Israel given kandidat till EU?

Israel bör vara en ”given kandidat” för medlemskap i EU. Det anser tre debattörer på SvD Brännpunkt idag.

Att fredsförhandlingar Israel-Palestina har påbörjats igen, menar artikelförfattarna, borde vara nog skäl för EU att uppmuntra staten Israel genom ett medlemskap.

Därefter radar de upp ett antal avtal som EU redan har med Israel och menar väl då; varför inte ta steget fullt ut? Dessutom kommer påståendet som trummats i många år; att Israel är Mellanösterns enda demokrati.

Det här hade inte varit särskilt uppseendeväckande om den enda undertecknaren varit Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Sverige-Israelinformation, som kallar den israeliska ockupationen av palestinsk mark för ”närvaro”. Hon har spritt (des)information om Israel länge och har naturligtvis intresse av att Israel får tillgång till full frihandel, säkerhetspolitiska och militära gemenskapsöverenskommelser etc. och den legitimitetsstämpel ett EU-medlemskap skulle ge. Som belöning för att bara sätta sig vid förhandlingsbordet är det en ganska god affär, dristar jag mig att tycka.

Vad som däremot förvånar och skrämmer mig lite är att de övriga undertecknarna är kandidater till EU-parlamentsvalet nästa vår; Erik Scheller (fp) och Arba Kokalari (m). Jag hoppas innerligt att folkpartiets och moderaternas väljare uppmärksammas på detta och gör sina val noggrant.

De krav som EU ställer på en blivande medlem är ganska höga. Det har bland andra Turkiet fått erfara under den mängd år som förhandlingar pågått. Men detta är i grunden positivt. Kraven bör vara hårda. 

Så vad har då staten Israel att bidra med till den samlade europeiska gemenskapen? Jo, bland en hel del annat, följande:

En illegal ockupation: 

Den gröna linjen kallas den vapenstilleståndslinje som Israel och Jordanien kom överens om sinsemellan 1949, efter kriget året innan. Fram till 1967 skilde Gröna linjen Israel från Västbanken som stod under jordansk ockupation. Efter 1967 års krig ockuperade Israel Västbanken och betraktade gränslinjen som upphävd och har, i strid med internationell rätt, flyttat ett stort antal judiska bosättare till Västbanken. Utanför Israel betraktas Gröna linjen som en rimlig framtida gräns mellan Israel och en framtida Palestinsk stat. Den mur (”skyddsbarriär”) Israel låtit uppföra avviker dock betydligt från linjen och annekterar i praktiken stora delar av Västbanken.

Illegala bosättningar: 

Israels ockupation av Västbanken, Gaza och Golan i kriget 1967 har efterföljts av en medveten bosättningspolitik i strid med FN-konventioner och resolutioner. 

Alldeles innan förhandlingarna påbörjades nu i augusti togs ett beslut om ytterligarebosättningar av den israeliska staten. Cirka 1200 nya bostäder ska det bli i Östra Jerusalem och Västbanken, enligt israeliska dagstidningen Haaretz. Ett mycket märkligt beslut om nu regeringen samtidigt tänker sig förhandla fram en fred med Palestina som alla inblandade vet förutsätter ett tillbakadragande till 1967 års gränser och av bosättningarna.

Israeliska staten samt dessutom utökat ekonomiskt stöd till 20 olika bosättningar på mark som vid en lyckad fredsförhandling skulle komma att evakueras. Ett lika egendomligt beslut om det fanns en stark vilja att komma till ett för båda parter nöjsamt avslut av förhandlingarna. 

Nästan samtliga partier i det israeliska parlamentsvalet tidigare i år uttalade sitt stöd för bosättningspolitiken och det rena bosättarpartiet Beit Yehudi hade stor framgång. Det tycks alltså inte finnas någon grund att tro att denna inställning kommer att ändras för att Israel belönas med ett EU-medlemskap.  

Världens enda apartheidregim (jmf Mellanösterns enda demokrati): 

Enligt Per Jönsson vid Utrikespolitiska Institutet (och författare till en färsk skrift,”Israel en judisk demokrati”, är Israel förvisso att betrakta som en demokrati. Men, invänder han, har en del ”egendomliga karaktärsdrag”. Att de aldrig haft några fastställda gränser vilket brukar vara kännetecknande för en demokrati (på vilket territorium gäller Israelisk lag?). Frågan är berättigad eftersom bosättare på ockuperat palestinskt område har fullständiga israeliska rättigheter vilket däremot en israel bosatt utomlands har. För det andra är staten Israels uttalade målsättning att vara en stat för judar, vilket är ovanligt i andra demokratier, som brukar vara för alla medborgare.

Det här omvittnas också av bland andra den judiska författarinnan Susan Nathan som menar att Israel är världens nu enda apartheidstat. Denna mening fastslogs också av den s.k. Russelltribunalen i Kapstaden som i ett officiellt uttalande menade att Israel ”utsätter palestinska folket för en institutionaliserad regim av herravälde vilken utgör apartheid såsom definierad i internationell rätt”.

