Demokratins död i Ukraina?

 

Ja, det är i alla fall vad en dramatisk rubrik i Kyiv Post antyder. Bakom detta ligger den strid kring landets Anti-korruptionsinstitutioner som just nu utkämpas mellan Konstitutionsdomstolen och Kievs Administrativa Domstol och presidenten Volodomyr Zelenskij.

Foto: Hans Wåhlberg. Dramatisk rubrik i Kyiv Post.

Jag skrev om detta i ett inlägg nyligen då jag just bevittnat en stor demonstration till stöd för den Anti-korruptionsstruktur som nu hotas.

Konstitutionsdomstolen är känd för att vara korrupt (en del demonstranter bar skyltar med texten ”Korruptionsdomstolen”) och ledamöter har förstås intresse av att avväpna den Nationella Antikorruptionsbyrån NABU. Domstolen har nu bestämt att ogiltigförklara regeln om tillgångs- och förmögenhetsredovisning som gällt för offentligt anställda. Dessutom har de avskaffat straffbarheten för olaglig berikning. Konstitutionsdomstolens argumentation går ut på att den skulle vara oberoende enligt lag och att NABU eller NAPC därmed inte skulle vara tillåtna att blanda sig i deras göranden och låtanden.

Ordföranden för Kievs Administrativa Domstol, Pavlo Vovk, har också begärt att NABUs chef Artem Sytnyk ska avsättas med motiveringen att hans tillsättning 2015 skulle varit illegal. Vovk är förstås en av de domare som varit under utredning hos NABU. Som jag skrivit om tidigare i höst har NABU lagt fram ljudinspelningar som sägs innehålla bevis för att Vovk & co är inblandade i diverse kriminella aktiviteter med mutor och olovlig påverkan av andra juridiska institutioner, inte minst justitiekanslerämbetet. Bland annat ska Vovk ha sagt, i samtal med andra höga domare, att ”vi äger redan [min anm./i meningen har kontroll över] två domstolar – konstitutionsdomstolen och Kievs Administrativa Domstol”. Vovk lär ha mutat ledamöter i Konstitutionsdomstolen för att förmå dem att ogiltigförklara reglerna om redovisning av tillgångar för att han och andra ledande domare ska kunna tvätta sina olagligt förvärvade tillgångar vita. Dessutom misstänks riksåklagaren Iryna Venediktova vara inblandad i mutaffärerna och att hon därför förhalar eller obstruerar åtal mot Vovk och andra korrupta domare.

Även om domare i höga domstolar tjänar runt 7500 USD i månaden, långt mer än den genomsnittlige ukrainarens 400 USD, är det uppenbart att deras tillgångar knappast kan komma från förvärvsarbetet. En del har börjat registrera tillgångar i släktingars namn istället i försök att dölja rikedomarna, vilket naturligtvis är tämligen genomskinligt.

Konstitutionsdomstolens ordförande Oleksandr Tuptytskij har exempelvis år 2018 köpt mark i det av Ryssland annekterade Krim, att lägga till det hus han redan ägde där. Något som förstås väcker särskilt ont blod i Ukraina. Många rubriker talar om korrupta och pro-ryska domare men faktum är att de tillsattes under Petro Porosjenkos presidentperiod vars anti-ryska politik var ännu mer utmärkande än sittande presidenten Zelenskijs.

Allvarliga konsekvenser för Ukraina?

Ukraina förs med detta tillbaka inte bara till 2013 utan till 1991 när dess självständighet utropades och ingen infrastruktur för anti-korruption alls fanns, menar bland andra Oleksandr Novikov som är chef för National Agency for Preventing Corruption, NAPC. Det är nu fritt fram för domare och andra höga ämbetsmän att behålla och hemlighålla mutor och andra illegalt tillskansade tillgångar.

För Ukraina kan detta äventyra möjligheten att få lån av IMF och EU-företrädare har redan varnat Ukraina att den visumfrihet som ukrainska medborgare åtnjutit sedan 2017 nu kan dras in.

President Zelenskij och hans stab har i sin tur hotat att avsätta samtliga Konstitutionsdomstolens 15 domare och ersätta dem med nya. Detta är å andra sidan inte heller konstitutionsenligt och EU har framfört synpunkter även på detta. Hur presidenten än vänder sig riskerar han alltså att äventyra relationerna med EU. Den har därför inte heller stöd i parlamentet ens av presidentens eget parti Folkets tjänare. De diskuterar nu andra vägar att rädda antikorruptionsstrukturen och relationerna med EU utan att ännu ha nått fram till något konkret förslag.

 

Gatans lag?

Men de egna väljarnas och folkets ilska kan, vilket har visat sig förr många gånger, vara betydligt farligare. Den demonstration jag bevittnade häromdagen var helt fredlig men om missnöjet växer kan det snabbt förändras. Zelenskij har dock varit tydlig med att han inte vill se att ”gatuprotester” ska få avgöra saken. Bara någon dag därefter, den 7 november, körde ett antal bilburna medlemmar av Automaidan hem till Konstitutionsdomstolens ordförande Oleksandr Tuptytskij för att kräva hans avgång. Polis hindrade dem att blockera uppfarten till hemmet som ligger tre mil utanför centrala Kyiv.

Regeringen har nu beordrat NAPC att fortsätta hålla tillgångsdeklarationssystemet igång, trots Konstitutionsdomstolens beslut. Enligt Kyiv Post lär dock de korrupta domarna kunna komma undan även om anti-korruptionslagarna återinförs. Dessutom tvistas det i parlamentet om vilken väg som ska väljas och vilka beslut som ska tas.

Mellan presidenten Zelenskij och Konstitutionsdomstolen råder fullt krig. Zelenskij anklagade offentligt domstolen att tjäna oligarkers och pro-ryska politikers syften medan domstolen hotat med åtgärder som slår mot landreformer, banksystemet och återstående antikorruptions-institutioner.

Samtidigt har fyra av Konstitutionsdomstolens domare tagit ställning emot sina kollegor och vägrar nu delta i domstolens möten vilket omöjliggör dess arbete.

Det här är en typisk ukrainsk soppa men en allvarlig sådan som inte lär gå spårlöst förbi oavsett hur den utvecklas.

