Jag läser
SvD idag och funderar över reaktionerna på resultatet i det grekiska nyvalet. Jag
tänker att det är rätt symboliskt att det segrande partiet bär just namnet Ny
Demokrati. Det är också något av ett nytt demokratibegrepp som håller på att
slå rot i den liberala världens länder.
I SvD:sledare talas det om att ”överkomma politiska hinder”. Lösningarna på den
grekiska krisen kompliceras i EU av att ”stats- och regeringscheferna har
nationella mandat (läs handlingsrestriktioner), fortsätter skribenten bekymrat.
Samtidigt efterfrågas politisk handling. Det som behövs, fastslås det, är
”sjumilasteg vad gäller att avreglera och öppna den inre marknaden”.
Åtminstone
två saker, som är kännetecknande för den nutida liberalismen, framgår tydligt i
den här ledaren.
För det
första att demokratin är villkorad. Det är rimligt, menar skribenten, med ”krav
på reformer från dem som öppnar plånboken”.
Det andra är
att reformer endast avser avregleringar och undanröjande av hinder för
kapitalet. Politiken betraktas i de liberala ögonen som enkom instrumentell för
ett enda långsiktigt syfte, nämligen att röja väg för marknadsekonomin.
Alternativa idéer ses inte som politiska åsikter utan som hinder som bör
undanröjas.
I samma tidnings näringslivsdel svarar Cecilia Skingsley, analytiker på Swedbank, på
läsarfrågor om grekiska valet. Hon tror inte att väljarna i euroländerna räknat
med att ”bli så involverade ekonomiskt-finansiellt och politiskt som nu håller
på att ske”.
De kampanjer
för EU och euron som förts för att skapa det enade Europa har ju konsekvent och
ihärdigt underblåst skenet av frihandel som en apolitisk företeelse. Som en
självklarhet utan komplexitet lika okontroversiell som fred på jorden ungefär.
Givetvis
blir då många förvånade nu när det så tydligt framgår att det är politik det
handlar om. Men det obehagliga är att det framträder så få alternativ. Det
politiska motståndet mot de ”reformer” som SvD-ledaren talar om ses inte som
vanlig politisk opposition utan som hinder som måste undanröjas. Inte
som åsikter att beakta och ta hänsyn till, överväga eller åtminstone bestrida
med saklig argumentation i en deliberativ anda. Istället gäller hot, skrämselpropaganda
och plånbokens maktspråk i den nutida liberala demokratin.
Detta med
villkoren (eller reformerna) som behövs är nämligen rent sakligt en alldeles
särskilt provocerande ”sanning”. Är det mer av fri marknad och avreglering som
behövs verkligen? Hur ser turbokapitalismens historia och facit ut egentligen?
Är det inte
i själva verket så att det är just den medicinen som fått patienten att må allt
sämre? Avregleringen av och ihoplänkandet av de globala finansmarknaderna (Big Bang 1986) innebar att finansiell
oro på ett ställe gav seismologisk effekt över hela världen.
Ett annat
fenomen är bankernas utlåning. Genom att öka sin skuldsättningsgrad (höja
kvoten mellan utlåning och deponerade medel) kunde bankerna hålla tillväxten
och kapitalackumulationen igång. Skuldsättningen av både privatpersoner och
länders konsumtion har skett utan tidigare sedvanlig riskmedvetenhet.
Chockvågorna
har svept i omgångar och drabbat länder som Island och Lettland och nu
Grekland. Låt vara med olika landspecifika egenheter. Men frågan kvarstår. Är
det verkligen ytterligare skuldsättning, mer avreglering och ännu friare
marknader som är lösningen? Ännu mer av samma sak alltså.
Är det
underligt att vi är några som tvivlar? Det underliga är väl att vi inte ens
tillåts att tvivla.