Ett antal sinnrika lagar och bestämmelser vars design är tydligt diskriminerande mot den arabiska minoriteten i landet (och även kristna). Bland flera andra en som tillåter byar och städer att förbjuda inflyttning av personer som inte uppfyller kriterier för vad som ”passar in i områdets karaktär” (fritt översatt). Mer detaljer om detta finns att läsa här.

Rörelsebegränsningar och diskriminerande behandling i Östra Jerusalem:

Detta med rörelsebegränsningar är fundamentalt för Israels politik gentemot palestinier på ockuperat område. En bra sammanställning av vad detta innebär finns exempelvis på Diakonias hemsida.

 

En utdöende fredsrörelse:

Någon uttalad fredsvilja finns tyvärr inte heller hos det israeliska folket. Anita Goldman, författare och journalist och bosatt i Israel i 17 år (1980-97), menade - vid det ovan nämnda UI-seminariet i våras – att Palestinafrågan blivit en ”icke-fråga” för israeler. Detta parallellt med en utveckling mot att en judisk diskurs börjat ersätta israelisk i debatten. Det vill säga att politiker och debattörer och vanliga medborgare identifierar sig som judar och inte israeler. 

En ny Berlin-mur:

En 8 meter hög mur, diken, stängsel, taggtråd, elektroniska staket och militärvägar avskiljer numera Israel från Västbanken. 4 mil är ren mur och 75 mil utgörs av andra barriärer. Det står naturligtvis Israel fritt att skydda sitt territorium på detta vis men eftersom muren på flera ställen överträder ”den gröna linjen” som vore att betrakta som legitim gräns för Israel är den, enligt Internationella domstolens i Haag uttalande från 2004, att betrakta som illegal enligt internationell rätt.

Det påminner onekligen om den ”järnridå”, uppförd av det kommunistiska Östtyskland, som tidigare skiljde Öst från Väst i Europa och den förhatliga Berlinmur som under stort jubel raserades en fantastisk vinter 1989/90.

Liknelsen med ”järnridå” är inte heller språkligt helt olikt den ”järnmur” som de mer hårdföra israeliska politikerna förespråkat i ungefär hundra år. Då var den ledande sionistiska revisionisten Vladimir (Ze’ev) Jabotinsky  den främste förespråkaren för en hårdför linje gentemot araberna och skapandet av en ”mur av järn”. Styrd av uppfattningen att det judiska folket hade en historisk rätt till hela Israel, så som det framstod i bibeln. Enligt denna uppfattning var det irrelevant vilka som bodde där eftersom det judiska folket hade rätten på sin sida i anspråken på territoriet. Enligt revisionisterna skulle araberna motstå främmande bosättare så länge de hyste hopp om att Palestina inte blev Israel. Bosättningen av judar skulle fortgå, men ”bakom en järnmur som de inte har makt att bryta ner”.

 

En regering med terrorbakgrund:

I kampen mot terrorismen brukar EU, tillsammans med USA, vara en av de stora förkämparna. Det är då på sin plats att spåra rötterna till det nuvarande regeringspartiet Likud premiärminister Benjamin Netanyahu, vars far Benzion var en av de främsta revisionistiska personligheterna och personlig rådgivare till ovan nämnde Jabotinsky.

Högerpartiet Herut bildades ur spillrorna efter den upplösta terroristorganisationen Irgun. En av de ledande terroristerna i Irgun, Menachem Begin (känd för att ha beordrat bombattentatet mot King David Hotel i Jerusalem 1946), blev också ledare för Herut under åren efter självständigheten. Senare bildade han det parti, Likud, som nu sitter i regeringsställning.

Andra premiärministrar tillhörande partiet har varit Yitzhak Shamir som innan dess hette Yitzhak Yezernitsky och var en av ledarna i en annan terrororganisation LEHI, eller Stern-ligan. Han var bland annat en av dem som tog beslutet att utföra mordet på FN-medlaren Lennart Bernadotte 1948. En annan före detta premiärminister är Ariel Sharon som i tidiga år tillhörde paramilitära sionistorganisationen Haganah och senare en kontroversiell general och försvarsminister med indirekt ansvar för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila.   

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta men det skulle bli alltför långt. Sammantaget anser jag detta tillräckligt för att säga nej tack till israeliskt EU-medlemskap.

Men, vill jag understryka, själva den grundläggande tankegången om belöning i form av EU-medlemskap kanske inte är alldeles tokig. Om Israel i de nu pågående förhandlingarna går med på att dra sig tillbaka till ”gröna linjen”, fastställa gränser för sin egen och en palestinsk grannstat och evakuera bosättningarna. Då vore prestationen mer motiverad den belöning ett EU-medlemskap uppenbarligen ses som. Då kunde staten Israel sägas ha visat sin vilja att inlemmas i den europeiska gemenskapen och förtjäna det säkerhetspolitiska stöd detta skulle innebära. 

Men frågan är alldeles för tidigt väckt. Det borde väl åtminstone Erik Scheller (fp) och Arba Kokalari (m) kunna hålla med om? 

Eller tänker de gå till EU-parlamentsval med agendan att sänka kraven för EU-medlemskap?

Läs också gärna:

 

JonasSjöstedt om att kritik av Israel ses som antisemitism

 

UI:s bloggom seminariet ”Israel mot en judisk demokrati”