Foto: Hans Wåhlberg. Stor demonstration för en vecka sedan mot konstitutionsdomstolens aktioner mot landets anti-korruptionsbyråer. Det gick fredligt till väga denna gång enligt vad jag själv kunde bevittna.

Anti-korruptionsarbetet hotat i Ukraina

 

Mycket surrar kring den ukrainska konstitutionsdomstolen just nu. Det är dit de ukrainska blickarna riktas medan övriga världen tycks fixerade av det amerikanska presidentvalet. Själv befinner jag mig just nu i Kiev och naturligt nog tog jag mig ut på stan för att se vad som händer.

Just idag den 3 november var språkfrågan uppe till behandling av denna domstol. Nationalkåren manade till samling utanför domstolen för att ”försvara det ukrainska språket”. Domstolen hade att behandla en begäran från 51 parlamentsledamöter att undersöka om det är konstitutionsenligt att ha endast ukrainska som officiellt språk i Ukraina. Ryska är ett stort minoritetsspråk som talas av omkring 25 % av befolkningen och borde enligt många också kunna utgöra officiellt språk.

Högerextrema Nationalkåren, med kopplingar till Azov-bataljonen, ville alltså markera sitt missnöje med detta och sätta press på domstolen att inte ge efter för parlamentarikernas vilja. Det tjugotal personer som de skrapat ihop imponerade sannolikt inte på någon. Poliserna var minst dubbelt så många.

Därefter promenerar jag upp mot Bankova och presidentens administrationsbyggnad och traskar nästan rakt in i den demonstration som är på väg just dit. Uppskattningsvis 4000 personer marscherar med tutor och flaggor till stöd för den Anti-korruptionsbyrå, National Anti-Corruption Bureau of Ukraine (NABU), som bildats efter krav från EU och IMF och som i flera år försökt komma till rätta med korruptionen i landet, inte utan en del framgång. Nu menar denna konstitutionsdomstol att byråns beslut tagits i strid med konstitutionen och vill ”nullifiera” dem. Det vill säga ogiltigförklara alla byråns beslut. President Zelenskij försöker spjärna emot genom att uppmana konstitutionsdomstolens ledamöter att avgå. En väg som av flera skäl också är komplicerad och potentiellt farlig samt eventuellt olaglig.

Foto: Hans Wåhlberg. Demonstrationståget 3 november i Kiev till stöd för Anti-korruptionsbyrån drog till sig många medelålders kvinnor inte minst. Med buller och bång och tutor marscherades det mot presidentens administrationsbyggnad, men utan våldsamheter såvitt jag såg.

Foto: Hans Wåhlberg. Till skillnad från den här lilla skaran av högernationalister som samlats vid konstitutionsdomstolen i annat syfte, till "stöd för ukrainska språket".

Han får också vasst motstånd från Konstitutionsdomstolensordförande, Oleksandr Tupytskij, som sagt att Zelenskijs åtgärder är konstitutionsvidriga och ”bär tecken på en konstitutionell kupp” med vilken presidenten påstås vilja åstadkomma en ”lydig” domstol.

Folk är dock dödligt trötta på korruptionen och Anti-korruptionsbyråns rykte har varit ovanligt gott för att vara en offentlig institutions. Därför demonstreras det nu till stöd för byrån. Såvitt jag kunde bedöma var majoriteten av demonstranterna ”vanliga” ukrainare, familjer, äldre, medelålders kvinnor och män och inte så många av de rakade högernationalister som ingår i Nationalkåren och andra radikala högergrupper. Framför allt handlar det om det system för elektronisk redovisning av förmögenheter som enligt NABU själva utgör ”hörnstenen för den anti-korruptionsreform som tog sin början 2014”. Nu vill konstitutionsdomstolen att samtliga 110 rättsfall som drivs ska läggas ned vilket skulle betyda att de anklagade politikerna och domarna går fria.

Foto: Hans Wåhlberg. Demonstrationståget samlade uppskattningsvis 4000 personer och stannade upp vid presidentens administrationsbyggnad vid Bankova. 

Det riskerar också Ukrainas rykte internationellt. Många fruktar att IMF drar in lån, att EU drar tillbaka visumfriheten för ukrainare och att det förhalar Ukrainas väg mot EU-medlemskap.

För bara några dagar sedan attackerades konstitutionsdomstolen av ett tusental personer och rökgranater kastades mot byggnaden medan dagens demonstration gick lugnt tillväga så länge jag själv var vittne till den åtminstone.

Presidenten manar till lugn och vill inte att gatans lag ska gälla, men idag fick han alltså beskåda hur flera tusen samlades utanför hans administrationsbyggnad.

Månne ångrar han att han gjorde allvar av sin presidentkandidatur och att han inte istället nöjde sig med att spela president i den tv-serie, ”Folkets tjänare”, som gjort honom så populär och som också blivit namnet på det parti han företräder.

Fortsättning lär följa…

USA använder svenska vatten och svensk mark med blicken mot Arktis

 

Just nu pågår febril aktivitet i Karlskronas skärgård. Amerikanska skepp övar där navigering (!). I samma vatten och bland samma skär som den ryska ubåten U137 fastnade på i oktober 1981.

”Den svenska skärgården är både komplex och utmanande att navigera i och utbildningen är uppdelad i olika faser där både skydd och anfall ingår.”

Så beskrivs det på Försvarsmaktens egen hemsida. Det är enligt min mening uppseendeväckande att en av stormakterna bjuds in att lära sig hantera de svårigheter för en anfallande militär styrka som finns i skärgårdsmiljö. Att den svenska skärgården är komplex och utmanande att navigera i är ju en av det svenska försvarets styrkor. Att då avslöja för en främmande militär makt hur man ska övervinna svårigheterna verkar snudda vid landsförräderi. Vi lär väl knappast bjuda in ryska militärer att ta del av samma information?

Självklart inte och i dagsläget kanske vi inte behöver vara rädda för en amerikansk invasion. Men Försvarsmakten påpekar ju särskilt att vi lever i en komplex och snabbt föränderlig och säkerhetspolitiskt svårförutsägbar värld, så vad vet vi egentligen om vad som händer imorgon med ett land där beväpnade högerextrema miliser nu, med presidentens goda minne vad det verkar, mobiliserar för… ja vad?

