måndag 24 augusti 2020

Musikaliska vågor från öst

 

Det finns ett antal epitet för rockmusik som benämningar för olika stilar och strömningar. Några av dem har sina rötter i post-punken och nya vågen som följde då punkens energi istället flödade ut i olika riktningar under 1980-talet. I synnerhet Joy Division/New Order har tjänat som stora förebilder men också goth-rocken med bland andra Cure som galjonsfigurer. Post-punk är mer en tidsbestämning än en musikalisk definition men man talar också om genrer och inriktningar som Dark Wave och Neoclassical Dark Wave, Cold Wave, Ethereal Wave och Neofolk.

Jag ska inte ge mig in på några närmare definitioner av dessa utan istället peka på den nya generation av ryska band som under det senaste decenniet stormat fram i stort sett under den västeuropeiska radarn. Många, men alls inte alla, har inspirerats av ovanstående genrer.

En del kallar denna ryska våg Post-Soviet Post-Punk eller ibland Russian Doomer avseende mörkare goth-inspirerad rock. Även band från Ukraina och Vitryssland brukar hamna i de här fållorna som används för att beskriva den våg som svept genom länderna. Först på senare tid har den börjat ge ett visst svall även i övriga Europa. Det är ett flertal band som har liknande stil, med snabbt tempo, Pete Hook-inspirerad basgång, plottrande gitarr i förgrunden och sång med lite entonig och överdriven baryton. Av någon anledning har just den stilen anammats alldeles särskilt också i Italien, varifrån banden Soviet Soviet och Ash Code kommer. De sorteras annars in i Dark Wave eller Gothic-fack men likheten med de östeuropeiska banden är bitvis slående.

Själv upptäckte jag för ett antal år sedan nya spännande ryska band som jag plockade in på mina Spotify-listor, utan att fundera över om de var del av någon våg men som enklast beskrivs som post-punk. Det är dock problematiskt att försöka konstruera någon sorts konsekvens för bandens ursprung och inriktning. Till stor del har de bara gemensamt att de kommer från Ryssland eller andra för detta sovjetrepubliker.

Några som jag länge haft som favoriter är Motorama från Rostov-on-Don, Ploho och Buerak från Novosibirsk, Pinkshinyultrablast och Vollny från St. Petersburg, Molchat Doma och Super Besse från Minsk (Vitryssland) för att nämna några.

Andra, senare fynd, är Kedr Livianskiy, Human Tetris, Mujuice och IC3PEAK från Moskva, Utro och ssshhhiiittt! (jo, de heter så) från Rostov-on-Don, Chernikovskaya Hata från Ufa och Corn Wave från Kiev.


Viktor Tsoi - Förebilden, ikonen

En stor förebild åtminstone för de ryska banden är 80-talsgruppen Kino och dess frontfigur Viktor Tsoi, som dog 1990 under lite omdebatterade omständigheter. Var han för populär bland ungdomar för den desperata sovjetiska makteliten? Hans liv och karriär skildras för övrigt i filmen ”Leto” som visades på biografer runt om i världen, bland annat i Sverige. Med viss framgång. Den tävlade också om Palme d’Or i Cannes 2018. På en sidogata till Arbatgatan i Moskva har en hel mur tillägnats Viktor och hans popularitet visar inga tecken på att tyna bort i Ryssland. I övriga Europa är han troligen betydligt mer känd nu än då han var vid liv och aktiv som musiker i Sovjetunionen.

I Ryssland (och andra f.d. sovjetrepubliker) är Tsoi däremot en ikon och förebild som dessutom står som centralfigur för den nostalgiska Sovjet-våg som sveper över Ryssland och i viss mån andra sovjetrepubliker sedan några år.



Sovjetvågen/Soviet Wave

På senare tid har ett annat fenomen dykt upp, kallat Soviet Wave.

Soviet Wave har uppstått som en egen genre, eller sub-genre till 2000-talets syntvåg, och innefattar egentligen bara band som ägnar sig åt elektronisk musik/synt samt öppet ägnar sig åt Sovjet-nostalgi i sina texter och samplingar och ibland strävar efter ett sound som påminner om sovjetisk studioteknisk standard. Merparten har rötter i synt-pop och post-punk men här finns också rappare exempelvis så den musikaliska stilen varierar något beroende på hur renlärig man vill vara.

En artikel i the Guardian från juli 2015 talar om ”den nya ryska vågen” som flirtar med Sovjet-tiden.

I artikeln framgår att allt fler ryska artister samplar tal av sovjetiska politiker, ljudklipp från sovjetiska tv- och radioprogram, filmer etc. Alexander Kolupajev och Erika Kiseljova som är frontfigurer i Artek Elektronika är idag i 25-årsåldern och har följaktligen inga egna minnen från Sovjetunionen utan får lita till historieböcker och berättelser från äldre generationer. De säger sig ändå vara fascinerade av den ”sovjetiska retorikens idealism” och förklarar vad det handlar om så här:

“We just wanted to convey the emotions of this time when people believed, when people hoped, when people thought on a grand scale.”

I Peek-A-Boo Magazine finns en intervju (gjord 2017) med bloggaren (blogg Soviet Wave) Dmitriy Gruzdev, en av förgrundsfigurerna inom Soviet Wave-communityn.

