Hatten av för Tove Lifvendahl

Debatten om resurserna till barn med särskilda behov i skolan, som jag skrivit om tidigare, fortsatte i gårdagens Agenda där Expressens Anna Dahlberg ställdes mot SvD:s Tove Lifvendahl. 

Om jag hade haft för vana att bära hatt skulle jag nu lyfta på den för att visa min aktning för Tove Lifvendahl som i debatten visade stort prov på inkännande förmåga, pålästhet och förståelse för problematiken. Både den kommunala kostnadsproblematiken och den mer konkreta för barnen det handlar om och deras föräldrar.

Det finns en del märkligheter i denna debatt som framkommer av såväl skolborgarrådet Lotta Edholms uttalanden som Expressens Anna Dahlbergs under kvällens debatt.

En av dessa märkligheter är att vinstuttag bland vissa av dessa s.k. resursskolor (skolor som specialiserat sig på undervisning för barn med olika specifika behov) skulle vara ett argument för att förändra systemet med resurstilldelning. Här har vi alltså haft en debatt om vinstuttag i skolor där alla allianspartier (och socialdemokrater) har försvarat skolor som drivs med vinstsyfte. När skolor sedan tar ut vinst är det ett stort problem. Så här säger Lotta Edholm om de stigande kostnaderna för barn med särskilda behov:

”En del av de här pengarna har vi ju sett nu hamnar faktiskt i fickorna på ägarna”.

Jag blir helt paff av skolborgarrådets förvåning. Har vi ett system där vinstdrivna skolor tillåts får väl politikerna som varit med att införa och aktivt förordar denna ordning också räkna med ett dessa skolor kommer att finnas till och ta ut just vinst. Det ligger liksom i vinstdrivna verksamheters natur att göra det. Expressens Anna Dahlberg plockade också fram detta som argument för att köra resursskolorna i botten. Hon tog upp ett ”skräckexempel” där en av skolorna ”nyligen plockade ut 16 miljoner”. Att koppla frågan om vinstdrivna skolor till frågan om pengar till resursskolor för barn med särskilda behov är värsta sortens populism. Det finns ju, menar jag, ett oerhört enkelt sätt att komma till rätta med just detta problem. Nämligen att sälla sig till Vänsterpartiets (och Miljöpartikongressens) krav på förbud mot vinstdrivna skolor. Därmed kan Lotta Edholms och Anna Dahlbergs bekymmer med detta ”underliga” fenomen undanröjas. Jag ser fram emot Folkpartiets valkampanj med krav på vinstförbud i skolan och en Expressen-kampanj i samma anda. 

Så här skrev däremot Lotta Edholm på sin blogg efter Friskolekommitténs överenskommelse om att acceptera vinstuttag i skolan:

"Ur elevers och föräldrars perspektiv vore det välkommet om vi nu kan lägga en debatt om friskolors vara eller inte vara bakom oss, och fokusera på långsiktiga regelverk med kvaliteten i fokus".

De här specialskolorna fungerar mycket bra för de barn de riktar sig till. Kvaliteten överlag är det alltså inget fel på. Edholms fokus på "långsiktiga regelverk" tror jag elever och föräldrar i det här fallet har blivit smärtsamt varse.

 

Det har givetvis egentligen väldigt lite att göra med barns särskilda behov i skolan. En del barn klarar helt enkelt inte av att vara i ”vanliga” klasser med runt 30 barn och ”vanliga” skolor där flera hundra barn rör sig till och från klassrum och gemensamma lokaler, lunchmatsalar och skolgårdar etc. Det hör helt enkelt ihop med problematiken kring ADHD och olika former av autismspektrumtillstånd. Normalt sett är kommunala (eller större friskolor) följaktligen inte ideala platser för dessa barn att ta till sig undervisning i. Då blir mindre enheter där man dessutom satsat på att bli specialister på vissa typer av anpassad undervisning en given lösning.Om det nu vore så att vinstdrivna skolors "affärsidé" att inrätta denna typ av skolor är så stötande får väl kommunerna inrätta egna eller ta över verksamheten.

Detta leder över till nästa underlighet. Anna Dahlberg säger i Agenda-debatten att barnen i möjligaste mån ska vara kvar i ordinarie verksamhet. Jodå, det är nog den lösning alla inblandade önskar sig i första hand, vilket också Tove Lifvendahl mycket riktigt påpekar i Agenda.debatten. Jag kan försäkra Anna Dahlberg, av egen erfarenhet, att detta är målet för de allra flesta föräldrar, lärare och rektorer när lösningar för ens barn diskuteras. Jag tror att de allra flesta föräldrar med barn som har särskilda behov kan intyga att det kan röra sig om år av kamp för att få det att fungera inom den vanliga skolan som leder fram till ett beslut där en av dessa specialiserade resursskolor till slut blir den enda fungerande lösningen. Barnet får den undervisning det behöver till föräldrarnas enorma lättnad. 

Tove Lifvendahl däremot sätter verkligen fingret på rätt plats i Agenda-debatten när hon säger exempelvis följande (inte ordagrant citerat):

Det är oanständigt att säga att det är barns i resursskolor fel att barn i socioekonomiskt utsatta områden inte får tillräckligt med pengar för att klara skolan.

Tilläggsbeloppen det gäller utgör cirka 0,8 % av stadens totala budget. De långsiktiga vinster som kommer av att satsa dessa pengar kommer inte den kommunala budgeten till del förrän om 20 år. Det visar alltså problemet med kortsiktigheten i kommunala budgetar.

Om kommunala politiker inte upplever att de klarar av att följa skollagen kostnadsmässigt så får de gå till staten och säga att ”vi klarar inte vårt åtagande”.

Som sagt, hatten av för Tove Lifvendahl.