Försvarsmakten säger sig ju anpassa sig till ”den utveckling vi inte kunnat förutse” men verkar inte ens klara att anpassa sig till den utveckling som kan ses idag.

Nu ger vi istället bort en del av hemligheten med vårt närförsvar till USA som tackar och bockar och kan lägga i minnet till senare tillfälle. Vad vet vi egentligen om landets planer för Arktis? Vad vet vi om dess planer på ”preventiva åtgärder” mot arvfienden Ryssland? Osv.

Arktis on my mind

Det borde ingå i Försvarsmaktens uppgift att hålla Sverige utanför såväl USA:s som Rysslands och Kinas säkerhetspolitiska ambitioner och planer för det område som Sverige faktiskt tillhör, nämligen Arktis.

USA:s intresse av området kan inte heller komma som en överraskning för Försvarsmakten. Redan ifjol kom FOI med en rapport författad av Niklas Granholm och med titeln ”USA och Arktis – Ett amerikanskt dilemma i väntläge?”

”Flera skäl talar för att USA kommer att börja agera mer aktivt i Arktis inom de närmaste åren”, framgår redan i sammanfattningen av rapporten, där dessa också konkretiseras:

”Klimatförändringarna i Arktis, energireserverna, de överlappande territoriella anspråken, de militärstrategiska implikationerna av missilförsvaret och den nukleära andraslagsförmågan, andra statliga och icke-statliga aktörers aktiviteter i regionen, miljöaspekterna samt allmänt ökande mänskliga aktiviteter i regionen”.

Rapporten pekar på vad som komma skall och som redan sker, nämligen att:

”Arktis är på väg att bli en reguljär del av USA:s nationella planeringsprocess. En fortgående konkretisering av handlingslinjer kommer efterhand att generera utspel, PM, artiklar och federala policydokument av olika slag.”

Exakt hur amerikanska framtida beslut kommer att se ut kan vi inte veta men Försvarsmakten bör ju givetvis i sin omvärldsanalys beakta de brännande frågor som FOI:s rapport framhåller:

”I kraft av sin supermaktsroll och globala intressen kommer amerikanskt agerande att vara en av de viktigaste faktorerna i hur karaktären av det nya Arktis utvecklas. På vilket sätt och i vilken takt kommer USA att utveckla sina handlingslinjer för det nya Arktis? På vilket sätt formulerar USA sina intressen i regionen? Vilka resurser har man tillgängliga? Vilka resurser saknas för att en sammanhängande politik skall kunna implementeras? I vilken takt sker denna utveckling?”

Ekonomiska intressen

Att USA fortsatt kommer att öka sina aktioner i Arktis är utom allt tvivel. Det var inte heller länge sedan som dess president gick ut med en trevare för att ”köpa Grönland” av Danmark, vilket inte emottogs positivt av danskarna. I våras gick de istället ut med att erbjuda ett ”stödpaket” till Grönland, över huvudet på den danska centralmakten. USA:s ambassadör i Danmark, Carla Sands, författade en krönika ställd till danska folketinget där hon varnade för Rysslands och Kinas ”aggressiva”, ”rovgiriga” och ”förorenande intressen i området och istället framhöll USA som en pålitlig och ansvarsfull aktör i Arktis. Men kunde inte dölja att det vattnas i munnen på amerikanska ekonomiska intressenter:

”De outnyttjade resurserna i hela Arktis är verkligen anmärkningsvärda. De omfattar olja, gas och fisk med betydelse för hela världens matresurser. Dessutom finns sällsynta jordarter.”

I Finland är pressen inte lika blåögd som den svenska och frågor om Arktis ges en större uppmärksamhet än här i Sverige. Läsning av en artikel i Yle som tar upp frågan om USA:s intresse för Grönland rekommenderas.

FOI förutser det amerikanska intresset för regionen så här:

”I kraft av världsmaktsstatus, ekonomiska och militära resurser och det amerikanska systemets vana att formulera nationella intressen och agera efter dem, kommer de handlingslinjer USA väljer att vara av stor betydelse för utvecklingsmönstret i Arktis.”

Av FOI-rapporten framgår också det väl grundade antagandet att ”utvecklingen av en ny amerikansk policy för Arktis inte är en så starkt partiskiljande fråga”, men det måste ändå antas att aggressiviteten i agerandet kan komma att variera beroende på USA:s inrikespolitiska utveckling och maktförhållanden. 

Något som styrks av agerandet gentemot Grönland/Danmark samt i frågan om borrning efter olja och gas som är en följd av det republikanska partiets och president Trumps hållning till klimatförändringen, som i en miljökonsekvensanalys från Bureau of Land Management (BLM) beskrivs som ”cyklisk snarare än påverkad av människans livsstil”.

Det slutgiltiga beslutet om oljeborrningen kom i augusti i år och Arktis har också blivit en valfråga inför amerikanska presidentvalet.

Militära intressen

En mycket viktig detalj som USA kan förväntas åtgärda är behov av nya isbrytare och isgående fartyg. Det framgick redan 2011 av det amerikanska försvarsdepartementets rapport där det framhölls att ”USA behöver säker tillgång till Arktis för att kunna stödja nationella intressen i regionen”.

I somras kom också ett memo från president Trump som beordrade byggandet av en ny isbrytarflotta.

Det kan tilläggas (som en parentes) att Sverige och Finland, som av en ren händelse (?), tidigare i år lanserat byggandet av totalt fem nya isbrytare.

Arktis har också kommit att utgöra en spelplan för den nukleära andraslagsförmåga som byggdes upp i och med utvecklingen av kärnkraftsdrivna, kärnvapenrobotbestyckade ubåtar med kapacitet att under lång tid verka i kanten av eller dolda under istäcket i Norra ishavet. Både USA och Sovjetunionen/Ryssland har byggt upp sådana flottor.

Det svenska agerandet kommer då naturligtvis som en oerhört välkommen present till de amerikanska säkerhetspolitiska och oljeindustriella aktörerna och policymakarna, samt den amerikanska militären.

Detta är bara ett exempel på det olyckliga med det militära samarbetsavtalet med USA. Det är så långtgående att vi inte längre, utan att bli utskrattade, kan hävda att vi försvarar våra gränser mot alla tänkbara angripare. Kanske är det långsiktiga målet att urholka alliansfriheten så pass att den till slut blir meningslös och öppnar för Nato-anslutning som ”enda vettiga lösning”?

Själv känner jag mig inte ett dugg trygg med vetskapen om att det tycks vara USA som ska garantera Sveriges säkerhet. En nation som är världens militärt absolut starkaste; som har en president som hotar andra med att ha den största kärnvapenknappen; som har tungt beväpnade högerextrema miliser på gatorna med samma presidents goda minne; och som har en historia fylld med militära interventioner och invasioner, efter andra världskriget så gott som alla med katastrofalt resultat.

Dags att diskutera basinkomst på allvar!

 

I dagarna har arbetsrätten diskuterats i långa sittningar av arbetsmarknadens parter och regeringen aviserar en lagändring om inga nöjaktiga överenskommelser kommer ut av deras förhandlingar. Socialdemokraterna sitter i knipa då valet är att svika gamla ideal och montera ned flera decenniers fackliga framgångar, eller att backa från överenskommelser med stödpartierna Centern och Liberalerna. Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen om de inte blir nöjda med utgången av det hela.

Miljöpartiet har hållit låg profil däremot. Själv tänker jag att det vore ett gyllene läge att resa frågan om basinkomst på allvar.

Nu har ju inte Mp tagit i frågan på senare år medan exempelvis Birger Schlaug, numera fristående grön debattör men en av grundarna av Mp, genom alla år har försökt lyfta basinkomst som en lösning för det moderna samhället.

I sin bok ”Vad ska vi ha samhället till?” resonerar han om saken och argumenterar på ett sätt som enligt min mening tangerar problematiken med anställningstryggheten. Jag tar hjälp av honom med ett par citat:

”I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserades på det lönearbete man förväntades ha […] Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet.”

När jobben började försvinna kom tumskruvarna fram. Socialdemokraterna har försökt med konstgjord andning att ”skapa jobb” eller framkalla dem med att upprepa mantran som att ”trygga rätten till arbete”. Moderaterna lanserade arbetslinjen och övriga borgerliga partier (och till stor del S) har hängt med.

”Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns […] Alla ska fan i mig lönearbeta”, som Schlaug skriver i sin bok. Han påminner också om att Försäkringskassan t.o.m. gav ut en broschyr med namnet ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Den som hamnar utanför tvingas hugga sig fram i en snårskog av bidrag och stöd för att alls klara livhanken. När det gäller just sjuka (såväl psykiskt som fysiskt) handlar det också om människor som har sämst förutsättningar att sätta sig in i systemen och driva sin sak effektivt och energiskt. Schlaug sätter fingret på problematiken:

”Bidragssystemet är komplext och ogenomträngligt. Det omfattar idag närmare 50 olika förmånsslag som kräver administration, sårbar datakraft och kontrollsystem. Det har blivit något av en klass-, kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller.”

Under den senast gångna veckan har SvT Nyheter kört en serie med inslag om bidragsfusk. Systemet uppmuntrar till sådant vilket förstås också gäller alla avdrag som kan göras.

 

Det moderna samhället kräver basinkomst?

”Samhället såg verkligen ut på ett helt annat sätt i början av 70-talet än det gör idag”, hävdar Schlaug vidare, och vem kan säga emot detta?

Hur länge ska vi ”skapa arbete” när utvecklingen går mot allt mer av effektivisering, robotisering, automatisering och datorisering? Sanningen är ju att det inte lyckas särskilt väl redan idag, eller igår. Även olika avdragssystem är också sätt att ge konstgjord andning åt systemet med arbetslinjen. RUT- och ROT-avdrag är väl de allra främsta exemplen.

Alternativet skulle ju kunna vara att rensa i bidrags- och avdragsdjungeln och plocka in skattekronorna till en form av basinkomst som var och en kan leva drägligt på. En nivå som på intet sätt ger ett lyxliv men räcker till det mest basala, det vill säga, i stort sett, en bostad och livsmedel.

”Vi kommer att studera, lönearbeta, studera igen, byta jobb, vara arbetslösa, jobba deltid, vara egenföretagare, studera i en enda kreativ och/eller orolig röra”, skriver Schlaug, och tillägger: ”Många kommer aldrig att ha en något så när fast fot på arbetsmarknaden. Vi ser redan nu ett prekariat växa fram. Människor utan fast inkomst som vare sig kan få hyreskontrakt eller banklån.”

Det för mig åter till frågan om anställningstryggheten. Det finns en poäng i att arbetsmarknaden idag ser helt annorlunda ut än för femtio år sedan och att mer flexibla anställningsformer behövs. De finns ju dessutom redan idag. Titta på Arbetsförmedlingens platsbank. Snart är kanske merparten arbeten som erbjuds deltid i olika former. Ett jobb jag ser annonseras gäller 8 timmar i veckan, andra handlar om läxhjälp och är kanske en eller två timmar i veckan för en enskild elev. Inget att leva på således och inget alternativ till exempelvis A-kassa. Men som komplement till en basinkomst skulle dessa jobb kunna räcka mer än väl. Anställningstryggheten skulle inte längre vara en fråga om överlevnad. Det skulle frikoppla tänkandet för arbetsmarknadens parter och möjliggöra kompromisser som med dagens system för den ena eller andra parten är oacceptabla.

Jag tänker lite högt här. Ofta avkrävs man ett facit och en helt färdig plan för implementerandet och nivån på en basinkomst, eller medborgarlön som det ibland kallas. Problemet är att det inte förekommit någon seriös debatt i vilken kloka och väl avvägda gissningar har kunnat leda fram till en bra plan. Därför är det dags att börja sätta igång en sådan snarast. Borgerliga partier har oftast varit mycket snabba att avfärda frågan som orealistisk. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är orealistiskt att tänka sig att ALLA ska jobba heltid hela tiden och att fortsätta med komplicerade stödsystem och åtgärdspaket för att ”sysselsätta” människor till varje pris. Med Schlaugs ord:

”Dagens trygghetssystem med all sin byråkrati och alla sina revor som lappats och lagats allt efter vilken politisk regim som för tillfället styrt, borde ersättas.”

