Registreringen av romer upprör – men det räcker inte Ullenhag, det är dags att avgå!

Skånepolisens register över romer ger upprörda kommentarer på alla håll. Polisens ledning är oförstående. Varför skulle vi ha intresse av...? osv. osv. Under tiden växer skandalen och det skulle inte förvåna mig om register över andra grupper snart "dyker upp".

Justitieministern är upprörd och integrationsministern Erik Ullenhag tycker det är ”minst sagt upprörande” och att registreringen är ”oacceptabel”.

Så sällar han sig till kritikerkören och möjligen tittar han sig runt omkring och undrar över vem som är ansvarig? Svaret är ju faktiskt; han själv och hans departement. Nu får Sverige än en gång kritik av FN. Bilden av Sverige som riktmärke i arbetet för mänskliga rättigheter har fått sig rejäla törnar på senare år och det är hans del av arbetsmarknadsdepartementet som har ansvaret för politiken.

 

Det hjälper inte att han flyttar sitt skrivbord till Rosengård och sitter där och är snäll. För han är ju så snäll, ser så snäll ut och säger snälla saker, Ullenhag. Det är alltmer uppenbart att det är hans politiska strategi. Jag menar att det inte på långa vägar räcker och att det inte längre duger att låta denna dysfunktionella del av arbetsmarknadsdepartementet husera fritt. Dags för ny ombildning av regeringen, Reinfeldt!!?

Erik Ullenhag började sin karriär som integrationsminister med att vingklippa DO. Istället för en stridbar och högt meriterad myndighetschef inom mänskliga rättigheter rekryterades istället en myndighetschef som ingenting visste om frågorna och regleringsbrevet har gått från att vara helt blankt till att innehålla mängder av styrkrav. Helt på tvärs med FN:s kriterier för en fullvärdig MR-myndighet vilket också ledde till att Sverige endast fick B-status hos FN-organet ICC (International Coordinating Committee of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights). Det betyder att Sverige inte fullt ut agerar i enlighet med Paris-principerna. I klartext att DO inte är i tillräckligt oberoende ställning i förhållande till regeringen.

Om pressen inte varit så upptagen med att odla myter om odugliga myndighetschefer hade den kunnat ställa de relevanta frågorna till den ansvariga ministern Erik Ullenhag om den egentliga orsaken till regeringens ökade styrning av DO. Den hade också – på tal om romer – kunnat ställa frågan varför den vitbok om övergreppen mot romer som påbörjades för ett par år sedan inte blev en officiell regeringsutredning (en SOU) utan bara kommer att publiceras som ett internt regeringsdokument? Frågan är om den ens kommer att publiceras som en DS utan bara som en intern PM? För den oinvigde kan klargöras att det senare skulle betyda att regeringen inte behöver ställa sig bakom dokumentet utan att vitboken endast betraktas som ett underlag bland allt annat för regeringen att beakta. Varför är vitbokens uttalade inriktning endast en historisk genomgång av övergrepp och utan beröring av nutida förhållanden och med framåtriktande förslag? 

Erik Ullenhag har en ansvarig statssekreterare (Jasenko Selimovic) som är kritisk till begreppet strukturell diskriminering och själv ropar han på hårdare krav på invandrare och vill skriva om diskrimineringslagen när den blir alltför tydligt kompromisslös. Islamofobi anser han inte vara något utbrett fenomen i Sverige utan framhåller gärna hur allvarligt läget är på andra platser i världen.

Kritiken från FN är hård. ”Vackra ord måste omsättas i handling”, säger Alexander Gabelic, svenska FN-förbundets chef. Sverige uppmanas av FN att agera mer kraftfullt mot diskriminering av romer och mot rasmotiverade hatbrott. Mer måste göras för att motverka rasmotiverad propaganda bland politiker och media. Den ökande etniska och socioekonomiska segregationen som särskilt drabbar afrosvenskar och muslimer tas också upp av FN liksom den etniska segregationen på arbetsmarknaden. 

Det duger inte längre att ha en regering som svajar på målet och ser sig omkring efter ansvariga när de här frågorna berörs. För svaret är att den ansvarige ministern är Erik Ullenhag.

 

 

Ja till Livet

Fokus har riktats mycket mot den nya arbetsmarknadsministerns Elisabeth Svantesson (m) åsikter om abort och hennes förflutna i Livets Ord. Vad tycker hon egentligen? Står hon bakom svensk lagstiftning? Är hon en religiös extremist?

Själv är jag mer intresserad av hennes inställning till sitt nya jobb som arbetsmarknadsminister. Har hon några kvaliteter som regeringen efterfrågar och inte anser sig ha fått i tillräcklig mängd av Svantessons företrädare Hillevi Engström?

En indikation kanske vi får av intervjusvar där Svantesson efterlyser hårdare tag mot personer med försörjningsstöd? Hon tycker att ännu mer motkrav ska ställas. Det är arbetslinjen som gäller. Den som inte kan arbeta ska pressas att göra det ändå, skulle man kunna hårdra det. För det är ju enligt misstänksamhetens logik som arbetslinjen fungerar. Hon har tidigare torgfört den här inställningen (som ordförande i arbetsmarknadsutskottet) och kanske är detta lite av svaret på frågan vad regeringen vill markera med sin ministerrockad? Samtidigt som hon är för minskade bidrag till arbetslösa vill hon ge bidrag till arbetsgivare som anställer invandrare. Tron på de ekonomiska incitamentens makt att skapa jobb är stor. 

Det finns hur som helst inget som indikerar någon uppmjukning av arbetslinjens mest spetsiga kanter. Regeringen förefaller alltså, med utnämningen av Svantesson, snarare markera ett förtydligande av den delen av politiken. De sjuka och arbetslösa misstänkliggörs och piskan ska ge incitament att ta de arbeten som inte finns.

Sjuka och arbetslösa är ju de stora förlorarna på regeringens politik, vilket visas återigen i dagens SvD bland annat.

Ja till Livet har ju annars en positiv klang som för mig skulle innebära, exempelvis att:

·         Sjuka får ekonomisk lindring utan att drivas in i arbeten de inte orkar med

·         Det inte läggs sten på bördan för arbetslösa i form av krav som lägger hinder i vägen för ett normalt liv

·         Att äldre får avsluta sina liv i värdighet

·         Att barn får möjlighet att utvecklas och lära för livet utan press som orsakar psykiska besvär och ständig oro

·         Att barn med alldeles särskilda behov får utvecklas i sin takt och i enlighet med sina förutsättningar

·         Att inte arbete och tillväxt ses som livets enda mening

Jag har dock inga större förhoppningar att nuvarande regering eller den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson delar den här uppfattningen om vad det innebär att säga Ja till Livet.