Han beskriver genren enligt följande:

”Sovietwave is a dreamy electronic music inspired by the soviet culture. The musicians compose and mix their tracks using synthesisers, sound distortion, movie and radio samples. When you listen to it you get a feeling that this music is played from a radio device, a tape recorder or a vinyl disc. It offers us the "live" experience of how it would have sounded during the soviet past - when the technologies and the recording abilities had their limits.”

Man använder även gärna sovjetisk inspelningsteknik för att få det att låta ”gammalt vilket är en del av nostalgin från Sovjet då rockmusik var förbjuden frukt. Inspelningar och distribution sköttes i hemlighet och kassettband kopierades flera gånger och såldes, med skiftande kvalitet.

”The style of sovietwave itself remains quite vague and drifts somewhere between minimal electro and post-punk, altering from dreamy to dark moods. Since the style is not well defined it happens that the people of the community end up discussing if the band really belongs to sovietwave or not.”

Dmitriy pekar ut ledande band:

”The minimum challenge for the newretrowavers are Mayak and Tvorozhnoe Ozero. But there are a lot of others like: Proton-4 , Impuls-80, Elektronika-302, Uran-08, lilii, PPVK, Pinballsound Artek Elektronika, Ijun, Bezhevaja Luna, Moskva-Kassiopeya, BAIKAL.”

Observera här att inte alla band kommer från Ryssland. En del hör hemma i Ukraina, som Mayak från Kharkiv och Elektronika-302 från Kiev exempelvis.

Dmitriy hävdar också bestämt att det inte handlar om en önskan om återgång till det sovjetiska politiska systemet utan om nostalgisk flykt till en svunnen tid i brist på framtidstro:

”I guess, that the return to the bright future is reserved for the elder generations. Our young members do not want to join or rebuild the USSR. I would like to insist, that our blog is apolitical and we never discuss current political issues. We have a lot of bands and contributors from a post-soviet space.”

Intresset i Västeuropa för rysk musik generellt och från banden som brukar fållas in under epitetet Soviet Wave ser ut att vara klart stigande. En artikel i Oxford University´s Music & Style Magazine från november 2019 ger en vink om vad det beror på.

En intressant observation är bland annat att den melankoliska nostalgin i texter och musik som sorterar under Soviet Wave-genren korrelerar med den stämning som råder bland väldigt många ungdomar även i Västvärlden. Kommentarsfält på chattar och Youtube-klipp som handlar om Soviet Wave-musik visar detta, enligt skribenten Nat Cheung:

”The same aesthetics of imagined futures, vintage cartoons and propaganda art archived in a Soviet context help to concretise and validate those feelings as part of the human condition, not just teenage angst. One only needs to read the live chat or comment section under any of these playlists on Youtube to notice how depressed and anxious their young listeners are, and how these videos have become a ‘safe space’ for young people to talk openly about their private worries to strangers.”

Klimatångest, den skenande kapitalismens rovdrift på planetens resurser och så nu corona-krisen ger en domedagsliknande bild av framtiden för många unga idag (Generation Z). Det är lite samma sinnesstämningar som framkallade goth-rocken och präglade band som Joy Division kring 1980. Då handlade det om arbetslöshet, ett utdaterat brittiskt industrisamhälle som höll på att falla isär, Thatchers aggressiva nyliberalism och kalla krigets skugga. Idag är det alltså till större del andra ångestframkallande faktorer men känslorna är ungefär desamma. Kanske ger också de östeuropeiska metropolerna samma sorts bitterljuva bakgrundsfond som de brittiska sönderfallande industristäderna gjorde kring 1980?


De flesta västeuropéer förstår inte ryska och är därför troligen omedvetna om vilka romantiska bilder av Sovjetunionen en del av texterna innehåller. Det är musikens stämningsbildande kraft som attraherar. Det är som sagt inte heller helt så att alla dessa ryska musiker (det finns säkert en och annan) själva har en längtan tillbaka till Sovjetunionen utan gör sina egna eklektiska val av lyrikämnen och referenser i syfte att skapa en image som antyder en önskan bort från det som är dagens verklighet. Det finns säkerligen en viss ironisk touch i en del av nostalgin också, eller politisk motståndsvilja mot Putins illiberala, neoimperialistiska och samtidigt kapitalistiska regim. Det finns exempelvis ingen glasklar konsekvens att ha Viktor Tsoi som förebild och idol; en artist som bröt mot sovjetiska ideal och konventioner, en oppositionell provokatör för regimen.

Varför vill jag nu peka ut den här trenden? Dels är det oerhört mycket skön musik - om man som jag är svag för post-punk - som gömmer sig bakom den järnridå som verkar ha svårt att helt öppna sig. Men det är också viktigt att förstå och känna till vilka strömningar som går genom framför allt Ryssland för att inte gå vilse i propagandakriget stormakterna emellan. Det nya kalla krigets våg sveper över världen och ett sätt att bryta misstänksamhet och fiendskap är att ta del av varandras kultur. Musik som en kraft som förenar över alla gränser, som det brukar heta. Skillnaden kanske inte är så stor som man kan ledas att tro mellan öst och väst?

Så börja leta och se vad ni kan hitta bakom språkbarriären. Fram med kyrilliska alfabetet och surfa fram dem efter eget tycke och smak. Eller lyssna på min Spotify-lista Osteuropa rocks som start. Den finns länkad här och innehåller inte bara rysk musik utan även ukrainsk, vitrysk och polsk bland annat.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar