ny paradispolitik. Tidpunkten är lämplig eftersom en ny progressiv vision tycks dyka upp i början av varje nytt århundrade... Det är redan sent, men labourismens förlorade trovärdighet och den nyliberala globaliseringsmodellens moraliska bankrutt innebär att hoppet väcks om en emancipatorisk egalitarism riktad till prekariatet” (Guy Standing, Prekariatet – Den nya farliga klassen)