 

Dags att diskutera basinkomst på allvar

Det är inte någon enkel reform att införa. Detta erkänner även Schlaug i nämnda bok. Det kräver ett antal vändor av utredningar och tester, men jag vill mena att det är den rimligaste lösningen på den problematik som nu dels plågar politiker, fackföreningsfolk och arbetsgivare, samt inte minst dem som står utanför arbetsmarknaden och har svårt att ta sig in i den, eller små förutsättningar att lyckas alls.

Det vill säga ett byte: anställningstrygghet (till viss gräns) mot basinkomst.

En basinkomst skulle säkra överlevnaden utan alltför mycket krångel. Och den som fortfarande har ambition, vilja och förmåga att skapa sig ett liv med högre levnadsstandard än det basala kommer givetvis att vara fria att göra så, genom att jobba mer och till höga löner. Det är helt enkelt inte sant att alla kommer att nöja sig med basinkomsten. Väldigt många kommer ändå att vilja jobba in mer pengar, åtminstone under längre perioder.

Det är svårt att se vilka som blir förlorare även om det inte kan uteslutas att sådana kommer att finnas. Men sannolikt betydligt färre än med dagens spruckna system.

Det är alltså tid att nu börja diskutera saken på allvar. Vad säger exempelvis Miljöpartiet?

Desinformationsfråga

 

Det är ingen hemlighet att USA är duktiga på att sprida desinformation. Det mest kända och kanske allvarligaste exemplet är påståendena om massförstörelsevapen i Irak för att legitimera invasionen av landet 2003. Men på senare år har förmodligen alla rekord slagits (statligt världsrekord?). En del kanske såg Dokument Utifrån nyligen där USA beskrivs som ”Konspirationernas Förenta Stater”. USA har gått in i en ”ny och farlig politisk era”, säger speakerrösten i början av programmet. Det är ingen överdrift.

Trump har enligt vissa stått för ungefär 20 tusen falska eller missledande uttalanden. Med tanke på allt som är dokumenterat på film och ljudfiler finns det ingen anledning att tvivla på riktigheten i påståendet. Det skulle i och för sig vara tillräckligt med en tiondel. En del kanske tycker att de får stå för honom, men han gör dem sedan snart fyra år i egenskap av president för USA, världens utan konkurrens starkaste militära och ekonomiska makt (möjligen frågetecken för den ekonomiska numera). En makt som också innefattar att ha sista tjing att trycka på kärnvapenknappen och att starta krig. Det borde oroa inte minst med tanke på att mycket av hans världsbild är hämtad från Infowars som drivs av Alex Jones, som porträtteras i Dokument Utifrån. En person med en narcissistisk personlighetsstörning och helt utan normala spärrar. Frågan är om det var/är Jones som var/är reaktiv på det Trump säger eller tvärtom. I alla händelser har de båda utgjort en dödlig kombination.

För det kan inte heller ha undgått många att Trumps aggressiva påståenden och lögner också rör upp starka känslor och lämnar landets invånare i två läger som pucklar på varandra verbalt. Nu har de också på allvar beväpnat sig och bildat egna miliser. Det har vi nyligen sett bland annat i Louisville, Kentucky. Risken för inbördeskrig eller i vart fall dödliga oroligheter med olika miliser som står mot varandra är uppenbar i ett land där det är en rättighet utdelad av Gud, tycks det, att köpa och bära automatvapen.

Det kan inte heller ha undgått någon att (bland andra) USA frekvent anklagar Ryssland för desinformation. Nyligen släppte US State Department en rapport där de hävdar att Ryssland skapat ett ekosystem för desinformation och propaganda.

Detta är förstås ingen nyhet och för några år sedan skapade också Nato Stratcom (NATO Strategic Communications Centre of Excellence), med säte i Riga, för att motarbeta desinformation från framför allt Ryssland men också från andra länder, som Kina exempelvis. På hemsidan beskriver Stratcom syftet med organisationen:

”Strategic communication is an integral part of our efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives.”

Sverige har som ”Nato-partner” valt att bli fullvärdig medlem av Stratcom. Vi litar tydligen tillräckligt mycket på att Natos ”politiska och militära mål” sammanfaller med de svenska.

Exempel finns ju på att även Nato sprider desinformation. Ett känt sådant är påståenden om libyska regeringstruppers massvåldtäkter i Libyen. Det styrktes med en enkät som en libysk psykolog skulle ha utfört mitt i brinnande inbördeskrig och som påstod sig ha fått 69 tusen svar av 70 tusen tillfrågade. Några veckor senare avfärdades uppgiften av såväl FN som Amnesty, men då var den redan spridd genom media som okritiskt svalde betet. 

Frågorna blir då:

Hur ska vi skydda oss mot desinformation från USA? Det är svårt att tro att Stratcom sköter den saken eftersom USA är den helt dominerande kraften i Nato.

Kan vi ens kvarstå i Stratcom?

Dagens situation visar ännu tydligare än när vi gick in i Stratcom att vi bör ha kontroll genom våra folkvalda i riksdagen och dess valda regering över vems ”politiska och militära mål” vi sanktionerar och understödjer. Förutom USA finns andra spelare inom Nato vars politik vi kan ha synpunkter på som icke önskvärda att stå bakom. Som exempelvis Turkiet, Polen och Ungern.

Vore det inte bättre med en förstärkning av det egna svenska psykologiska försvaret? Som också föreslogs en gång av Annika Lillemets och Valter Mutt (Mp)?

Ukrainas president Zelenskij i motvind och en korruption som aldrig går ur väggarna

 

Det är nu drygt ett år sedan som den populäre skådespelaren och komikern Volodomyr Zelenskij valdes till president. Hans parti Folkets tjänare fick dessutom majoritet i parlamentet och det föreföll vara ett gyllene läge - det talades om ”a window of opportunity” - att verkligen på allvar genomföra nödvändiga reformer för att komma till rätta med korruptionen i landet och få slut på den väpnade konflikten i öst. Nu börjar smekmånadskänslan avta i rask takt. Freden i öst lyser med sin frånvaro, Zelenskij kritiseras internt av partikamrater och korruptionshärvor far som korseld i luften.

Fred i östra Ukraina??

 En del menar att fönstret har stängts. Även om direkta samtal har förts mellan Ukraina och Ryssland för första gången på länge så har ingen riktig fredsplan presenterats och bara häromdagen utbröt skottlossning och en ukrainsk soldat dödades. Ukraina har nu begärt att trepartsgruppen för Minsk-förhandlingarna möts för att diskutera eskaleringen.

Majoriteten av det ukrainska folket önskar en snar eller omedelbar fred i öst har undersökningar visat. Många röstade också för presidenten och hans parti för att de längtar efter fred men samtidigt så finns också en stark opinion emot detta. Extremhögern är förstås de mest högljudda men inte talrikast. Det är istället anhängare till förre presidenten Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet, rockstjärnan Svjatoslav Vakartjuks Röst samt delar av Julia Tymosjenkos Fäderneslandsparti. De ser ett fredsslut nu som ett nederlag, som förlorad heder och ett svek mot stupade soldater.

I synnerhet extremhögern visar aggressiv aktivitet mot alla fredsinitiativ. Deras makt ignoreras ofta av svenska och andra media i väst eftersom de får låga röstetal i allmänna val men i våras visade de dock vad de kan åstadkomma. Då lyckades de förstöra presentationen av en ny civil plattform för fredlig dialog över gränsen till Donbass. Presidentens stöd till initiativtagaren Sergej Sivokho hindrade inte Nationalkåren (ledd av f.d. soldater från den nazianstrukan Azov-bataljonen) från att slå Sivokho till marken och jaga ut honom från sin egen presentation av plattformen. Polisen ingrep inte och Sivokho fick senare sparken från sin post som rådgivare till sekreteraren för Ukrainas Nationella Säkerhets- och Försvarsråd. Över den utvecklingen tros Arsen Avakovs skugga vila. Inrikesministern har haft ett hårt grepp kring landets inre angelägenheter liksom över Azov-bataljonen och han ses nu som en allvarlig rival till president Zelenskij då han äger ett stort kontaktnät inom såväl lokala som regionala och nationella maktcentra.

En annan orsak till att plattformen kvävts i sin linda är förstås corona-pandemin och den lockdown som även ukrainska myndigheter tvingats genomföra. Ett hinder rent generellt för presidenten att fokusera på, skaka fram resurser till och praktiskt genomföra sina vallöften.

Sprickor i presidentens parti?

Vad gäller just denna omstridda civila freds- och dialogplattform fick presidenten också många av sina partikamrater emot sig. Det finns också andra tecken på sprickor inom partiet Folkets Tjänare. Nyligen har en av partiets parlamentsledamöter, Geo Leros, anklagat presidenten för att inte ha infriat sina vallöften och hävdad att dennes stabschef Andrij Yermak ska ha missbrukat sin ställning och jobbat för ryska säkerhetstjänsten. Leros tog till starka ord i parlamentet den 1 september:

“It was you who infected the entire country with your microbes and bacterias of lies, losing the chance for a great state, and exchanging it for an envelope from an oligarch”, ska han då ha sagt enligt Kyiv Post.

Leros har inte tagit fram några bevis för sina anklagelser och partivänner i Folkets Tjänare arbetar för att få honom utesluten ur partiet och parlamentet. Leros själv menar att det är president Zelenskij själv som tryckt på för att få uteslutningen till stånd. Partiet är det utan jämförelse största partiet med en majoritet av platserna, 248 medlemmar, av parlamentet Verkhovna Rada.

Leros har länge gjort sig känd för att vara en högljudd kritiker av presidenten och av Yermak som han redan i våras anklagade förkorruption och presenterade ett videoklipp som bevis. Ett material som granskades av den särskilda Åklagarmyndigheten för korruptionsmål. Den statliga byrån för rättsutredningar (engelska/ State Bureau of Investigation, SBI), som inrättades 2018 efter krav från EU, startade då i sin tur en undersökning av Leros som anklagades för att ha avslöjat statshemligheter och lagt sig i statliga ämbetsmäns arbete genom att publicera videoklippet av Yermak.

Det som framkommer i vad som egentligen är flera videoklipp är tämligen komprometterande för de inblandade som figurerar i filmerna, Sergij Sjumsky och Denys Yermak, bror till presidenten Zelenskijs personalchef Andrij. Dessa båda herrar startade i oktober 2019 en NGO, Ukrainian Bureau of National Development, som de i ett av videoklippen lär ha sagt haft som syfte att vara en cover för illegal verksamhet. Det är ett förfarande som inte är ovanligt förekommande i Ukraina sedan många år tillbaka.

Det är dock sällan lätt att veta vad som är falska anklagelser och vad som inte är det. Bandinspelningar och videoklipp används för att göra upp med rivaler om poster, om kritiker och om illojala politiker eller tjänstemän, medan, å andra sidan, korruptionen är omfattande om inbegriper både lägre tjänstemän/politiker och de allra högst uppsatta.

Inte minst rättsväsendet är genomsyrat av korrupta nätverk och en korrupt praxis.

Nya skandaler och en varg som undkommer skyttarna

En korruptionsskandal som fått fart under sommaren är den som handlar om Justitiekanslerämbetet och om domaren Pavlo Vovk som är chef för Kievs Administrativa Distriktsdomstol samt en knippe andra höga domare.

Den 17 juli presenterade Riksåklagaren och Ukrainas Nationella Anti-Korruptionsbyrå (NABU) ett antal ljudinspelningar som sägs innehålla bevis för att Vovk & co är inblandade i diverse kriminella aktiviteter med mutor och olovlig påverkan av andra juridiska institutioner, inte minst justitiekanslerämbetet.

Det senaste i denna skandal är att Vovk (som betyder Varg) och ett antal andra domare kan fortsätta på sina poster efter att ukrainska Justitiekanslerämbetet (High Council of Justice, HCJ) vägrat att stänga av dem från sina tjänster. Samma dag publicerade NABU anklagelser mot medlemmar av HCJ för att vara involverade i Vovks korrupta nätverk.

Vovk och ett antal andra domare i höga positioner ska i en inspelning ha diskuterat ett avtal mellan domstolarna och HCJ om att skydda domare som är lojala med Vovk mot disciplinära åtgärder och istället försöka straffa dem som är illojala. Vovk ska också ha försökt påverka valet av ordförande för HCJ, den av president Zelenskij utnämnde Volodomyr Govorukha. Enligt Kyiv Post ska ljudfiler ha fångat Vovk när han då, i april 2019, kommenterar utnämningen med att till HCJ-medlemmen Pavlo Gretjivskij säga:

“Pasha [Pavlo Gretjivskij/min anm.], he’ll [Volodomyr Govorukha/min anm.] have to be fired, we don’t fucking need him there.”

Sedan ska han ha fortsatt med att instruera en annan domare att förbereda en fejkad rättslig anklagelseakt mot Govorukha för få hans utnämning tillbakadragen.

HJC är inrättat just för att säkra oberoendet för landets juridiska instanser, övervaka rättsprinciper som juridiska institutioners ansvarsskyldighet inför samhället, etablera en integritetsbaserad och professionell juridisk kår och se till att den följer landets konstitution och lagar. I verkligheten verkar det istället dansa efter Vovks pipa.

Åklagare försökte redan då, i april 2019, driva fallet med Vovk och hans anhängare men obstruerades av de inblandade domstolarna och tvingades lägga ned fallet. I somras försökte de alltså på nytt men utan att lyckas få Vovk & Co till doms eller avstängda från sina poster.

Det är inte många som tror något annat än att fallet begravs bland alla de tidigare rättsvidrigheter som Ukraina har en sådan omfattande mängd av och som varit en av de stora frågorna vid landets förhandlingar med EU om ett framtida medlemskap. Nyligen utsåg president Zelenskij en viss Zenovy Kholodnjuk som ny medlem av landets kommission för Euro-Atlantic integration. En man som står som misstänkt och under utredning för korruption. Det pekar inte heller åt rätt håll.

Enligt Kyiv Post kan landets hela rättssystem anklagas för att ha saboterat utredningarna om Vovk, som verkar ha vittgripande politiska kontakter.

Det lär inte heller hjälpa med protesterna utanför Justitiekanslerämbetets byggnad. Men den inburade, uppstoppade varg (ukr. Vovk) med domarperuk som nu står där ger i alla fall uttryck för folkets missnöje med rättssystemet. Frågan är om det någonsin går att reformeras?

Musikaliska vågor från öst

 

Det finns ett antal epitet för rockmusik som benämningar för olika stilar och strömningar. Några av dem har sina rötter i post-punken och nya vågen som följde då punkens energi istället flödade ut i olika riktningar under 1980-talet. I synnerhet Joy Division/New Order har tjänat som stora förebilder men också goth-rocken med bland andra Cure som galjonsfigurer. Post-punk är mer en tidsbestämning än en musikalisk definition men man talar också om genrer och inriktningar som Dark Wave och Neoclassical Dark Wave, Cold Wave, Ethereal Wave och Neofolk.

Jag ska inte ge mig in på några närmare definitioner av dessa utan istället peka på den nya generation av ryska band som under det senaste decenniet stormat fram i stort sett under den västeuropeiska radarn. Många, men alls inte alla, har inspirerats av ovanstående genrer.

En del kallar denna ryska våg Post-Soviet Post-Punk eller ibland Russian Doomer avseende mörkare goth-inspirerad rock. Även band från Ukraina och Vitryssland brukar hamna i de här fållorna som används för att beskriva den våg som svept genom länderna. Först på senare tid har den börjat ge ett visst svall även i övriga Europa. Det är ett flertal band som har liknande stil, med snabbt tempo, Pete Hook-inspirerad basgång, plottrande gitarr i förgrunden och sång med lite entonig och överdriven baryton. Av någon anledning har just den stilen anammats alldeles särskilt också i Italien, varifrån banden Soviet Soviet och Ash Code kommer. De sorteras annars in i Dark Wave eller Gothic-fack men likheten med de östeuropeiska banden är bitvis slående.

Själv upptäckte jag för ett antal år sedan nya spännande ryska band som jag plockade in på mina Spotify-listor, utan att fundera över om de var del av någon våg men som enklast beskrivs som post-punk. Det är dock problematiskt att försöka konstruera någon sorts konsekvens för bandens ursprung och inriktning. Till stor del har de bara gemensamt att de kommer från Ryssland eller andra för detta sovjetrepubliker.

Några som jag länge haft som favoriter är Motorama från Rostov-on-Don, Ploho och Buerak från Novosibirsk, Pinkshinyultrablast och Vollny från St. Petersburg, Molchat Doma och Super Besse från Minsk (Vitryssland) för att nämna några.

Andra, senare fynd, är Kedr Livianskiy, Human Tetris, Mujuice och IC3PEAK från Moskva, Utro och ssshhhiiittt! (jo, de heter så) från Rostov-on-Don, Chernikovskaya Hata från Ufa och Corn Wave från Kiev.

Viktor Tsoi - Förebilden, ikonen

En stor förebild åtminstone för de ryska banden är 80-talsgruppen Kino och dess frontfigur Viktor Tsoi, som dog 1990 under lite omdebatterade omständigheter. Var han för populär bland ungdomar för den desperata sovjetiska makteliten? Hans liv och karriär skildras för övrigt i filmen ”Leto” som visades på biografer runt om i världen, bland annat i Sverige. Med viss framgång. Den tävlade också om Palme d’Or i Cannes 2018. På en sidogata till Arbatgatan i Moskva har en hel mur tillägnats Viktor och hans popularitet visar inga tecken på att tyna bort i Ryssland. I övriga Europa är han troligen betydligt mer känd nu än då han var vid liv och aktiv som musiker i Sovjetunionen.

I Ryssland (och andra f.d. sovjetrepubliker) är Tsoi däremot en ikon och förebild som dessutom står som centralfigur för den nostalgiska Sovjet-våg som sveper över Ryssland och i viss mån andra sovjetrepubliker sedan några år.

Sovjetvågen/Soviet Wave

På senare tid har ett annat fenomen dykt upp, kallat Soviet Wave.

Soviet Wave har uppstått som en egen genre, eller sub-genre till 2000-talets syntvåg, och innefattar egentligen bara band som ägnar sig åt elektronisk musik/synt samt öppet ägnar sig åt Sovjet-nostalgi i sina texter och samplingar och ibland strävar efter ett sound som påminner om sovjetisk studioteknisk standard. Merparten har rötter i synt-pop och post-punk men här finns också rappare exempelvis så den musikaliska stilen varierar något beroende på hur renlärig man vill vara.

En artikel i the Guardian från juli 2015 talar om ”den nya ryska vågen” som flirtar med Sovjet-tiden.

I artikeln framgår att allt fler ryska artister samplar tal av sovjetiska politiker, ljudklipp från sovjetiska tv- och radioprogram, filmer etc. Alexander Kolupajev och Erika Kiseljova som är frontfigurer i Artek Elektronika är idag i 25-årsåldern och har följaktligen inga egna minnen från Sovjetunionen utan får lita till historieböcker och berättelser från äldre generationer. De säger sig ändå vara fascinerade av den ”sovjetiska retorikens idealism” och förklarar vad det handlar om så här:

“We just wanted to convey the emotions of this time when people believed, when people hoped, when people thought on a grand scale.”

I Peek-A-Boo Magazine finns en intervju (gjord 2017) med bloggaren (blogg Soviet Wave) Dmitriy Gruzdev, en av förgrundsfigurerna inom Soviet Wave-communityn.

Han beskriver genren enligt följande:

”Sovietwave is a dreamy electronic music inspired by the soviet culture. The musicians compose and mix their tracks using synthesisers, sound distortion, movie and radio samples. When you listen to it you get a feeling that this music is played from a radio device, a tape recorder or a vinyl disc. It offers us the "live" experience of how it would have sounded during the soviet past - when the technologies and the recording abilities had their limits.”

Man använder även gärna sovjetisk inspelningsteknik för att få det att låta ”gammalt vilket är en del av nostalgin från Sovjet då rockmusik var förbjuden frukt. Inspelningar och distribution sköttes i hemlighet och kassettband kopierades flera gånger och såldes, med skiftande kvalitet.

”The style of sovietwave itself remains quite vague and drifts somewhere between minimal electro and post-punk, altering from dreamy to dark moods. Since the style is not well defined it happens that the people of the community end up discussing if the band really belongs to sovietwave or not.”

Dmitriy pekar ut ledande band:

”The minimum challenge for the newretrowavers are Mayak and Tvorozhnoe Ozero. But there are a lot of others like: Proton-4 , Impuls-80, Elektronika-302, Uran-08, lilii, PPVK, Pinballsound Artek Elektronika, Ijun, Bezhevaja Luna, Moskva-Kassiopeya, BAIKAL.”

Observera här att inte alla band kommer från Ryssland. En del hör hemma i Ukraina, som Mayak från Kharkiv och Elektronika-302 från Kiev exempelvis.

Dmitriy hävdar också bestämt att det inte handlar om en önskan om återgång till det sovjetiska politiska systemet utan om nostalgisk flykt till en svunnen tid i brist på framtidstro:

”I guess, that the return to the bright future is reserved for the elder generations. Our young members do not want to join or rebuild the USSR. I would like to insist, that our blog is apolitical and we never discuss current political issues. We have a lot of bands and contributors from a post-soviet space.”

Intresset i Västeuropa för rysk musik generellt och från banden som brukar fållas in under epitetet Soviet Wave ser ut att vara klart stigande. En artikel i Oxford University´s Music & Style Magazine från november 2019 ger en vink om vad det beror på.

En intressant observation är bland annat att den melankoliska nostalgin i texter och musik som sorterar under Soviet Wave-genren korrelerar med den stämning som råder bland väldigt många ungdomar även i Västvärlden. Kommentarsfält på chattar och Youtube-klipp som handlar om Soviet Wave-musik visar detta, enligt skribenten Nat Cheung:

”The same aesthetics of imagined futures, vintage cartoons and propaganda art archived in a Soviet context help to concretise and validate those feelings as part of the human condition, not just teenage angst. One only needs to read the live chat or comment section under any of these playlists on Youtube to notice how depressed and anxious their young listeners are, and how these videos have become a ‘safe space’ for young people to talk openly about their private worries to strangers.”

Klimatångest, den skenande kapitalismens rovdrift på planetens resurser och så nu corona-krisen ger en domedagsliknande bild av framtiden för många unga idag (Generation Z). Det är lite samma sinnesstämningar som framkallade goth-rocken och präglade band som Joy Division kring 1980. Då handlade det om arbetslöshet, ett utdaterat brittiskt industrisamhälle som höll på att falla isär, Thatchers aggressiva nyliberalism och kalla krigets skugga. Idag är det alltså till större del andra ångestframkallande faktorer men känslorna är ungefär desamma. Kanske ger också de östeuropeiska metropolerna samma sorts bitterljuva bakgrundsfond som de brittiska sönderfallande industristäderna gjorde kring 1980?

De flesta västeuropéer förstår inte ryska och är därför troligen omedvetna om vilka romantiska bilder av Sovjetunionen en del av texterna innehåller. Det är musikens stämningsbildande kraft som attraherar. Det är som sagt inte heller helt så att alla dessa ryska musiker (det finns säkert en och annan) själva har en längtan tillbaka till Sovjetunionen utan gör sina egna eklektiska val av lyrikämnen och referenser i syfte att skapa en image som antyder en önskan bort från det som är dagens verklighet. Det finns säkerligen en viss ironisk touch i en del av nostalgin också, eller politisk motståndsvilja mot Putins illiberala, neoimperialistiska och samtidigt kapitalistiska regim. Det finns exempelvis ingen glasklar konsekvens att ha Viktor Tsoi som förebild och idol; en artist som bröt mot sovjetiska ideal och konventioner, en oppositionell provokatör för regimen.

Varför vill jag nu peka ut den här trenden? Dels är det oerhört mycket skön musik - om man som jag är svag för post-punk - som gömmer sig bakom den järnridå som verkar ha svårt att helt öppna sig. Men det är också viktigt att förstå och känna till vilka strömningar som går genom framför allt Ryssland för att inte gå vilse i propagandakriget stormakterna emellan. Det nya kalla krigets våg sveper över världen och ett sätt att bryta misstänksamhet och fiendskap är att ta del av varandras kultur. Musik som en kraft som förenar över alla gränser, som det brukar heta. Skillnaden kanske inte är så stor som man kan ledas att tro mellan öst och väst?

Så börja leta och se vad ni kan hitta bakom språkbarriären. Fram med kyrilliska alfabetet och surfa fram dem efter eget tycke och smak. Eller lyssna på min Spotify-lista Osteuropa rocks som start. Den finns länkad här och innehåller inte bara rysk musik utan även ukrainsk, vitrysk och polsk bland annat.